La historia de una rebelde obligada a elegir entre la pena de muerte y el espacio exterior.
Una distopía hermanada con las de Margaret Atwood, que contiene destellos de la ciencia ficción literaria de Ray Bradbury o Ted Chiang. Un grupo de mujeres sobrevive desterrado y al margen de la ley. Milde es una de ellas, quizá la más enérgica de las hijas de una comunidad condenada a la precariedad. Harta de rebuscar en la basura la comida del día o de recoger aquello que desechan los turistas, una noche decide prender fuego a dos edificios de la ciudad. Tras ser arrestada, encarcelada y torturada, las autoridades la obligan a elegir entre dos formas distintas de morir: ejecutada para dar ejemplo o enviada al espacio, al interior de un agujero negro, como parte de un proyecto de investigación científica. Milde elige el espacio. Y la eternidad.
Swedish Kurdish author Balsam Karam’s debut’s an excellent example of the kind of book Isabella Hammad once characterised as providing “a route into thinking about the great brutality of the period through which we are living.” It’s the first in a loose trilogy, rather than concrete references Karam’s sequel The Singularity carries traces and echoes harking back to this one. Karam’s disciplined narrative has a mythic, hypnotic quality, shortlisted for Sweden’s prestigious Katapult Prize it also won the Smålits Migrantpris - the migrant or refugee experience is at the heart of Karam’s arresting piece. Poetic, non-linear, fiercely political, deliberately disorientating, Karam’s prose is reminiscent of Etel Adnan’s – unsurprisingly Adnan and Marguerite Duras are favourite authors.
The novel’s centred on a group of women and children living in an unnamed country which partly, but not fully, corresponds to reality. These people are the displaced of a nearby prosperous city, inhabitants who were never granted citizenship they’ve been relocated somewhere so obscure it’s hard to refer to with any precision. This place is separated from the city’s environs by a giant rubbish dump where the women and children scavenge – like Rio’s famous trash pickers - for materials to aid their survival. At first this place was an officially-designated camp, fenced-off and patrolled by armed guards on the understanding that the women and children would soon be deported across the nearby border. But this has never come to pass so the women and children remain in this liminal space where they were eventually left to fend for themselves.
The women and children slowly work out ways to live, the women craft objects to sell from things gleaned from the dump. the children clean the beaches frequented by rich, white tourists, collecting leftovers or discarded food to share with their makeshift community now known as the Outskirts. Karam refuses to pin down aspects of her story. We’re told, for example, that the people in authority in this country are white and it’s their interactions with the women and children that suggests these dispossessed, stateless people are not. A juxtaposition that underlines the fact that Karam’s exploring the devastating consequences of racist, colonialist policies and policing. Her searing portrayal of wealth inequality also forms an ongoing indictment of capitalism and consumerism. For the women and children, the city is a terrifying, dangerous place where even local hotel managers mix daily mounds of edible waste with glass to ensure it can’t be safely foraged.
But, although the women and children are routinely victimised, they aren’t solely victims. Karam’s story is as much about resilience and resistance as it is about oppression. The women build a shanty town including a school where they use discarded books to educate their children. Some of these children grow up to imagine a world in which they have power, eventually a small band form a group intent on fighting back. It’s Milde, a teenage girl who’s part of their planned uprising, whose possible fate propels Karam’s unorthodox plot. Karam doesn’t condemn political violence rather she demonstrates how in situations where those ‘othered’ are subjected to relentless literal and symbolic violence, actual violence can become their only means of being heard. Mid-uprising Milde is captured and offered the choice of execution or becoming the subject of a grisly experiment in which she’ll be shot into space. A one-way mission to report on the effects of a black hole or ‘the mass’ on Milde’s body. This ‘mass’ seems to operate as a metaphor which highlights the impact of a lived experience of trauma and invisibility on the body particularly the bodies of those considered less than human. But it’s not clear if the choice presented to Milde really happened or if it’s a fairy tale fuelling a fantasy or folk memory in which Milde becomes a potent reminder of revolutionary possibilities, a martyred figure at the core of a wider, evolving narrative of refusal.
As with The Singularity Karam draws too on personal history, the conditions in the prison where Milde’s held, the torture she undergoes closely resemble the treatment of Karam’s dissident father. But Karam’s decision not to make her setting recognisable enables chains of association to form: for me the prison made me think of the increasingly-notorious Israeli facilities in which Palestinians continue to be horrifically mistreated; the removal of the women and children from the city ICE’s ongoing activities in America. But this isn’t an unremittingly gruelling piece, there are moments of exquisite tenderness: expressions of the mothers’ deep love for their children, cats nestling under the children’s sweaters as the children gently stroke them. I was impressed by The Singularity but I wasn’t totally convinced by its dual narrative, Event Horizon’s more focused and as a result, I think, far more powerful and memorable. Translated by Saskia Vogel.
Thanks to Edelweiss and Feminist Press at CUNY for an ARC
Note: The UK edition’s due to be published by Fitzcarraldo.
Jestem w opinii o tej książce rozdarta. Z jednej strony mamy bardzo dobry pomysł na fabułę. Dystopia, w której w świecie przedstawionym kobiety wykluczone i pozbawione praw, matki i córki wypędzone z miasta zamieszkują tereny przygraniczne tzw. Skraje. Grupa zuchwałych młodych dziewcząt decyduje się na zryw w walce o swoją wolność i godność. Jedną z prowodyrek i przewodniczek tego buntu jest główna bohaterka Milde, córka drugiej głównej postaci Essy. Niestety rebeliancki zostają aresztowane, a Milde skazana na stryczek. Ale dostaje od rządzących propozycję - może się uchronić od egzekucji w zamian za udział w bezpowrotnym locie w śodek czarnej dziury, misji, która ma skończyć się rozerwaniem ciała i śmiercią w imię nauki. Brzmi intrygująco i oryginalnie prawda? Szczególnie, że widzimy w tej wymyślonej przez Balsam Karam rzeczywistości wiele schematów i zachowań dobrze nam znanych z naszego dziś. Sporo tu więc przestrzeni na dyskusje i rozważania, jak o tytułowym horyzoncie zdarzeń, kryzysie uchodźczym czy feminizmie. Więc dlaczego jestem rozdarta? A no dlatego, że konstrukcyjnie było to dla mnie niebywale chaotyczne. Oczywiście zakładam, że to celowy zabieg, tak jak zaburzona chronologia i brak linearności w historii, ale ostatecznie dało mi to wrażenie szkicu, a nie skończonego dzieła. Dodatkowo językowo było to toporne i choć pisze o tym tłumaczka w posłowiu próbując wytłumaczyć dlaczego przekład zagubił poetyckość oryginału, to nie zmienia to faktu, że było to dla mnie uwierające podczas czytania. I chyba nic więcej nie dodam.
"Milde skulle säga: I fängelset fann jag ett andra hem med andra systrar och andra mödrar, och när de ropade mig till isoleringscellen ställde sig alltid någon annan upp och sa: "här är jag" och följde med vakten ut. Och de slängde Sabina i isoleringscellen och de slängde Marisol i isoleringscellen och de slängde Silvia i isoleringscellen gång på gång. Och när de en dag ropade Sabina till isoleringscellen reste jag mig upp och sa att hon var jag och följde glatt med vakten som inte märkte att mitt vänsteröga och båda pekfingrarna var borta. Vet du hur sådant känns?"
Den här boken är fantastisk. Ett flödande poetiskt språk där även tiden och berättelsen flödar fram och tillbaka från då och nu. Vi får följa Milde som befinner sig i Utkanterna, där mödrar och barn blivit deporterade. Ett mellanting utan regler. De lär sig att akta sig för vita, utsatta för våld och utan rättigheter. De skapar sig ett hem, karvar fram det ur den otäcka verklighet de befinner sig i. Vi får inga svar på varför det blivit såhär. Den här boken är en berättelse om skeenden som händer nu och kan hända i denna vidriga tid vi lever i idag . All feghet och rädsla som tar sig uttryck i mer och mer destruktiva förtryckarmekanismer. Samtidigt är detta en lovsång till mödrar, barn och kvinnor. De som tar hand om, mjuka händer och allvarliga samtal. Vilken debut alltså!
"Essa skrev: För vem? och sa att det var den viktigaste frågan att ställa. Ställ den till alla som påstår att någonting är gott, bra och riktigt, och till de som stämplar någonting som dåligt, farligt eller förbjudet. Ställ den till era syskon och era mödrar och era vänner när era syskon och era mödrar och era vänner är oklara över för vem. Ställ den till mig de gånger jag påstår någonting utan att förklara mig, och ställ den till er själva varje gång ni önskar någonting men inte vet om er önskan är den rätta. Ställ den, och låt sedan svaret leda er hem."
Den var poetisk och med budskap om solidaritet och om medborgarskap och svår att förstå men vacker. Författaren Balsam Karam är bibliotekarie i Rinkeby och har läst litterär gestaltning på Göteborgs universitet vilket är intressant för mig som är göteborgare.
W „Horyzoncie zdarzeń” Balsam Karam (tł. Agata Teperek) poznajemy historię siedemnastoletniej Milde, mieszkanki Skrajów - przedmieść, do których deportowano matki wraz z dziećmi. Dziewczyna postanawia się zbuntować i w ramach zrywu podłożyła ogień w mieście, na skutek czego zostaje aresztowana. Dostaje wybór: egzekucja albo udział w locie badawczym do czarnej dziury.
Ale to nie sci-fi o locie w kosmos, to książka oparta na doświadczeniach migracyjnych autorki, w których to nie fabuła jest najważniejsza. To przejmująca lektura o tęsknocie, deportacji, życiu w ubóstwie i nierównościach społecznych.
Z czasem dowiadujemy się coraz więcej na temat historii Milde i co doprowadziło do wydarzeń z początku książki. „Horyzont zdarzeń” jest bardzo ciekawy konstrukcyjnie. Fragmentaryczna forma usprawnia lekturę, ale jednocześnie mam wrażenie, że nie pozwoliła mi się wystarczająco zaangażować.
To bardzo ważna i aktualna lektura. I bardzo udany debiut. Chętnie przeczytałabym kolejną książkę autorki!
„Nie patrzcie tak na mnie, to prawda, że pozbawiono mnie wielu rzeczy, najlepszych lat mojego życia, jak to się mówi, i to prawda, że pozbawiliście mnie szczęśliwego życia na Skrajach, ale nie ogołociliście mnie z miłości i nie uczyniliście bezdomną. Nie, nikt nie może odrzeć mnie z miłości ani wyrwać z mojego otoczenia i myśleć, że przez to zapomnę, gdzie bije moje serce i co jest moim początkiem. Nigdy nie zapomnę, kim są moje matki i moje siostry i że moja dusza ma dom na Ziemi; nie zapomnę, gdzie narodziła się moja samotność i jak rosłam z bulgotem błotnistej wody pod stopami, żeby stać się aż tak wielka.”
Jag går in i läsningen med en diffus förväntan av dystopi och SF men efter några sidor ser jag att denna roman är så mycket mer.
Med ett suggestivt språk målar författaren upp en tillvaro alldeles för lik vår egen tid. Här ekar kurdernas statslöshet och mexikanska migranters skuggtillvaro. Den maktlösas credo "Freedom's just another word for nothing left to lose" sätts i kontrast till den styrka som finns i att äga sin situation och forma den efter eget huvud, hur begränsade omständigheterna än är.
De utstötta och förvisade får här en icke-dokumentär röst, får visa sin värdighet. Skildringen av en ung kvinna från Utkanterna som begår uppror för sina systrar och mödrars skull, och följderna av detta blir ett porträtt av djup medmänsklighet. Kärleken lyser mellan varje rad.
Utkanterna ligger bortom; utanför staden, utanför landet, utanför lagen. Dit förvisas de som inte längre hör till, som inte ens ges en teoretisk chans att släppas in igen; kvinnor och barn. Där får de sköta sig själva. Försöker de ta sig närmare staden för att äta är de fredlösa.
Boken handlar om en astronaut, en kvinna som skickas in i ett svart hål där hon långsamt sträcks ut tills hon slits itu, allt för vetenskapens och umbärlighetens skull. Det behandlas i förbigående, i bokens första halva. Resten är hennes historia, fångad i ett ständigt nedsaktande, bortom The Point Of No Return. Upproret, fångenskapen, tortyren, straffet, friheten, allt det ligger bortanför händelsehorisonten. Allt det ligger latent inom livet i Utkanterna. Tiden exiseterar inte bortom händelsehorisonten; ska hända, har hänt, händer.
en utandning
Torteraren kan aldrig förlåta den torterade att hen torterades. Nyfikenheten på varför hen är så arg vet inga gränser (sic!). Förorättningen över det likaså. Boken är inte för dem.
det är till er jag skriver genom er vilja jag fortsätter att finnas till
Jako prosty chłop, za to z waginą, chciałam „Horyzont zdarzeń” czytać linearnie, poukładać sobie chronologicznie. Zły trop odczytywania. To, czego w „Horyzoncie zdarzeń” dokonuje Balsam Haram, wydaje się ciekawsze i o wiele bardziej frapujące. Za sprawą nieoczywistych zabiegów kompozycyjnych podejmuje ryzyko, które może zdystansować czytelnika. Jest ono jednak niezbędne – zastosowana rwana i jednocześnie powtarza(l)na konstrukcja pozwala lepiej oddać traumę wydarzeń. Odważne, choć oszczędne w środkach, pisanie, wierne sobie, historii oraz jej bohaterkom.
3.6 Muszę przyznać, że ta książka na pewno jest jakaś, nie jest z tych o których się szybko zapomni, bo wydaje się mocno osobista, porusza ciężki temat i po prostu widać, że autorka coś stworzyła. Nie trafiła może do końca w moje gusta, ale generalnie uważam że jest spoko. Tylko po co ten motyw z czarną dziurą jeżeli wgl nie jest poruszany.
4.5 to jest bardzo dobra ksiazka, mysle, ze przy rereadzie ma potencjal na mojego ulubienca, niestety znalazlam ja na legimi w zakladce sci-fi i mocno nastawilam sie na podroz do czarnej dziury, co nie jest glownym jej elementem (moglam uwazniej czytac opis haha), CHOCIAZ! widze metafore i bardzo ja doceniam! tak czy siak polecam, przepiekna, a o czarnych dziurach poczytam gdzie indziej!
Jag visste inte vad jag skulle få när jag började läsa den här, men trodde att det skulle vara mer av en samtidsroman, vilket jag inte vet varifrån jag fick det, men fick en dystopi med scifi-inslag. Om jag nu beskriver den rätt. Eller som ett sätt att se på utanförskap, så som flyktingar i vår tid som hamnar utför samhället och inte har samma rättigheter som de som är infödda, medborgare av en plats/land. Språket i denna är väl vad som gör den unik. Det är upprepande, i korta stycken och förklarar utanförskap och ensamhet. Om styrka med andra bland annat. Och att nå händelsehorisonen med ett rymdskepp.
Det här med att ge böcker stjärnor har varit för svårt på sistone, då jag inte har en aning hur jag ska göra. Gillade denna, men vet samtidigt att den inte kommer vara kvar i mitt huvud så länge. Men är också väldigt glad att jag läste den, utan att tydligen veta något om den. Skulle gärna läsa mer av Karam i framtiden för hennes språkbruk gör det värt det. Så inga stjärnor men rekommenderar om du vill ha något att spendera några få timmar med och få en berättelse som får en att tänka.
Quedaros con el escalofriante dato ,que luego entenderéis , "Horizonte de eventos " se público en 2018.
Bien se podría titular:"Las afueras'. Ese lugar indeterminado ,pero aislado donde viven o sobreviven,mujeres y niñas deportadas.
Casi parece un diario en el que se cuenta su día a día,el de unas mujeres que fueron expulsadas de sus hogares.
Podría parecer una distopía ,al estilo "El cuento de la criada",sino fuera por los paralelismos contemporáneos ...seguro que os suena la imagen de unas mujeres "liberadas" en una guerra con amputaciones...A riesgo de que al algoritmo no le guste este dato y los likes sean mínimos ,el dato me pareció estremecedor.
La autora tiene una prosa poética , que queda muy lejos del rencor que podrían plasmar sus palabras y con ello no deja de ser un altavoz para la denuncia .
Me he releido la primera página del prólogo ,un alegato contra cualquier tipo de discriminación,incontables veces. Leer aunque sea , solo esa primera página ,porque hará posible creer en la unión y en un mundo mejor.
Milde,"la astronauta " de Las afueras,tendrá que elegir entre ser condenada a muerte o participar en un experimento científico y partir hacia un agujero negro del espacio.
Una crítica directa y elegante a la prensa ,las organizaciones ,el turismo ...y sobretodo y antetodo,una puesta en valor de las mujeres iraníes y su revolución..pero ...desde la Ci-Fi?
Aquí traemos una distopía de ciencia ficción en la que tenemos a un grupo de mujeres que viven desterradas y al margen de la ley. Milde es una mujer muy vital que está cansada de buscar comida por la basura y un día quema unos edificios en la ciudad y se rebela.
Al final es apresada y torturada y tiene dos opciones, o la ejecutan para dar ejemplo o la envían al espacio a un agujero negro para una investigación científica que es espera que también acabe muriendo ahí.
Es un libro donde se defiende la mujer, se lucha por lo que uno quiere, se ve lo duro que es para las familias todo lo que sucede y bueno, es una reivindicación política.
Es un libro que se lee ágil y el lenguaje me ha gustado pues es muy poético aunque eso provocaba que en ocasiones no terminara de entenderlo bien. Creo que el autor expresa bien todo lo que tiene dentro, aunque la parte política es demasiado cargante.
Pero es una distopía de mujeres luchadoras y eso ya de por sí, siempre es bien. Y si encima mezclas el espacio pues hacen que sea un libro interesante. Que aunque se lee ágil, creo que es para leer mejor con calma y reflexionar un poco sobre todo lo que nos cuenta.
I grund och botten är det för mig en bok om kvinnlig solidaritet. Jag visste att det var en dystopisk berättelse, men ju längre jag kom och ju mer intrigen vecklade ut sig fick jag mer känslan av en verklighetsskildring med dystopiska/sci-fi-inslag. Det beror lite på hur man vill läsa det och vad man lägger mest vikt vid.
Karams språk är superintressant och jag blev återigen påmind om hur flexibelt det svenskan är när det kommer till meningsbyggande. Jag förstår att hennes språk inte är för alla, men personligen tycker jag att språket satte bokens stämning och att det helt enkelt inte hade varit samma berättelse om den hade skrivits på något annat sätt. Det gjorde mig också nyfiken på om detta är specifikt för denna bok eller om hennes andra bok, "Singulariteten", är skriven på liknande vis.
Balsam Karam próbuje przekazać wiele ważnych, mądrych i aktualnych myśli na tematy targające życiem społecznym w coraz większej liczbie miejsc na planecie, ale robi to w chaotyczny, toporny sposób. mamy tu macierzyństwo, bunt, rewolucję, emigrację, konflikty klasowe, biedę, walkę o swój byt i wiele innych problemów, które towarzyszą młodej bohaterce. niestety, ciężkich wątków społecznych i politycznych jest tu za dużo jak na jej możliwości. bohaterka wydaje mi się tylko symbolem, pomnikiem, głośnikiem dla poglądów Karam, a nie realną postacią, z którą mogę współodczuwać. ani to powieść, ani manifest - coś pomiędzy. nie zagrało między nami, co nie zmienia faktu, że chętnie sięgnę po jej kolejne powieści, bo światopoglądowo gramy chyba do jednej bramki.
What Fredrik Backman said. När en blivit mätt på all hype kring Handmaids Tale och röda rockar kan en läsa en besläktad berättelse med rött omslag. Det är, som Fredrik skriver, delvis utmanande, men det gör inget - för det är också flödande och enkelt och coolt. Egentligen är jag less på både dystopier och historier om ”systerskap” (får ärligt talat lite panik vid tanken på ett kvinnokollektiv), och som ni vet ogillar jag när de kroppsliga beskrivningarna blir för konkreta (och ibland obehagliga/äckliga). Men samtidigt är jag svag för unikt språk och egensinnig uppbyggnad - speciellt från spännande debutanter. Utöver Atwoods grej får den här boken mig att tänka på ”Flod” av Carolina Fredriksson. Svenska 80-talist tjejer skriver häftiga grejer. Som icke-skrivande i kategorin är jag både imponerad och avundsjuk. Läs!
O ile płynęłam przez historię pozbawionych wszelkich fundamentalnych praw matek i córek buntujących się przeciwko opresji, to zbyt ogólnie pisarka potraktowała według mnie wątek udziału Milde w locie do czarnej dziury, będącego alternatywą dla egzekucji za współorganizację zamieszek, który stanowił główny powód dla którego sięgnęłam po tę powieść. Gdyby autorka zgłębiła bardziej ten koncept, "Horyzont zdarzeń" byłby idealnym feministycznym science-fiction.
2-. Trodde att jag skulle få läsa filosofisk scifi men beskrivningen av en ung, straffad tjej som av forskare ska skickas in i ett svart hål känns som ett litterärt clickbait. Det här är en bok utan handling som romantiserar och polariserar. Jag antar att berättelsen får mer substans för någon med Karams kurdiska erfarenhet, men för mig är det här bara en svartvit saga utan fungerande dramaturgi.
Jag skulle nog beskriva denna bok som poetisk. Det är i alla fall den känslan som dröjer sig kvar. Det är också en beskrivning av att tvingas skapa ett nytt hem helt från början, att på ett sätt finna sig i sin lott samtidigt som man skriker att det inte är rätt. Att de högre upp i samhällshirakin till slut måste börja lyssna.
Detta är en bok som kommer dröja sig kvar hos mig länge.