What do you think?
Rate this book
Att segra är banalt
Under pandemins andra vår sitter en äldre äldre konstnär och brevväxlar med en sportjournalist som närmar sig medelåldern. Carl Johan De Geer befinner sig på Södermalm och blickar ut över Slussenbygget; Johanna Frändén har utegångsförbud i Paris. Deras yviga samtal spänner över generationer och geografi, från samhällsaktualiteter till det personliga. Fotboll och litteratur, feminism och Oscar Wilde.
Vad tänkte Carl Johan om Vita havet under sin tid som elev på Konstfack på 1960-talet? Och hur ser Johannas liv som Hemingway-kvinna egentligen ut?
Frändén och De Geer lärde känna varandra under inspelningen av På spåret 2011 och har sedan dess hållit kontakten. "Att segra är banalt" är en bok om fotboll, feminism och Frankrike.
Johanna Frändén är sportjournalist och bor sedan 2012 i Paris. Hon tilldelades DN:s kritikerpris Lagercrantzen 2021. Carl Johan De Geer är förutom författare också verksam som scenograf, konstnär, fotograf och designer.
Vad tänkte Carl Johan om Vita havet under sin tid som elev på Konstfack på 1960-talet? Och hur ser Johannas liv som Hemingway-kvinna egentligen ut?
Frändén och De Geer lärde känna varandra under inspelningen av På spåret 2011 och har sedan dess hållit kontakten. "Att segra är banalt" är en bok om fotboll, feminism och Frankrike.
Johanna Frändén är sportjournalist och bor sedan 2012 i Paris. Hon tilldelades DN:s kritikerpris Lagercrantzen 2021. Carl Johan De Geer är förutom författare också verksam som scenograf, konstnär, fotograf och designer.
230 pages, Hardcover
First published June 1, 2021
28 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
June 30, 2021
Jag är ett fan av både herr och fru de Geer. De skriver smart och roligt, med ett positivt och normkritiskt, sunt men inte käckt, modernt och historiskt perspektiv, de är klassmedvetna och livserfarna. Jag tycker det är väldigt intressant att ta del av vad människor som levt dubbelt så länge som jag har att berätta.
Det jag inte begripit mig på är deras fotbollsintresse. Jag förstår att det finns något där som jag missat. Inte för att många människor gillar fotboll, utan för att just dessa människor gillar fotboll. Mycket lämpligt finns nu Att segra är banalt där sportjournalisten Johanna Frändén och Carl Johan De Geer brevväxlar, om fotboll förstås och lyckligtvis mycket annat.
Om Covid förstås. Frändén skriver från ett nedstängt Paris. Hon berättar bland annat om Frankrikes bostadspolitik (där det är tillåtet att ockupera) och högerextrema framgångar. De diskuterar samhällsfrågor, kultur, feminism, barndom, klimatet, terapi med mera. De Geer skriver om sitt vardagsliv som jag känner igen från Tvära kast.
Det är faktiskt intressant hela tiden. Avvägningen mellan personligt och strukturellt är lyckosam. Brevskrivarna har en fin ton som avslöjar respekten de hyser för varandra och också avståndet, och då avser jag inte det fysiska. Frändén skriver:
”De där nära kvinnliga vänskapsbanden utan några hemligheter som vi matas med i populärkulturen från barnsben tycker jag ofta gränsar till det toxiska. Att man måste harmoniera på något sätt. Vara allt för varandra. Lova bort sig. Som om inte vänskap präglas av både skratt och konkurrens, missunnsamhet och lojalitet samtidigt.”
Jag tycker att De Geer (både herr och fru) är mycket inspirerande. Att läsa deras ord gör mig mindre rädd för ålderdomen. Här förstår jag också att De Geer statuerar exempel på känd person som verkar må bra. Han blev mobbad som barn, han hade en trasslig barndom också på hemmaplan, men han mår bra idag. Jag visste knappt att dessa fanns.
Citat från hans fantastiska bok Jakten mot nollpunkten:
”Jag är ju ändå fullt frisk. Tänk på alla individer som drömmer om att kunna gå. Tänk på allt elände i världen överhuvudtaget. De flesta har inte ens möjlighet att tänka på så narcissistiska problem som trauman från barndomen.”
En fara med böcker som har två skilda trådar eller två skilda författare som i det här fallet är att den ena är överlägsen den andra. Men så är det inte här. Båda brevskrivarna faller mig i smaken. Johanna Frändén har jag inte läst mycket av tidigare av förklarliga skäl. Möjligen kommer det bli ändring på det nu. Hennes texter är minst lika kloka, intressanta och välskrivna som De Geers. Hon skriver:
”Däremot blir jag ofta direkt chockad över hur mycket pengar – och lyxiga vanor! – människor jag känner har i Stockholm. […] Det pågår något slags överklasslajvande som gör mig förbryllad och lite illa till mods. I denna livsstil smyger sig oundvikligen nya ideal in. Din generation kallade dem småborgerliga, ni förstod vikten av att sky dem. Mina jämnåriga tycks sakna den reflexen. Till slut är jag rädd att de sitter där och känner att de ”nog har jobbat lite hårdare än många andra ändå” för att förtjäna detta överflöd. Det är väl enda sättet att själsligt stå ut med den eskalerande ojämlikheten i hela västvärlden; intala sig att det är en fråga om ansträngning (och inte, vilket ofta är fallet, om ett bra start kapital och en på följande bostadskarriär). […] Man ska passa sig för att romantisera prekariatet, men ibland tror jag att livet blir lite större med lite mindre bekvämlighet.”
Så, begrep jag mig på varför kloka intellektuella vänstermänniskor gillar fotboll? JA! Sammanhållningen förstås, att sitta tillsammans med andra supportrar och förhöja glädjemomenten i grupp. Fotboll som mim alltså teater. Fotboll som listig inkörsport till andra djupare samtalsämnen. Att konversera om ett genuint intresse har stort värde.
”Fotbollen väcker ju enorma, för att inte säga gigantiska, kanske rentav vulkaniska, känslor, särskilt när det finns publik, och dessa känslor kan mycket väl vara det som Freud kallade överföring. […] genom att intensivt byta tankar, utan att ha en genomtänkt plan, dyker saker upp som skulle ha förblivit i det fördolda under det vanliga sammanbitna tysta livet.”
Det jag inte begripit mig på är deras fotbollsintresse. Jag förstår att det finns något där som jag missat. Inte för att många människor gillar fotboll, utan för att just dessa människor gillar fotboll. Mycket lämpligt finns nu Att segra är banalt där sportjournalisten Johanna Frändén och Carl Johan De Geer brevväxlar, om fotboll förstås och lyckligtvis mycket annat.
Om Covid förstås. Frändén skriver från ett nedstängt Paris. Hon berättar bland annat om Frankrikes bostadspolitik (där det är tillåtet att ockupera) och högerextrema framgångar. De diskuterar samhällsfrågor, kultur, feminism, barndom, klimatet, terapi med mera. De Geer skriver om sitt vardagsliv som jag känner igen från Tvära kast.
Det är faktiskt intressant hela tiden. Avvägningen mellan personligt och strukturellt är lyckosam. Brevskrivarna har en fin ton som avslöjar respekten de hyser för varandra och också avståndet, och då avser jag inte det fysiska. Frändén skriver:
”De där nära kvinnliga vänskapsbanden utan några hemligheter som vi matas med i populärkulturen från barnsben tycker jag ofta gränsar till det toxiska. Att man måste harmoniera på något sätt. Vara allt för varandra. Lova bort sig. Som om inte vänskap präglas av både skratt och konkurrens, missunnsamhet och lojalitet samtidigt.”
Jag tycker att De Geer (både herr och fru) är mycket inspirerande. Att läsa deras ord gör mig mindre rädd för ålderdomen. Här förstår jag också att De Geer statuerar exempel på känd person som verkar må bra. Han blev mobbad som barn, han hade en trasslig barndom också på hemmaplan, men han mår bra idag. Jag visste knappt att dessa fanns.
Citat från hans fantastiska bok Jakten mot nollpunkten:
”Jag är ju ändå fullt frisk. Tänk på alla individer som drömmer om att kunna gå. Tänk på allt elände i världen överhuvudtaget. De flesta har inte ens möjlighet att tänka på så narcissistiska problem som trauman från barndomen.”
En fara med böcker som har två skilda trådar eller två skilda författare som i det här fallet är att den ena är överlägsen den andra. Men så är det inte här. Båda brevskrivarna faller mig i smaken. Johanna Frändén har jag inte läst mycket av tidigare av förklarliga skäl. Möjligen kommer det bli ändring på det nu. Hennes texter är minst lika kloka, intressanta och välskrivna som De Geers. Hon skriver:
”Däremot blir jag ofta direkt chockad över hur mycket pengar – och lyxiga vanor! – människor jag känner har i Stockholm. […] Det pågår något slags överklasslajvande som gör mig förbryllad och lite illa till mods. I denna livsstil smyger sig oundvikligen nya ideal in. Din generation kallade dem småborgerliga, ni förstod vikten av att sky dem. Mina jämnåriga tycks sakna den reflexen. Till slut är jag rädd att de sitter där och känner att de ”nog har jobbat lite hårdare än många andra ändå” för att förtjäna detta överflöd. Det är väl enda sättet att själsligt stå ut med den eskalerande ojämlikheten i hela västvärlden; intala sig att det är en fråga om ansträngning (och inte, vilket ofta är fallet, om ett bra start kapital och en på följande bostadskarriär). […] Man ska passa sig för att romantisera prekariatet, men ibland tror jag att livet blir lite större med lite mindre bekvämlighet.”
Så, begrep jag mig på varför kloka intellektuella vänstermänniskor gillar fotboll? JA! Sammanhållningen förstås, att sitta tillsammans med andra supportrar och förhöja glädjemomenten i grupp. Fotboll som mim alltså teater. Fotboll som listig inkörsport till andra djupare samtalsämnen. Att konversera om ett genuint intresse har stort värde.
”Fotbollen väcker ju enorma, för att inte säga gigantiska, kanske rentav vulkaniska, känslor, särskilt när det finns publik, och dessa känslor kan mycket väl vara det som Freud kallade överföring. […] genom att intensivt byta tankar, utan att ha en genomtänkt plan, dyker saker upp som skulle ha förblivit i det fördolda under det vanliga sammanbitna tysta livet.”
June 30, 2021
Gillar verkligen brevväxlingsformatet. Många klokheter. En del överdrivet förtydligande. Fotbollsdelarna intresserar mig minst.
October 8, 2021
En varm och respektfull brevväxling. Mycket om covid och fotboll. Men än mer om likheter och olikheter, vänskap över generationer och gränser, ett nyfiket utforskande av en ny bekantskap som blir innerlig vänskap. Och iom det ett sätt för oss läsare att lära känna dem båda. Jag som tycker att Johanna är fantastisk i sina på spiken reportage från sporten (och männens) värld förvånas över vetskapen att hon lika gärna kunnat bli kultur- eller nyhetsreporter. Att slumpen avgjorde. Jag stänger boken med ett innerligt leende och önskar att jag hade en sådan här brevvän i mitt liv.
July 8, 2021
Ville inte att den skulle ta slut! Fin inblick i vänskap, fotboll, kulturen och De Geers gärningar. Hade nog mått bra av ett för- och efterord. Undrar hur den står sig om några år, då händelserna de kommenterar bara är några månader gamla.
July 12, 2021
Spirituellt, underhållande och lärorikt. Man trivs i dessa kloka människors sällskap. Skrattar, nickar belåtet och höjer på ögonbrynen om vartannat.
August 13, 2021
Ett skepp kommer lastat med två pennfajtare som kommenterar själva brevväxlandet så till den milda grad att det är stört omöjligt att ta fel på att det rör sig om korrespondens, för det gör det.
August 18, 2021
Svår att komma in i då det först känns lite konstigt att läsa en brevväxlingen. Men accepterar man strukturen blir den superbra. En brevväxling under Corona med utgång i en fotbollsvärld som förändrats. Insiktsfull, rolig och lite annorlunda. Rekommenderas verkligen även om du inte är fotbollsintresserad men jag kanske inte är den bästa på att betygsätta du jag gillar allt Frändén gör!
April 2, 2022
Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2022/03/3...
Displaying 1 - 8 of 8 reviews