Patient handlar om en byggingenjör vars syster blir tvångsintagen på psyk. Till en början verkar fysikens lagar fortfarande gälla. Men för varje nytt självmordsförsök framstår naturvetenskapen som allt mer ödesmättad. Ja för varje ny erfarenhet framstår hela den grundläggande överenskommelsen allt mer paradoxal. Till slut återstår bara frågan: hur hålla den vid liv, som hela tiden vill dö. Sofia Dahléns debut är en lyrisk berättelse om anhörigskap, desperation och längtan, som tar sig den form som för stunden verkar rimligast i en orimlig situation.
Trots endast 182 luftigt satta sidor (det är ju lyrik) tar det mig flera dagar att läsa. Jag lägger ner boken om och om igen för att inte totalt uppslukas av mörkret. Patient berättas av en syster, vars syster är tvångsintagen på psyk eftersom hon vill dö. Det är oerhört tung läsning, men bra, bara stundtals lyrik-svårt.
Sofie Dahléns prosalyriska debut Patient vars framsida vackert pryds av Antigone och hennes döda bror Polykleitos, handlar om två systrar. Den ena har gjort fyra självmordsförsök och är tvånginlagd på psyk, den andra är där bredvid – både fysiskt och i tanken, maktlös. Sjukvården erbjuder mediciner i mängder och elbehandling, utan önskat resultat. Storasystern skulle gärna ta på sig ansvaret för att hålla sin lillasyster vid liv, men hur gör man det? Hon försöker dock, med alla medel, allt mer desperat. Logiken, fysiken, litteraturen, religionen, filosofin, myter, skrock, inget hjälper. Vartefter storasystern i sin gagnlösa kamp vindlar fram som genom Dantes helvetestratt smälter hon alltmer samman med systern öde och det blir oklart vem som drabbas av vad. Det förstärker förnimmelsen av hur den anhöriges eget liv utplånas, trots att hon fysiskt är kvar i livet.
”jag sa -hade du tänkt att det var sista gången jag skulle få se dig nyss när jag gick där ifrån dig nyss tänkte du så? farväl inte hej då det kunde du inte svara på”
Det här är oerhört drabbande om en av människans värsta mardrömmar, att vara anhörig till en älskad som inte vill leva. Huden knottrar sig när jag läser. Författaren lyckas förmedla den panikartade klaustrofobiska känsla som jag förstår att det handlar om.
”och de hade varnat mig du hade skurit dig men jag var inte där för att ta farväl den här gången heller jag var en banderoll i färg g r a t u l e r a r t i l l d i t t m i s s l y c k a n d e -så roligt att du stannade”
Stilistiskt tonsäker och bitvis alldeles glimrande vacker, men också lite ojämn.
”ja det fanns en idé om att det vore en lättnad för dig om du var död förlåt oss för det”
Den här boken är en stark debut. Det är en vacker historia och Sofia lyckas gestalta situationen träffsäkert i form av vardagliga händelser och detaljer. Dock tycker jag den ibland blir lite pretto. Nästan som att hon hoppar en rad bara för att vara lite cool och egen. Det känns som att bokens form är lite ”over the top” på vissa ställen. Detta tror jag är något som blir lätt hänt när man debuterar och kanske inte landat i sitt estetiska uttryck. Annars är det en väldigt vacker bok!
Svårt att beskriva. Ibland mer av en novell, men samtidigt inte. Ibland mer av ett poesi, ibland inte. Men allt behöver inte ett etikett på det sätt. Den första halvan var starkare men jag tyckte ändå att den var intressant och tankeväckande.