Hasselakollektivet, en kylslagen höstdag i mitten av nittiotalet. Ida tycker att hon har kommit till en bra plats. Här kanske hon kan få hjälp att förstå varför hon inte mår bra. Här finns människor som förstår livets allvar. Det är Susanna, och Helena, och Jasmine. Och Sarah som hon delar rum med och vars andetag hon ligger och lyssnar till på nätterna. Men parallellt med det goda pulserar oron inom henne. Hon vill inte göra ledarna besvikna. Vill inte att Maggans stränga blick dömer henne eller att K-A ska tycka att hon inte duger. Men Ida ska inte göra någon besviken. Hon ska ta tag i sitt liv och göra rätt för sig. Framför allt ska hon bli en arbetarunge som de slipper skämmas för.
I Jag är visst någonting skildrar Ida Ali-Lindqvist sina år på Hasselakollektivet i Hälsingland, ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem. Hassela, som grundades 1969, blev en tongivande aktör i den svenska missbrukspolitiken vars pedagogik fick gehör bland styrande politiker. Grundidén var att genom disciplin, solidaritet och hårt arbete rädda arbetarklassens barn från drogmissbruk. Men det fanns också en baksida: pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar.
Boken är en personlig och politisk berättelse om några avgörande år i en ung människas liv. Den utforskar frågor om missbruk, makt, gemenskap och mening och ställer frågan hur den lilla människan passar in i det stora maskineri vi kallar samhället. Är det verkligen så enkelt som Hassela gjorde gällande, att klippa sig och skaffa ett jobb?
Ida Ali Lindqvist är journalist, samhällsdebattör och samtalsterapeut. Hon har skrivit för bland annat Bang, Arbetaren och Helsingborgs Dagblad, är krönikör på Dala-Demokraten och arbetar som utbildare på RFSL.
När jag i egenskap av god man träffade en aktiv och några före detta Hasselamedarbetare blev jag chockad av deras enormt aggressiva framtoning. De verkade se ner på ungdomarna och vägrade ha förståelse för oro eller andra bakomliggande orsaker till dåligt beteende. (Det blev några brev till deras chef från mig.)
Lo Kauppi, som varit placerad på Hassela, gjorde en teateruppsättning om sina upplevelser. Ansvariga svarade på kritiken att det inte gällde deras behandlingshem Franshammar. Ida Ali Lindqvists berättelse om åren på 90-talet som hon tillbringade på behandlingshemmet i Hälsingland utspelar sig bland annat på just Franshammar.
Det är en skrämmande berättelse om hur utsatta unga vuxna tvingas stå ut med kränkningar, tillmälen, hjärntvätt och pennalism. Idas berättelse stödjer Kauppis och andra vittnesmål.
Boken är en riktig bladvändare. Ida berättar med ett ärlighetsuppsåt som jag uppskattar. Hon framställer inte sig själv som ett renodlat offer, inte heller som hjälte. Lite hackigt skriven, inte så att det är svårt att hänga med men det inverkar på läsflytet. Vi slängs in i och ut ur situationer lite för hastigt för att hinna nå ner på djupet. Jag tycker mig känna av att det är en journalist som skrivit.
När Ida dödar myror tänker jag på Mansfields novell Flugan och hur man kan avleda sin själsliga smärta genom att överföra den på andra. Myror, flugor eller nykomlingar. Hasselapedagogiken innebär att de placerade ungdomarna själva ska medverka till pennalism vilket minskar risken för ifrågasättanden och senare anmälningar. Det krävs mod att våga berätta vad man utsatts för, än mer för att berätta vad man utsatt andra för.
Vad vuxenvärlden ska göra för ungdomar som förstör sitt eget liv genom att missbruka, skolka, skada andra eller sig själva vet inte jag. Men jag vet i alla fall vad man inte ska göra. Hasselas metoder som går på tvärs med samhällets övriga värdegrunder är häpnadsväckande. Syftet tycks vara att bryta ner personer genom mobbing. Istället för att uppmuntra unga människor att känna efter vad de själva vill och känner, ska man enligt hasselapedagogiken apa efter maktmissbrukande ledare utan att ifrågasätta. Censur råder. Skvallermentalitet uppmuntras. Gruppen mot den enskilde verkar vara ledordet tillsammans med kamratfostran och management by fear. Genom att kränka de nytillkomna kan man själv stiga i rang.
Hassela har nu 2021 fått sina tillstånd indragna på alla platser utom i Skåne, och där bedrivs bara öppenvård. Berättelser som den här är av stor vikt för att mota bort den här typen av destruktiva metoder.
Vad som också är skrämmande är att vissa ungdomar ”hamnar snett” trots att de har sunda vuxna som älskar dem. Hjälp!
Det här är en berättelse i ögonblicksskildringar. Det är bortom all tvekan att metoderna som Hasselakollektivet använde i sin ”vård” är förkastliga, men för lite mer förståelse hade det varit bra med lite bakgrund kring kollektivets utveckling och idéer.
Tydligt om hur lätt det är att styra, påverka, tygla och kränka unga människor med låg tillit. Insikten och känslorna förstärks förstås av verklighetsbakgrunden.