Kvinnor och äppelträd

Kvinnor och äppelträd #1

by Moa Martinson

Sally och Ellen växer upp i Norrköpings fattigkvarter åren kring sekelskiftet 1900. I vuxen ålder finner de varandra i vardagens kamp mot fattigdom och förnedring. För den saktmodiga Ellen, gift med en spritglad rallare, handlar det främst om bröd till barnen. Den vackra och uppkäftiga Sally är traktens utskämda 'bolsjevik'. Hon gör något som i byfolkets ögon är värre än att ligga med karlar hon uppviglar dem. Kvinnor och äppelträd utkom 1933 och är Moa Martinsons debutbok. Boken väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Den handlar om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter, båda är släkt men växer upp på olika delar av staden. Trots ett liv i misär och elände finner de två kvinnorna en trygghet i varandra.

Genres: Classics, Fiction, Swedish Literature, Feminism, Sweden, Read For School, School

192 pages, Hardcover

First published January 1, 1933

About the author

Helga Maria Swarts, known as Moa Martinson, (2 November 1890, Vårdnäs - 5 August 1964) was a Swedish author.

Helga's ambitions as a writer was to change the society and with her authorship portray the conditions of the working-class but also the personal development of women. In her work she wrote about: motherhood, love, poverty, politic, religion, urbanization and the hard living conditions of the working class woman.

Reviews

[John Hatley · Rating 4 out of 5]

This saga around the lives of two women in Sweden, distant relatives and friends, is a story of poverty, love and the determination to survive and care for their children in times that were anything but easy: before, during and after the first world war. It was Moa Martinson's astonishing debut novel, first published in 1933.

[Helena R · Rating 5 out of 5]

Vilken målande bok! Redan från första meningen ”Ikväll badar mor.” förs vi in i kvinnornas värld. En värld där vänskap mellan kvinnor är allt värd och männen förpassas till de bifigurer de är. Som läsare stod jag bredvid mor Sofi när hon badade, följde med Ellen genom uppväxten hos fosterfamiljer och greps av Sallys öde att inte kunna styra sitt liv.

I boken följer vi två kvinnor, Sally och Ellen, i början av 1900-talet, som vågar ta egna beslut och som kämpar, krigar, sliter för sin familj. Boken gör mig arg. Den gör mig arg för att så här såg livet ut för kvinnorna. De kämpar för att barnen ska få mat, får ta emot spott och spe för sin situation, samtidigt som männen, som i mångt och mycket skapat situationen, spelar bort familjens pengar på sprit och hasardspel. Detta får ju givetvis kvinnorna också skulden för, att männen inte kan bete sig. Att barnaskaran växer och växer är ju också kvinnornas fel.

Det finns ett hopp som tänds i vänskapen mellan kvinnorna. Att de kan stötta varandra, hjälpas åt, ge varandra någon sorts ljusglimt i tillvaron. De inser att de inte är ensamma. Jag grips av kvinnornas öden, för jag vet att det antagligen liknar några av mina förmödrars öde.

Språket är fint, trots att mörkheter som beskrivs. Det är målande och jag kan precis beskriva hur kvinnornas bostäder, omgivningar och de själva ser, trots att det egentligen inte ägnas så mycket tid till faktiska beskrivningar. Det kändes som om jag satt med Sally och Ellen vid köksbordet och drack kaffe. Och det är en bra känsla i en bok.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

Vad ska man med karlar till, de flesta är borta på jobb och super upp alla pengar och lämnar allt slit med hus och ungar till oss kvinnor, nä då klarar vi oss allt bra utan.
Typisk känsla efter att ha läst denna pärla. Älskade!
Något seg i mitten när Sally hade hemliga möten hemma, annars hade den fått full pott. Så vacker och poetisk.
Läste Mor gifter sig i gymnasiet och minns att jag tyckte att den var "trevlig", men jag var något färgad av fantasy och Jackie Collins så jag kanske missade poängen, heh.

[Annika Kronberg · Rating 2 out of 5]

Jag tyckte att den var ganska tråkig. Några få gånger är det några fina formuleringar, men det räddar inte handlingen. Det är ju en klassiker och inte av det lättlästa slaget, men jag tycker dessutom att den är ganska ointressant. Kanske är kvinnoskildringarna stora för sin tid, men det räcker inte för att beröra mig. En knepig klassuppsättning om så är.

[hedvig j wärngård · Rating 5 out of 5]

Älskade! Hade höga förväntningar men blev ändå överraskad, älskade språket och beskrivningarna som kändes så himla levande, också typ mycket fina metaforer o mer poetiskt språk vilket inte va det jag väntade mig men va så fint. Så jäkla fin skildring av kvinnor, arbetarklass o bara liv generellt. Grät lite bara av helheten vilket alltid är bra recension

[Emily · Rating 3 out of 5]

3.5 stars (maybe even four?)

I actually really enjoyed this, which I was pleasantly surprised by. The stories of Ellen and Sally, albeit sad really resonated with me. The prose was really beautiful and I did feel like I stepped back in time out onto the Swedish countryside. Maybe the best thing I have read for my studies so far?

(read as a part of my literary studies)

[Agnes Stenqvist · Rating 4 out of 5]

Toppen! Bästa Moa Martinsson! Miljöbeskrivningen är så len och flyter rakt in i mig. Kvinnorna är mina vänner, jag ser dem framför mig och vill ha dem i mitt liv.

[Hanna · Rating 3 out of 5]

Jag vill börja med att säga att jag tycker väldigt mycket om Moa Martinson! Jag tycker att hon hade en otrolig känsla för att balansera mellan livets stora och lilla och skriva fram båda med lika mycket känsla. Det gäller även i Kvinnor och äppelträd. Men, jag tyckte att jag aldrig kom riktigt nära varken Ellen eller Sally. Det kan ha haft med min sinnesstämning att göra men jag tror också att det något distanserade berättarperspektivet bidrog till min läsning. En av de stora behållningarna i Mor gifter sig är just hur nära man kommer Mia, och det fattades i den här boken. Jag förstår varför Kvinnor och äppelträd finns med på Skolverkets och Kulturrådets läslista för gymnasiet eftersom boken var nydanande och kontroversiell när den kom, men rent litterärt tror jag fler hade fångats av Martinsons storhet om man först läser Mor gifter sig.

"Prästen talar till en som om man vore en ängel. Försöker klargöra vad man ska akta sig för. Vad vet han om livets underliga saker? Vad vet han om gossen som stiger ned ur en tavla och kysser och gråter och dansar med vita fingrar över tangenter som låter så vackert att man glömmer tant och allting? Vad vet prästen om gubbar som kommer med kungen av Danmark? Vad vet han om tanter som svär och träter och slåss men är snälla ändå vid små barn? Vad vet han om fasan och mörkret på en stor gård? Vet han att inga böner till Gud hjälper mot råttor? Inget vet han. Man skrattar åt honom i smyg."

[Sebastian Sampallo · Rating 2 out of 5]

This wasn't really my cup of tea. I can understand why this from a historical perspective is an important book, and there were some quite interesting parts, but to me the story was to fragmented and slow for it to be enjoyable.

What I did like with Kvinnor och äppelträd was that it provided an interesting look of the lives of poor working class women in the turn beginning of the 1900s. There were some quite captivating moments, but over all this book didn't manage to catch and maintain my interest.

[Viktor · Rating 2 out of 5]

Helt ok. Rätt tråkig. Några enstaka delar som är väldigt fint skrivna men som inte räddar skeppet från att sjunka ner i ett handlingslöst svammel som trots att boken är kort till sidantal känns som en evighet…

2/5

[Julia Brühl · Rating 1 out of 5]

Not a fan. I was just bored most of the time.

[tea · Rating 3 out of 5]

3.5 | Det är så fint att följa Sally och Ellen i romanen – först på olika vägar och sedan tillsammans. Martinson sätter arbetarkvinnan i centrum och ger henne allt fokus. Männen i boken påverkar historien, men de är inte huvudpersoner.

Jag ska skriva en tenta om boken och därför krävdes det ganska mycket för mig under läsningen. Därför blev det ibland tyvärr tråkigt att ta sig igenom den. Trots det är jag glad att jag har läst den. Martinson har ett fantastiskt språk som man lätt kan fastna i. Däremot hade jag kanske önskat att jag hade läst den under andra omständigheter.

Inledningsberättelsen om mor Sofi tror jag att jag har läst tidigare. Den är så speciell och intressant. Dessutom är det fint att den återkommer i slutet så att cirkeln blir sluten.

[Izabelle · Rating 2 out of 5]

Tyvärr ingen favorit vilket är tråkigt då jag verkligen trodde att det här skulle vara något för mig. Det var förvirrande med alla tidshopp (lyssnade dock på ljudboken så skulle säkert ha varit lättare att hänga med i tryckt text) och det var svårt att hålla isär karaktärerna. Handlingen var också väldigt luddig, hade önskat att den var lite mer uppstyrd och berörde arbetarrörelsen mer. Det står på baksidan att Sally ska uppvigla karlar. MER UPPVIGLING TILL FOLKET!

Även om boken inte föll mig i smaken så kan jag uppskatta att Moa Martinsson ville visa arbetarkvinnors vardag och problem.

[Tova Nolén · Rating 4 out of 5]

3,5 stjärna avrundat uppåt, boken hade sina stunder och tyckte om den relation som skapades mellan Sally och Ellen. Tog dock ett tag för mig att förstå handlingen och koppla ihop alla trådar, men tycker alltid att det är lärorikt att få läsa om det svenska samhällets historia, även om jag gör det allt för sällan. Mycket hemskheter i boken, men givande att få läsa ur ett kvinnligt och (vad jag tyvärr måste tro) väldigt realistiskt perspektiv

[vera nordlind · Rating 4 out of 5]

jättefin berättelse om fattigdom, kvinnor, vänskap, solidaritet osv. martinsson drar sig inte för att beskriva något och det är de ”kontroversiella” delarna som gör berättelsen så verklig, då är boken allra bäst: när sally föder barn ensam på golvet, när ellens man slår henne osv.
men det jag gillar mest i boken är ändå porträtten av kvinnlig vänskap, både mellan sofi och fredrika och mellan sally och ellen. vill läsa mer av moa martinsson

[Jinnie Stork · Rating 3 out of 5]

Denna bok är en sammansvettsning av många livsöden, av olika berättelser med olika grad av sorg och kamp i vardagen. Alla dessa historier är fantastiskt berättade, ackert illustrerade och btådstörtande sorgliga, men som roman blir de aldrig riktigt till en helhet och i jakt på någon slags röd tråd blir man rätt förvirrad. Klart värd att läsa!

[Niklas · Rating 5 out of 5]

Martinson skiftar mellan det stora och lilla perspektivet otroligt vackert. De realistiska detaljrika beskrivningarna av två kvinnoöden vävs samman med övergripande funderingar över liv, arbete, och död på ett precist och snyggt sätt. Riktigt bra.

[Hilda · Rating 5 out of 5]

Jag läste första novellen till skolan men jag gillade den så mycket att jag blir tvungen att logga hela boken (som jag garanterat ska läsa ut!) Novellen hette Mor Badar, den finns säkert att läsa online. Hjärteskärande om mammor och fattigdom och kvinnlig vänskap :') så fint.

[Stina Svensson · Rating 3 out of 5]

Tyckte om väldigt mycket men hade liksom inte ork till en så långsam bok just nu?

[The Sebbe · Rating 5 out of 5]

9/10

[Emilia Southtwig · Rating 3 out of 5]

Beautifully written with a compelling story. A little hard to follow because of its old vocabulary but all in all a pretty solid read! :)

[Jenny · Rating 4 out of 5]

Jag har en viss förkärlek till Moas författarskap. Jag läste en avhandling om henne för några år sedan som var riktigt bra, jag tror det var Ebba Witt-Brattström som skrev den om jag inte minns helt fel, och jag gillar också hennes dikter. Hon var, enligt mig, en mycket starkare författare än vad Harry Martinson någonsin var. Jag är så glad att jag äntligen har läst en roman som hon skrivit. Alla borde läsa Kvinnor och Äppelträd. Dels är handlingen och karaktärerna riktigt bra, dels beskriver Moa arbetarkvinnan på ett sådant ohämmat och ärligt sätt. Det är inte utan att man gråter då man läser romanen. Min favoritdel är helt klart det inledande kapitlet om hur mor Sofi näsan ritualmässigt badar varje fredag och hur grannarna skvallrar om mor Sofis sinnesnärvaro. Kvinnor och Äppelträd är en grym roman som jag definitivt kommer att läsa om.

[Katarina · Rating 4 out of 5]

Väldigt bra bok som handlar om 1930-talets Sverige och om mor Sofi som fick femton barn och tredje generationen Ellen och Sally och deras liv i Norrköping och semesterresa till Stockholm och om Videbonden och om glada flickan och andra karaktärer.

Moa Martinssons debutbok som kom ut 1933 och som är lätt att tycka om och protagonisterna Sally och Ellen.

[Sonja Lindeberg · Rating 3 out of 5]

En utmaning att läsa! Skildrar starka kvinnor som klarar sig själva i ett hårt liv med suputer till män. Moa M blandar in poesi i sitt språk och berättelsen är ganska ostrukturerad.

[Bex · Rating 5 out of 5]

2025

I once read the arguably never-ending prologue of this classic in ninth grade for a school assignment. At first, I marvelled at the teacher’s ability to turn me into an academic wreckage: I had no time for such pleasurable businesses as reading, thinking, as I was, that I would by springtime apply to the most difficult gymnasium-program that my nation’s region offered, namely the music and natural sciences combo. But, impressively enough, I started off at “marvelled” and ended up with “convinced,” “discouraged”—maybe even “brainwashed” !!
I DID IN FACT NOT APPLY TO THE PROGRAM and I have reasons to believe this assignment was the tipping point leading me to that unhinged decision, but I have also theorised that the refusal of hardship existed within me already, and this reading was simply another nail in the coffin! who tf knows

Nevertheless, I am a satisfied woman, and so perhaps failure was the best thing that has ever happened to me. Three years later, and I feel naturally like a success more than any aced paper would have managed to back then, and isn’t that strange. I was reading this prologue… in the prologue of my own life. daaaamn

Now, back to the literature. I’ve just read the assignment (the one of magical changing-minds abilities) and I realise that I very much want to review this book, even as I have not finished it whatsoever. The prologue is a book of its own! And it is titled “Mother bathes”. Very very telling title, for it is a story about the a mother of fifteen children, Sofi, and her giant of a friend, Fredrika, who would go to their very own rural DIY bathhouse to bathe, every friday afternoon. I just know the suspense is killing you.

Now, it doesn’t really get more exciting than that; all in all, this story is just sad. But I just read my poorly executed yet somehow A-graded ninth-grade paper (I miss junior high jokes jokes I absolutely do not) and had this little feeling that, ah, even with all the existential turmoil it stirred in me, I very much enjoyed the experience all in all. And I think it was good that I did read the story, even though I was QUITE LITERALLY the ONLY ONE in the entire class who was forced to (it was like teach knew… she knew it would do something to me).

It’s more than just splish splash: it’s feminism, insecurity, rape within marriage, scandal, rumours, reputation, religion, suicide. And I have no idea how many pages I read!! (probably ten thousand! Or sixty!) But Martinson managed to tackle all of these subjects within that limited space, and brilliantly at that. I feel for the Sofi’s of the world. I want to hold every single woman who this story represents.

“Mother”, they called her—not because of her five billion offsprings, but because she was the wife of the farmer with most land. A cultural title, but a fitting one. Her first child she reluctantly parted from, as it was born out of wedlock. The rest of them were not described physically so much as explained. No hair colour, but the callouses on their hands. No definite size, but the filth of their skin and angularity of their limbs. Mother Sofi’s tarnished body, “A runestone of life itself.” The look she would share with her sixteen-year old boy following yet another childbirth: tired, filled with despair and unrest, knowing. She did not want to carry more children, needless to say. He did not want to work the way he did, but the farmer had a disability of some sort and was unable to—or maybe he was unwilling. Here, the archaic language grew puzzling, and yet I grasped the most important part: the father, the man of the house, did not work, and yet he was the farmer, and yet she was the mother.

Sofi and Fredrika spent their fridays in the bathhouse. It went beyond the farmer’s comprehension. One friday night, after the women’s weekly visit, he went inside the bathhouse and sat down. In the warmth, surrounded by the scent of soap, with coffee, sugar, cream, loaf, and saffron bread, he finally admitted to himself, it was pleasing. And yet with this knowledge, his simple-minded bafflement persisted. “He ponders like so many nights before, this terrible conundrum: two women bathing, not caring about their husbands.” It was a thought of such provocative nature that it became evident: this is not a text meant to be taken word by word. It is a message, one that the author aspires to pass on no matter what it takes, no matter how many silly metaphors, no matter the backlash. She is not a product of her time—she is only human. She was to get her point across, and she did.

(Spoilers ahead)

“Alas, gossip people must.” Ten years passed, and Mother turned 50-years old. She no longer bore the farmer’s children; he was ill, and she was busy working. More than anyone in the family, Sofi worked. But it mattered not how valuable she was, how good. The farmer laid in the attic, paralysed by a disease passed down by his mother. He was no more relevant, and no more the town’s scapegoat, thus granting Sofi that particular bane. Of course, in ten years, Sofi and Fredrika were not the only ones frequenting the bathhouse. Sofi’s daughter had joined them at last, and in other evenings than on fridays, the sons would bathe as well. But this, no one bothered to find out. In the village, rumours abounded; word about the two women who bathed spread like wildfire, “their bathing, their orgies with men.” : They wound up pariahs. The youngest son of the clan was to be a priest. He was to be a taught scholar, and different from the rest. It did not matter, for they were a sinful family, sullied by the leisure activities of the two grown women. The church saw a phenomenon it could not understand, or find an explanation for in its holy book, and thereby declared it blasphemous. Mean words led to fights. Fights led to legal trouble and debt.

Eventually, Mother was found drowned in the stream by the barn. Her death was tragically, and surprisingly, self-inflicted. Fredrika cursed the village, cursed the church. She cursed them as they lowered Sofi’s body into the ground not within the graveyard, but without. Mother, born out of goodness itself, would go to heaven if anyone, she argued. In the aftermath, rumours told that even Sofi’s firstborn had attended the ceremony.

HOW SAD IS THIS. I think this story awoke something in me!! Like, the instinct to prioritise temporary happiness and fun over a secure future and food on the table. Well, anywho, I am thankful, and even as I said I would review this, I actually see no real reason to, so I will not. I think this little recap of the entire one billion-page prologue pretty much speaks for itself. But if not, let me be clear: At that point, I had NO time to read it whatsoever, but it was still great. And I still think about it. And I still believe it really pushed me over the edge, which, of course, was horrible, but just look at me now? Settled and comfortable. Studying better. Taking baths regularly.

Talk about a prologue.

[Liv · Rating 4 out of 5]

den var så fin❤️ var otaggad på att läsa en bok som utspelade sig mest ute på landet i sverige under typ samma tidsperiod som musikanternas uttåg pga den var ju så tråkig, men! kvinnliga författare va, det blir något helt annat. så fin berättelse med ellen o sally i fokus hela tiden, o liksom en nyanserad bild av fattigdom och familj och kärlek o allt däremellan. och utöver att själva handlingen var bra så har mo martinsson ett väldigt fint språk, hennes miljöbeskrivningar var såhär: 🤤 . men den får inte fem, tyckte inte det var revolutionerande läsning tyvärr. är inte blown away. haha känns som jag måste säga förlåt till moa för att jag inte ger boken mer i betyg!!! men det behöver jag inte

[Emelie · Rating 4 out of 5]

Kurslitteratur. Hade svårt att komma in i denna till en början. Vilket gjorde mig frustrerad. Hört så mycket gott om Martinson och ville så gärna tycka om den. Men tur att jag varit tvungen att fortsätta läsa för mötet mellan Sally och Ellen var inte bara vändpunkt för boken utan också för mina känslor kring boken. Finns mycket att gå in på gällande den här, men verkligen en bok jag gissar att jag kommer komma tillbaka till fler gånger i livet.

Update: kände att jag hade lite mer att säga om denna bok ändå. Det är en så vacker skildring av moderskap, vänskap, äktenskap, kvinnors vardag i en tid som sällan tillät den kvinnliga rösten att höras (på riktigt), livet i fattigdom och om att ha tur. Otroligt att detta var Martinsons debutroman!

[Emelie · Rating 5 out of 5]

Kvinnor och äppelträd är en bok om just kvinnor och en liten apelallé i ett Sverige för länge sedan. Det är en bok om vänskap och om hur man gör sig själv fri och låter det andra vara. Som alltid är det kvinnorna och barnen som bär berättelserna, männen söker arbete vid järnvägarna och kommer hem stupfulla om nätterna. Jag älskar hur Moa lyckas zooma in och ut mellan att osentimentalt skildra vardagliga vedermödor till naturens skönhet som ett panoramafönster mot världen, livet och solljuset mellan tallarna. Det är något med Moas böcker som slår an något inom mig. Det är berättande när det är som bäst.

[Jon · Rating 4 out of 5]

Fantastiskt levande, gripande. Ellen och Sally, jag vill hela tiden att det ska gå bra för dem. Generationer, börjar med Sofi. Systerskap, vänskap. Ger en god inblick i fattiga förhållanden 1800-talet och början av 1900-talet, kampen och vardagen. Kvinnor och deras barn, de flesta männen super. Att såväl Moa Martinson själv som Kvinnor och äppelträd tillhör kanon och våra klassiker är i allra högsta grad välförtjänt. Detta är hennes debutroman, först utgiven 1933.

[Jörgen Krüsell · Rating 4 out of 5]

Debutboken bjuder på finfint språk och jag är slagen av hur öppet hon skriver om kvinnofödslar, längtan och åtrå. Svärord i dialog, uppkäftighet. Man går och tror att det kunde man inte skriva om på 30-talet, prydhet och dygd och allt vad det var. Men Moa Martinsson var pionjär. En rejäl banbrytare och berättelser väl värda att sparas för eftervärlden.