What do you think?
Rate this book
Det stora århundradet #10
Slutet på historien
Efter nära femtio år i exil kommer förre SS-officeren Harald Lauritzen tillbaka från sin tillflykt till Argentina. Hans återkomst vänder upp och ner på tillvaron för släkten Lauritzen. Onkel Harald är nämligen fortfarande nazist. Men han har ett erbjudande som det inte går att säga nej till.
Eric Letangs advokatbyrå ställs ånyo inför en våg av moralpanik. Den här gången är det pedofilskräcken som leder till ännu en häxjakt.
1990-talet är en tid av ekonomiska kriser och socialdemokratins begynnande nedgång. Samtidigt växer främlingshat och högerextremism, en politisk omsvängning som alltför många underskattar. Där 1900-talet slutar inleds en helt ny epok som visar att vi ingenting lärt av historien.
Slutet på historien är den tionde och avslutande delen i Jan Guillous romanserie. Med den är han i mål med sitt gigantiska bokprojekt Det stora århundradet, där han skildrar en släkt som vi får följa genom hela 1900-talet.
Eric Letangs advokatbyrå ställs ånyo inför en våg av moralpanik. Den här gången är det pedofilskräcken som leder till ännu en häxjakt.
1990-talet är en tid av ekonomiska kriser och socialdemokratins begynnande nedgång. Samtidigt växer främlingshat och högerextremism, en politisk omsvängning som alltför många underskattar. Där 1900-talet slutar inleds en helt ny epok som visar att vi ingenting lärt av historien.
Slutet på historien är den tionde och avslutande delen i Jan Guillous romanserie. Med den är han i mål med sitt gigantiska bokprojekt Det stora århundradet, där han skildrar en släkt som vi får följa genom hela 1900-talet.
492 pages, Mass Market Paperback
First published August 25, 2020
12 people are currently reading
357 people want to read
About the author
Jan Guillou
98 books693 followersJan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 93 reviews
March 9, 2021
I have read Slutet på historien (The end of the history) Det stora århundradet (The great century) series by Jan Guillou. 10 books that covers the Lauritzen family through the 1900s. It's a great story that follow the members through all kinds of ups and downs in a century. The family has Norwegian roots but marries into German society before WW1 and we get to follow them in all kinds of struggles. Be it two world wars, education, finance and housing speculation, illegitamate children, homosexuality, terrorism in Germany and pure greed when it comes to inheritance. In this the last book which I found a little short we even have a returning SS officer with a claim towards Germany regarding owned property. I have enjoyed every single book in this series and can really recommend it for those that can read Swedish.
September 5, 2020
Nu var denna serie slut. Gillade dom första 5 bäst. Denna sista var nog sämst av alla.
Mycket politik och smutskastning på vissa personer.
Sen får jag inte ihop varför han plockat in matchresultat av hockey och handbollsmatcher.
Mycket politik och smutskastning på vissa personer.
Sen får jag inte ihop varför han plockat in matchresultat av hockey och handbollsmatcher.
November 13, 2020
En Guillou-bok är inte längre något man läser av nyfikenhet och bedömmer för dess literära meriter - man läser därför att man måste, på samma sätt som man sover och äter för att man måste, och därför att den finns, så som nya Guillou-böcker har gjort det varje höst sedan 1975, ungefär. Och man bedömmer dem på gänkännandets trygga fröjd: den Guillouska universen är intakt, alla är där: Ponti, Hamilton, om än bara på ett hörn, och litterära kvaliteter blir en ointressant fråga.
Jag kan räkna på en hand de böcker jag inte har varit nöjd med. Det här är tyvärr en av dem.
Jan Guillou är alltid huvudperson i Guillou-böcker, oavsett vad huvudpersonen råkar heta den här gången. I Det stora århundradet har han kunnat skriva in sig själv i inte mindre än tre olika versioner. Det är charmigt och roligt, men i Slutet på historien blir det mest bara tjatigt, därför att den Guillou som uppträder där, är odrägligt självupptagen, självgod, bättrevetande, högfärdig på det där extra vidriga ödmjuka sättet som han iövrigt delar med sina norska landsmän (jag får säga så, eftersom jag är norsk själv). Det mesta av historien består av att han beskriver den fåniga utvecklingen landet kastas ut i genom de rättsfall Eric driver, vinner, ibland förlorar till allas stora förvåning, men oavsett har han rätt.
Och det är alltså Jan Guillou som har rätt, inte Eric. Det är Jan Guillous käpphästar, som man känner så väl igen, från intervjuer och föredrag, och de blir inte bättre av att läggas i Erics mun och presenteras som en roman.
Sen gör det inte saken bättre att boken är smått uselt skriven. Samma poänger används och återanvänds, både i presentationen inom en och samma fall inom en sida, och i stort, tx den lösning Eric har på det stora problem hans mor presenterar under det avslutande möte i Lauritzens familjeråd. Samma lösning som presenterades, för läsare såväl som för familjen, första gång saken drogs upp, ett par hunda sidor innan.
Det är tråkigt att avsluta serien på det här sättet. Den har innehållit några lysande ögonblick, inte minst med Eric Letang som huvudperson, men Slutet på historien är alltså inte ett av dem.
Jag kan räkna på en hand de böcker jag inte har varit nöjd med. Det här är tyvärr en av dem.
Jan Guillou är alltid huvudperson i Guillou-böcker, oavsett vad huvudpersonen råkar heta den här gången. I Det stora århundradet har han kunnat skriva in sig själv i inte mindre än tre olika versioner. Det är charmigt och roligt, men i Slutet på historien blir det mest bara tjatigt, därför att den Guillou som uppträder där, är odrägligt självupptagen, självgod, bättrevetande, högfärdig på det där extra vidriga ödmjuka sättet som han iövrigt delar med sina norska landsmän (jag får säga så, eftersom jag är norsk själv). Det mesta av historien består av att han beskriver den fåniga utvecklingen landet kastas ut i genom de rättsfall Eric driver, vinner, ibland förlorar till allas stora förvåning, men oavsett har han rätt.
Och det är alltså Jan Guillou som har rätt, inte Eric. Det är Jan Guillous käpphästar, som man känner så väl igen, från intervjuer och föredrag, och de blir inte bättre av att läggas i Erics mun och presenteras som en roman.
Sen gör det inte saken bättre att boken är smått uselt skriven. Samma poänger används och återanvänds, både i presentationen inom en och samma fall inom en sida, och i stort, tx den lösning Eric har på det stora problem hans mor presenterar under det avslutande möte i Lauritzens familjeråd. Samma lösning som presenterades, för läsare såväl som för familjen, första gång saken drogs upp, ett par hunda sidor innan.
Det är tråkigt att avsluta serien på det här sättet. Den har innehållit några lysande ögonblick, inte minst med Eric Letang som huvudperson, men Slutet på historien är alltså inte ett av dem.
September 15, 2020
Ett mycket värdigt avslut på en fantastisk följetång om det stora århundradet. De inledande tre delarna i sagan om släkten Lauritzen står i en klass för sig men hela serien har varit väldigt välgjord.
June 9, 2025
De eeuw is rond ... boek 10 is uit.
Jan Guillou herhaalt veel feiten uit de vorige boeken dus het is nog wel goed te volgen.
Vooral de verandering in de maatschappij is goed beschreven. Die zal zijn climax kennen in de volgende eeuw (11/09/2001).
Jan Guillou herhaalt veel feiten uit de vorige boeken dus het is nog wel goed te volgen.
Vooral de verandering in de maatschappij is goed beschreven. Die zal zijn climax kennen in de volgende eeuw (11/09/2001).
September 7, 2020
Jag är typ ledsen att den här serien är slut nu 😭
January 20, 2021
Slutet på historien av Jan Guillou gör sig värd 4 svaga stjärnor, svaga på grund av den sista femtedelen som Jan lyckas få både utdragen och samtidigt förhastad. Har tidigare endast läst en av Jans böcker, Ondskan, och jag ser lite samma mönster här. Man får följa huvudkaraktären (som Jan mer än gärna vill spegla som sig själv) ur ett personligt perspektiv när han heroiskt med Etik, Moral, Logik och framförallt stort intellekt i ryggen besegrar alla hinder som kommer i hans väg som stundom ger en rätt behaglig och rolig känsla av hybris.
Men med det sagt är det en bok jag inte ångrat att jag läst och lyckades sätta mig in hyfsat väl trotts att jag börjat med att läsa den sista boken i den långa serien. Den var intressant, stundom spännande och hade rätt underhållande dynamik mellan karaktärerna- En typsik sistaminutenmåsteköpanågot läsbartpåflygplatsen bok.
Kommer jag läsa alla andra böcker i serien? Förmodligen inte
Är boken värd att läsa? Varför inte, lite allmänbildande var den för ett milleniumbarn.
Hotell? Trivago
PS - Låt inte dig luras av omslaget (som jag gjorde), inte någonstans omnämndes NASAs Discovery program... :(
Men med det sagt är det en bok jag inte ångrat att jag läst och lyckades sätta mig in hyfsat väl trotts att jag börjat med att läsa den sista boken i den långa serien. Den var intressant, stundom spännande och hade rätt underhållande dynamik mellan karaktärerna- En typsik sistaminutenmåsteköpanågot läsbartpåflygplatsen bok.
Kommer jag läsa alla andra böcker i serien? Förmodligen inte
Är boken värd att läsa? Varför inte, lite allmänbildande var den för ett milleniumbarn.
Hotell? Trivago
PS - Låt inte dig luras av omslaget (som jag gjorde), inte någonstans omnämndes NASAs Discovery program... :(
June 29, 2021
Herrejesus, det er lenge siden jeg har lest noe så ulidelig kjedelig.
Dette er ikke en roman, dette er en forelesning. En helt eksepsjonelt tørr og langdryg forelesning.
Synd, for jeg likte de første tre bøkene kjempegodt, og synes det virket som om forfatteren hadde gjort seg flid med de første bøkene sammenliknet med de andre.
Det føles som om Guillou har et konstant behov for å mansplaine absolutt alt for leseren, og det i en nedlatende tone som om han snakker til et tungnemt barn.
Det er vanskelig å sympatisere og heie på hovedpersonene i romanen, spesielt når det er så tydelig at Guillou har innsatt seg selv, ikke bare én men to ganger, og roser sine alteregoer opp i skyene, samtidig som alle de andre i persongalleriet også omtaler ham som intelligent, dannet, elegant, erfaren og perfekt på alle måter.
Alle som ikke er like perfekte som Eric er glorete, brautende, hysteriske og udannede. Alle i hans familie er selvsagt like perfekte som ham selv, og forfatteren går ikke av veien for å fortelle oss dette side opp og side ned. De er ikke som alle andre som ikke bryr seg om de viktige spørsmålene i livet, om den sosiopolitiske situasjonen for øyeblikket, om å se bra ut, om klassesolidaritet, om alltid å ha de korrekte klærne, alltid den perfekte vinen til kalvesteken.
Det er derfor veldig gøy når vi introduseres til Calles amerikanske kjæreste Susan, som framstilles som en stereotypisk amerikaner som ikke har tanke for andre enn seg selv og dessuten er overdådig pompøs, jålete og arrogant som fy. Guillou innser ikke ironien i at det er nettopp slik han framstår for leserne.
Hans korstog mot feminisme blir også en parodi på seg selv, ettersom han insisterer på at kun hans definisjon av feminisme er den riktige definisjonen; alle som mener noe annet er hysteriske husmødre uten annet å bedrive hverdagen med.
Problemet mitt med Guillous synspunkter på ting er ikke nødvendigvis at jeg er uenig i alt han mener, men måten han framstiller meningene sine på. Han virker nesten militant i måten han hamrer inn egne overbevisninger i leseren, og til slutt virker han nesten bare som en læremester som står over deg med spanskrøret i hånda og krever at du skal være enig med ham.
Her ramses det opp politikk, historie, sosialpolitikk, spørsmål om klasse og politiske retninger, økonomi, rasisme, diverse ideologier ... Som sagt blir det veldig fort eksepsjonelt kjedelig, og jeg skumleste gjennom flere kapitler. Rettsdramaene er gjespende langdryge og utrolig kjedelige, og Guillou dedikerer 7 (!!!) sider på å legge ut for oss om de forskjellige svenske partienes partiprogram ved valget i 1998.
Han påtar seg selve definisjonsretten til feminisme, sosialisme og alle andre politiske retninger, og alle som har en annen mening enn det han selv presenterer tar feil.
Greit nok at norske Dagbladet eller VG ikke burde være første stedet man leter for å finne reflekterte og faktabaserte artikler og informasjon, men å gå så hardt ut mot journalister og spesielt alt og alle som har med Expressen å gjøre virker bare komisk og gubbete. Guillou framstår som en bitter incel som bare vil vise fram hvor woke og intelligent han er som klarer å lese noe annet enn Se&Hør. Etterhvert blir det nesten parodisk. Spesielt fordi han insisterer på å fortsette dette korstoget mot media ved å ordlegge seg som en femtenåring som nettopp har oppdaget at det går å tenke selv og ikke alltid følge strømmen.
Det er bare fullstendig logisk og krystallklart åpenbart for alle som ikke er en gjeng bavianer «hjernevasket» av «mainstream svensk media» at Guillou selvsagt har helt rett i absolutt alt han sier og gjør. Han framstiller meningsmotstandere som ekstreme uten å forstå at han selv framstår som ganske ekstrem.
Ville anbefalt de første tre bøkene, for de er tre virkelig gode bøker. Men de neste sju kan man godt droppe. Det var ikke verdt det. Dessverre.
Dette er ikke en roman, dette er en forelesning. En helt eksepsjonelt tørr og langdryg forelesning.
Synd, for jeg likte de første tre bøkene kjempegodt, og synes det virket som om forfatteren hadde gjort seg flid med de første bøkene sammenliknet med de andre.
Det føles som om Guillou har et konstant behov for å mansplaine absolutt alt for leseren, og det i en nedlatende tone som om han snakker til et tungnemt barn.
Det er vanskelig å sympatisere og heie på hovedpersonene i romanen, spesielt når det er så tydelig at Guillou har innsatt seg selv, ikke bare én men to ganger, og roser sine alteregoer opp i skyene, samtidig som alle de andre i persongalleriet også omtaler ham som intelligent, dannet, elegant, erfaren og perfekt på alle måter.
Alle som ikke er like perfekte som Eric er glorete, brautende, hysteriske og udannede. Alle i hans familie er selvsagt like perfekte som ham selv, og forfatteren går ikke av veien for å fortelle oss dette side opp og side ned. De er ikke som alle andre som ikke bryr seg om de viktige spørsmålene i livet, om den sosiopolitiske situasjonen for øyeblikket, om å se bra ut, om klassesolidaritet, om alltid å ha de korrekte klærne, alltid den perfekte vinen til kalvesteken.
«Det var ingen ishockeyspiller som kom ut gjennom tollen på Arlanda med en tungt lastet bagasjetralle foran seg. Det var en krysning mellom en mannlig modell eller skuespiller og en ung, fremgangsrik bedriftsleder, eller den saks skyld advokat. Altså svært langt fra hockeysveis, jeans og joggesko. I stedet perfekt slipsknute, åpenbart skreddersydd midnattsblå dress og blankpussede sko.» (Han har selvsagt reist på førsteklasse. min anm.)
Det er derfor veldig gøy når vi introduseres til Calles amerikanske kjæreste Susan, som framstilles som en stereotypisk amerikaner som ikke har tanke for andre enn seg selv og dessuten er overdådig pompøs, jålete og arrogant som fy. Guillou innser ikke ironien i at det er nettopp slik han framstår for leserne.
Hans korstog mot feminisme blir også en parodi på seg selv, ettersom han insisterer på at kun hans definisjon av feminisme er den riktige definisjonen; alle som mener noe annet er hysteriske husmødre uten annet å bedrive hverdagen med.
«-disse demonstrantene må ha et sterkt og overopphetet fantasiliv. Men deres kamp har ingenting med feminisme å gjøre, jeg ser hvertfall ikke på dem som feminister.
- Hva ser du dem som da? Spurte kvinnen lynraskt.
- Som overopphetede aktivister som er ført på villspor og blitt revet med i en opprinnelig amerikansk moralpanikk[...]»
Problemet mitt med Guillous synspunkter på ting er ikke nødvendigvis at jeg er uenig i alt han mener, men måten han framstiller meningene sine på. Han virker nesten militant i måten han hamrer inn egne overbevisninger i leseren, og til slutt virker han nesten bare som en læremester som står over deg med spanskrøret i hånda og krever at du skal være enig med ham.
Her ramses det opp politikk, historie, sosialpolitikk, spørsmål om klasse og politiske retninger, økonomi, rasisme, diverse ideologier ... Som sagt blir det veldig fort eksepsjonelt kjedelig, og jeg skumleste gjennom flere kapitler. Rettsdramaene er gjespende langdryge og utrolig kjedelige, og Guillou dedikerer 7 (!!!) sider på å legge ut for oss om de forskjellige svenske partienes partiprogram ved valget i 1998.
Han påtar seg selve definisjonsretten til feminisme, sosialisme og alle andre politiske retninger, og alle som har en annen mening enn det han selv presenterer tar feil.
«På den måten bygget han opp en sterk antipati mot seg selv, ikke bare hos publikum, som var dominert av feministiske aktivister, men kanskje også hos de to meddommerne, som i likhet med de fleste meddommerer hadde Expressen som sin viktigste kilde til opplysninger.»
Greit nok at norske Dagbladet eller VG ikke burde være første stedet man leter for å finne reflekterte og faktabaserte artikler og informasjon, men å gå så hardt ut mot journalister og spesielt alt og alle som har med Expressen å gjøre virker bare komisk og gubbete. Guillou framstår som en bitter incel som bare vil vise fram hvor woke og intelligent han er som klarer å lese noe annet enn Se&Hør. Etterhvert blir det nesten parodisk. Spesielt fordi han insisterer på å fortsette dette korstoget mot media ved å ordlegge seg som en femtenåring som nettopp har oppdaget at det går å tenke selv og ikke alltid følge strømmen.
«En kvinne han kjente igjen som Expressens mest skamløst partiske og hatske rettsreporter [...]reiste seg med det samme og styrtet bort til ham, for at de skulle komme på bilde sammen[...]»
«og snudde seg mot bavianflokken av journalister» / «men bavianflokken hadde i alle fall motvillig gått med på[...]»
Det er bare fullstendig logisk og krystallklart åpenbart for alle som ikke er en gjeng bavianer «hjernevasket» av «mainstream svensk media» at Guillou selvsagt har helt rett i absolutt alt han sier og gjør. Han framstiller meningsmotstandere som ekstreme uten å forstå at han selv framstår som ganske ekstrem.
Ville anbefalt de første tre bøkene, for de er tre virkelig gode bøker. Men de neste sju kan man godt droppe. Det var ikke verdt det. Dessverre.
August 16, 2025
10 boeken later ben ik weer helemaal mee in de 19e-20e eeuw en voel ik mezelf ook half Noors/Zweeds. Heerlijke reeks waarin de historische werkelijkheid en de fictie zo goed door elkaar worden gemengd, dat ik alle personages en gebeurtenissen voor de veiligheid toch heb gedubbelcheckt op feit of fictie.
November 6, 2020
Det händer inte så mycket och redovisningen av det politiska läget blir ganska tjatigt. Det finns spännande böcker i serien, men den här bokan var nog sämst.
December 26, 2023
Great ending to the series
April 1, 2022
Nu är jag i mål med bok nummer 10 i serien om det stora århundradet.
February 12, 2021
Den här serien har verkligen varit trevlig läsning. Tio bladvändare som också varit lärorika. Har givit ett intressant perspektiv på 1900-talets Sverige och världen. Och jag gillar att det för det mesta går bra för släkten Lauritzen. Förmodligen var de första fem böckerna något bättre än de sista fem. Och mina två favoriter: "Mellan rött och svart" som handlar om mellankrigstidens Tyskland och "Blå stjärnan" som handlar om den norska motståndskampen och Stockholms underrättelsevärld under andra världskriget. Avundsjuk på de som ännu inte läst dessa böcker.
September 22, 2022
I den sista boken återvänder onkel Harald från sin exil i Argentina för att ge Eric ett uppdrag. Den första generationen Lauritzén ägde stora delar av marken i Dresden och Berlin innan kriget, och nu finns ett skadestånd i miljardklassen att hämta ut. Av någon anledning åtar sig Eric att leda den processen. Man kan undra varför.
I 1968 hade Eric inga betänkligheter när det gällde att skänka bort Sverres tavlor av van Gogh i socialismens namn utan att bry sig om vad familjen tyckte. Nu lierar han sig alltså med sin nazistonkel för att kunna göra familjen till miljardärer. I socialismens namn? Är det som hans fru Katarina säger i Den andra dödssynden:
Varför bryr han sig om vad Harald vill? Varför bryr han sig om att göra familjen till mångmiljardärer?
Genom sitt rätt träiga alternativa alter ego ego Eric hatar Guillou begreppet tuggmotstånd ("denna löjliga snobbfloskel"!) men det är precis vad som saknas i hans böcker. För att ta ett konkret exempel: I den här boken slås fast att SS Obersturmbannführer onkel Harald må vara nazist, men inte personligen krigsförbrytare.
Det hade varit betydligt mer intressant om Harald faktiskt hade deltagit i massmordet i Sovjetunionen eftersom det hade kunnat lett moraliska bryderier för Eric. Hade han fortfarande varit lika villig att, genom att hjälpa sin massmördande nazistonkel, göra sin egen familj till mångmiljardärer?
I övrigt så är boken, som Den andra dödssynden, rätt episodisk och blir till viss del en checklista över verkliga händelser som ska pressas in i familjen Lauritzéns liv.
Men jag älskar den här kängan mot skvallerblaskan Expressen:
Det är något tragiskt att samma tidning som ska ha startat som ett antinazistiskt kamporgan är samma tidning som de senaste decennierna har ägnat sig åt att sprida rasistisk propaganda mot muslimer och än idag gör sitt yttersta för att tvätta fascismens smutsiga byk ren.
Dåtid och nutid
Efter att ha läst Guillous yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt - mitt skrivande liv så är det slående hur mycket i böckerna, i synnerhet då Eric Letang kommer in på scen, som är taget från Guillous verkliga liv. Exemplen är alldeles för många att räkna upp här, men det är allt från mindre detaljer som hur den godaste kycklingen i Mellanöstern tillagades till större skeenden.
Guillou är som vanlig fantastisk på att väva samman historiska händelser och personligheter med fiktion. Man behöver inte vara litteraturvetare för att förstå att Guillou använder fiktion som ett verktyg för att lära ut mindre kända sidor av Sveriges historia. Men böckerna säger minst lika mycket om vår samtid med allt från högerextremismens framfart, statlig repression och häxjakter.
Det går att sätta likhetstecken mellan häxjakten på misstänkta "pedofiler" i den här boken och häxjakten på män i Metoo-hysterin där en feministisk pöbeljustis piskade upp hat mot män som utan andra bevis förutom "min sanning" och ideologiska resonemang om mäns kollektiva skuld hängdes ut som våldtäktsmän. Precis som i Metoo-hysterin sågs själva antalet anklagelser som bevis för att det som påstås måste vara sant, precis som att kvinnor aldrig skulle ljuga.
Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att Guillou egentligen beskriver sig själv i Blå stjärnan:
Som Guillou skriver själv i Hamlon: Skiss till en möjlig fortsättning:
Just den politiska agitationen är bokseriens styrkor.
Karaktärerna
Den svagaste punkten genom hela bokserien är Guillous huvudkaraktärer som är fruktansvärt platta och homogena. Huvudkaraktärerna i alla böcker, inklusive Hamilton, Tanguy och Arn, är i stort sett densamma. Alltid vinälskande snorrika A-barn som lider av Guillous bästsyndrom. Det räcker inte med att de är bra, de måste alltid vara bäst. Ibland är de så fantastiskt bäst att det känns som om de är skrivna av ett barn med väldigt svag självbild.
Arn var bäst på att rida, sjunga, och skjuta pilbåge.
Hamilton var bäst på vin, datorer, affärer, slåss, simma, skjuta, och tala ryska.
Den första generationen Lauritzén var bäst på att cykla, räkna, skjuta, måla, tala tyska, göra affärer, döda brittiska soldater, bygga båtar och broar, bara vara allmänt bäst i klassen, och framförallt överlägset bäst på att segla.
Den andra generationen Lauritzén var bäst på att skjuta, måla, doktorera, spionera, och fortsatt överlägset bäst på att segla. En dotter har förutom tre (!) kandidatexamina och en doktorshatt även militära utmärkelser som ingen annan varit i närheten av. Guillous medaljkåthet från Hamiltonserien gör sig påmind även här.
Den tredje generationen Lauritzén med Eric, Guillous alternativa alter ego i täten, är bäst på flipper, handboll, juridik, affärer, självdisciplin, det svenska språket, att ha könshår, bli professor i obegripliga ämnen och framförallt på att simma. Erics hustru är dessutom bäst på politik och blir såväl statsråd som generaldirektör.
Det lilla vi vet om fjärde generationen Lauritzén så har även de en doktorand och är överlägset bäst på hockey med en världsmästare och en dubbel Stanley Cup-mästare.
Alla är givetvis ekonomiskt oberoende. De må komma från en blygsam bakgrund i ett inledande kapitel, men man räkna med att de är mångmiljonärer vid historiens slut.
Socialist?
Precis som mångmiljonären Hamilton beskriver mångmiljonären Letang fortfarande sig själv som socialist. Men vad har de själva gjort för socialismens framgång i Sverige?
Visst, båda visar berömvärd internationell solidaritet med allsköns befrielserörelser till vilka de båda har skänkt stora summor pengar: Letang till FNL och Palestina-insamlingen i De som dödar drömmar sover aldrig, två miljoner dollar till sjukvården i Gaza i Den andra dödssynden, samt 50 miljoner till palestinska Röda halvmånen och ett kulturcentrum i Betlehemden i här boken, och Hamilton två miljoner till Afghanistan-insamlingen i I nationens intresse. Förvisso solidariskt och generöst, men hur främjar gåvorna socialismen i Sverige? De tar snarare formen av avlatsbrev inköpta av miljonärer som mest gnäller över att alla andra är vänster på fel sätt.
Precis som Hamilton tjatar Letang om vikten att skilja mellan klasstillhörighet och klassmedvetande. Men vad betyder medvetande om det inte omvandlas i praktik?
Det stora århundradet
På det hela taget har den här bokserien varit en blandad giv. Jag skulle ranka böckerna i följande ordning från bäst till sämst:
1. Mellan rött och svart (bok 3)
Kanske den bok som drar mest skrämmande paralleller mellan dåtid och nutid. Skildringen av ett samhälle som sjunker allt djupare ner i högerextremismens träsk är fantastisk.
2. De som dödar drömmar sover aldrig (bok 8)
Egentligen samma anledning som Mellan rött och svart: en historielektion som säger lika mycket om vår samtid.
3. Brobyggarna (bok 1)
Jag minns inte att jag har läst någon annan bok som skildrar första världskriget ur tyskarnas ögon, och dessutom på den östafrikanska fronten. Också intressant med parallellerna till engelsmännens och belgarnas massmord som inte får plats i vår historieskrivning efter andra världskriget.
4. Blå stjärnan (bok 5)
Intressant skildring av Sveriges hyckleri under andra världskriget. Flyktingsmugglingen från Norge känns igen från Den hedervärde mördaren, och passar förmodligen bättre i den här boken. Hade tjänat på att tillsammans med Att inte vilja se tajtas ihop till en bok.
5. Att inte vilja se (bok 4)
Utspelar sig parallellt med Blå stjärnan med tysksympatisören Lauritz perspektiv. Tanken var nog att man ska få se samma händelse ut olika personers perspektiv, men det blir mest upprepningar eftersom rösterna inte skiljer sig särskilt mycket åt.
6. Den andra dödssynden (bok 9)
Enbart för historieskildringen. Huvudkaraktären Eric väldigt platt och rätt ointressant.
7. Slutet på historien (bok 10)
Tunn och ologisk story med platt huvudkaraktär, men med intressant historieskrivning.
8. 1968 (bok 7)
Återigen intressant historieskrivning, men Eric är en fruktansvärt platt karaktär. Känns mest som en alldeles för lång prolog inför De som dödar drömmar sover aldrig.
9. Dandy (bok 2)
Lite väl tjatig i sina beskrivelser av brittiskt överklassliv och Sverre är inte den mest upphetsande karaktären. Men den tog sig när första världskriget närmade sig.
10. Äkta amerikanska jeans (bok 6)
Kul nostalgitripp för min morsa som var något år yngre än Eric i boken. Men själva storyn eller karaktären var inte mycket att hänga i julgranen. Stilexperimentet med en bok skriven i första person - en sjuttioårig Jan som skriver om en tjugofemårig Eric som försöker skriva som en tolvårig Eric - funkar ibland i bokens första hälft, men ofta faller det rätt platt.
Till skillnad från Hamiltonserien, som jag precis läst igenom för tredje gången, så tror jag inte att jag kommer att läsa igenom Det stora århundradet igen.
I 1968 hade Eric inga betänkligheter när det gällde att skänka bort Sverres tavlor av van Gogh i socialismens namn utan att bry sig om vad familjen tyckte. Nu lierar han sig alltså med sin nazistonkel för att kunna göra familjen till miljardärer. I socialismens namn? Är det som hans fru Katarina säger i Den andra dödssynden:
Var pengar så jävla viktigt för honom att allt annat kunde offras på det altaret? Hur hade han mage att betrakta sig som ens i närheten av en vänsterståndpunkt när simpel girighet var hans mest framträdande karaktärsdrag?
Varför bryr han sig om vad Harald vill? Varför bryr han sig om att göra familjen till mångmiljardärer?
Genom sitt rätt träiga alternativa alter ego ego Eric hatar Guillou begreppet tuggmotstånd ("denna löjliga snobbfloskel"!) men det är precis vad som saknas i hans böcker. För att ta ett konkret exempel: I den här boken slås fast att SS Obersturmbannführer onkel Harald må vara nazist, men inte personligen krigsförbrytare.
Det hade varit betydligt mer intressant om Harald faktiskt hade deltagit i massmordet i Sovjetunionen eftersom det hade kunnat lett moraliska bryderier för Eric. Hade han fortfarande varit lika villig att, genom att hjälpa sin massmördande nazistonkel, göra sin egen familj till mångmiljardärer?
I övrigt så är boken, som Den andra dödssynden, rätt episodisk och blir till viss del en checklista över verkliga händelser som ska pressas in i familjen Lauritzéns liv.
Men jag älskar den här kängan mot skvallerblaskan Expressen:
Expressen skapades uttryckligen som ett antinazistiskt kamporgan 1944, i slutet av andra världskriget. Man kunde föralldel tycka att det var sent påtänkt att då börja bekämpa nazismen, fast ambitionen var förstås lovvärd.
Det är något tragiskt att samma tidning som ska ha startat som ett antinazistiskt kamporgan är samma tidning som de senaste decennierna har ägnat sig åt att sprida rasistisk propaganda mot muslimer och än idag gör sitt yttersta för att tvätta fascismens smutsiga byk ren.
Dåtid och nutid
Efter att ha läst Guillous yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt - mitt skrivande liv så är det slående hur mycket i böckerna, i synnerhet då Eric Letang kommer in på scen, som är taget från Guillous verkliga liv. Exemplen är alldeles för många att räkna upp här, men det är allt från mindre detaljer som hur den godaste kycklingen i Mellanöstern tillagades till större skeenden.
Guillou är som vanlig fantastisk på att väva samman historiska händelser och personligheter med fiktion. Man behöver inte vara litteraturvetare för att förstå att Guillou använder fiktion som ett verktyg för att lära ut mindre kända sidor av Sveriges historia. Men böckerna säger minst lika mycket om vår samtid med allt från högerextremismens framfart, statlig repression och häxjakter.
Det går att sätta likhetstecken mellan häxjakten på misstänkta "pedofiler" i den här boken och häxjakten på män i Metoo-hysterin där en feministisk pöbeljustis piskade upp hat mot män som utan andra bevis förutom "min sanning" och ideologiska resonemang om mäns kollektiva skuld hängdes ut som våldtäktsmän. Precis som i Metoo-hysterin sågs själva antalet anklagelser som bevis för att det som påstås måste vara sant, precis som att kvinnor aldrig skulle ljuga.
Bevistemat för åklagarens förhör med psykologen var att barnen talat sanning och att dessutom det stora antalet sanningstalande barn i sig var överväldigande bevisning.
Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att Guillou egentligen beskriver sig själv i Blå stjärnan:
Han höll Émile Zola som den största av alla författare, eftersom Zola använde litteraturen som en politisk hävstång och upplösta gränsen mellan journalistik, litterär konst och agitation.
Som Guillou skriver själv i Hamlon: Skiss till en möjlig fortsättning:
Jag har ett syfte med vad jag skriver, jag agiterar.
Just den politiska agitationen är bokseriens styrkor.
Karaktärerna
Den svagaste punkten genom hela bokserien är Guillous huvudkaraktärer som är fruktansvärt platta och homogena. Huvudkaraktärerna i alla böcker, inklusive Hamilton, Tanguy och Arn, är i stort sett densamma. Alltid vinälskande snorrika A-barn som lider av Guillous bästsyndrom. Det räcker inte med att de är bra, de måste alltid vara bäst. Ibland är de så fantastiskt bäst att det känns som om de är skrivna av ett barn med väldigt svag självbild.
Arn var bäst på att rida, sjunga, och skjuta pilbåge.
Hamilton var bäst på vin, datorer, affärer, slåss, simma, skjuta, och tala ryska.
Den första generationen Lauritzén var bäst på att cykla, räkna, skjuta, måla, tala tyska, göra affärer, döda brittiska soldater, bygga båtar och broar, bara vara allmänt bäst i klassen, och framförallt överlägset bäst på att segla.
Den andra generationen Lauritzén var bäst på att skjuta, måla, doktorera, spionera, och fortsatt överlägset bäst på att segla. En dotter har förutom tre (!) kandidatexamina och en doktorshatt även militära utmärkelser som ingen annan varit i närheten av. Guillous medaljkåthet från Hamiltonserien gör sig påmind även här.
Den tredje generationen Lauritzén med Eric, Guillous alternativa alter ego i täten, är bäst på flipper, handboll, juridik, affärer, självdisciplin, det svenska språket, att ha könshår, bli professor i obegripliga ämnen och framförallt på att simma. Erics hustru är dessutom bäst på politik och blir såväl statsråd som generaldirektör.
Det lilla vi vet om fjärde generationen Lauritzén så har även de en doktorand och är överlägset bäst på hockey med en världsmästare och en dubbel Stanley Cup-mästare.
Alla är givetvis ekonomiskt oberoende. De må komma från en blygsam bakgrund i ett inledande kapitel, men man räkna med att de är mångmiljonärer vid historiens slut.
Socialist?
Precis som mångmiljonären Hamilton beskriver mångmiljonären Letang fortfarande sig själv som socialist. Men vad har de själva gjort för socialismens framgång i Sverige?
Visst, båda visar berömvärd internationell solidaritet med allsköns befrielserörelser till vilka de båda har skänkt stora summor pengar: Letang till FNL och Palestina-insamlingen i De som dödar drömmar sover aldrig, två miljoner dollar till sjukvården i Gaza i Den andra dödssynden, samt 50 miljoner till palestinska Röda halvmånen och ett kulturcentrum i Betlehemden i här boken, och Hamilton två miljoner till Afghanistan-insamlingen i I nationens intresse. Förvisso solidariskt och generöst, men hur främjar gåvorna socialismen i Sverige? De tar snarare formen av avlatsbrev inköpta av miljonärer som mest gnäller över att alla andra är vänster på fel sätt.
Precis som Hamilton tjatar Letang om vikten att skilja mellan klasstillhörighet och klassmedvetande. Men vad betyder medvetande om det inte omvandlas i praktik?
Det stora århundradet
På det hela taget har den här bokserien varit en blandad giv. Jag skulle ranka böckerna i följande ordning från bäst till sämst:
1. Mellan rött och svart (bok 3)
Kanske den bok som drar mest skrämmande paralleller mellan dåtid och nutid. Skildringen av ett samhälle som sjunker allt djupare ner i högerextremismens träsk är fantastisk.
2. De som dödar drömmar sover aldrig (bok 8)
Egentligen samma anledning som Mellan rött och svart: en historielektion som säger lika mycket om vår samtid.
3. Brobyggarna (bok 1)
Jag minns inte att jag har läst någon annan bok som skildrar första världskriget ur tyskarnas ögon, och dessutom på den östafrikanska fronten. Också intressant med parallellerna till engelsmännens och belgarnas massmord som inte får plats i vår historieskrivning efter andra världskriget.
4. Blå stjärnan (bok 5)
Intressant skildring av Sveriges hyckleri under andra världskriget. Flyktingsmugglingen från Norge känns igen från Den hedervärde mördaren, och passar förmodligen bättre i den här boken. Hade tjänat på att tillsammans med Att inte vilja se tajtas ihop till en bok.
5. Att inte vilja se (bok 4)
Utspelar sig parallellt med Blå stjärnan med tysksympatisören Lauritz perspektiv. Tanken var nog att man ska få se samma händelse ut olika personers perspektiv, men det blir mest upprepningar eftersom rösterna inte skiljer sig särskilt mycket åt.
6. Den andra dödssynden (bok 9)
Enbart för historieskildringen. Huvudkaraktären Eric väldigt platt och rätt ointressant.
7. Slutet på historien (bok 10)
Tunn och ologisk story med platt huvudkaraktär, men med intressant historieskrivning.
8. 1968 (bok 7)
Återigen intressant historieskrivning, men Eric är en fruktansvärt platt karaktär. Känns mest som en alldeles för lång prolog inför De som dödar drömmar sover aldrig.
9. Dandy (bok 2)
Lite väl tjatig i sina beskrivelser av brittiskt överklassliv och Sverre är inte den mest upphetsande karaktären. Men den tog sig när första världskriget närmade sig.
10. Äkta amerikanska jeans (bok 6)
Kul nostalgitripp för min morsa som var något år yngre än Eric i boken. Men själva storyn eller karaktären var inte mycket att hänga i julgranen. Stilexperimentet med en bok skriven i första person - en sjuttioårig Jan som skriver om en tjugofemårig Eric som försöker skriva som en tolvårig Eric - funkar ibland i bokens första hälft, men ofta faller det rätt platt.
Till skillnad från Hamiltonserien, som jag precis läst igenom för tredje gången, så tror jag inte att jag kommer att läsa igenom Det stora århundradet igen.
November 10, 2020
Meget kedelig afslutning på en serie, hvor de første 5 bøger var fremragende
February 6, 2021
En eminent og passende afslutning på serien om Det store Århundrede.
Der samles godt op på karaktererne og Guillou pinpointer igen tendenser i samfundet på sin sædvanlige ironiske og intellektuelle facon.
Som resten af bøgerne i denne serie er Enden på historien særdeles velskrevet.
Der samles godt op på karaktererne og Guillou pinpointer igen tendenser i samfundet på sin sædvanlige ironiske og intellektuelle facon.
Som resten af bøgerne i denne serie er Enden på historien særdeles velskrevet.
September 17, 2020
Helt ok som enskild bok, men hade högre förväntningar på den avslutande delen i sviten.
October 27, 2020
Guillou kan godt nok ikke li' radikale feminister og Expressen! Hep
June 17, 2021
En noe omstendelig avslutning på en lang slektshistorie. Lettlest sommerlektyre dersom man vil få med seg siste del av sagaen.
November 18, 2020
Endelig ferdig! Nå har jeg pint meg selv igjennom de fem siste bøkene i dette ti-binds-verket, som har blitt mindre spennende jo nærmere vi kommer nåtiden. Jeg vet faktisk ikke helt hva denne siste boken handlet om, det var mindre courtroom drama, mindre politikk, mindre familie egentlig bare (gjesp) Katarina og ishockey og venting, alltid venting på ett eller annet. Onkel Harald starter boka, men ender opp som et udramatisk sidespor. Løse tråder henger i alle retninger. Og Eric er som vanlig utrolig briliant og vinkjenner og må gjemme seg for de skumle feministene imens han forutser 9/11 og det som verre er. Det hele mangler spenningsoppbygging, og føles mer som en oppramsing av nittitallet. Og så var det over. Ikke med et smell, men med et klynk.
Jeg elsker bøkene om Arn, og likte også de fem første bøkene i denne serien veldig godt. Guillou er best når han skriver om historiske begivenheter, og dårligere jo mer han skal dra seg selv inn i handlingen. Fyren er rett og slett ikke så spennende som han selv tror, og de fem siste bøkene her har nok vaksinert meg mot både Guillou og courtroom drama for all fremtid.
Jeg elsker bøkene om Arn, og likte også de fem første bøkene i denne serien veldig godt. Guillou er best når han skriver om historiske begivenheter, og dårligere jo mer han skal dra seg selv inn i handlingen. Fyren er rett og slett ikke så spennende som han selv tror, og de fem siste bøkene her har nok vaksinert meg mot både Guillou og courtroom drama for all fremtid.
September 10, 2020
Ett synnerligen blekt avslut på denna exposé över 1900-talet. Typ halva boken är tradiga diskussioner och referat om olika rättegångar både verkliga och fiktiva under 90-talet. Om man skall ta upp saker som hänt under 90-talet så känns innehållet i boken extremt vinklat utifrån Guillous egna politiska åsikter och egna övertygelser.
Språket är precis som de tre senaste böckerna i serien bitvis mästrande och pompöst. Totalt sett en väldigt vissen avslutning.
Språket är precis som de tre senaste böckerna i serien bitvis mästrande och pompöst. Totalt sett en väldigt vissen avslutning.
September 14, 2020
Last book in an, at first, very promising series. Three first books were exciting but the last few, including this one, was a mix of the author's previous books and a character trying to guess the future (with the author knowing the answers)
February 1, 2022
So, I finally got around to reading this 10th and final book of Jan Guillou's family saga of the 20th century, so this is going to be more a review of the series than the book.
And honestly, let's call it two series rather than one, because that what it feels like to me. Especially in retrospect. There's the first five books, telling the stories of the original Norwegian brothers who become engineers and grow apart and eventually come back together, as well as the generation of their children. And those are good books - I liked some more than others, but in general I liked them. And they are good at not demonizing any of the characters, of having characters ending up on different sides of conflicts and sticking with them both, even if they do leave Oscar and Sverre a bit behind to focus on Lauritz a bit more than perhaps strictly necessary after the first couple of books.
And then we get to the sixth book and for reasons best known to himself Jan Guillou decided to portray the 50s with something so - utterly unoriginal as a straight teenage boy in the 50s. A story that's been done, been done better, and frankly? Been done to death. But fair enough, each novel was supposed to be a decade, fair enough that this one is the one that invented the teenager, so if Jan Guillou wanted to write a thinly veiled novel version of his teenage years, who am I to complain? (Just a reader who counts this volume as the weakest, not least because it abruptly narrowed the series from being a family saga to being about just this one kid.)
Anyway, much as I disliked that volume, I fully expected JG to get back to the advertized family saga. Spoilert alert: he didn't. For the next three books he stuck with that same obvious JG self insert character, who grew up to be a left wing lawyer with all the right (ie. Jan Guillou's) political opinions. He even has regular guest appearances from the grown-up main character from his other teenage boy in the 50s novel, an even more obvious self insert. (Also brief visits from his secret agent Hamilton - I wonder if there's any Arn connections I missed?) And worse: he basically writes the same novel thrice. Each follows our Gary Stu as he wrestles with a legal case, usually long-running, causing him much trouble with the press, until finally winning it (of course), as well as following his entanglement with the far left, where he is naturally smarter than your average left wing people as well as the authorities at every turn. A little family drama along the way, including a dramatically fridged girlfriend leaving him a single father, and that's basically those three novels.
This final novel is 50% the same - yet another legal case - but the other 50% has been replaced with a plot involving the family black sheep, an SS officer who escaped to South America after the war, returning to reveal that the family can sue the cities of Berlin and Dresden for billions. Which they do. Which is - an incredibly boring story, alas, you'd think there'd be some room for excitement somewhere, but no. Mostly it's meetings and more meetings.
So yeah. I liked the first half of the series and I kept hoping that JG would get back to it, would let some of the rest of the fairly large family he created take center stage for a book or two, and eventually I found myself disappointed. Knowing what I know now, I'd probably have quit after book 5.
And honestly, let's call it two series rather than one, because that what it feels like to me. Especially in retrospect. There's the first five books, telling the stories of the original Norwegian brothers who become engineers and grow apart and eventually come back together, as well as the generation of their children. And those are good books - I liked some more than others, but in general I liked them. And they are good at not demonizing any of the characters, of having characters ending up on different sides of conflicts and sticking with them both, even if they do leave Oscar and Sverre a bit behind to focus on Lauritz a bit more than perhaps strictly necessary after the first couple of books.
And then we get to the sixth book and for reasons best known to himself Jan Guillou decided to portray the 50s with something so - utterly unoriginal as a straight teenage boy in the 50s. A story that's been done, been done better, and frankly? Been done to death. But fair enough, each novel was supposed to be a decade, fair enough that this one is the one that invented the teenager, so if Jan Guillou wanted to write a thinly veiled novel version of his teenage years, who am I to complain? (Just a reader who counts this volume as the weakest, not least because it abruptly narrowed the series from being a family saga to being about just this one kid.)
Anyway, much as I disliked that volume, I fully expected JG to get back to the advertized family saga. Spoilert alert: he didn't. For the next three books he stuck with that same obvious JG self insert character, who grew up to be a left wing lawyer with all the right (ie. Jan Guillou's) political opinions. He even has regular guest appearances from the grown-up main character from his other teenage boy in the 50s novel, an even more obvious self insert. (Also brief visits from his secret agent Hamilton - I wonder if there's any Arn connections I missed?) And worse: he basically writes the same novel thrice. Each follows our Gary Stu as he wrestles with a legal case, usually long-running, causing him much trouble with the press, until finally winning it (of course), as well as following his entanglement with the far left, where he is naturally smarter than your average left wing people as well as the authorities at every turn. A little family drama along the way, including a dramatically fridged girlfriend leaving him a single father, and that's basically those three novels.
This final novel is 50% the same - yet another legal case - but the other 50% has been replaced with a plot involving the family black sheep, an SS officer who escaped to South America after the war, returning to reveal that the family can sue the cities of Berlin and Dresden for billions. Which they do. Which is - an incredibly boring story, alas, you'd think there'd be some room for excitement somewhere, but no. Mostly it's meetings and more meetings.
So yeah. I liked the first half of the series and I kept hoping that JG would get back to it, would let some of the rest of the fairly large family he created take center stage for a book or two, and eventually I found myself disappointed. Knowing what I know now, I'd probably have quit after book 5.
August 17, 2021
Echte Amerikaanse jeans (jaren '50, deel 6)
1968 (deel 7)
Zij die dromen doden, slapen nooit (jaren '70, deel 8)
De tweede doodzonde (jaren '80, deel 9)
Het einde van het verhaal (jaren '90 - 10/09/2001, deel 10)
Dit zijn de vijf boeken die volgen op de eerste vijf delen Bruggenbouwers, Dandy uit het Noorden, Tussen rood en zwart, De kop in het zand en Blauwe ster van de Grote Eeuw-serie. Waar in de eerste vier boeken het vooral of vaak draait over de drie Lauritzen-broers Lauritz, Oscar en Sverre, en in het vijfde boek over Lauritz' dochter Johanna, verschuift de focus in deze vijf boeken naar Eric Letang, zoon van Hélène en kleinzoon van Oscar Lauritzen. In Eric herken je dan ook veel biografische elementen van de schrijver, Jan Guillou, zelf.
'Echte Amerikaanse jeans' kwam uit in 2017. Het laatste boek 'Het einde van het verhaal' kwam in Zweden uit in het najaar van 2020, en in Nederlandse vertaling in april 2021.
In het eerste boek is Eric nog een jonge knaap en worden zijn kinder- en jeugdjaren beschreven. Focus zijn de jaren '50 waarin het beter begon te worden voor de bevolking na de Tweede Wereldoorlog tijdens dewelke Zweden zich neutraal probeerde te houden, en waarin de fundamenten van de Zweedse verzorgingsstaat worden gelegd. De nasleep van W.O. II lag nog te vers in het geheugen om bv de omvang van de Holocaust in het onderwijs al bespreekbaar te maken en in het curriculum te brengen voor de jonge leerlingen. De Koude Oorlog heeft een aanvang genomen die in Zweden waarschijnlijk nog een grotere impact had door de nabijheid van de toenmalige Sovjet-Unie. De dreiging van een nakende kernoorlog is dan heel reëel en zorgt voor veel bezorgdheid en angst. De Amerikaanse levensstijl begint aan invloed te winnen in Europa, zeker bij de jongeren. Importgoederen uit de VS zoals jeans en Coca-Cola waren toen nog een aantal jaar verboden in Zweden, maar Eric lukt het als een van de eersten hand te leggen op beide dingen. Vandaar ook de titel.
Eric groeit uit van een in een rijke bourgeois omgeving opgegroeide jongen waarin hij conservatieve waarden meekrijgt tot een jongeman met een marxistisch-communistische ideologie en dientengevolge verandert zijn vriendenkring ook.
Natuurlijk moest die omslag er komen omdat hij dan vanop de eerste rij daardoor verslag kan doen van het turbulente jaar 1968. Eric is dan net afgestudeerd van de rechtenstudie in Stockholm. Zijn ideologie komt in conflict met die van de oudere generatie van zijn familie. Toch is ook zijn eerst uit het oog verloren neef met Deense relaties Henning een medestander geworden. Vooral de band met zijn moeder komt dan onder druk te staan, wat zo zal blijven in de volgende delen. Verschillende studenten- en arbeidersbetogingen vinden plaats in de Europese hoofdsteden, de USSR valt binnen in Praag, de Vietnamoorlog escaleert. Het is een kanteljaar voor Zweden en de wereld. Dit is waarschijnlijk het beste boek van deze vijf laatste delen. Ook Guillou was erg actief in de communistische beweging in die tijd, en hij heeft veel kennis van zaken waardoor hij er een van de boeiendste delen weet van te maken.
In het volgende deel 'Zij die dromen doden, slapen nooit' zijn we in de jaren '70 beland. De linkse golf van 1968 is over, de Europese veiligheidsdiensten verharden hun oorlog tegen de verschillende linkse min of meer revolutionaire bewegingen die versplinterd zijn en zo goed als een onderlinge oorlog voeren. Eric heeft zijn grote liefde, Gertrude, in Hamburg ontmoet die ook actief is in de West-Duitse verzetsbewegingen, waar de onderdrukking van deze 'terroristische' bewegingen het hardst toegeslagen heeft en waar de Zweedse veiligheidsdiensten een voorbeeld proberen aan te nemen. Het wordt erg heet onder de voeten van Eric Letang die ook de linkse journalist Erik Ponti beter leert kennen. Letang groeit eveneens verder in zijn professionele loopbaan als juridisch medewerker bij het beruchte advocatenbureau van Henning Sjöstrand. Verschillende veldslagen worden in de rechtbank gevoerd evenals tegen de liberale commerciële media waarvan de krant Expressen uitgroeit tot de voortdurende vijand van zowel Sjöstrand als Letang die dit vijandschap overerft. Ook wordt er een nieuwe generatie Lauritzen geboren.
Over naar het negende en voorlaatste deel 'De tweede doodzonde', uiteraard over de jaren '80. Eric's nicht Solveig springt op de voorbijrazende vastgoed-kar en kan de Lauritzen-familie opnieuw gouden bergen bezorgen. Eric heeft het er moeilijk mee, maar blijft niet opzij staan waardoor hij nog steeds voor de lezer de bevoorrechte waarnemer is (ook al kan dit wat ongeloofwaardig overkomen). Hij heeft nog steeds die familiale achtergrond waarvan hij zich nooit volledig heeft losgemaakt. Het werk dat zijn eigen advocatenkantoor met zich meebrengt en de druk van zijn nieuwe status als 'steradvocaat' nemen veel tijd van hem en bladzijden in beslag. Het stramien van hoe Eric's processen lopen, en de jacht op hem door Expressen begint na een tijdje eerlijk gezegd wat saai te worden.
Het verhaal van de drie broers uit een arm vissersdorpje in Noorwegen neemt wel zo goed als een einde. De banden tussen de daaropvolgende generaties raken meer en meer versnipperd, het is de tijd van de op zichzelf staande gezinnen en individuen geworden die veel minder samenkomen. De oorspronkelijk Noorse en aangetrouwde Duitse familie Lauritzen is verspreid geraakt over Zweden, Denemarken, Schotland, de VS en de Caraïben.
Het tiende, voor Zweedse (misdaad)auteurs kenmerkende laatste, deel 'Het einde van het verhaal' begint met een knaller van formaat: de dood gewaande oom Harald Lauritzen, voormalig SS-officier, keert na jaren in Argentinië te hebben gewoond, terug naar Zweden. Zijn nazi-ideeën zijn er niet minder op geworden, maar hij doet zijn familie en vooral dan de twee advocaten Eric en nicht Ariadne, een aanbod dat ze onmogelijk kunnen afslaan. Dit betekent een proces dat heel wat tijd en bladzijden inneemt. De geldbedragen die in deze zaak worden genoemd zijn eigenlijk fenomenaal en zelfs ziekmakend. Ondertussen voert Eric met zijn advocatenkantoor, waar Ariadne nu ook voor werkt, weer een aantal grote processen, nu over pedofilie, die in het oog van de pers en de publieke opinie komen te staan. Xenofobie en racisme steken steeds meer de kop op. In Zweden worden vluchtelingencentra in die jaren in brand gestoken. De uitspraak van een van Eric's kompanen dat de strijd tegen racisme en islamofobie de grootste zal zijn in de komende jaren/decennia en er een 'oorlog tussen beschavingen' , is eigenlijk een weliswaar achteraf gezien gemakkelijke maar toen toch al aangekondigde waarschuwing door journalisten/politicologen als Francis Fukuyama. Het is niet toevallig dat de Zweedse titel daar deels naar verwijst. Het is ook niet toevallig dat Guillou dit deel net laat stoppen op de exacte datum van 10 september 2001.
Het is goed dat Guillou op zoek moet gaan naar een slotpunt. De nadrukkelijk opgezochte geschiedenis en juridische tendensen beginnen nu toch wel vermoeiend en wat zeurend te worden.
Ook de vertaling begint grotere opvallende mankementen te vertonen. Krukkige zinnen waren er van in het begin al bij die geen vlot Nederlands opbrachten, maar vreemde termen beginnen steeds nadrukkelijker voor te komen. Vluchtelingencentra worden bij de vertaler van dienst kampen genoemd, en de Caraïben al sinds twee delen Westindië, afgeleid van het archaïsche Zweedse woord, maar onduidelijk voor een groot deel van de moderne Nederlandstalige lezers.
Jan Guillou heeft er zeker een exploot op zitten door de twintigste eeuw samen te ballen in een familie-epos over tien delen, en hij is ongetwijfeld een expert met een encyclopedische kennis die ook veel onderzoek heeft ondernomen, maar een literator kan hij aan het einde van de reeks echt niet meer genoemd worden. Het is een goed ding en hoog tijd dat hij na deze serie zich kon beginnen herbronnen. Ook de vertaler en de redactie mogen in eigen boezem kijken voor wat de vertaling betreft. Wat wel de moeite blijft, zijn de covers van de Nederlandse uitgaven die in tegenstelling tot de Zweedse uitgaven steeds vergelijkbaar zijn gebleven.
1968 (deel 7)
Zij die dromen doden, slapen nooit (jaren '70, deel 8)
De tweede doodzonde (jaren '80, deel 9)
Het einde van het verhaal (jaren '90 - 10/09/2001, deel 10)
Dit zijn de vijf boeken die volgen op de eerste vijf delen Bruggenbouwers, Dandy uit het Noorden, Tussen rood en zwart, De kop in het zand en Blauwe ster van de Grote Eeuw-serie. Waar in de eerste vier boeken het vooral of vaak draait over de drie Lauritzen-broers Lauritz, Oscar en Sverre, en in het vijfde boek over Lauritz' dochter Johanna, verschuift de focus in deze vijf boeken naar Eric Letang, zoon van Hélène en kleinzoon van Oscar Lauritzen. In Eric herken je dan ook veel biografische elementen van de schrijver, Jan Guillou, zelf.
'Echte Amerikaanse jeans' kwam uit in 2017. Het laatste boek 'Het einde van het verhaal' kwam in Zweden uit in het najaar van 2020, en in Nederlandse vertaling in april 2021.
In het eerste boek is Eric nog een jonge knaap en worden zijn kinder- en jeugdjaren beschreven. Focus zijn de jaren '50 waarin het beter begon te worden voor de bevolking na de Tweede Wereldoorlog tijdens dewelke Zweden zich neutraal probeerde te houden, en waarin de fundamenten van de Zweedse verzorgingsstaat worden gelegd. De nasleep van W.O. II lag nog te vers in het geheugen om bv de omvang van de Holocaust in het onderwijs al bespreekbaar te maken en in het curriculum te brengen voor de jonge leerlingen. De Koude Oorlog heeft een aanvang genomen die in Zweden waarschijnlijk nog een grotere impact had door de nabijheid van de toenmalige Sovjet-Unie. De dreiging van een nakende kernoorlog is dan heel reëel en zorgt voor veel bezorgdheid en angst. De Amerikaanse levensstijl begint aan invloed te winnen in Europa, zeker bij de jongeren. Importgoederen uit de VS zoals jeans en Coca-Cola waren toen nog een aantal jaar verboden in Zweden, maar Eric lukt het als een van de eersten hand te leggen op beide dingen. Vandaar ook de titel.
Eric groeit uit van een in een rijke bourgeois omgeving opgegroeide jongen waarin hij conservatieve waarden meekrijgt tot een jongeman met een marxistisch-communistische ideologie en dientengevolge verandert zijn vriendenkring ook.
Natuurlijk moest die omslag er komen omdat hij dan vanop de eerste rij daardoor verslag kan doen van het turbulente jaar 1968. Eric is dan net afgestudeerd van de rechtenstudie in Stockholm. Zijn ideologie komt in conflict met die van de oudere generatie van zijn familie. Toch is ook zijn eerst uit het oog verloren neef met Deense relaties Henning een medestander geworden. Vooral de band met zijn moeder komt dan onder druk te staan, wat zo zal blijven in de volgende delen. Verschillende studenten- en arbeidersbetogingen vinden plaats in de Europese hoofdsteden, de USSR valt binnen in Praag, de Vietnamoorlog escaleert. Het is een kanteljaar voor Zweden en de wereld. Dit is waarschijnlijk het beste boek van deze vijf laatste delen. Ook Guillou was erg actief in de communistische beweging in die tijd, en hij heeft veel kennis van zaken waardoor hij er een van de boeiendste delen weet van te maken.
In het volgende deel 'Zij die dromen doden, slapen nooit' zijn we in de jaren '70 beland. De linkse golf van 1968 is over, de Europese veiligheidsdiensten verharden hun oorlog tegen de verschillende linkse min of meer revolutionaire bewegingen die versplinterd zijn en zo goed als een onderlinge oorlog voeren. Eric heeft zijn grote liefde, Gertrude, in Hamburg ontmoet die ook actief is in de West-Duitse verzetsbewegingen, waar de onderdrukking van deze 'terroristische' bewegingen het hardst toegeslagen heeft en waar de Zweedse veiligheidsdiensten een voorbeeld proberen aan te nemen. Het wordt erg heet onder de voeten van Eric Letang die ook de linkse journalist Erik Ponti beter leert kennen. Letang groeit eveneens verder in zijn professionele loopbaan als juridisch medewerker bij het beruchte advocatenbureau van Henning Sjöstrand. Verschillende veldslagen worden in de rechtbank gevoerd evenals tegen de liberale commerciële media waarvan de krant Expressen uitgroeit tot de voortdurende vijand van zowel Sjöstrand als Letang die dit vijandschap overerft. Ook wordt er een nieuwe generatie Lauritzen geboren.
Over naar het negende en voorlaatste deel 'De tweede doodzonde', uiteraard over de jaren '80. Eric's nicht Solveig springt op de voorbijrazende vastgoed-kar en kan de Lauritzen-familie opnieuw gouden bergen bezorgen. Eric heeft het er moeilijk mee, maar blijft niet opzij staan waardoor hij nog steeds voor de lezer de bevoorrechte waarnemer is (ook al kan dit wat ongeloofwaardig overkomen). Hij heeft nog steeds die familiale achtergrond waarvan hij zich nooit volledig heeft losgemaakt. Het werk dat zijn eigen advocatenkantoor met zich meebrengt en de druk van zijn nieuwe status als 'steradvocaat' nemen veel tijd van hem en bladzijden in beslag. Het stramien van hoe Eric's processen lopen, en de jacht op hem door Expressen begint na een tijdje eerlijk gezegd wat saai te worden.
Het verhaal van de drie broers uit een arm vissersdorpje in Noorwegen neemt wel zo goed als een einde. De banden tussen de daaropvolgende generaties raken meer en meer versnipperd, het is de tijd van de op zichzelf staande gezinnen en individuen geworden die veel minder samenkomen. De oorspronkelijk Noorse en aangetrouwde Duitse familie Lauritzen is verspreid geraakt over Zweden, Denemarken, Schotland, de VS en de Caraïben.
Het tiende, voor Zweedse (misdaad)auteurs kenmerkende laatste, deel 'Het einde van het verhaal' begint met een knaller van formaat: de dood gewaande oom Harald Lauritzen, voormalig SS-officier, keert na jaren in Argentinië te hebben gewoond, terug naar Zweden. Zijn nazi-ideeën zijn er niet minder op geworden, maar hij doet zijn familie en vooral dan de twee advocaten Eric en nicht Ariadne, een aanbod dat ze onmogelijk kunnen afslaan. Dit betekent een proces dat heel wat tijd en bladzijden inneemt. De geldbedragen die in deze zaak worden genoemd zijn eigenlijk fenomenaal en zelfs ziekmakend. Ondertussen voert Eric met zijn advocatenkantoor, waar Ariadne nu ook voor werkt, weer een aantal grote processen, nu over pedofilie, die in het oog van de pers en de publieke opinie komen te staan. Xenofobie en racisme steken steeds meer de kop op. In Zweden worden vluchtelingencentra in die jaren in brand gestoken. De uitspraak van een van Eric's kompanen dat de strijd tegen racisme en islamofobie de grootste zal zijn in de komende jaren/decennia en er een 'oorlog tussen beschavingen' , is eigenlijk een weliswaar achteraf gezien gemakkelijke maar toen toch al aangekondigde waarschuwing door journalisten/politicologen als Francis Fukuyama. Het is niet toevallig dat de Zweedse titel daar deels naar verwijst. Het is ook niet toevallig dat Guillou dit deel net laat stoppen op de exacte datum van 10 september 2001.
Het is goed dat Guillou op zoek moet gaan naar een slotpunt. De nadrukkelijk opgezochte geschiedenis en juridische tendensen beginnen nu toch wel vermoeiend en wat zeurend te worden.
Ook de vertaling begint grotere opvallende mankementen te vertonen. Krukkige zinnen waren er van in het begin al bij die geen vlot Nederlands opbrachten, maar vreemde termen beginnen steeds nadrukkelijker voor te komen. Vluchtelingencentra worden bij de vertaler van dienst kampen genoemd, en de Caraïben al sinds twee delen Westindië, afgeleid van het archaïsche Zweedse woord, maar onduidelijk voor een groot deel van de moderne Nederlandstalige lezers.
Jan Guillou heeft er zeker een exploot op zitten door de twintigste eeuw samen te ballen in een familie-epos over tien delen, en hij is ongetwijfeld een expert met een encyclopedische kennis die ook veel onderzoek heeft ondernomen, maar een literator kan hij aan het einde van de reeks echt niet meer genoemd worden. Het is een goed ding en hoog tijd dat hij na deze serie zich kon beginnen herbronnen. Ook de vertaler en de redactie mogen in eigen boezem kijken voor wat de vertaling betreft. Wat wel de moeite blijft, zijn de covers van de Nederlandse uitgaven die in tegenstelling tot de Zweedse uitgaven steeds vergelijkbaar zijn gebleven.
January 7, 2022
Nu är då 1900-talet enligt Jan Guillou avverkat. Det har varit en inspirerande och njutbar resa. De senaste delarna av sviten har jag kritiserat för att författaren tappat fokus, vilket jag velat tillskriva svårigheten att skildra stora historiska processer och fenomen om skribenten (och läsaren) själv är för nära respektive händelser i tiden. I den här sista delen tycker jag att Guillou verkar riktigt inspirerad och hans penna är exceptionellt flygande, det var en njutning att få läsa hans berättande. Han har nu skärpt sig och är mycket mer fokuserad än i de två eller tre föregående delarna. I berättelsen dyker gamla ”lösa ändor” ur de tidigare delarna upp på ett klurigt sätt och det blir många snabba svängar i intrigen, vilka fint upprätthåller läsarens intresse. Guillous förmåga att framföra nya infallsvinklar till olika fenomen är fenomenal. Här får man till exempel ofta tänka om beträffande många vedertagna ”fakta” om andra världskriget. Man frågar sig också med ängslan vad det skall bli av det nya århundradets ”kulturernas krig” – skrämmande.
Inom släkten Lauritzen står makarna Eric och Katarina samt deras familj nu i fokus, vilket också är ett lyckat val av författaren. En man från det förgångna kliver visserligen också fram på scenen, men det han medför till historien gör att berättelsen blir mer fokuserad än de senaste. Jag skall inte avslöja mera om den, men väl påhittad. Som pensionerad jurist undrar jag hur trovärdig den är rent juridiskt, men jag skall inte förstöra den goda historien med onödig efterforskning. Över lag tillför min bakgrund inom juridiken mycket till mitt läsande här. Jag har jobbat inom affärsjuridiken och kan därför inte bedöma autenticiteten i Erics processer. Jag finner dem i grunden trovärdiga, men anar nog en viss benägenhet till överdrifter för den goda berättelsens skull. Kan den svenska rättsstaten verkligen ha havererat så som vi får läsa här?
En annan fråga jag ställer mig är huruvida den svenska kvällspressen (speciellt Expressen) faktiskt är så hänsynslös som Guillou låter påskina. Jag har inget till övers för denna eller någon annan bulevardpress och läser dem inte, men kan de faktiskt vara så här skrupelfria. Guillous dissekering av den dinosaurie den svenska socialdemokratin har blivit är också snillrik. Han gör det samtidigt i allmänt berättande och i form av Erics och Katarinas mer eller mindre politiska diskussioner. Mycket lär sig läsaren utöver det som angår själva berättelsen.
Till slut får jag vara lite petig beträffande brister i faktagranskningen. Det är i och för sig fråga om petitesser, som inte har någon större betydelse för helheten. Mera är det en tillfredsställelse för läsaren att hitta dem, trots den enorma research som måste ligga bakom också denna bok. Katarina kan inte ha växlat eurosedlar till sig på Martinique i januari 1999. VM-match i ishockey har nog spelats i min födelsestad, men den heter Tammerfors på svenska, inte Tampere.
Inom släkten Lauritzen står makarna Eric och Katarina samt deras familj nu i fokus, vilket också är ett lyckat val av författaren. En man från det förgångna kliver visserligen också fram på scenen, men det han medför till historien gör att berättelsen blir mer fokuserad än de senaste. Jag skall inte avslöja mera om den, men väl påhittad. Som pensionerad jurist undrar jag hur trovärdig den är rent juridiskt, men jag skall inte förstöra den goda historien med onödig efterforskning. Över lag tillför min bakgrund inom juridiken mycket till mitt läsande här. Jag har jobbat inom affärsjuridiken och kan därför inte bedöma autenticiteten i Erics processer. Jag finner dem i grunden trovärdiga, men anar nog en viss benägenhet till överdrifter för den goda berättelsens skull. Kan den svenska rättsstaten verkligen ha havererat så som vi får läsa här?
En annan fråga jag ställer mig är huruvida den svenska kvällspressen (speciellt Expressen) faktiskt är så hänsynslös som Guillou låter påskina. Jag har inget till övers för denna eller någon annan bulevardpress och läser dem inte, men kan de faktiskt vara så här skrupelfria. Guillous dissekering av den dinosaurie den svenska socialdemokratin har blivit är också snillrik. Han gör det samtidigt i allmänt berättande och i form av Erics och Katarinas mer eller mindre politiska diskussioner. Mycket lär sig läsaren utöver det som angår själva berättelsen.
Till slut får jag vara lite petig beträffande brister i faktagranskningen. Det är i och för sig fråga om petitesser, som inte har någon större betydelse för helheten. Mera är det en tillfredsställelse för läsaren att hitta dem, trots den enorma research som måste ligga bakom också denna bok. Katarina kan inte ha växlat eurosedlar till sig på Martinique i januari 1999. VM-match i ishockey har nog spelats i min födelsestad, men den heter Tammerfors på svenska, inte Tampere.
June 19, 2025
För lite drygt tre år sedan inledde jag projektet med att läsa igenom samtliga böcker i serien "Det stora århundradet" av Jan Guillou. Nu, tio böcker och ungefär 5000 sidor senare, har jag kommit i mål.
Först det positiva. Böckerna har, trots mina ganska många invändningar, varit underhållande att läsa. Det är ett imponerande arbete att faktiskt få ihop en historia om en släkts vedermödor under ett sekel. Man ska dock se böckerna mer som pikareskromaner snarare än ett seriöst försök att sammanfatta 1900-talet.
Den avslutande boken, som så klart handlar om 1990-talet, dras med samma problem som de flesta av de andra böckerna i serien. Släkten Lauritzen i allmänhet och Eric Letang (Guillous alter ego) i synnerhet har en osviklig förmåga att bli en vital del av nästan alla viktiga tilldragelser som inträffar under decenniet. Vem som var källan bakom den så kallade Tobleroneaffären? Utan att avslöja för mycket hade han initialerna E.L. ...
Dessutom kan denna supersläkt med kuslig exakthet förutspå samhällsutvecklingen decennier framåt. Ska man tro "Slutet på historien" visste Letang/Guilou redan i början av 1992 att Ny Demokrati skulle kollapsa och att det lilla partiet Sverigedemokraterna skulle axla deras mantel och växa till en mäktig politisk kraft. Släktens affärskvinna förutser givetvis IT-kraschen flera år i förväg.
Bokens stora händelse är att den gamle nazisten Harald Lauritzen, som alla trott var död, återvänder från sin femtioåriga exil i - ni gissade rätt - Argentina. Det är en utveckling som hade kunnat ge upphov till riktigt bra historier, men den slarvas bort av Guillou. Harald visar sig dessutom på ett närmast mirakulöst sätt ha undvikit att ha varit inblandad i nazismens vidrigaste brott, trots att han var stridande SS-man. Det är som om Guillou inte ens kunnat förmå sig att utmåla släktens Lauritzens svartaste får med några större brister. Faktum är att Letangs/Guillous mor, som också återvänder till Sverige, utmålas som en betydligt mer osympatisk person.
Detta är alltså den sista boken i serien, så nu kommer jag inte läsa fler Guillou-romaner på ett tag. Hans nya serie om Ponti och Hamilton som pensionärer intresserar mig inte. Fast man kanske skulle läsa om Ondskan ...?
Först det positiva. Böckerna har, trots mina ganska många invändningar, varit underhållande att läsa. Det är ett imponerande arbete att faktiskt få ihop en historia om en släkts vedermödor under ett sekel. Man ska dock se böckerna mer som pikareskromaner snarare än ett seriöst försök att sammanfatta 1900-talet.
Den avslutande boken, som så klart handlar om 1990-talet, dras med samma problem som de flesta av de andra böckerna i serien. Släkten Lauritzen i allmänhet och Eric Letang (Guillous alter ego) i synnerhet har en osviklig förmåga att bli en vital del av nästan alla viktiga tilldragelser som inträffar under decenniet. Vem som var källan bakom den så kallade Tobleroneaffären? Utan att avslöja för mycket hade han initialerna E.L. ...
Dessutom kan denna supersläkt med kuslig exakthet förutspå samhällsutvecklingen decennier framåt. Ska man tro "Slutet på historien" visste Letang/Guilou redan i början av 1992 att Ny Demokrati skulle kollapsa och att det lilla partiet Sverigedemokraterna skulle axla deras mantel och växa till en mäktig politisk kraft. Släktens affärskvinna förutser givetvis IT-kraschen flera år i förväg.
Bokens stora händelse är att den gamle nazisten Harald Lauritzen, som alla trott var död, återvänder från sin femtioåriga exil i - ni gissade rätt - Argentina. Det är en utveckling som hade kunnat ge upphov till riktigt bra historier, men den slarvas bort av Guillou. Harald visar sig dessutom på ett närmast mirakulöst sätt ha undvikit att ha varit inblandad i nazismens vidrigaste brott, trots att han var stridande SS-man. Det är som om Guillou inte ens kunnat förmå sig att utmåla släktens Lauritzens svartaste får med några större brister. Faktum är att Letangs/Guillous mor, som också återvänder till Sverige, utmålas som en betydligt mer osympatisk person.
Detta är alltså den sista boken i serien, så nu kommer jag inte läsa fler Guillou-romaner på ett tag. Hans nya serie om Ponti och Hamilton som pensionärer intresserar mig inte. Fast man kanske skulle läsa om Ondskan ...?
November 21, 2021
Dit is het tiende en laatste deel van de romanserie "De grote eeuw" . De familiegeschiedenis begon in 1904 en eindigt met dit boek op 10 september 2001. Het is soms taaie kost. Vaak gaat het om lange beschrijvingen van rechtszaken die de tijdsgeest van Zweden weerspiegelen: het ontstaan van vreemdelingenhaat en een obsessie voor kindermisbruik. Het privéleven van Eric Letang geeft een inkijk in het Zweedse parlement. Zijn partner Catherina is parlementslid voor de socialistische partij. Dat veroorzaakt nog wel eens frictie. Eric is mag dan wel een links verleden hebben en het Palestijnse bevrijdingsfront steunen, hij is wel afkomstig uit de bovenlaag van de bevolking waar er wordt neergekeken op de "Sossen". Zowel Eric als Catherina moeten vanwege de boulevardpers om die reden op hun tenen lopen. Het elitaire van de familie Lauritzen verloochent zich niet in de maaltijden die gebruikt worden: dure wijnen en exquis eten. Het liefst in dure restaurants.
Hun beider zonen spelen ijshockey op een hoog niveau en ook de competitie van die jaren komt uitgebreid aan de orde.
Oom Harald, de SS'er die jarenlang in Argentinië heeft gewoond, zoekt contact met Eric om hun vergoeding van verloren gegane bezittingen in Berlijn op te eisen. Zijn verhaal blijft wat afstandelijk.
Door nicht Solveigh, die zich verdiept zich in de aandelenhandel, lezen we over de enorme winsten die op de beurs gemaakt werden en hoe alles op een gegeven moment als een kaartenhuis in elkaar stortte.
De schrijver legt veel nadruk op het feit dat er een nieuwe vijand wordt gezocht: de koude oorlog is voorbij en het communisme bestaat niet meer. De nieuwe vijand is de vluchteling. In de laatste zinnen van het boek spreken Horst en Eric zich hierover uit:"Wanneer de Grote Oorlog tegen het terrorisme of hoe die zal gaan heten uitbreekt, dan is de twintigste eeuw definitief voorbij. Dan gaan we een nieuw tijdperk in" "En wanneer is dat, morgen misschien?" zegt Eric. Het is dan 10 september 2001!
Het is een mooi epos geworden, maar voor mij soms wat te zakelijk.
Hun beider zonen spelen ijshockey op een hoog niveau en ook de competitie van die jaren komt uitgebreid aan de orde.
Oom Harald, de SS'er die jarenlang in Argentinië heeft gewoond, zoekt contact met Eric om hun vergoeding van verloren gegane bezittingen in Berlijn op te eisen. Zijn verhaal blijft wat afstandelijk.
Door nicht Solveigh, die zich verdiept zich in de aandelenhandel, lezen we over de enorme winsten die op de beurs gemaakt werden en hoe alles op een gegeven moment als een kaartenhuis in elkaar stortte.
De schrijver legt veel nadruk op het feit dat er een nieuwe vijand wordt gezocht: de koude oorlog is voorbij en het communisme bestaat niet meer. De nieuwe vijand is de vluchteling. In de laatste zinnen van het boek spreken Horst en Eric zich hierover uit:"Wanneer de Grote Oorlog tegen het terrorisme of hoe die zal gaan heten uitbreekt, dan is de twintigste eeuw definitief voorbij. Dan gaan we een nieuw tijdperk in" "En wanneer is dat, morgen misschien?" zegt Eric. Het is dan 10 september 2001!
Het is een mooi epos geworden, maar voor mij soms wat te zakelijk.
December 16, 2022
Täytyy myöntää, että odotin hieman enemmän tältä viimeiseltä osalta, ehkä jonkinlaista yllätystä, draamallista kliimaksia tai jotain sellaista - eritoten suvun natsi-sedän palattua odottamatta Ruotsiin. Tarinan loppu ei kuitenkaan tarjoillut ihan odottamaani loppua, vaan pysytteli edellisistä osista tutulla, realistisella ja toteavalla, linjalla. Guilloun tapa kuvata päähenkilöidensä työ- ja perhe-elämää arkisella yksityiskohtaisuudella on yhtäaikaa sekä tämän kokonaisuuden vahvuus että sen heikkous: tyyli luo vahvaa uskottavuutta ja lukijalla on olo, kuin seuraisi aivan oikean suvun elämänvaiheita. Toisaalta se muuttaa kertomuksen paikoin vähän kuivakaksi ja reportaasinomaiseksi, kun esimerkiksi jännittävän oloinen käänne ei johdakaan oikein mihinkään vaan ratkeaa ennemminkin todentuntuisen, jopa lakonisen oloisesti. Jos siis tältä sukusaagalta odotat Forsythen tarun kaltaista draamaa, sitä ei ole odotettavissa. Mutta sen sijaan Suuri vuosisata -sarja tarjoaa vaikuttavan läpileikkauksen 1900-lukuun, pohjoismaisen hyvinvointivaltion rakentumiseen ja rapautumiseen, poliittisten ja kansainvälisten ilmiöiden kuten tasa-arvon, maahanmuuton tai vaikkapa terrorismin vastaisen taistelun kehittymiseen. Kiinnostavan tästä kaikesta minusta tekee nimenomaan subjektiivinen näkökulma, milloin kenenkin Lauritzenin suvun silmin katsottuna. Lievästä epätasaisuudesta huolimatta, hieno kokemus ollut tämä lukumaraton.
October 2, 2025
Så nåede vi til Enden på historien. Det føles sgu mærkeligt at stemple en bog sat i 90’erne som historisk fiktion.
Som antallet af stjerner antyder, så var jeg ikke fan af denne tiende og sidste bog i serien. Underholdningsmæssigt kunne bogen måske godt have fået to stjerner. Men der var alt for mange ting, der frustrerede mig:
• Haralds tilbagevenden og spørgsmålet om, hvorvidt han kan eller bør opnå en grad af tilgivelse fra familien, ender med at blive irrelevant og fejet under gulvtæppet. Derudover virker det lidt for bekvemt, at han i løbet af sin tid som SS-officer gang på gang lige netop undgår selv at udføre nogle egentlige krigsforbrydelser. Ser vi bort fra, at han før har vist sig klar til at dræbe for sagen? Og at han tydeligvis stadig har et nazistisk verdenssyn? Det ved jeg i princippet ikke, for Guillou træder pludselig væk fra dilemmaet, som om det blev for kompliceret for ham at udrede.
• Hvad sker der for de talrige genfortællinger af hændelser fra tidligere bøger? Jeg sværger på, at flere af disse ikke blot er blevet gentaget flere gange igennem serien, men også flere gange i alene denne bog. Snork!
• Eric Letang er dødkedelig. Af Guillou bliver han dog fremstillet som Guds gave til menneskeheden. Hele landet er obsessed med ham, og manden kan ikke klø sig i røven, uden at det ender på forsiden af avisen. I Sverige må man gå noget mere op i advokaters gøren og laden, end vi gør i Danmark. Eric er typen, som nyder overbærende at forklare dig, hvordan verden hænger sammen. Typen, som får talen til hans steddatters Ph.d.-fejring til at handle om sig selv. Typen, som har verdens mest prætentiøse refleksion over sin midtvejskrise:
• Hvis man kun havde Enden på historien og Den anden dødssynd at gå ud fra, skulle man tro, at alle, som kan stemples som ”feminister”, er forfærdelige, hysteriske mennesker, og at incest og pædofili blot er løgne, som børn har opfundet. Jeg tror ikke, at dette er Guillous egentlige holdninger – men hans udlægninger i disse bøger efterlod mig ikke desto mindre med en mærkelig smag i munden.
• Taler de nogensinde om andet end politik og økonomi i Erics familie?
• Til det sidste krydsede jeg fingre for, at Eric ville gro en rygrad overfor hans mor, men denne forblev med samme styrke som en regnorm. Slutningen var generelt fesen og utilfredsstillende. Det eneste, der blev konkluderet på, var noget økonomi (et tema, som de sidste bøger har været meget optaget af, og jeg ret ligeglad med). Og bogens sidste sætning fik mig til at rulle med øjnene.
Kort opsummeret: jeg var ikke synderligt imponeret af Enden på historien.
Hvis vi tager et kig på serien som helhed, kan man vel egentlig dele den over i to. De første fem bøger handler om de originale Lauritzen’er og deres børn, og selvom disse bøger stadig ikke helt var min kop te, så har de en grad af charme over sig. Den første bog, Brobyggerne, er klart den bedste. Efter Eric Letang gør sin entré i bog seks bliver serien til noget andet, og det er ikke en drejning til det bedre i min optik.
Serien har dog budt på flere gode stunder og interessante indblik i historien på trods af alle mine indvendinger. Oplæsningen har været hyggelig, derfor har vi fortsat med den.
Min personlige rangering af bøgerne i serien:
1. Brobyggerne · 2★
2. Blå stjerne · 2★
3. Dandy · 2★
4. Mellem rødt og sort · 2★
5. 1968 · 1★
6. Dem der dræber drømme sover aldrig · 1★
7. Ikke at ville se · 1★
8. Ægte amerikanske cowboybukser · 1★
9. Den anden dødssynd · 1★
10. Enden på historien · 1★
Som antallet af stjerner antyder, så var jeg ikke fan af denne tiende og sidste bog i serien. Underholdningsmæssigt kunne bogen måske godt have fået to stjerner. Men der var alt for mange ting, der frustrerede mig:
• Haralds tilbagevenden og spørgsmålet om, hvorvidt han kan eller bør opnå en grad af tilgivelse fra familien, ender med at blive irrelevant og fejet under gulvtæppet. Derudover virker det lidt for bekvemt, at han i løbet af sin tid som SS-officer gang på gang lige netop undgår selv at udføre nogle egentlige krigsforbrydelser. Ser vi bort fra, at han før har vist sig klar til at dræbe for sagen? Og at han tydeligvis stadig har et nazistisk verdenssyn? Det ved jeg i princippet ikke, for Guillou træder pludselig væk fra dilemmaet, som om det blev for kompliceret for ham at udrede.
• Hvad sker der for de talrige genfortællinger af hændelser fra tidligere bøger? Jeg sværger på, at flere af disse ikke blot er blevet gentaget flere gange igennem serien, men også flere gange i alene denne bog. Snork!
• Eric Letang er dødkedelig. Af Guillou bliver han dog fremstillet som Guds gave til menneskeheden. Hele landet er obsessed med ham, og manden kan ikke klø sig i røven, uden at det ender på forsiden af avisen. I Sverige må man gå noget mere op i advokaters gøren og laden, end vi gør i Danmark. Eric er typen, som nyder overbærende at forklare dig, hvordan verden hænger sammen. Typen, som får talen til hans steddatters Ph.d.-fejring til at handle om sig selv. Typen, som har verdens mest prætentiøse refleksion over sin midtvejskrise:
”Måske melankoli var et mere dækkende ord end depression? Det var i det mindste lidt finere, næsten som ”spleen”, det vil sige melankoli af en vis intellektuel karat, som man forestillede sig en agtet og æret forfatter vandre rundt i mørke tanker […]"
• Hvis man kun havde Enden på historien og Den anden dødssynd at gå ud fra, skulle man tro, at alle, som kan stemples som ”feminister”, er forfærdelige, hysteriske mennesker, og at incest og pædofili blot er løgne, som børn har opfundet. Jeg tror ikke, at dette er Guillous egentlige holdninger – men hans udlægninger i disse bøger efterlod mig ikke desto mindre med en mærkelig smag i munden.
• Taler de nogensinde om andet end politik og økonomi i Erics familie?
• Til det sidste krydsede jeg fingre for, at Eric ville gro en rygrad overfor hans mor, men denne forblev med samme styrke som en regnorm. Slutningen var generelt fesen og utilfredsstillende. Det eneste, der blev konkluderet på, var noget økonomi (et tema, som de sidste bøger har været meget optaget af, og jeg ret ligeglad med). Og bogens sidste sætning fik mig til at rulle med øjnene.
Kort opsummeret: jeg var ikke synderligt imponeret af Enden på historien.
Hvis vi tager et kig på serien som helhed, kan man vel egentlig dele den over i to. De første fem bøger handler om de originale Lauritzen’er og deres børn, og selvom disse bøger stadig ikke helt var min kop te, så har de en grad af charme over sig. Den første bog, Brobyggerne, er klart den bedste. Efter Eric Letang gør sin entré i bog seks bliver serien til noget andet, og det er ikke en drejning til det bedre i min optik.
Serien har dog budt på flere gode stunder og interessante indblik i historien på trods af alle mine indvendinger. Oplæsningen har været hyggelig, derfor har vi fortsat med den.
Min personlige rangering af bøgerne i serien:
1. Brobyggerne · 2★
2. Blå stjerne · 2★
3. Dandy · 2★
4. Mellem rødt og sort · 2★
5. 1968 · 1★
6. Dem der dræber drømme sover aldrig · 1★
7. Ikke at ville se · 1★
8. Ægte amerikanske cowboybukser · 1★
9. Den anden dødssynd · 1★
10. Enden på historien · 1★
February 21, 2021
Papirutgave. Bibliotekbok. Norsk. Veldig bra fra Guillou - igjen. Likevel slett ikke den beste i serien; litt fordi boken trekkes litt ned av Guillou sitt behov for korstog mot Sexkjøpslov og mot Incest-rettsaker, men også fordi den historieformidlingen i seg selv ikke er SÅ bra som i de tidligere bøkene; min subjektive mening. Når det gjelder korstogene, sikkert ubevisste fra Gs side: så er det vanskelig å ikke være enig i de fremstillingene Guillou kommer med her; men jeg opplever jo at dette er ytterligående eksempler for å underbygge at både Incest-saker stort sett er tull og prostitusjon bør aksepteres.
Printed edition. Library book. Norwegian, Bokmål. Very good from Guillou - again. Still not at all the best book the sequence; partly because the book is dragged a bit down by Guillou's crusades against the Sex Purchase Act and against Incest lawsuits, but also because the relaying of history in itself is not as good as in the previous books; my subjective opinion. As for the crusades, probably unconscious on the part of G: it is difficult not to agree in the cases Guillou makes here; but I feel that these are extreme examples to substantiate that both Incest cases are mostly nonsense and prostitution should be accepted.
Printed edition. Library book. Norwegian, Bokmål. Very good from Guillou - again. Still not at all the best book the sequence; partly because the book is dragged a bit down by Guillou's crusades against the Sex Purchase Act and against Incest lawsuits, but also because the relaying of history in itself is not as good as in the previous books; my subjective opinion. As for the crusades, probably unconscious on the part of G: it is difficult not to agree in the cases Guillou makes here; but I feel that these are extreme examples to substantiate that both Incest cases are mostly nonsense and prostitution should be accepted.
Displaying 1 - 30 of 93 reviews