Av all litteratur på svenska är ungefär hälften översatt från andra språk. Ändå är den delen av den svenska litteraturen till stor del okänd mark för de flesta. I denna bok tecknas en vindlande exposé över den översatta litteraturen på svenska. Vad gjorde reformationen med den svenska Bibeln? Hur har politik och ideologi villkorat översättarnas verksamhet? Finns det ett korrekt sätt att översätta? Med djupgående kunskap och slående exempel från forntid till nutid visar Nils Håkanson hur synen på översättning har varierat mellan epokerna. Hans bok blir lika mycket en kulturhistorisk fresk, full med udda gestalter och genier, som en insiktsfull handbok i läsning och litteratur.
Nils Håkanson (född 1975) är författare, översättare och förläggare. Utöver romaner har han skrivit en avhandling om rysk litteratur i svensk översättning och verkat som forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon.
This is a very interesting book about the translator’s profession. It was written from a Swedish perspective and provides an excellent overview of the history and significance of translations and the translator, beginning with an investigation of what “translation” actually means. It looks at the very first works that were translated into Swedish, takes us through the many phases of the profession throughout history. Page after page, chapter after chapter, there are things I never knew before. I really wish such a scholarly work were available against the background of everything that has and hasn’t been translated into English.
Bok som gör något som andra böcker inte har gjort (överblick av svensk översättningshistoria). Jag saknar dock en tydligare inramning och en stark röd tråd som skulle kunna ge en mer passionerad skildring. Dessutom är det lite väl mycket vi och dom och att klanka ned på folk utan koll på språk/litteratur. Tänk om denna bok hade skrivits med mer värme!
Ungefär häften av all litteratur på svenska är översatt från andra språk. Det ger perspektiv på översättningens roll i den svenska litteraturhistorien. Men synen på vad översättning egentligen är, påverkar förstås synen på översättarna. Har de spelat en avgörande roll för civilisationens utveckling? Eller utför de bara ett slags kopieringsarbete? I boken visar Håkanson på ett pedagogiskt och tydligt sätt att en överssättning aldrig kan bli ”samma sak” som originalet, fast på ett annat språk. En annan sak som han för fram, och som jag inte riktigt har tänkt på tidigare, är att medan ett original är som det är och sällan ändras, är översättningar mer elastiska och kan anpassas till nya, moderna tider. Det är kanske så en klassiker kan överleva och bli just klassiker, tänker jag. Han beskriver också hur översättarnas strategier har förändrats genom seklen och ställer på ett humoristiskt sätt upp vetenskapliga principer som Vadstena princip och Ohlmarks fenomen. Och så får vi träffa Felfinnaren, som alltid vet hur ett ord egentligen borde ha översatts. Håkanson kan sina saker. Det här är en välskriven bok, lärorik, lättläst och bitvis riktigt rolig, något som man inte alltid kan säga om en fackbok. Läs den! Och du kommer allltid att kolla efter vem som har översatt boken du just läste.
Riktigt bra början, riktigt bra slut, lite väl tjatigt och namedroppande i mitten. Jag tror jag hade tyckt ännu mer om den om jag inte hade varit mitt uppe i översättningsteorier i plugget just nu. Den tar dock upp väldigt intressanta och relevanta frågor, så jag vill ändå rekommendera den.
Läst för förlagskunskapen, i vilket sammanhang jag ska sno ihop en mer städad recension av boken imorgon.
Boken har två stråk: dels en historia om svensk översättningslitteratur, dels ett försvarstal, eller vi kan kalla det en läsarspegel, som föreskriver hur läsaren bäst ska bemöta översättningar. Den historiska delen är den bästa – översättningen ges generöst fördjupande kontexter, såväl förlagshistorisk som övergripande ekonomisk, politisk och teknologisk.
Håkanson har en ledig och ironisk stil, och livar upp den historiska genomgången genom att till exempel citera knasig gamsvenska i löpande text, liksom bara som krydda, och också genom att fylla ut med ovidkommande men underhållande detaljer om översättarnas livsöden (typ, någons post-pest-funktionshinder). Kapitlens stämningssättande tokroliga undertitlar (t.ex. "i vilket översättaren förirrar sig, blir pratig, går i kloster och finner konturerna av ett ideal") är mindre humoristiskt lyckade enligt mig, dessutom obegripliga förrän man läst kapitlet i fråga, och väcker heller inte nämnvärt mitt intresse för kapitlet (jag antar de är menade att fungera som sockret i botten).
Den läsarundervisande delen är mycket hjälpsam när det kommer till instruktionerna för hur en kritiker kan ta sig an översättningskritik. Det raljanta partiet om Felfinnaren (läsaren som på ordnivå har invändningar mot översättningen) tycker jag däremot är rätt osympatiskt. Säkerligen är det just Felfinnaren – amatörläsaren som är uppmärksam på översättningen och dagdrömmer om vad hennes egna översättarval skulle vara – som utgör merparten av Håkansons läsare. Den lite defensiva och nedlåtande tonen känns obefogad, eller lite blottande i en skrift där författaren själv annars tar mycket lite plats.
Alltid svårt att betygsätta facklitteratur men den var intressant! Välskriven! Lite torr ibland! Ett på många sätt nischat ämne som i denna bok lyfts fram som egentligen rätt allmängiltigt, åtminstone för den litteraturintresserade. Roligast var avsnittet om (bristen på) översättningskritik på kulturredaktionerna, tråkigast var utläggningen om angloamerikansk dominans som inte tillförde något nytt i den redan uttjatade debatten kring ämnet.
‘’(...) En grundpremiss för att en översättning ska kunna uppstå är att den måste avvika från originalet. En annan är att avbildningen aldrig kan upprepa ett tidigare försök till avbildning (om den inte avsiktligt ät ute efter det, men då handlar det om avskrivning). En översättning är ett verk med dubbla (i viss mån konkurrerande men framförallt samarbetande) upphovspersoner: den enas namn är utsatt redan på omslaget, den andras namn hittar du först på titelbladet. Av olika skäl har vi länge valt att blunda för den senare, men det är sakta på väg att förändras.’’
Denna bok lyfter fram det omfångsrika arbete som översättaren ägnar sig åt när ett verk rör sig från ett språk till ett annat. Ett arbete som ofta förbises under läsningen – trots att det är översättarens ord som står på boksidorna.
Med ett lättillgängligt och engagerande språk leder Håkanson läsaren genom ämnets historia, och alla de utmaningar som översättaren kan tänkas stå inför. En översättning blir ofrånkomligt en annan text än originalet, men den vanliga uppfattningen, att något därmed går förlorat, behöver inte alltid stämma. Håkanson visar att arbetet mellan två olika språk istället lägger en grund för förändring och förnyelse av en text. Att varje version snarare öppnar upp för nya möjligheter och tolkningar – vilket bör ses som något positivt.
En översättare måste alltid främst utgå från sig själv, och ett verk kan således se olika ut beroende på vem som har översatt det. Håkanson belyser exempelvis hur Fjodor Dostojevskijs klassiker Brott och straff har kommit att anta olika skepnader för den svenska läsaren, helt beroende på vilken utgåva hen har i sina händer. Något som direkt pekar på hur organiskt översättningsarbetet faktiskt är. Walborg Hedbergs översättning (av Brott och Straff) antog en mer ihopdragen tolkning av originalet. Här tilldelades huvudpersonen mer direkta känsloyttringar – något som också påverkar läsningen av verket överlag. I Hans Björkegrens översättning valde han att gå närmare originalet, där huvudpersonens mer vaga och osäkra känsloyttringar kommer till tals. Det är visserligen samma berättelse, men den framställs här på två olika vis. Hur man väljer att nyansera, och vilka ord man använder sig av, skickar ut signaler som påverkar hur man tar till sig verket.
Översättningsarbetet är verkligen otroligt spännande, och det gäller att hitta ett sätt att förmedla originalets kärna i en ny språkdräkt (förlåt Håkis, men gillar det ordet ändå). Ska översättaren verka för att hålla sig så nära originalet som möjligt? Eller ska hen ta till egna medel för att fånga verkets essens? Det tycks som en blandning av dessa utgör den bästa vägen. Översättaren står ofta inför stora beslut för att finna ett genomgående flyt i berättelsen. Små ledande ord kan vara avgörande för att sätta tonen för ett verk. Men oavsett vad översättaren väljer att göra så stöps texten om till något nytt. En förändring och förnyelse sker. Men det är i grunden en fin sådan – det möjliggör för berättelsen att nå nya läsare, och ta sig över språkgränser.
Detta var en superintressant bok som väckte många tankar kring översättning. Boken utgör dessutom en fin inblick i hur arbetet faktiskt kan gå till (och har gått till genom tiderna). ☁️🤍
Initialt, kanske även i grunden intressant, men man tröttnar snabbt på exempel på skojiga tveksamma översättningar, och man tröttnar sedan än mer på den utdragna litteratur och översättningshistorien och mängderna namn som staplas, staplas, staplas.
Denna bok är svår att skriva något övergripande om, dels för att jag läste den i omgångar under nästan ett års tid, men kanske mest för att den är så spridd i sitt innehåll.
Här finns en historia om översättningen som yrke - otroligt intressant, om än ibland lite långrandigt kanske - en för många prästsoner som översatte den och den franska författaren för att jag skulle kunna lägga någon av dem på minnet.
Analys och tankar kring översättning som ämne och dess förändrade roll genom historien - min personliga favorit. Tyvärr avslutas boken med en mycket ilsken text om att ingen läser och alla ser på tv nu för tiden - vi vet, och alla som läser denna bok är inte målgruppen för det hatet - istället för en analys av hur det påverkar vår relation till svenska språket, engelska språket och deras relation i vårt avlånga land. Synd, lämnade en bitter eftersmak för en annars trevlig bok.
Jag ska vara helt ärlig med att säga att det här inte var en bok för mig. Det är nödvändigtvis inte en dålig bok, tvärtom, Nils har gjort ett fantastiskt arbete med materialet som ligger till grund för boken!
Språket var välformulerat och jag upplevde att det var lätt att hänga med. Men 360+ sidor med fakta om översättning var helt enkelt inte min kopp med te!
Verkligen en bok i min smak. Ger ett nytt ljus över översättningen och dess historia, genom psalmböcker, biblar, Kalle Anka-pocket för att sedan landa i debatten om kulturkanon. Väldigt intressant, tankeväckande och välskrivet!
Intressant läsning, och en hel del nytt, även om jag är lite bekant med översättningsämnet. Dock lite väl många personskildringar (för mig) och nååågot rörigt med uppdelningen av kapitlen.
Stabil bok. Författaren har gjort ett jävla jobb med att sammanställa svensk översättningshistoria. Tyckte början och slutet av boken var dess starka sida. Mitten blev rätt så grötig vid varje nytt namn på en översättare från 1700-talet och beskrivning av dennes uppväxt.
För mig var det mest intressant att läsa om hur motiven bakom översättning historiskt sett ut. Hur det förut funnits tydliga religösa eller politiska motiv som legat bakom val av vad som ska översättas och på vilket sätt det har översatts. Inte nog med religion och politik, varje översättare är ju också en egen person och varje översättning blir därmed starkt präglad av denna person vare sig det har varit avsikten eller inte. Eller som författaren till boken säger det:
”Precis som alla andra konstnärer påverkas översättaren av sin bakgrund och personlighet. Översättarens språkbruk ar inte tidsneutralt utan alltid i viss man färgat av hennes generationstillhörighet. Hon är utrustad med en viss estetisk, politisk och humörmässig dragning; hon kommer från Blekinge, Västerbotten eller Minsk; hon kan allt om vapen men ingenting om tyger; hon är full av fördomar eller ett under av upplysning; hon är färgblind, astmatisk, dumdryg, rimbenägen, prålsjuk - och allt det där inverkar på hennes förmaga eller oförmåga att hantera uppgiften och formar det specifika sättet hon gör det på.”
I boken läggs det stor vikt vid hur översättarens roll i litteraturvärlden samt samhället i stort har sett ut. Tyckte det var intressant men stundvis blev det lite för mycket om varje enskild översättare.
Det var även kul att läsa om hur översättningar i hög grad drivs på av vad som säljer, och hur detta kommit att påverka översättningarna genom att även om det är en svag översättning med lite fokus på språket har det inte spelat så stor roll så länge storyn är bra och lockar till sig köpare.
I slutet har författaren en utläggning om hur amerikaniserat och påverkat av USA litteraturen har blivit och hur få verk översätts från andra språk jämfört med engelska. Blev lite förvånad, själv har jag sett på litteraturen som en plats fri från just detta, där författare från runt om i världen dominerar snarare än bara massa amerikaner. Men det kanske bara är jag.
Översättning alltså, ett område det sällan pratas om och som nästan alltid tas för givet. I princip allt vi konsumerar är översatt från ett språk eller annat, och då är det inte endast romaner utan även massor med faktatexter, poesi, filmer, tv-serier med mera. Ofta går översättningen obemärkt förbi utan att vi ägnar mycket tanke åt den, tar för givet att den är väl utförd. Författaren till denna bok gör ett riktigt bra jobb med att visa hur det faktiskt ligger till, och det är stundvis jävligt intressant. Som att få kika bakom kulisserna på något man har extremt lite koll om.
Hur ofta läser vi facklitteratur som vi inte vill sluta läsa för att vi dras med i handlingen? Håkanson tar oss med på en spännande och upplysande resa genom litteraturhistorien i Sverige. Författaren och översättaren Nils Håkanson tar oss även med på en resa genom Sveriges historia där han sätter perspektiv på hur översättaren genom århundranden har fått anpassa sig till tidens anda, till kyrkan och de politiska förhållanden som rådde. Ideologier präglade översatta texter och då som nu valdes översatta verk ut. Det var sent i historien att översatta verk kom till Sverige på grund av att de som kunde läsa ofta kunde engelska och eventuellt franska, italienska och tyska. De flesta böcker i världen översätts inte och det är fortfarande översättningar från engelska språket som dominerar. Håkanson förklarar att det att översätta är en konstform i och med att det är avbildande och nybildande. Han ger tydliga exempel så vi förstår att en översättning aldrig kan bli samma text som originaltexten. Översättaren måste förhålla sig till helheten och ibland kompensera för att det ska bli språkligt korrekt. När Håkanson tar oss genom historien ökar förståelsen för översättarens jobb och vi får även en inblick i hur rollen har förändrats mycket i modern tid. Nyare översättningar ligger mycket närmare originalet än de tolkningar som gjordes före 1950-talet. Som bokens titel säger vill Håkanson lyfta fram det ”som inte går förlorat i en översättning”. Hans intension är att uppmärksamma oss på att det är en konstnärlig process och även en funktionell uppgift. Det vill säga att översättaren försöker anpassa texten så den når så många som möjligt. Översättarens två stora utmaningar är att återskapa originaltexten ”med största möjliga följsamhet till form och innehåll” och inte utsätta det egna språket för våld. Det är alltså en konstform där översättaren är bunden till originaltexten men samtidigt får större frihet ju svårare en text är, eftersom det inte alltid finns en självklar lösning. Vi har tur att det finns översatta texter och att det finns skickliga översättare. Håkanson påminner oss om hur berikande det är att kunna ta del av litteratur från andra språk och komma ihåg att det man läser är en tolkning av originalet. Som sagt, en fängslande fackbok som ökar förståelsen för översatta verk samt för litteraturen genom historien.
Jag ser väl kanske inte riktigt samma storhet i den här boken som Augustprisjuryn gjorde,* men visst är den flott, kul och välskriven. Det blir kanske lite väl mycket översättarbiografiskt faktarabblande i onödigt utförliga historiska delar om 1600- och 1700-tal. Detta samtidigt som ansatsen att ge en robust överblick över den svenska skönlitterära översättningens historia mer eller mindre försvinner när det gäller det senaste dryga halvseklet eller så – lite märkligt (handlar det delvis om att Håkanson är mindre bekväm med att skriva om levande kolleger?).
De tematiska dragen och delarna är generellt mer intressanta än de rent historieredovisande. Jag hade gärna sett (ännu) fler handfasta exempel på olika översättningar, och aktiva jämförelser och språkliga analyser. Sånt är ju – vilket Håkanson elegant demonstrerar – jättespännande, men jag hade nog ärligt talat förväntat mig att han skulle gå mer på djupet och borra där. I stället för att hasta vidare, och i stället för att lite pliktskyldigt redovisa så många jättegamla översättarnamn och deras biografiska data. Men ja, absolut en kul, bra, gedigen bok på ämnet.
*Sen är det en annan sak att Håkanson redan hade förtjänat ett skönlitterärt Augustpris för briljanta "Ödmården".
Höga förväntningar är ett farligt djur. Eftersom jag själv är skeptisk till översättningar (eller i alla fall gärna undviker dem där jag kan) såg jag väldigt mycket fram emot att lära mig mer om hur översättningar görs, vilka avvägningar som behöver göras, etc.
Tyvärr för mig är det inte riktigt det boken handlar om. Istället är den en sorts historisk-tematisk översikt över alla konstiga sätt som översättningar gjorts på tidigare, innan vi nådde den nutida mer korrekta normen.
Trots andra förväntningar måste jag dock säga att de historiska elementen är intressanta, jag lär mig mycket om utvecklingen av litteraturen i Sverige, och roliga fakta om hur man har tänkt kring saker som upphovsrätt och moral.
Tyvärr tycker jag kapitlen går in i varandra lite väl mycket, som om samma poäng itereras gång på gång. Mot slutet kvicknar det till lite igen, men början och mitten av boken känns ganska repetitiv och lite trögläst.
Hur som helst en klart givande bok för alla språkintresserade!
Oerhört intressant om översättarens och översättningens plats i det större historiska sammanhanget. Jag var visserligen intresserad av översättning som hantverk redan innan, men efter den här boken har jag fått ännu fler trevliga perspektiv. Det har till exempel inte slagit mig förut att översättningar kan hålla ett verk vid liv och berika det - vi har bara en Gösta Berlings saga, medan britterna har flera som alla speglar tiden de är översatta i och den specifika översättarens tolkning. Sådana insikter ger mig pirr i magen. Nu önskar jag att Nils Håkansson ska skriva en bok om översättning av lyrik också!
En av de bästa böcker jag läst i år, sprängfull av information berättat intressant och engagerande. Jag har aldrig tänkt på översättare från andra tider, även om de så uppenbart har funnits, och det var intressant att se hur tolkningen av hur man översätter har ändrats genom århundrandena. Uppskattande också författarens små egna åsikter om vissa verk, som Borta med vinden, och personer. Köpte boken igår och det var bara det faktum att jag behövde jobba som hindrade att jag inte läste ut den samma dag
Kul bok! Klämkäck, lustig och med illustrativa exempel och liknelser. Det är de berättande partierna i de tematiska delarna som ger mest; de något uppslagsverksliknande uppradningarna av olika översättare och titlar som ganska ofta förekommer i de historiska genomgångarna får mig snabbt att skumläsa. Som helhet en upplysande bok som verkligen fått mig att se översatta verk på ett nytt sätt! Vilka konstnärer översättarna är!
Intressant läsning om den åsidosatta konstformen översättning - hur viktig den är och hur lågt den trots allt värderas. Eller har trenden vänt? Många roliga exempel på misstag, insmuget eget tyckande, medvetna färgningar av originalverkets budskap och anekdoter från skrået som författaren själv tillhör.
En bok om översättandets historia och vedermödor, kan det vara något? Jo, det kan det. Är man intresserad av språk och dess historia kommer det här att vara god läsning. Ibland kan det bli lite väl mycket namedropping, men annars är det inte mycket som saknas. Välkommet att översättningsskrået får sin egna plats i litteraturen.
Vilken fantastisk bok och vilka känslor den väcker. Jag tror jag fick en liten existensiell livskris när jag läste om B Wahlströms översättningar av den ungdomslitteratur jag läste på 90-talet.
Jag måste klart börja tänka mer på författarna som sliter med att översätta all litteratur som vi i Sverige läser. Oerhört lärorik!
Det här är verkligen en angelägen bok som fyller ett tomrum i historien om översättningar och översättare i Sverige och till svenska. En ren fröjd att läsa och läsa om, många gånger. Redan en klassiker!