När David Jonstad flyttar från Stockholm med sin familj till en liten gård i Dalarna är det något han drömt om i många år. Det är inte en dröm han är ensam om. Flyttlassen går allt oftare ut ur storstaden mot ett lugnare livstempo, närhet till naturen och hus med egen täppa. Svenska folket längtar till landet.
Men livet på landet är inte bara röda hus med vita knutar och rabarberpaj i syrenbersån. Det är också att mata fåren en decembermorgon i vasst snöblandat regn. Att darrande stå med yxan över sin första tupps hals. Men mest av allt är det en kamp mot den egna hjärnan: Hur ska en människa som levt hela sitt liv med vår kulturs krav på att prestera, att hela tiden vilja ha mer, kunna ställa om?
Vad det är som på riktigt skänker livet mening? I vad som närmast kan beskrivas som en modern motsvarighet till Thoreaus Walden, synar David Jonstad vårt moderna samhälle i sömmarna med blicken från en missbrukare med självinsikt. Samtidigt gör han, mellan dagislämning och fårens lamning, ett ödmjukt och ärligt försök att ringa in vad det är som på riktigt skänker livet mening.
Lyssnade på den här en lördagseftermiddag då jag gick omkring hemma och kanske vek kläder, lagade lite mat, vattnade krukväxterna, packade ordrar... och det var lite som att höra en av de där kvasifilosofiska radiodokumentärerna om de som hoppat av det så kallade ekorrhjulet. Men måste det innebära att behöva bli en slaktking? Med så stort grönsaksland? De delarna ville jag absolut inte höra. Men skicka inga mail om att jag aldrig sett en ko och borde besöka en bondgård, eller nåt.
Efteråt kände jag starkt behov av att läsa något väldigt urbant, om någon som asfaltsflanerar, hänger på caféer hela dagarna eller tar hem bao i en takeawaylåda. Förblir nog en city-Thoreau ett tag till.
Sammanfattning: Stockholmssnubbe vill flytta till landet, han gör det men inser att det är jobbigt och tungt men värt det. Fanns vissa passager som var trevliga och några stycken med intressant fakta (även om det är viktigt att komma ihåg att det är populärvetenskaplig fakta). Lite plus lite minus, främst minus dock, skulle rekommendera något annat om ni väl läsa om livet på landet.
Trevlig läsning men boken känns väldigt inriktad mot storstadsfolk. Inget fel med det (bortsett från en viss exotifiering av landsbygden), snarare intressant att se ens självklara vardagsliv skildrat ur en fd stadsbos ögon. Dock minskar trovärdigheten när det berättas om ett orrspel under älgjakten... Orrar spelar på våren och älgjakten är från september fram sista januari.
Trevlig bok. Lyssnade på den. Vet inte om jag hade tagit mig igenom hela med att läsa den. Uppskattar den realistiska beskrivningen av att leva självförsörjande. Både det bra och det jobbiga. Bra små filosofiska tankar som gör att jag kanske återkommer till den igen någon dag
För mycket navelskådande och för lite filosofisk insikt. Känns mest som en samling av olika ögonblick där författaren gjorde något lantligt och nu vill bli hyllad för att ha gjort det.
Småtrevligt och ärligt om det svåra med den pittoreska idén om livet som månskensbonde. Fint med människors omsorg om varandra, känns viktigt och det jag tar med mig.
David Jonstad är ärlig samt väldigt begriplig i sin berättelse. Han drar enkla lärdomar från sitt liv på landet efter att ha varit "en Stockholmare" och delar dem med läsare, med några filosofiska invändningar här och där eller mellan raderna. Ingenting super nytt, men bra kunskap är värd att upprepa, inte minst på grund av att vi sällan lever som vi lär eller ens som vi skulle själva valt att leva, om inte vi varit indragna i det materialistiska samhälle där majoriteten av oss befinner sig nu. Vissa tankar i boken kan jag vara lite kritisk till, som t.ex. Jonstads generalisering och någon underminering av det technologiska progressen, eller hans begränsningar i att undvika helt att falla in i antropocentrismens fälla. Men generellt är det än viktig bok att läsa - rekommenderar!