Öbarn

by Hannes Fossbo

Våren 1991, en underbar tid att vara svensk. Carola vinner schlagern, Sundin snurrar upp Fetisov i hockey-VM och en pappa styr träsnipan med säker hand. Förutom den där gången när han är så full att han dundrar rakt in i slussportarna i Hammarbykanalen.
Harry växer upp i en övärld där de flesta farsor är alkisar, många morsor också för den delen. Värmdö på nittiotalet är en vild och sjavig plats där man bor i en ombyggd sommarstuga och kör runt i en Volvo 142:a med biljardboll på växelspaken. Under åren efter att Harry förlorar sin pappa börjar han själv att köra längs Värmdös småvägar i allt högre hastighet.

Öbarn är en roman om klasstillhörighet och missbruk, om gamla båtar och nya pengar, om Kalle Anka och Chevy Chase, och om att till slut själv bli pappa och se bråddjupen öppna sig i en iskall öl direkt efter lämning på förskolan.

240 pages, Hardcover

Published January 1, 2021

Reviews

[Niklas Laninge · Rating 4 out of 5]

Som en skruvad och mer vågad version av Pappaklausulen. Tillbakablickarna är helt ok men passagerna från föräldraledigheten är fem plus! Så otroligt rogivande och roligt att läsa om en föräldrar som hanterar sitt missbruk så bra.

Det enda som stör mig är att huvudpersonens dotter sover orimligt mycket och gråter och gnäller för lite men det kan vara avundsjukan som talar.

[Evelina Liliequist · Rating 4 out of 5]

Jag tyckte egentligen denna bok var lite plågsam att läsa men kunde samtidigt inte sluta. Framförallt handlar det om huvudkaraktären som både är patetisk, hemsk och sympatisk på samma gång.

[Marcus Nordberg · Rating 2 out of 5]

Perfekt bok för dig som vill läsa om en superpappa som trots ett otroligt alkoholintag (och sedermera tablettintag) fortsätter vara superpappan som jonglerar föräldraledigheten som vore den barnmat samtidigt som han jobbar på sitt sexpack och lite obehindrat flyger till New York med en fem- och en ett-åring.

Nä, det fanns vissa roliga segment, formuleringar, och berättelser. Men när man läst 20 sidor av hur bra allting går om man dricker 8 öl på varje dag medan man tar hand om en ettåring så har man litegrann läst hela boken. Det upprepas bara om och om igen.

[Karsten Karpius · Rating 3 out of 5]

SVT-kulturman är föräldraledig, börjar suga i sig trefemmor till frukost, har det gött på Södermalm. Samtidigt minns han sin barndom på ön i södra skärgården och hur allas farsor söp hårt, och hur han själv klev in i rusmedlens förlovade land som ung tonåring. Slängigt och drivet berättat, igenkänning för sena sjuttiotalister och tidiga åttiotalister, frågan man ställer sig är ju såklart hur mycket av Hannes Fossbo som finns i romanens Harry Fors, hur mycket svag öl rinner nedför författarens strupe till vardags? Men det är kanske inte det som är det intressanta. Det blir väl tramsigt ibland men på det hela taget en rå och ärlig skildring av kärleken till Volvo 240-serien och Falcon Extra Brew.

[Matilda Hotanen · Rating 3 out of 5]

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den är visst intressant och spännande, till och med fängslande, skickligt skriven med beskrivande meningar och roliga ordval men mängden alkohol gör mig galen. Jag förstår såklart att i princip hela meningen med boken är faktiskt alkohol, alkoholism och missbruk så den vore inte densamma utan snack om det. Men jag kan absolut tycka det blir lite väl tröttsamt att lyssna på en småbarnspappa dricka alkohol varje dag med sina barn i närheten. Boken gör dock sitt jobb, den har väckt många tankar och jag tyckte om att lyssna på den, trots några störmoment längs vägen.

[Mio Freudendahl · Rating 3 out of 5]

Den va fin, gillade hur hans fru nämns men aldrig är med, att hon alltid är någon annanstans - att en så pass stor del av huvudpersonens liv utesluts. Gillade också huvudpersonens relation till sin döda farsa och det återkommande "jag önskade att han var min pappa". Tycker däremot att slutet kunde ha vart annorlunda och den var inte heller alltid så gripande. Men kul att läsa om Värmdö!

[Hjortronhyllan · Rating 1 out of 5]

När jag började läsa den här boken är de första trettio sidorna faktiskt ganska fängslande. Berättelsen är drivet skriven, språket har en slags energi, fyllt med spaningar och miljöer bekanta som bakfickan på ett par gamla Levis. Jag förstår varför man lockas in och varför (antagligen) vissa läsare dras till den nostalgiska skildringen av det svenska sjuttiotalet. Men sedan händer något märkligt. Boken börjar snabbt förlora sin kraft. Sida för sida sjunker handlingen djupare ner i en grumlig berättelse om självupptagenhet och ett romantiserande av alkoholen.

Romanens huvudperson, Harry, blir snabbt irriterande i sin självömkande. Skildrad som en ”finare alkoholist,” den som sköter livet vid sidan av och krossar den urmejslade nidbilden av parkbänksalkoholisten. Det är charmant till en början, men 240 sidor södermalmskis som spelar på sin självömkan håller inte. Att läsa om hans ”Det är lugnt, bara 3,5” och hans kärlek till alkoholen i kombination med föräldraskap är inte ens provocerande, det är bara tröttsamt. Författaren Fossbo försöker sälja in en bild av ”superpappan,” en som på något mirakulöst sätt navigerar vardagspusslet med småbarn och arbete, allt medan han håller sitt rus flytande. Frågan jag ställer mig är varför jag ens ska bry mig om Harrys kamp när han själv inte verkar göra det?

Förmodligen var Fossbos intention att skriva en rå och realistisk skildring av missbrukets mekanismer, men resultatet är en märklig blandning av klyschig nostalgi och en nästan överdriven självupptagenhet. Berättelsen faller platt när alkoholen ständigt sätts på piedestal, som om det vore något mytiskt och lockande snarare än problematiskt och destruktivt. Att beskriva ett tillstånd av ständig berusning som en vardaglig hantering av livet känns tveksamt och inte minst ensidigt deprimerande.

Det som börjar med lovande, charmiga inblickar i skärgårdsminnen och uppväxt slutar dessvärre i en sörja av druckna scener och tomhet. Visst finns det humoristiska inslag som faktiskt får mig att inte ge upp hoppet helt. Bukowski från Wish? Nej, det är inget som den är värd att jämföras med. Rekommenderar ej denna om du som läsare tänkt dig läsa mer än de första 30 sidorna.

[Elin · Rating 4 out of 5]

Jag fångades av stämningen, jag tycker att beskrivningen av uppväxten under 80- och 90-talen var målande och att huvudpersonen kändes mångdimensionell. Jag fick känslan av att vissa delar var självupplevda av författaren. Blev lite besviken på slutet, hade önskat att det hade knutits ihop mer.

Det som jag framför allt tar med mig är stämningen och känslan i boken.

[Daria Kolodyazhnaya · Rating 1 out of 5]

Det enda imponerande med boken var att den var så trist att den fick mig att bestämma mig att inte läsa klart den. Det händer så gott som aldrig annars. Självupptagen 'fin'-alkis som tycker synd om sig själv. Sjukt deprimerande och irriterande trist. Dessutom dåligt och tråkigt skrivet. En av de sämsta böckerna jag läst faktiskt.

[Frida Lindén · Rating 4 out of 5]

Här fångas både det enkla och ljuvliga med att ta hand om barn, samtidigt som det tragiska och suddiga aldrig försvinner. Detaljerna med fjärdedels piller, kladdiga dajmstrutar och knivskarpa barndomsminnen vävs ihop till en trasig, sökande och glad pappas vardag.

[Sigrid Rydell · Rating 3 out of 5]

Läser den men en olustig känsla i magen pga försummelsen och stundtals livsfaran huvudkaraktären utsätter sina barn för. Samtidigt som jag ändå dras in i handlingen och händelserna. En bok som väcker många känslor och tankar helt enkelt! Fint språk med målande beskrivningar.

[Frans Andersson · Rating 4 out of 5]

I kärnan är det ju en skildring av sorgen efter en förälder som jag kan relatera till. Ovanpå det en smått osannolik historia om en högfungerande (?) alkoholist och resan dit, med en bra balans av skrönor från barndomen och tillhörande namedropping. Hade kunnat bli tre stjärnor i betyg men det faktum att jag slukade den på en vecka måste betyda en välvillig fjärde stjärna 😊

[Agnes Brolin · Rating 2 out of 5]

Rätt repetitivt med allt barnvagnsrullande och diverse substanser. Däremot intressant om uppväxten i skärgården och en del igenkänning som öbo. Räckte tyvärr inte hela vägen.

[Louise · Rating 3 out of 5]

En helt okej läsupplevelse med trevlig traumanostalgi. Jag tänker att fler män borde gå i terapi istället för att släppa bok.

[Johan · Rating 5 out of 5]

Fullkomligt briljant.