Tolkien och den svarta magin

by Åke Ohlmarks

Genres: Nonfiction

142 pages, Paperback

First published January 1, 1982

About the author

Åke Joel Ohlmarks (June 3, 1911 in Kristianstad, Sweden – 1984 in Crist di Niardo, Brescia, Italy) was a Swedish author, translator and scholar of religion.

Ohlmarks translation of J.R.R. Tolkien's The Lord of the Rings was strongly disliked by the author, prompting him to compile his Guide to the Names in The Lord of the Rings. Ohlmarks not just invented many expression of his own, but also took great liberties with the contents of Tolkien's work, both by shortening many parts of it and by inserting his own interpretations.

Reviews

[Ell Eastwood · Rating 5 out of 5]

Having to read this in a completely silent library (from where books could not be taken home) was terrible because there were so many parts from this book that made me want to laugh out loud.

Giving this 5 stars because this book is so unintentionally hilarious, I basically dare anyone to read it without cracking up at least a little bit. Truly this is a forgotten masterpiece.

[Joel · Rating 1 out of 5]

"Äntligen klar! Recension får komma på snarast.
Inte bara läste utan också skrev av allt ord för ord så detta tog ett tag." 1/11 2022

Oj det tog ett tag... jag vill inte upprepa det tidigare recensenter har skrivit om boken utan vill gärna upplysa en knasig tanke Dr. O har haft om det svenska språket som har uppenbarat sig mer och mer, lager efter lager genom hans tolkienskrivande trilogi: Sagan om Tolkien (1972), Tolkiens arv (1978) Tolkien och den svarta magin (1982)
Och det är att Åke Ohlmarks har en tanke att det svenska språket har galna idéassociationer gällande vissa ord, en idé om tabu som Ohlmarks skrev i ett brev till Tolkien om varför han inte kunde översätta sina hober till hobbiter.
"I ett långt brev till Oxford försökte jag klargöra för honom att våra svenska idéassociationer vid ordet hobbiter måste bli totalt missvisande. Det skulle leda tankarna till bibliska och forntida folknamn som semiter, hamiter, amoriteter, hettiter, kaschiter, till aggresiva trosorganisationer som jesuiter, sunniter, shiiter osv." Ur Sagan om Tolkien


Ohlmarks gav en lista med ca 30 ord varav en tredjedel är med i denna bok på en massa ord som ska ha en negativ klang, tabulagda rim som banditer, israeliter och moskiter. Han ansåg att det var något självklart som svensken skulle tänka på
“hobbiter”, “rohaner” och “videgubbar” gav. Varenda själ skulle ju ha tänkt på antisemiter, indianer och kringvandrande göingar som sålde flätade videkorgar."

Så är verkligen hober bättre enligt Ohlmarks logik? Ord som Feber, atombomber och homofober är ju inte ord som är visar något positivt.
Problemet med detta argument är att det finns andra ord i vår ordbok som vi svenskar skulle kunna associera med hobbiter.
Jag vill gärna ge en egen lista i Åke Ohlmarks anda på de galna idéassociationer vi svenskar kan förhålla oss till orden: Hobbiter, Hober, Rohaner och videgubbar

Hobbiter:
favoriter,
aktiviteter,
anslagskrediter,
biter,
biokompositer,
meriter,
centiliter,
Deciliter
Milliliter
eremiter,
satelliter,
Jupiter,
meteoriter,
lojaliteter,
monoliter,
skiter,
stalagmiter,
stalaktliter,
termiter,
transvestiter,
trilobiter,

Hober:
Kaliber
hjärnlober
iskuber
araber
September
Oktober
November
December
Cyber
Gastuber
Katakomber
Rabarber
Tromber

Rohaner:
antenner
Apelsiner

Videgubbar:
Jordgubbar
Stubbar

[Kerstin Eskilsson · Rating 1 out of 5]

En fantastisk bok som lyckas med bedriften att vara lika rolig rätt igenom, något som böcker av den här kvalitén sällan gör. Citat kan inte göra den rättvisa, men här kommer ett ifrån första kapitlet som sätter tonen för hela boken:

"Jag misstänker också att jag i sinom tid har att vänta nya våldsdåd, överfall, misshandel, mordbrandsförsök. Men jag är inte rädd, jag har garderat mej. Försök bara, mina herrar ku-klux-klanare, SS-gardister och slavar! Försök, herrar maffioso, God Fathers och cosanostrageneraler beyond the Sea. Jag kan lova er att det kommer att bli värst för er själva."

Den här boken må vara döpt efter Tolkien, men jag får känslan av att allt Ohlmarks skriver om Tolkien egentligen bara är utfyllnad till boken om hur otroligt arg Ohlmarks är på Tolkienisten 'Gandalf' som han menar anlade en mordbrand hos honom. Vad som egentligen hände den där ödesdigra kvällen kommer vi väl tyvärr aldrig att få veta.
I förordet framkommer att boken var färdigskriven ungefär en månad efter mordbranden i fråga. Att den faktiskt blev publicerad är ett lika stort mysterium som var Ohlmarks byxor var medan Tolkienisterna tvingade hans stackars hustru att dricka alkohol på nedervåningen.

[Björn Schagerström · Rating 2 out of 5]

Helt galen bok. Ibland väldigt skrattframkallande, ibland rätt seg.

[Tilde-Elias]

Den här boken är omöjlig att betygsätta. Underhållningsvärde? 5/5. Sanningshalt? Knappt 1/5.

Om Dr O varit mitt i en psykos, blivit dement på ålderns höst, eller bara varit så vredgad av Tolkiens diss av hans översättning att allt förnuft flugit sin kos är svårt att säga, men säkert är i alla fall att den här boken inte är skriven av en man vid sina sinnes fulla bruk.

Boken är full med långsökta konspirationsteorier om både Tolkien, Qadaffi, Jack the Ripper och en kommunpolitiker i Uppsala. Kopplingar dras mellan olika tolkienföreningar i världen och kkk (bl.a. med bevisningen att båda samfunden har högt uppsatta medlemmar som arbetar som tandläkare?), de onda i Tolkiens Midgård hävdas vara direkt baserade på allt mellan Marx och Hitler (oftast bara baserat på att namnen börjar på samma bokstav), diverse ouppklarade mord skylls helt utan grund på medlemmar i tolkiensällskapet (han erkänner själv att det inte finns bevis, men att varje tänkade människa självklart måste komma till samma slutsast som han själv) och en medlem i Uppsalas tolkiensällskap anklagas för att ha vållat en brand i hans hus (fast han även i sin egen version av historien berättar att mannen i fråga inte var där när det hände utan att branden orsakades av att hans fru somnat med en cigarett i handen). Hela boken är pepprad med rasism, klasshat både för högre och lägre klasser och grova personangrepp. Säkert en tredjedel av boken ägnas åt historien med branden, vi får höra om alla Åkes utgifter för brandkår och renovering, och alla hans argument för varför först Tolkiensällskapet i Uppsala, och senare den anklagade mannens pappa "herr Kraftmusik" ska betala alla hans omkostnader. Först här börjar man förstå varför han egentligen har skrivit boken, för att få in lite stålar för att betala av sina fakturor. Ironiskt, då en av hans främsta kritiker mot familjen Tolkien är att de gör vad som helst för pengar.

Hur man som förläggare kan välja att ge ut den här boken är en gåta. Rekommenderas starkt!

[Emanuel · Rating 4 out of 5]

Här har vi 80-talets svar på Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Kusliga paralleller dras mellan litterära kotterier i sverige (de många tolkiensällskapen) och terrororganisationer som den italienska camorran.

Inledningsorden sätter tonen: "Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig... Fader, förlåt mej, ty jag visste inte vad jag gjorde...". Det är Tolkien-översättaren Åke Ohlmarks som, allt för sent, insett sitt gruvliga misstag. Efter en fängslande redogörelse kring litterärt inspirerade terrorsällskap i äldre tid följer en heligt rasande uppgörelse med familjen Tolkien och de många svenska tolkiensällskapen. Det kulminerar i en otäck incident där tolkienisten "Gandalf" gör sig skyldig till hemfridsbrott och mordbrand.

Det enda som drar ner betyget är de träiga passager där Ohlmarks återger händelser ur Silmarillon och ordagrant citerar flera sidor dialog ur ett Sagan om Ringen-seriemagasin för att göra en poäng.

[Minna · Rating 1 out of 5]

"Tolkien and the Black Magic"

This book is the stuff of legends among Swedish Tolkien fans. It is rare and hard to come by, but I happened to find it in the local library (shelved under biographies) and finished it in one sitting right there. Åke Ohlmarks was the first to translate Lord of the Rings into Swedish. To say he did a good job would be to lie, the books are littered with misconceptions, purple prose and just plain errors that sometimes change the story. A while Ohlmarks enjoyed a high standing among the fans, but later fell out of favour with them over the schism with Tolkien and his estate.

In this book Ohlmarks slams J.R.R. Tolkien, his son Christopher and the local fans. It is easy to read between the lines that this is the work of a man who feels he has been wronged and this is the only way he can think of to redeem himself, and it's pitiful. He accuses the Tolkien meetings to involve satanism, nazism, ritual murders, drunken orgies and even blames a specific fan of starting a fire in his house. The sheer absurdity and extremity of the claims made me doubt any of it actually happened and people claiming to have been there have denied it and offered an alternative take on the "arson" story. I think to recall a certain phrase that made it seem as if the wild parties could have taken place, but not that they had.

If you're a Tolkien fan, ever get your hands on a copy of this book and understand Swedish, read it. It is such a strange piece of work and it's so bad it's funny. I'd give it four stars for hilarity, but I'm going to give it one, not to schew the ratings and make people think it is actually a Good book. I would very much like to read it again.

[Oneiriad · Rating 3 out of 5]

So. This is a book dating back to the general 80s media hysteria about all things rpgs, fantasy, etc. Specifically, this book is about the dawning Swedish Tolkien fandom, with the twist that the author was actually the man who translated LotR into Swedish the first time. Apparently quite badly, which started an entire feud between him and Tolkien himself and his estate. As happens.

The book is somewhat disjointedly written, but can roughly be divided in two halves. First are some chapters dedicated to explaining that Tolkien fandom is a) a ruthless money making machine on behalf of the Tolkien estate and b) evil human sacrificing, orgy-loving Satanists. The latter he seems to mostly have decided due to a brief notice in the official Tolkien Society newsletter around this time, involving - well, according to Ohlmarks, the case of a boy (reading the chapter dedicated to it, you end up assuming it's a small child - at one point he's referred to as "the little one") who was kidnapped by Satanist LARPers, abused and tortured, and then he later committed suicide. Taking five minutes to google, you'll be able to conclude two things: Ohlmarks sucked royally at research, and the case in question was the story of James Dallas Egbert III, a college student who was never kidnapped by anyone. Considering that Ohlmarks clearly thinks this was a small child, the entire chapter comes across as downright sleazy, especially the bits where he fantasizes in writing about oh, maybe he was tortured this way, and oh, maybe he was raped as well...

The second half of the book tells of Ohlmarks own encounters with the young Swedish Tolkien fandom, which - seems to have been a terrible fit for him. The old and arrogant academic who clearly demands respect and admiration from all and sundry (and is married to a woman half his age, who he refers to like she was a child most of the time), meeting a fandom that was - well. How dare they question his obviously amazing and flawless translation?! How dare they in general care so much about these obviously childish books?! How dare they amuse themselves by dressing up as ents and hobbits?! Obviously a sign of bad parenting! And then the last couple of chapters devolve into a personal attack against a specific person and Ohlmarks' quest to get someone to pay for damages for an accidental fire.

Honestly? If you like 80s media panics, this is an interesting read, but man, somebody should have stopped the guy from publishing this. It might have been therapeutic to write, but honestly...

[Tobbe Pysslare · Rating 2 out of 5]

Som många andra skriver i recensionerna, boken är seg och tradig när Ohlmarks argt greppar efter halmstrån för att förtala Tolkien och de olika Tolkien-sällskapen. Dock är det oerhört komiskt hur han mejslar fram den ena förolämpningen efter den andra med en frätande ilska.
Dessutom tyckte jag att hans sammanfattning av Silmarillion var ganska bra (det är snart 20 år sedan jag läste den) även om han såklart skrev den i avsikt att sarkastiskt påvisa hur fjantig hela boken är, haha!

[Eros · Rating 1 out of 5]

Mestadels en parodiskt löjeväckande förtalsskrift mot Tolkien, hans familj och individer i Tolkiensällskapet som författaren haft konflikter med.

[Oscar · Rating 5 out of 5]

This book is written by the man who is most famous for have made the first Swedish translations of Tolkien's Lord of the Rings.

In this book he unravels the conspiracy behind the Tolkien societies, both from an international perspective but also down to a personal level where he and his wife are brutally harassed by one of the higher members in the tolkien society of Uppsala.

How much of the book that is true, no one knows as the author died 2 years after the book was published. He could neither be sued for slander because of that.

If you're either a fan of Tolkien or just interesting in the subject of this book, I recommend it as a good and entertaining reading. However there is as of now, still no English translation of the book.