Nikes bok

by Agnes Lidbeck

Det börjar med en katastrof. Precis det som inte får hända, i ett sommarparadis, händer ändå: ett barn. Obevakat. På en strand.

Från katastrofen sprider sig händelserna ut och iväg, som ringar på vattnet, och påverkar kärlek och vänskap, skuld och hopp, framtid och rädslor i tre familjer som hjälplöst knyts till varandra.

Berättelsen utspelas i det lilla fiskeläget Kummelvik på Österlen, dit konstnärsparet Olle och Sonja med dottern Nike anländer i början av 1980-talet. De lär känna Tommy och Karin, som bor på det fashionabla Näs med tvillingbarnen Gustaf och Oscar. I gemenskapen finns också Janne och Rosmarie med barnen Katta och Martin. Janne kommer från en släkt av torskfiskare, men torsken håller på att ta slut. Och Rosmarie har, för att rädda det lilla samhället, gett sig in i kommunpolitiken.

Agnes Lidbecks nya roman är en återkomst i det stora formatet. Generationer kopplas ihop och frigör sig från varandra, längtar och lever med varandra. I bakgrunden går tiden. Samhället förändras. Motsättningarna skärps. Dörrar öppnas ut i världen.

Nikes bok är en svepande roman att leva länge i, och samtidigt ett detaljerat porträtt av en tid, en plats, och människorna som formar den, och formas av den.

Genres: Fiction, Swedish Literature

743 pages, Hardcover

Published October 7, 2021

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

”Enligt vetenskapen är förälskelsen en spegling av den man vill vara, i den andra. Att vi förälskar oss i den andra, på grund av den vi tror oss kunna vara med den.”

För mig förmedlar omslagsbilden samma som citatet ovan; en kvinna vill lyftas upp, sväva graciöst över marken. Barnet har ingen plats i den heterosexuella matris som paret symboliserar – annat än som betraktare.

Detta ambitiösa epos om främst kärlek och katastrofer men även om klass och vänskap, på närmare 750 sidor slukade jag i ett nafs. Agnes Lidbeck, känd för att kunna klä världen i ord, har med Nikes bok överträffat sig själv. Många ord blir det. Många extremt bra ord.

”Och livet är bara stunder och det de fylls med.”

Romanen tar sin början på 80-talet. Platsen Österlen, innan gentrifieringen, är uppenbart viktig för Lidbeck. Det märks på hur passionerat hon beskriver den. Det sker en katastrof som sprider sig som ringar på vattnet. Fler katastrofer. Men det är inte katastroferna eller de extraordinära skeendena Lidbeck grottar ner sig i, det gör hon i de allmänmänskliga hindren, känslorna och tankarna som alla kan känna igen sig i. Sista delen utspelar sig 2018.

”Så går hon igenom dagarna, genom pärlbandet av dagar, oregelbundna pärlor, falska pärlor, runda, svårgreppade pärlor som faller mellan fingrarna. / Hur beskriver man dem? Lycka är ju att sluta betrakta delarna, och hänge sig åt helheten. Men här finns ingen helhet, i henne finns inte en helhet. Enklare kanske då, att beskriva skarvarna mellan lyckans delar.”

Nikes bok innehåller ett rikt persongalleri med bara drömkaraktärer samt mor-dotter-relationer i flera upplagor och över flera generationer. Sonja; psykiskt sjuk, väldigt ung mamma som hålls på övervåningen i ett gult rum (vilket för mina tankar till Den gula tapeten). Olle; fattig tvivlande konstnär som får stånd av sin spegelbild (typ Hugo Rask). Karin; duktig hemmafru med två söner som sörjer att hon inte fick en dotter. Hon är mamma i enlighet med rådande ideal men också martyr och tyngd av att alltid göra sig nyttig, inlåst i sina vårdande roller (lik Anna i Finna sig). Janne; fiskare som tagit över sin fars företag. Tommy; byggnadsarbetare som blivit nyrik på fastigheter samt alkoholiserad. Rosmarie: mamma, religiös, arbetar utanför hemmet. Nike; född samma år som författaren, växer upp till en läsande, skrivande, iakttagande och fettföraktande person. De delar också erfarenheten av att växa upp med en konstutövande pappa och de har båda sneda tänder. Bäggedera tycks ha ”ett jäkla kärnvapen i sig” och funderar mycket på hur kvinnorollen kan förenas med yrkesrollen. Vad mer de kan tänkas dela kan man ju fundera på. Eller kanske helst låta bli. Om man kan.

”Det finns de, kvinnor och män, som gör kärleken till sitt främsta uppdrag. Men vi andra, vi som har ett intellektuellt uppdrag, eller över huvud taget ett uppdrag som sträcker sig utanför den intima sfärden, vi kan inte förvänta oss att verkligen lyckas med våra relationer.”

Det finns många fler karaktärer och som Lidbeck skriver fram dem, som hade hon erfarenhet av och full insikt i de alla. Drömkaraktärer skriver jag, men saken är den att jag tror Lidbeck kan ta sig an vilken karaktär som helst och få den intressant. De är inte alltid lätta att tycka om men de är alltid mänskliga. Vi tror vi känner dem, men sen kommer en ny karaktär och möter dem med utifrånblick vilket gör att vi får ompröva vår uppfattning, utvidga bilden, acceptera komplexiteten. Alla är lika intressanta och det är helt otroligt bra gjort. Jag tror det här är det mest realistiska jag läst om hur det är att vara mamma, kvinna och människa.

”Ömheten hon känner inför sin egen mamma, sedd genom Gustafs ögon, är hennes första vuxna känsla.”

Romanen går igenom hur samhället förändrats. Hemmafruidealet och hur det påverkade främst kvinnors situation på 80-talet och framåt. Hur synen på barn och psykologi förändras. Finanskriser och spräckt it-bubbla, sädesfält utan blåklint och vallmo plötsligt. Några längtar kanske tillbaka till en punkt som aldrig funnits?

De fejkade orgasmerna är ett ämne jag uppskattar. Likaså mannen som vill stoppa sitt åldrande och därför blir ihop med en yngre kvinna. Det handlar om att vara en skrivande person. Om hur människor har olika förklaringsmodeller till att saker och ting sker och varför, men att alla mer eller mindre också hittar förklaringen utanför sig själva. Men mest handlar det om hur människor vill ha kärlek och ge kärlek, men att det inte går att undvika att såra varandra. Eftersom allt flyter och människor och relationer förändras förlorar vi varandra till sist. Och friheten är en illusion, vi är i en rörelse som startats av någon annan och som kommer föras vidare av en tredje.

Romanen har en extradiegetisk berättare som i prolepser ger antydningar om katastroferna som komma skall. Det ger berättelsen nerv. Jag tycker Lidbecks språk är i så pass hög klass att den sortens spänningssökande är onödig. Berättaren intar ett kommenterande metaperspektiv, är verkligt allvetande och känner till karaktärernas förträngda tankar. Berättaren påverkar läsarens uppfattning genom utryck med hög modalitet. Men det finns också saker berättaren inte är säker på, många ”kanske” som lämnas för läsaren att tolka. Jag gillar kanske.

Romanen tar itu med kärlek hälld i det heterosexuella äktenskapets form. Förstås ser kärleken i praktiken olika ut, men den idealiska formen är utformad bara på ett sätt i en viss tid. För alla att förhålla sig till. Antingen försöker man tränga sig in där kosta vad det kosta vill, eller så ger man upp det och skapar sin egen version av kärlek. Lidbeck visar oss att det första är dömt att misslyckas även om miljöfaktorerna är gynnsamma. Att tillhöra den vinnande klassen, åldern eller det prioriterade könet har betydelse för utgången, men utgör sannerligen ingen garanti. Formen är i alla avseenden för trång.

Lidbecks vindlande prosa är fundamentet den här boken vilar på. Om diegesen är russinen är prosan kakan. Den är alltid välskriven, nästan alltid bra, ibland lysande men eftersom romanen är över 700 sidor blir det bitvis lite väl mycket av det goda. Ibland skymmer den sikten mellan mig och karaktärerna. Det är dem jag helst vill åt. Och jag ser enormt mycket fram emot att få träffa dem igen i nästa del i serien Hemmahamn.

[Marléne Ärlemalm Dahlin · Rating 4 out of 5]

Som trogen läsare av Lidbecks nätta böcker känns det spännande att hennes fjärde roman består av hela 746 sidor, med andra ord en riktig tegelsten.

Vi får följa ett grannskap genom generationer, med början i åttiotalets mitt. Vackra hus på Österlen, till en början fridfullt belagda där män försörjer sina familjer genom lokala små fiskerier. Snart börjar bekymren med nya fiskeregler och små fångster. Det dricks och grubblas och nya familjer flyttar in. Krogar öppnas och nya hus byggs. Barn växer upp och går från betraktade småttingar till huvudkaraktärer. Nya barn föds, otrohetsdraman avslöjas och böcker skrivs. Det finns en tydlig röd tråd, men den lämnar jag till er som ska läsa boken.

När jag nu lägger den ifrån mig ser jag fler likheter än skillnader jämfört med tidigare romaner. Stilen är densamma med tydliga karaktärsbeskrivningar, familjeband och komplicerade relationer i fokus.
Jag känner även igen en taktfull dans av miljöbeskrivningar varierad med tonsäker dialog.
Det som utvecklats är författarens betraktelser, som för tanken till Knausgård. Reflektioner om livet, ibland fragmentariska. Som små anteckningar i en väska som plockats upp för att vackert vävas in. Ibland till och med storstilat med imponerande konklusion.

Det här är inte boken jag mellan pauserna sliter upp av hänförelse. Det är mer ett dovt kliande efter en värld jag vill vara i.
Här finns ingen tydlig story, men det är kanske precis det jag uppskattar så mycket med Lidbeck. Det som skrivs fram är långt ifrån de kommersiella storybaserade arenorna. Jag läser henne som en vän jag ringer för att höra mer om hur det går med allt.

[lisamargar3ta · Rating 4 out of 5]

Lidbeck gör magi med orden som kretsar kring tre familjer i den skånska fiktiva kustbyn Kummelvik. Katastrof följer katastrof följer katastrof. 1980-tal blir 1999 blir 2000-tal. Någon eller några av katastroferna kunde kanske ha uteblivit om människorna hade spelat sina kort på ett annat sätt men då hade vi i och för sig inte fått följa dem i denna 744 sidor tegelsten.

[Frue_s · Rating 4 out of 5]

Det enda som avhåller mig från att ge full pott, är den allvetande berättarrösten (alltså Lidbeck själv, det är tydligt) som bryter in emellanåt och stör karaktärerna - och min läsning. Önskade att Lidbeck gestaltat mer och låtit läsaren själv komma in på tankar om kärleken, livet, skapandet. Och så ogillar jag starkt alla illavarslande förutsägelser om vad som komma skall. Låt mig vila i berättelsens Nu, tack! Ändå, en magisk berättelse om några familjer i det fiktiva kustsamhället Kummelvik och deras liv tillsammans (och var för sig till slut).

[Johanna Hammarström · Rating 4 out of 5]

Nikes bok är en bok som handlar om det vardagliga men ändå känns spännande.
Det jag älskat med Lidbecks tidigare böcker, och denna, är hur hon fångar tystnaden mellan  människor. Allt det där osagda som lägger sig emellan. Allt som finns inuti människor, som krockar. Det vi tänker att andra ska förstå utan att vi behöver kommunicera.

[Nina · Rating 4 out of 5]

Lång och härlig sommarläsning. Lätt att känna igen sig i beskrivningen av förändringen av det lilla fiskesamhället och de olika omvärldshändelserna. Jag fick fundera lite för lite för att få ordning på generationerna och vilken karaktär som jag bäst kunde identifiera mig med.

[Johanna · Rating 3 out of 5]

Den är för låååång!!! Första 450 sidorna, väldigt bra. Därefter, mjäh. Kanske 3,5 är ett mer rättvist betyg.

[Josephine Jubb · Rating 4 out of 5]

Den här 744 sidor skitlånga tegelstenen hade det mesta av vad jag söker i en bok. Knepiga, trasiga familje-, kärleks- och vänrelationer, klassfrågor och samhällskritik med LJUUUUVLIG havsnära miljö som kuliss. Jag fick följa livet i den påhittade byn Kummelvik på Österlen från tidigt 80-tal till 2019. Den första katastrofen inträffar redan på typ sida två. Det ena djävulska leder till det andra (som ringar på vattnet som författaren själv beskriver det) och jag fick hänga på och följa konsekvenserna i generationer framåt.

Jag ska inte ljuga och säga att jag hade koll på saker och ting alltid, för jag kände mig bitvis bortkollrad som in i bängen av familjekonstellationerna: hur var det nu med Martin och Oscar, var de tvillingar eller var det Gustaf kanske? Var det Tommy och Rosmarie som var gifta eller var det med Karin eller Janne eller Willemo eller vadå och VEM ÄR DUMMAST VEM ÄR SNÄLLAST är väl ett relativt sanningsenligt referat från ofta förekommande tankar under läsningens gång.

NÅJA. Ovanstående kan väl endast skyllas på egna tillkortakommanden och ska alltså inte kasta någon skugga över denna fenomenala och glimrande pärla till bok som rekommenderas STARKT. Särskilt gillar jag Agnes Lidbecks sparsamma skrivsätt (det gäller att hänga med i svängarna, det är ingen bok som man skummar igenom för då missar man hela kalaset så att säga).

Här kommer en liten favoritbit som tog mig med storm:

”Jag har väntat på dig i åratal och du kan inte ge mig 24 timmar att svara. Skrev hon. Lämna mig ifred.
Hon skickade det och först när hon läste igenom det igen, och igen, långt senare, såg hon alla syftningsfel och stavfel.
Hon får inget svar. Det är först när hon inte får något svar som hon ångrar sig. Ångrar de sista orden, lämna mig ifred. Allt det andra menade hon, men hon menade inte att han skulle lämna henne ifred.
Säg att jag har fel, menade hon. Säg att du älskar mig.”

[Thomas Sandén · Rating 3 out of 5]

En bra historia i behov av redaktör, typ 350 tighta sidor hade varit perfekt!

[Ninni Abenius · Rating 4 out of 5]

Det tog ett tag men så välskriven! Trots längden så känns allt genomtänkt!

[Nea · Rating 5 out of 5]

Påminner mig om ett litet liv men svensk och faktiskt bättre! Lite väl lång i slutet men wow, vill läsa mer av författaren.

[Katarina · Rating 3 out of 5]

Fina personskildringar och en alldeles speciell ton genom hela boken. Men den är alltför lång. Och ganska dyster.

[Agnes Hylta · Rating 3 out of 5]

Kul att den typ utspelar sig i Brantevik men annars inte så imponerad

[Alva Ehn · Rating 2 out of 5]

Orkade inte läsa klart…så långsam och inget händer

[Merkurius · Rating 4 out of 5]

Gillade mycket! Nästan en femma i betyg. Tyckte om det rika persongalleriet och hur komplexa alla karaktärerna var med sina både onda och goda egenskaper.

Allra mest tyckte jag om första halvan av boken där alla karaktärerna, nästan uteslutande, befann sig i Kummelvik. När karaktärerna spred ut sig i världen (såsom människor gör) försvann den vardagliga dynamiken mellan dem och lite av magin försvann.

[Systerbettty · Rating 4 out of 5]

Till slut landar jag i fyra stjärnor, osäker på om betyget är en bedömning av bokens kvaliteter eller mitt eget slit med att ta mig igenom de nästan 800 sidorna. Ett slags litterärt Stockholmssyndrom, kanske.

Lidbeck har seglat upp som en av mina favoritförfattare att följa. Inte för att jag alltid gillar hennes böcker utan för att de alltid är intressanta. Hennes kyliga blick genomskådar alla spel människor håller på med.

Nikes bok är inget undantag, men väl lite för lång. En svensk version av den ryska släktsagan med ett rikt persongalleri vi får följa från början av 1980-talet till idag. Även om mycket är bra, önskar jag att tempot hade varit lite högre, omskrivningarna färre. Att metaberättelsen getts mindre utrymme och de levda liven fått mer fokus.

[Sara Swartz · Rating 4 out of 5]

Otroligt stark i de första två tredjedelarna. Älskade personporträtten av den äldre generationen och hade önskat att få blicka in än mer i dem även i den sista tredjedelen. Om åldrandet. Om föräldraskapet till de vuxna barnen. Om tanken kring det egna livet och hur det blev och var, i retrospektiv. Allt detta berörs visserligen, hos vissa huvudkaraktärer mer än andra, men jag ville ändå ha mer. Överlag en otrolig läsupplevelse som gav utrymme till mycket egen reflektion och insikt.

[Nilla Westin · Rating 3 out of 5]

Om dussindeckaren är hastigt tillagad snabbmat med dess omedelbara leverans av okomplicerade kolhydrater och smaker som är tryggt igenkännbara, så motsvarar kanske den mer intrikata, välskrivna spänningsromanen en välplanerad trerätters utan stress, med en förrätt som höjer förväntningarna inför en matig huvudrätt och rundar av med en överraskande dessert som lämnar en dröjande tillfredsställelse i gommen.

Agnes Lidbecks Nikes Bok är ett långkok. Ett slags litterär psykologisk spänning lämnad på spisen att puttra över svag värme för att låta smakerna förtätas genom nedbrytning. Det saknas inte heller matreferenser i boken: sexuellt symboliska som när ”äpplena går från kart till rodnande skal”, eller direkt blodiga, som när fiskblod blöter golvet i den krisande fiskerifabriken, eller lever packas i butiken. Konkreta dödsfall sker lite på distans. Skulden däremot, är en tystlåten psykopat som tränger sig in under huden bland de överlevande. Den mänskliga förgängligheten ter sig lika drabbande för den som stagar sig med alkohol, som den som vandrar ut i havet för att hittas drunknad.

Det tar sin läsare att varva ner och acceptera att den här boken (744 sidor) kommer ta tid att tugga sig igenom. Faktum är att det för mig tar tre försök (jag ger upp en bit in, två gånger). Men sedan är jag fast även om jag parallelläser den med annat, sakta över lång tid.

Ofta finns det något nästan hypnotiskt över Lidbecks språkhantering: särskilt hennes effektiva satsomflyttningar; njutbara, suggestiva ordvändningar, som efter grälet mellan man och hustru: ”hon går och lägger sig på sidan i sängen, äktenskapets säng, så bred.” Och en återkommande nervigt antydd domedag, som till exempel: ”Och eftersom hon inte ser sig för, hamnar hon inte vid biblioteket utan vid affären, och eftersom hon söker efter den där fasta punkten, något att stoppa i avgrunden, går hon in, med en korg i handen för att se normal ut och hon går till charkuteridisken, där Rosmarie står i randig blus och mäter upp lever: blank hal lever, levrad lever, fast blod, i burkar och Sonjas läppar darrar, darrar fast hon inte skulle gråta, de darrar ’hej’.”

Händelserna är spridda över några decennier med början på 1980-talet, cirklande runt tre par som befinner sig i varierande grad av äktenskapligt, socialt och personligt förfall. Det hela ställt mot en fond av somrig, havsnära idyll. Bland päronträd och vittvin i solen gror avundsjuka, äktenskapstorka, svartsjuka, olämplig åtrå, finansiell och sexuell frustration, liksom känslomässig snålhet. Egentligen standardingredienser (om jag nu fortsätter allegorin) i relationsromaner; det är hur Lidbeck skickligt hanterar dem som gör all skillnad. De vuxnas skruvade signaler och beteenden speglas därtill förtjänstfullt i Nikes länge oförstörda barnablick.

Det blir som sagt en lång sittning men för den som äger tålamodet och en hunger bortom det lättsmälta, finns här något ganska utsökt; Lidbeck bjuder in till en betraktelse över vardagliga men ödesdigra later som sakteliga tätnar till komplex och tonsäker gestaltning med en stor portion visdom om vad som pågår långt under ytan, på den utmattade relationens vidbrända botten.
Med det sagt hade boken vunnit ytterligare – i tematisk koncentration och dramatisk intensitet – på att redigeras ner en tredjedel (till exempel den sista som inte når samma höjd annat än sporadiskt).

[Jacqueline · Rating 2 out of 5]

Nikes book is a detailed portrait of three families and the place they live over time. Although the book was presented as a page-turner, I found it cumbersome and boring to read. I found the story far too detailed. The author does not either manage to make me care about the characters. The story gave me some insight about the Swedish society. I was surprised women did not work in the 70s. I learnt about the challenges in the fisheries, and I was reminded about how it is to live in a small place. But is it worth 700 pages?
Further, I found the writing very difficult. The author often writes short sentences without subjects or verbs. She switches between descriptions and thoughts. Worse of all, she often uses the form "we" attributing the reader thoughts and feelings s-he may not share - such as "when this happens, we feel that ..."
I scroll through the last 200 pages. The end surprised me. So I guess, I may have like the book if 300 pages shorter.

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

Ja det här var ju en tegelsten, och en berättelse i stil med Samlade verk. En berättelse om familjers påverkan på varandra, förälskelser, äktenskap, otrohet, psykisk ohälsa, alkohol, olyckor. Det får gå långsamt, allt kommer med, alla perspektiv, mer eller mindre. Den rymmer mycket och det är lätt läsning,cen straight story. Största temat kanske relationers ickeperfekthet. Har inte uppslukats, men det har inte heller varit tråkigt. Lite som en säsong av en hyfsat bra tvserie, typ. Imponeras ändå av omfånget, att hålla ihop en så bred berättelse, en egen liten värld. Några detaljer tyckte jag var lite påtvingade och svåra att tro på, några karaktärer mer ihåliga än andra, sådant som händer med ett stort persongalleri antar jag.

[Linda Hurtig · Rating 4 out of 5]

Nikes bok är en roman där generationer binds samman på ett sätt som jag tycker liknar Samlade verk. Det är en bok som är tragisk och vacker på samma gång. Jag har inte läst så mycket av Agnes Lidbeck tidigare, men jag fastnade verkligen för hennes sätt att skriva när jag läste Nikes bok. Jag älskar hennes miljöskildringar, och det känns verkligen som om en lär känna karaktärerna i boken då deras tankar och känslor skildras på ett mycket detaljerat sätt. Läsningen av Nikes bok är behaglig, men det är inte en sådan bok som känns omöjlig att lägga ifrån sig, men är absolut en bok en vill återvända till då det är någonting som håller en kvar, även fast storyn ibland känns lite otydlig.

[Violisten · Rating 2 out of 5]

Egentligen är mitt betyg mer av en 2,5, och kanske är det snålt och jag kunde sätta en svag 3:a. Sannolikt påverkades mina förväntningar av att andra beskrev boken som fantastisk. Jag tycker att den blir för utdragen (för låååång) och att detaljer/konflikter som jag hoppades skulle redas ut - blir det sedan ingenting av (kanske som i riktiga livet, men ändock som en ihop-pysande ballong). Sägas bör att jag lyssnade på boken inläst av en stockholmare och ja, upplevelsen hade nog varit starkare om jag läst den själv och fått bottna mer med min egen röst i meningarna. Men ja, som andra skrivit - kul med en skildring av gentrifieringen av Österlen.

[Lovisa Rampre · Rating 4 out of 5]

En ständig igenkänning i den återkommande referensen "slarvmajan" (Rosmaries referens)
Synen på den tidsbundna definitionen av moderskapet. Om rådande ideal och att det inte handlar om rätt eller fel, utan snarare om att vara mer eller mindre typisk för sin tid.

Om att vara den du alltid varit, den du brukade vara då, innan du blev vuxen. Innan ansvaret, allvaret och verkligheten blev allt. Om att växa upp till någon annan men ändå vara densamma som då, när du var barn, när du var tonåring. Om att komma hem, till en plats fylld av ångest, förväntningar och lika delar det gamla vanliga som det nya, utbytta och moderniserade.

[Josefin Den skalliga kulturtanten · Rating 3 out of 5]

Vi möter en väv av människor med olika förutsättningar, hur de ser varandra, påverkar varandra, växer ihop och isär. Tycker särskilt om skildringen av Österlen före och efter gentrifieringen. Känner igen mig, både i människor och miljöer. Och så tycker jag om Agnes Lindbeck poetiska språk, att vissa rader rymmer en hel berättelse. Men berättelsen i sig, särskilt Kattas tråd, skaver ibland. Kanske är det för att jag inte tycker att det blir riktigt trovärdigt. Eller så är livet sådär överdrivet ibland. Läsvärd är boken hursomhelst.

[Kristine · Rating 2 out of 5]

Jeg kan ikke fordra karakterene i Agnes Lidbeck sine bøker. Selvsentrerte, nevrotiske, ofte materialistiske middelklassemennesker, blottet for kommunikasjonsevner og engasjement for de store ting (satt litt på spissen, men ikke mye). Jeg klarte ikke lese mer enn halve denne boka. Og "Gå tapt" var like dan. Greit nok at disse mennesketypene sikkert finnes, men når ALLE relasjoner er elendige og alle fortellerens tanker om mennesker og relasjoner er dystopiske og tidvis direkte umodne, blir det mer enn jeg kan tåle. Not my cup of tea.

[Britt-Marie Björkegren · Rating 4 out of 5]

Detta är ingen bok där man skummar igenom vissa sidor. Lidbäcks språk är snålt, missar du en en mening kan du ha missat något väsentligt. Boken är värd att läsas bara för sitt språk!
Handlingen spänner över flera decennier. Man följer familjerna, samhället men Lidbäck plockar också in samtiden. Dyker ner i detaljer och händelser hos de olika karaktärerna och lämnar stora delar tomma.
Kör med cliffhanger-metoden så att man måste fortsätta.

[Lina Palm · Rating 5 out of 5]

Årets bästa bok. Den handlar helt kort om livet, vardagen och tiden som går. Tankar och tolkningar, tolkningar som bär och brister beroende på vem du är. Den handlar om kärlek, ständigt närvarande, ibland flammande men oftast kan du inte ta på den, men den är där.
Den handlar om vad tiden gör med människor och med vår tillvaro, om samhället och hur vi följer med eller stannar upp. Jag är så glad för denna bok.

[Anna-Karin Rosvall · Rating 3 out of 5]

Förväntningarna var höga på denna bok då jag verkligen älskat Agnes Lidbecks tidigare romaner. Och visst är det bra, visst finns djupet - ibland, drivet i berättelsen - ibland, de vackra formuleringarna - ibland. Men problemet är att det är ibland. Det håller inte hela vägen. Vissa saker blir liksom lite för uppblåsta, vissa hål finns i historien och det känns ibland lite för obearbetat. Det är tråkigt att det blev en besvikelse.

[karnalin · Rating 3 out of 5]

Seg och hela tiden så ”nu sker katastrofen som kommer att ge ringar på vattnet”. Och alla tar så dåliga beslut/är störiga hehe. Men i slutet av boken har ändå storyn byggts upp och jag dras med i allas livsöden. Så tre ändå pga fick av en kompis som älskade den plus utspelar sig i välbekanta trakter

[Rebecka H · Rating 5 out of 5]

Bästa boken på länge! Jag älskar verkligen språket och hur platser, människor och händelser beskrivs. Berättelsen är fantastisk i sin vanlighet, och jag bryr mig verkligen om alla människorna som historien handlar om. Ca 750 sidor bok, där varje sida känns meningsfull att läsa