What do you think?
Rate this book
Den stora kyrkan
”Den stora kyrkan” är Tove Folkessons personliga och poetiska berättelse om att föda - att sitta vid en dödsbädd med putande mage, känna livet spränga fram genom en, nästan höra kroppen klyvas. Det är en berättelse om livets naturliga liturgi: Att sörja ett försvunnet barn. Att sörja för bröllop och begravning. Att söka förlossning, och bli förlöst.
Boken tar vid där den uppmärksammade ”Hennes ord” slutar, men kan läsas fristående.
Boken tar vid där den uppmärksammade ”Hennes ord” slutar, men kan läsas fristående.
331 pages, Hardcover
Published September 24, 2021
2 people are currently reading
88 people want to read
About the author
Tove Folkesson
11 books24 followersTove Folkesson, född 1981, är författare och musiker. Hon debuterade med Kalmars jägarinnor 2014 och har sedan dess skrivit flera böcker och tilldelats bl a Svenska Dagbladets litteraturpris. Senast utkom Den stora kyrkan (2021). Tove Folkesson lever tillsammans med Hanna Folkesson på Öland. Badort är deras första gemensamma roman.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 14 of 14 reviews
November 8, 2021
Jaget ska gifta sig med den sköna gudinnan Hanna. Traditionella bröllopsförberedelser pågår. Oj vad mycket att fixa. Stress och press. Men hon är så vacker så vacker Hanna. Panik! Syster och mamma har dukat fult. Det blir gräl och dålig stämning. Men Hannas ben är vaxade och fina.
Att det handlar så mycket om bröllopsbestyr irriterar mig. Jag har från att bara varit ointresserad kommit att utveckla en allergi mot konservativa, borgerliga, påkostade, haussade bröllop som inte gör någon glad. (Mina år som bröllopsfotograf kan ha gjort sitt till.) Förmodligen försöker författaren få mig som läsare att förstå att när man är utanför normen så blir traditionella ritualer än viktigare. Att det skulle öka på känslan av normalitet. Men jag vet inte om jag köper det riktigt. Jag tycker det är otydligt, kanske är andemeningen att yta är viktigt? Bestick, ljuslyktor och dukar är ändå bara just det. Trist.
”– Jag har alltid velat vara normal, sa jag till Hanna där på promenaden. Hon skrattade.
– Du?
– Inte som andra, men att de ska bli som jag. Fattar du vad jag menar?”
Jätteviktiga och fina teman om tillhörighet i den stora kyrkan, på jorden, under himlavalvet. Det handlar om liv och död, livets cykel, de obehagliga känslorna finns representerade öppenhjärtigt. Jag uppskattar att hon skriver om barnlängtan och IVF. Den kristna symboliken intresserar mig. Hon fångar det största och viktigaste (kärleken, livet, döden) i en vardagsrealistisk förpackning. Egentligen har den här boken allt jag kan önska.
Men det är språket va. Jag var inte jätteförtjust i Kalmars jägarinnor, men ville ge Folkesson en ny chans. Nu vet jag att vi två hittar inte fram till varandra. Hon är en stilist som faller många i smaken, men för mig framstår hennes poesi som att hon låtit orden falla ner på pappret bara. Som att hon struntat i att binda dem samman. Korta studsiga ofullständiga meningar tröttar och tråkar ut mig. Ibland skimrar det dock till, men jag skulle säga att Den stora kyrkan är ojämn. Inte bara språkligt och också tematiskt. Det spretar.
”Jag är ensam, när natten ljusnar och Hanna andas tungt.
Hon vänder sig bort. Tar eget täcke.
Vi måste ordna med dukar
blommor
man kan äta
Ellen plockar in
kirskål
och så har jag köpt nya underkläder åt oss
Glöden i öster visar att det är morgon, att jag har missat natten och vi måste upp och göra i ordning uppe på gården.”
I andra halvan öppnar det sig något. Jag vet inte om det beror på att jag vant mig eller om den faktiskt är bättre men jag tycker den delen är mer stringent. Men Folkesson lyckas inte riktigt få sin berättelse att lyfta till allmänmänskligt nivå. Och tro nu inte att det beror på att hon skildrar homosexuella erfarenheter. Det är inte en tematisk utan stilistisk angelägenhet.
Uppläsningen av författaren själv är av dålig kvalitet tyvärr (taskiga s-ljud). Men plus för hennes vackra sång.
En tanke ny för mig; att föda barn samtidigt som ens partner har PMS och gråter hela tiden. Hjälp! Däremot känner jag igen att föda med igångsättning och jag uppskattar Folkessons förlossningsberättelse som varken är förskönad eller klädd i offerkofta (även om den obligatoriska piken till barska barnmorskan visst alltid ska vara med).
2,5/5
Att det handlar så mycket om bröllopsbestyr irriterar mig. Jag har från att bara varit ointresserad kommit att utveckla en allergi mot konservativa, borgerliga, påkostade, haussade bröllop som inte gör någon glad. (Mina år som bröllopsfotograf kan ha gjort sitt till.) Förmodligen försöker författaren få mig som läsare att förstå att när man är utanför normen så blir traditionella ritualer än viktigare. Att det skulle öka på känslan av normalitet. Men jag vet inte om jag köper det riktigt. Jag tycker det är otydligt, kanske är andemeningen att yta är viktigt? Bestick, ljuslyktor och dukar är ändå bara just det. Trist.
”– Jag har alltid velat vara normal, sa jag till Hanna där på promenaden. Hon skrattade.
– Du?
– Inte som andra, men att de ska bli som jag. Fattar du vad jag menar?”
Jätteviktiga och fina teman om tillhörighet i den stora kyrkan, på jorden, under himlavalvet. Det handlar om liv och död, livets cykel, de obehagliga känslorna finns representerade öppenhjärtigt. Jag uppskattar att hon skriver om barnlängtan och IVF. Den kristna symboliken intresserar mig. Hon fångar det största och viktigaste (kärleken, livet, döden) i en vardagsrealistisk förpackning. Egentligen har den här boken allt jag kan önska.
Men det är språket va. Jag var inte jätteförtjust i Kalmars jägarinnor, men ville ge Folkesson en ny chans. Nu vet jag att vi två hittar inte fram till varandra. Hon är en stilist som faller många i smaken, men för mig framstår hennes poesi som att hon låtit orden falla ner på pappret bara. Som att hon struntat i att binda dem samman. Korta studsiga ofullständiga meningar tröttar och tråkar ut mig. Ibland skimrar det dock till, men jag skulle säga att Den stora kyrkan är ojämn. Inte bara språkligt och också tematiskt. Det spretar.
”Jag är ensam, när natten ljusnar och Hanna andas tungt.
Hon vänder sig bort. Tar eget täcke.
Vi måste ordna med dukar
blommor
man kan äta
Ellen plockar in
kirskål
och så har jag köpt nya underkläder åt oss
Glöden i öster visar att det är morgon, att jag har missat natten och vi måste upp och göra i ordning uppe på gården.”
I andra halvan öppnar det sig något. Jag vet inte om det beror på att jag vant mig eller om den faktiskt är bättre men jag tycker den delen är mer stringent. Men Folkesson lyckas inte riktigt få sin berättelse att lyfta till allmänmänskligt nivå. Och tro nu inte att det beror på att hon skildrar homosexuella erfarenheter. Det är inte en tematisk utan stilistisk angelägenhet.
Uppläsningen av författaren själv är av dålig kvalitet tyvärr (taskiga s-ljud). Men plus för hennes vackra sång.
En tanke ny för mig; att föda barn samtidigt som ens partner har PMS och gråter hela tiden. Hjälp! Däremot känner jag igen att föda med igångsättning och jag uppskattar Folkessons förlossningsberättelse som varken är förskönad eller klädd i offerkofta (även om den obligatoriska piken till barska barnmorskan visst alltid ska vara med).
2,5/5
November 14, 2021
Det är nåt med vurmandet kring biologismen (trots en skildring av ett lesbiskt föräldraskap) och det nervösa i berättarjaget som får det att krypa i kroppen på mig när jag läser. Berättarjaget är väldigt långt borta från mig trots att vi delar många livserfarenheter. Men berättelsen i sig är skriven på ett, som även tidigare i denna romanserie kännetecknande Folkesson, vackert poetiskt sätt. Det gör det omöjligt att inte läsa, och älska.
Jag ger slutbetyget 4 vilket är en markering av min uppskattning för den välskrivna berättelsen, även om jag personligen hade väldigt svårt för huvudkaraktären.
Jag ger slutbetyget 4 vilket är en markering av min uppskattning för den välskrivna berättelsen, även om jag personligen hade väldigt svårt för huvudkaraktären.
December 31, 2021
Det är enkelt för mig att trivas i Folkessons språk. Meningarna är genomtänkta och trivsamma, böljande och lyriska. Här finns inga skarpa dramaturgiska kurvor eller överdriven spänning. Orden får bara finnas, bilderna målas upp. Folkesson berättar på sitt eget sätt och språket flyter på längs sidorna. Vissa partier blir dock mindre intressanta, som det om alla bröllopsbestyr med tankar kring catering och ljusstakar, det når inte riktigt fram hos mig. För som allra bäst är boken när den handlar om liv och död. Om kärleken, sorgen och smärtan kopplad till livets skeden.
October 3, 2021
Den stora kyrkan" av Tove Folkesson är en fristående fortsättning till "Hennes ord".
Berättelsen börjar efter ett missfall där barnlängtan är så stark att den skuggar allt annat. Sorg, behandlingar och känslan av att knappt våga hoppas är ständigt närvarande.
Men det är också en berättelse om kärlek. Mellan Tove och Hanna. Om ett bröllop där allt blir lite fel. Om en relation som knakar ibland, som är omskakande men i slutändan full av kärlek.
Boken tar oss vidare till hur ett liv börjar men också hur ett annat liv slutar.
Känslorna är omvälvande och påtagliga i "Den stora kyrkan". Många av livets stora händelser ryms i boken och Folkessons ord skär rakt in.
Som vanligt med Folkesson är det vackert skrivet, en berättelse att ramla in i. Vemodet fläckar sidorna och flera stycken är så fint skrivna att det känns som jag strukit under halva boken.
Tycks bli mer och mer förundrad över Folkessons berättarkonst varje gång jag läser en bok av henne. Tack Folkesson för en ny bok och stort tack för recensionsexemplar!
Berättelsen börjar efter ett missfall där barnlängtan är så stark att den skuggar allt annat. Sorg, behandlingar och känslan av att knappt våga hoppas är ständigt närvarande.
Men det är också en berättelse om kärlek. Mellan Tove och Hanna. Om ett bröllop där allt blir lite fel. Om en relation som knakar ibland, som är omskakande men i slutändan full av kärlek.
Boken tar oss vidare till hur ett liv börjar men också hur ett annat liv slutar.
Känslorna är omvälvande och påtagliga i "Den stora kyrkan". Många av livets stora händelser ryms i boken och Folkessons ord skär rakt in.
Som vanligt med Folkesson är det vackert skrivet, en berättelse att ramla in i. Vemodet fläckar sidorna och flera stycken är så fint skrivna att det känns som jag strukit under halva boken.
Tycks bli mer och mer förundrad över Folkessons berättarkonst varje gång jag läser en bok av henne. Tack Folkesson för en ny bok och stort tack för recensionsexemplar!
November 8, 2021
Jag känner samma olust, som Theodor Kallifatides synbarligen gjorde, när han skulle beskriva sin besvikelse av att läsa årets litteraturpristagare Abdulrasak Gurnah. Tove Folkessons tidigare böcker har varit mycket bra, men Den stora kyrkan fungerar inte bra för mig, vilket känns märkligt eftersom den handlar om mycket känslostarka saker.
Boken har också stora ambitioner bl a i andlig mening, men orden för att beskriva det obeskrivliga går bara undantagsvis hem hos mig. Titeln Den stora kyrkan, väcker inga goda associationer hos mig, även om jag absolut kan uppskatta och beröras av en vacker kyrka. Naturen och andligheten är något så mycket större. Det är det stora Ingenting; ett oändligt uppslukande och livgivande hav.
Att skriva ur en pågående intensiv omtumlande händelserik lycka, är en svår, kanske omöjlig uppgift. Att skriva om närstående, som en uppskattar och älskar, likaså. Det hela blir bitvis mest ett fördjupat instagramflöde. Leva eller leva för att skriva, som Knausgård tycks göra, är kanske ett ofrånkomligt val?
Boken har också stora ambitioner bl a i andlig mening, men orden för att beskriva det obeskrivliga går bara undantagsvis hem hos mig. Titeln Den stora kyrkan, väcker inga goda associationer hos mig, även om jag absolut kan uppskatta och beröras av en vacker kyrka. Naturen och andligheten är något så mycket större. Det är det stora Ingenting; ett oändligt uppslukande och livgivande hav.
Att skriva ur en pågående intensiv omtumlande händelserik lycka, är en svår, kanske omöjlig uppgift. Att skriva om närstående, som en uppskattar och älskar, likaså. Det hela blir bitvis mest ett fördjupat instagramflöde. Leva eller leva för att skriva, som Knausgård tycks göra, är kanske ett ofrånkomligt val?
October 20, 2021
Den här tilltalade mig enormt mycket mer än Kalmars jägarinnor av samma författare, kanske på grund av ämnesvalet. Folkesson skriver om stora händelser i livet – giftermål, intensiv längtan efter barn, en viktig mormor som går bort och om att vänta och föda barn. Vackert språk, bitvis är romanen skriven på prosalyrik. Jag kommer att komma ihåg den lite extra för att den innehåller en så fin och äkta skönlitterär skildring av ett äggplock.
August 20, 2022
En lite ojämnare fristående uppföljning till Hennes Värk.
Vid det här laget har jag vant mig vid språket, följer bara med. Händelser presenteras i en strid ström, till synes utan narrativ mening.
Jag läser den som en blandning av dagbok, process och fiktion, och uppskattar att hon återkommer till en del av händelserna från förra boken, maler igenom dem på nytt, i annat ljus. Vissa saker blir man ju inte klar med.
Vid det här laget har jag vant mig vid språket, följer bara med. Händelser presenteras i en strid ström, till synes utan narrativ mening.
Jag läser den som en blandning av dagbok, process och fiktion, och uppskattar att hon återkommer till en del av händelserna från förra boken, maler igenom dem på nytt, i annat ljus. Vissa saker blir man ju inte klar med.
November 19, 2021
Tre stora livsavgörande skeenden; ett bröllop, ett dödsfall och en förlossning. Och så lite natur, barnlängtan och kärlek däremellan. Jag vacklar mellan betyg 3 och 4. Det ÄR ett vackert språk och ett eget sätt att berätta. Plus för det. Och kvinnoliv i fokus. Men det klickar inte ändå. Sorry.
September 3, 2022
Det poetiska, vemodiga och tidvis hetsiga språket tilltalar mig verkligen. Och med Öland ständigt närvarande som en egen karaktär så kan jag inte annat än varmt rekommendera alla Folkessons böcker.
June 1, 2024
En vacker bok. Språket är poetiskt, lite ryckigt och osammanhängande på ett sätt som först fångar mig men hinner bli slitet innan boken tar slut.
Det är härliga karaktärer och vackra teman om helhet och del, om att vara ett och ändå smärtsamt åtskilda i den stora kyrkan av skapelse, tid, generationer, födelse och död.
En vacker bok som sagt, tänkvärd, men den berörde inte mig på djupet.
Det är härliga karaktärer och vackra teman om helhet och del, om att vara ett och ändå smärtsamt åtskilda i den stora kyrkan av skapelse, tid, generationer, födelse och död.
En vacker bok som sagt, tänkvärd, men den berörde inte mig på djupet.
January 5, 2022
Jag vill nog tycka om det mer än vad jag gör. Det poetiska, tematiken, dunkelheten. Men jag landar i att jag tycker att det är en vacker, stundtals smärtsam bok som jag inte riktigt tar till mig. Önskar att jag läst den förgående innan.
November 19, 2021
Lysande, vacker och fint skriven!
November 22, 2021
Många ord, jag finner mig skumma igenom de mer poetiska stundtals. Tycker mer om det klassiska berättandet. Väldigt nära, ögonblick för ögonblick. Naket. Vackert. Trasigt.
November 5, 2022
Otroligt fint om livets slut och livets början.
Displaying 1 - 14 of 14 reviews