Lasse & Lenin: en bok om Lasse Didings liv som hotellägare, kommunist, alkoholist, samlare, miljonär, provokatör, boknörd, varbergsbo, frankofil, kubafrälst, retsticka och klosterägare
"Att jag går omkring i trasiga skor och en sliten kavaj är inte någon sorts gimmick. Det är för att jag inte vill göra mig av med saker."
"Hotell Havanna var min sista fyllegrej. Jag köpte huset 2006 som en bra-att-ha-grej. Samma år slutade jag dricka sprit. Fem gånger."
"Sedan jag blev nykter och börjat förstå mig själv har jag blivit vuxen på fler och fler områden. Det är en mental befrielse som liknar det folk går igenom när de blir frälsta."
Den såg jag inte komma! 😅 Har läst boken om Lasse Diding, ni vet han som delar ut Leninpriset varje år och lika regelbundet får oss alla att fasa; Jaha, och när kommer Stalin och Hitlerpriset? Jag visste att han var en något excentrisk miljonär, fastighetsägare och stor Jan Myrdal beundrare, och det är alldeles sant. Men han visar sig också vara en rackarns charmig provokatör och spillevink, en genomtänkt marknadsförare som ler stort när uppmärksamhet leder till bra affärer enligt devisen 'Jag bryr mig inte om vad tidningarna säger om mig, så länge de stavar mitt namn (och mina hotell) rätt.' Men han är också en man med helt vanliga mänskliga tillkortakommanden. Visst är det för mycket Lenin och Myrdal i hans tanke, och vi delar förvisso inte samma politiska filosofi, men boken är ytterst journalistiskt välskriven av Per Nygren, mycket roande och fascinerande. Lasse Diding avvisar bestämt att han är leninist, trots Leninstaty i i trädgården och Lenins namn på än det ena än det andra påhittet i sina hotell, men han tycker att Lenins analys av kapitalismen är "rimlig". Han tycker att Sovjet blev ett "misslyckat projekt", men skyller i första hand det på att det unga Sovjet blev utsatt för anfallskrig. Själv tror han på "en kommunism och socialism i Jesu anda." Ett charmigt PR-geni är han oavsett. I höst är det åter dags att förfasa oss när nästa Leninpris delas ut - och Lasse Diding kan räkna spaltcentimeter i obetalt annonsutrymme.
Jag gillar den här typen av personporträtt och önskar att jag läste fler sådana, både nutida och äldre. Den passar lika bra i hyllan med Varbergslitteratur för den som har en sådan.
Boken är lättläst och kronologiskt uppdelad i fristående kapitel som man kan läsa i precis vilken ordning man vill. Man närmar sig personen (lite grand) via olika historier och många av de kontroverser man har kunnat läsa om i media. På slutet blir den väldigt personlig.
Det negativa är, precis som en annan recensent skrivit, att det är för mycket utdrag ur brevväxlingar och tidningar. Visst tillför det, men på sina ställen blev det tjatigt.
En bok jag går tillbaka och bläddrar i när inspirationen falnar. Läser kapitlen i oordning utifrån lust, då den egentligen inte har någon kronologi. Allt jag någonsin sett, läst och hört om Lasse Diding och hans kulturella verksamheter i Varberg, har gett mig livslust och egen handlingskraft. Att vissa kapitel, mer specifikt de innehållandes rena historiska redogörelser, ibland känns lite långtråkigt skrivna och därav läses med tröghet, bekommer mig inte särskilt mycket på det stora hela. Det är inte det viktiga! Det viktiga är påminnelsen om att det fortfarande finns sanna kufar till människor som handlar enkom utifrån personligt engagemang och passion.
En intressant biografi om en mycket intressant person. Mer av en romanfigur än en verklig människa och det är ju det man gillar. Förutom det allt för långa kapitlet om jan Myrdal sällskapet så var boken underhållande och intressant. Det kapitlet fick min hjärna till att näst intill avlida av tristess. Konversationer över mail mellan medlemmar i styrelsen, Henning Mankell, Diding, Myrdal och Myrdals fru i soda efter sida.