Del 3 i seriens som börjar med Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken. Privatdetektiv Katarina Zapp i Luleå har alltid gillat att stå i händelsernas centrum. Men när hon anlitas för att lösa ett historiskt mord samtidigt som Sveriges drottning försvinner vid ett besök på det lokala caféet blir det väl turbulent. Insatsen stiger dessutom när hennes gode vän och uddens främsta hippie blir huvudmisstänkt för försvinnandet.
Katarinas äventyr rusar vidare i ett hejdundrande tempo och med humor som vägrar låta en enda sida passera som tråkig. Det är med lika delar bondröta och improvisationer på stående fot som Katarina löser fallen, i detta fall i kapp med självaste SÄPO. Katarina är som tidigare böcker en härlig karaktär och lite av ett bygdeoriginal (i ett område fullt med bygdeoriginal) och hennes sätt att se på världen och koppla samman ledtrådarna ger fräscha associationer med Mr Bean snarare än Sherlock Holmes.
Är de fula omslagen på dessa böcker valda med glimten i ögat eller på grund av dålig smak? Detsamma gäller för titlarna. Kan inte bestämma mig för om jag ska skratta lite åt dem för att de driver med läsaren eller om det är i ett seriöst försök att skriva en deckare ?