Jag lyssnade på boken. Det var en dålig idé. När författaren sjunger de citerade låttexterna som är med ryser jag av obehag. Utöver det är det något med hur hon låter både självömkande och skrytsam när hon beskriver sitt liv och relationen till mamman. ”Hon utsatte mig för detta och detta och detta men jag var alltid en god dotter och ställde upp gång efter annan. Ändå har jag dåligt samvete nu, eftersom jag är en så himla fin människa.” Kanske jättehemskt av mig att tänka så, men det känns inte genuint. Likadant när hon nämner sin stora trea i innerstan, sina toppbetyg och framgångsrika karriär. Till viss del är det en gripande berättelse om en relation till en mor som inte mår bra. Till en början ligger fokus där. Men ju längre jag lyssnar, ju mer lessnar jag på att höra om vilken fantastisk person Frida Boisen blivit, alla sina motgångar till trots.
Berätta aldrig det här är en skakande berättelse som berör. I fokus är Frida Boisens relation till sin mamma under årens lopp, med utgångspunkt från mammans självmord. Det är en historia som kryper in under skinnet och Frida Boisen berättar den väl. Den får mig som läsare att reflektera över föräldraskap, och i synnerhet hur det är att vara mamma. I Berätta aldrig det här får vi följa Frida från när hon får reda på att mamman dött fram till att hon bestämmer sig för att skriva om det. Invävt är berättelser från händelser från Fridas barndom och framåt. Det är en bra uppbyggd historia. Men framförallt är den viktig och Frida Boisen gör rätt i att berätta den. Det är nödvändigt att vi kan och vågar prata om självmord.
Berätta aldrig det här är en biografisk berättelse utifrån Fridas perspektiv. Ingen av hennes föräldrar lever, och kanske var det nödvändigt för att kunna skriva boken. Trots att hon berättar ärligt, så är det hennes vinkling och bitvis saknar jag förklaringar, eller om det finns i alla fall någon form av beskrivning. Det är för mig oklart varför mamman egentligen går från att vara den stöttande till den avståndstagande. Det som går som en röd tråd är en form av skuldbeläggande från mamman som jag har mycket svårt för och som gör att jag inte kan finna någon sympati för henne. Var hon deprimerad från början? Jag saknar också djup i berättelsen om pappan. Kanske finns det ingen förklaring, men jag har svårt att få ihop pappan i Fridas barndom och den morfar han blir. Varför är hans agerande förlåtet, men inte mammans? Det är som att det finns en historia där som inte berättas fullt ut.
Berätta aldrig det här är välskriven, och jag dras med och berörs. När jag efter att jag läst boken letar lite på nätet hittar jag bitar av boken som krönikor skrivna långt tidigare, men det är inget som man tänker på när man läser boken, där berättelsen hålls ihop väl.
Det grundläggande budskapet och skälet till att skriva boken, att få personer att våga ta kontakt, våga fråga hur en annan människa mår, våga ta i frågan om man tror att någon ska ta livet av sig är bra och viktigt. Vi har nog alla någon i vår vänkrets eller släkt som tagit livet av sig, eller försökt, men vi kanske inte pratar om det. Däremot tror jag aldrig man ska avkräva någon ett löfte att inte ta livet av sig (det finns en sådan scen i boken).
Jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av Frida Boisen, i synnerhet om hon kommer ut med något mer skönlitterärt.
Omdöme: Berörande och starkt om att tala öppet om självmord Betyg: 4+
Kanske inte en jättebra bok (språkexempel: ”mitt hjärta fick andas för en stund”) men jättebra ämne och jättebra att hon vågar berätta. Jag tycks finna allt mindre intresse för självbiografier med den kronologiska ordningen där uppväxt, utbildning, vilka kärlekar som passerat är med.
Berätta aldrig det här är Frida Boisens berättelse om en mörk familjehemlighet och den tar upp viktiga ämnen som psykisk ohälsa. Jag vet knappt vad jag ska skriva men jag kan säga att Berätta aldrig det här kommer tillhöra en av det bästa böckerna jag läst i år, den var så gripande, fängslande och fick mig att känna alla möjliga känslor. Jag gråter aldrig av böcker men jag blev tårögd så många gånger och jag kunde inte sluta läsa! Det är mycket smärta i den här boken men också mycket kärlek. Jag säger bara, tack Frida för en sådan viktigt bok!
Berätta aldrig det här är en sådan otroligt viktigt bok och det är en bok som jag tycker att alla ska läsa så har du inte plockat upp den än så gör det, du kommer inte bli besviken men du vill nog ha näsdukar till hands!
Tusen tack till Bookmark förlag för recensionsexemplaret!
WOW vilken stark berättelse om psykisk ohälsa och självmord, men också om ett barns förbehållslösa kärlek till sina föräldrar, om romantisk kärlek mellan man och fru, om en mammas kärlek till sina barn och om hur bitterhet kan göra en sjuk.. Det finns så många delar i den här boken och jag lyssnade på den vilket gav en extra dimension att få höra Frida läsa den själv med alla känslor.
Svårt att recensera den här boken, eftersom det är ett så känsligt ämne och så subjektivt berättat - i brist på bättre beskrivning. Ibland tycker jag att författaren utelämnar sin mamma lite väl mycket, visst är det viktigt att berätta om självmord och psykisk ohälsa men jag lider så med mamman, att hennes tragiska livsöde publiceras i en bok som garanterat blir en kioskvältare är på något sätt smärtsamt. Det är så öppet, så fråntagen sin integritet.
Tycker ibland att författaren listar sina otaliga jobb och priser som om hon känner att meritlistan är en viktig del av berättelsen. Förstår inte riktigt varför, kanske för att hon inte fick den bekräftelse hon behövde? Eller vill hon slå ett slag för att kväva jantelagen?
Hur som helst en gripande berättelse - berättat från en persons synvinkel (om personer som nu är avlidna) - något som är viktigt att ha i åtanke. Deras åsikter eller upplevelser kommer inte till tals.
Jag har lyssnat på boken i uppläsning av författaren själv och jag kan verkligen rekommendera ljudboken!
Jag skulle kunna skriva en hel novell om boken, men jag vill inte avslöja hela innehållet för dem som ännu inte läst. Jag nöjer mig med att säga att det var rätt jobbig lyssning emellanåt, men viktig. Vi måste våga prata om hur vi mår, våga ta emot hjälp om vi behöver det och våga fråga andra om vi ser att de mår dåligt. Självmord ska inte vara ett tabubelagt ämne, lika lite som psykisk ohälsa eller sexuella övergrepp. Ingen ska behöva skämmas över det här, men då krävs det att vi pratar om det.
Kolla mig som inte hade helt koll på vem Frida Boisen var men nu jäklar kan jag mer än de flesta. Boken innehåller mkt sorg. Känns som ett stort sorgearbete. Hade varit intressant med mer tankar kring hur uppväxten påverkat hennes person. Hela gymnasietiden hoppas över, hade gärna doppat en tå iaf i den tiden.
Riktigt bra! Har du läst första boken så är denna Bonusdel en självklarhet! Riktigt bra ljudbok med mycket tips om hur man själv bör bete sig och agera om man känner någon med psykisk ohälsa och hur man även bör agera vid självmordstankar hos en närstående. VIKTIGT att läsa och sprida!
En otrolig självbiografisk berättelse med ett start syftet om att öppna upp kommunikation om tabubelagda ämnen såsom självmord.
Personligen tyckte jag att boken innehöll väldigt mycket mer. Men med ett ord säger jag: Stolthet. Så mycket mörker hände i Fridas uppväxt på grund av stolthet. Peter, fadern, som jag ogillade grymt mycket och vill utse som en av de sämsta papporna i världen på grund av många exemplar som uppges. Peter älskar att bara spela golf och är rätt egoistisk gällande det. När han också har utfört en skilsmässa hittar han snabbt en annan kvinna och de spenderar knappt någon tid på Frida när hon är på besök. Dock har ju Peter lovat gröna skogar och fått sänkt barnomsorg för detta - hycklare! Sedan när Frida tar studenten kunde mannen inte ens fixa en skylt med en bild och inte heller transport från skolan? Han äger fan Volvo! Vad är det för lirare till man?! Sedan att han slog Frida när han kände skam och försökte läxa upp sitt barn... 🙄 Nej då rann min bägare av tålamod. Dock förlåter Frida honom, hon tar upp varför och att hon själv är lite av en hycklare... Att vi alla kanske är hycklare, förlåter män på grund av något samhällsperspektiv som är inpräglat i oss från vuxna och utomstående faktorer.
Rosita å andra sidan är betungad av skam, sorg, förpliktelser men också hat gentemot Peter som förått deras relation och familj. Frida i boken är dock jäkligt förlåtande - något jag tycker är viktigt men det är också viktigt att säga ifrån och inte ta emot skit. Ex. Så är det en scen när Peter frågar om Frida tagit en banan utan att fråga. 🙄 Åter igen till Rosita. Det är lite av en mörk cirkel. Det finns en scen när Frida är gift och de har sitt boende i sthlm. Rosita tar något från medicin lådan och då blir hon utfrågad om det utav Frida, liknar lite Peter och banan situationen. Frida är på något sätt präglad av Peter, för i Fridas ögon är han fortfarande framgångsrik. Rosita beskyller dock Frida om mycket... 🙄
*efter detta stycke är det mer tankar och personligt input om självmord mm.*
Såklart vill man inte hacka ner på folk, dessa är verkliga människor och allt detta är även från Fridas perspektiv och upplevelser. Men om man tänker att detta ska försöka öppna upp diskutioner om tabubelagda ämnen då? Nja... Boken kunde ha skrivit lite mer om dess vikt om det hela. Istället för att Frida ska känna sig beskyldigad till mammans självmord. Visst fanns det tecken på svår depression och självhat. Nu kommer jag låta dryg, men tror folk seriöst att man som är en privatperson, har en ekonomi, hushåll, familjeliv och annat att sköta, har tid att analysera varje människa i ens närvaro i hur dem känner? Visst är alla viktiga, men inte är du solen i mitt universum. Känner du dig hatisk om ditt liv, då får du säga det, inte kan man läsa tankar, tyvärr! Folk verkar tro det. Sedan att psykologerna i boken är värsta skämtet är en annan sak, visst kan det kritisera psykologerna och terapeuternas metoder, men det gör man ju alltid, det är ju deras jobb att göra att man återkommer till dem och försöker få insikt om sig själv, sedan att det kostar minimum 1000kr är en annan grej *host* hycklare.
Såklart är det viktigt att folk talar upp att de mår skit. Det är ju läskigt om man har en vän eller nära stående som säger att allt är bra varje dag, i flera år, då hade mina varningsklockor slagit till. Men också om jag hade fått skit från mina förändrar, vilket sker i vissa situationer och diskutioner, då försöker vi kommunicera där och då. Vänta inte, för det kan börja gro och gnagga antingen hos båda eller bara ena och sedan kan det växa och sedan rinna över... Så ta det där och då, försök förebygga emot något som någon kan ångra... Såsom självmord.
Jag har haft såna stunder då jag seriöst velat dö, inte sett någon mening med livet. Men vem förlorar på det (jag är en vinnarskalle, kan vara fel att använda detta synonym då alla är vinnare på sina sätt men nu skriver jag mitt tankesätt) jo det är jag! Jag förlorar! Mot samhället som trycker ner mig, mot folk som mobbar eller förstör mitt liv eller liknade. Inte ville jag låta dessa hycklare, egotrippade elaka jäklar komma undan med sitt. Jag tänker vinna över dem, bli bättre än dem och uppvisa att JAG är fantastisk som den jag är, vad jag än gör, hur jag än gör det. Livet är för kort och för värdefullt, det är mörkt och ljust, sånt går hand i hand.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Det är alltid svårt att skriva något om självbiografiska böcker. Det är ju personens egna upplevelser, känslor och tolkningar av det som personen varit med om. Går liksom inte att recensera. Frida Boisens bok har absolut en hel del rörande scener och hon är med om saker som är svåra att hantera känslomässigt. Jag förstår att många har blivit väldigt berörda av boken och att många säkert har förfasar sig över mamman. Jag är inte helt obekant med hennes typ (obs! Ej min mamma) och lägger in lager, utifrånperspektiv, samhällsperspektiv. Jag försvarar inte. Absolut inte. Jag nyanserar. På samma sätt gör jag med Frida själv. Jag får kanske en annan läsupplevelse. Sammantaget tycker jag boken blir för lång. Det blir för mycket skildring av samma sak. Det är snabbläst och visst dras man in i handlingen, men för mig blir det ingen tårkavalkad (blir det iofs aldrig) och på slutet snabbläser jag om jag ska vara ärlig.
Jag älskade verkligen denna bok och även om det var länge sen jag läste den nu så kan jag fortfarande inte sluta tänka på den. En av dom mest sorgliga och gripande bok jag någonsin läst, så mycket smärta och sorg över din egna förälder.
Självmord, sexuella övergrepp och psykisk ohälsa är så otroligt viktigt att prata mer om i dagens samhälle. Det är så många barn som råkar illa ut idag så man blir mörkrädd bara av att tänka på det.
Därför fastnade jag för denna boken: Fridas mamma begår självmord och att hon gör det på mors dag är att verkligen skicka ett meddelande, som Frida skriver i boken ”nu fick du som du ville”. Det är verkligen som att pissa på sin dotter vilket är för mig helt sinnessjukt och säger en hel del om hur Rosita var som person.
Rosita verkar så småningom bli mer och mer avundsjuk på sin dotter ju större hon blir och ju mer Frida klarar sig utan hennes mamma (finns flera exempel i boken). När Frida sedan missar att skicka blommor och missade sin mammas samtal på mors dag så väljer mamman att ta livet av sig och sedan skyller det på sin dotter…
Sedan att Frida lyckas åstadkomma så mycket i hennes liv, och verkligen ta sig upp från botten när hon har förlorat sin förälder på det viset och att ha blivit utsatt för övergrepp som ung och så mycket mer. Helt otroligt berörande och beundransvärt.
Som sagt, jag älskar denna boken och kommer helt klart rekommendera den till alla jag känner och alla som förhoppningsvis läser denna recension :)
This entire review has been hidden because of spoilers.
Lyssnade som ljudbok och tyckte mycket om den här bokens inlevelse. Det blev kanske lite väl mycket ibland, fick det att kännas som lite väl mycket sagoberättande för barn, men den ärliga och råa berättelsen bakom vägde gott och väl upp för det. Fridas ärliga berättande kring sin uppväxt, och tempot som för oss mellan barndomen och nutid utan att förvirra, gjorde mig rörd och jag drogs direkt in i berättelsen varje gång jag lyssnade. Sorglig, men så, så viktig.
Trots den ilska jag kunde känna mot Fridas mamma i den här boken, trots den ilska Frida är ärlig med att känna, så finns det också en förståelse i boken, för att det inte var hennes fel och för att det kunde ha blivit så annorlunda. Det fick mig också att reflektera mycket över mig själv, och min psykiska ohälsa - att inse att jag också plågats av de där tankarna om att ingen egentligen behöver mig, och att jag flera gånger agerat fel och taskigt på grund av dem utan att tänka på hur det påverkat andra. Kanske inte så brutalt som de exempel som ges i boken, men jag känner ändå igen tankarna och är tacksam för att den här boken påminde mig om hur skadligt det kan vara att lyssna på dem.
Jag fick den här av ägaren till den lokala second hand butiken, och hon bad mig berätta vad jag tyckte om den. Vad snällt ändå!
Gripande och känslosam berättelse som inte gick att sluta läsa. Jag tycker verkligen om sättet hon skriver på. Uppföljaren släpps på Storytel imorgon så jag tänker börja med så fort som möjligt.
Rekommenderar verkligen den här om ni vill läsa mer non-fiction men är vana vid skönlitteratur, den är skriven väldigt berättande.
En fin och sorglig bok. Frida visar sig vara en riktig maskrosblomma. Jag känner tydligt under läsningen att hon skulle behövt bryta med mamman. Den relationen var inte hälsosam. Nu behövde hon aldrig ta det steget - mamman löste det ju själv.
Boken är en tankeställare som dotter, mor och farmor. Det är lätt att skjuta sina egna frostrationer över till barnen, fastän alla har ändå inte självmordstankar. En gripande historia om en dotters relation till sin mor som hon för sent förstår är sjuk. Rekommenderar!
En dag händer något fruktansvärt. Fridas mamma tar livet av sig på mors dag. I ett brev skyller hon på Frida och säger att det är hennes fel, att det var det här hon ville. Frida bryter ihop, hur kunde hennes mamma säga något så hemskt? När Frida berättar för sin pappa kommer nästa slag. Han säger att hon aldrig någonsin får berätta att mamma tagit sitt eget liv.
Boken har stort fokus på Fridas relation till båda föräldrar. Pappa som aldrig var engagerad under hennes barndom, som inte såg henne, som slog. Mamma som under hennes uppväxt var en supermamma men som med åren blir uppäten av bitterhet och vad vi kan misstänka är depression eller annan psykisk sjukdom.
Psykisk ohälsa och självmord är ett viktigt ämne som behöver belysas, vilket boken gör. Frida Boisen berättar om sin egen uppväxt och sitt vuxna liv. Trots det tunga ämnet är den lättläst men också lite långrandig, vilket bär emot att skriva då den också är väldigt personlig. Vi får läsa om Fridas uppväxt, hennes mammas fantastiska matlagning, hennes framgångsrika pappa, Fridas bröllop som avlyses i sista sekund och mycket mer. Det är alltså en bok som handlar om så mycket mer än psykisk ohälsa, och kanske krävs den inramningen, men det blir också som en lång dagboksbeskrivning av författarens liv som kunde sållats lite för att göra berättelsen bättre som bok betraktad.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Känner mig väldigt kluven till den här boken. Jag förstår att den hjälpt författaren att bearbeta sin barndom och jag inser att hon inte är ensam om att utsättas för allt hon utsatts för. Men det plågar mig ändå att hon var tvungen att ta hand om så mycket "vuxna" saker när hon borde fått vara barn. Partierna i nutid känns trots allt ljusa och det väger upp eländet. Men det blev för mycket för mig och jag skummade bara igenom sista delen, men jag kunde lika gärna bara lagt den ifrån mig...
2,5. Intressant och viktigt ämne. Egentligen inte så mycket självmordet, men vad det är att vara familj och vad tystnaden gör med oss. Hade kunnat bli en jättebra bok men den är så otroligt dåligt skriven att jag inte fattar varför en redaktör inte lagt sig i mer?? + ganska mycket överflödigt skryt som inte bidrar till historien och gör att romankänslan förstörs
Vilken bok!! Den suger tag i mig och jag vill inte sluta läsa. De korta kapitlen gör att det går framåt i snabb takt, trots alla tillbakablickar, och jag gillar berättargreppet. Historien i sig blir en känslostorm inom mig. Jag blir så arg på alla vuxna som inte kan prata med varandra eller med sina barn, och som gör livet surt att leva för så många människor. Det är ett under att författarinnan är en fungerande människa nu i vuxen ålder, men tanke på vad hon varit med om. Och jag håller med henne om att sådana här historier måste berättas. Att vi måste sluta tysta ner! Denna bok kommer med största sannolikhet att bli en av årets absolut bästa läsupplevelser.
Starkt och gripande. Sorgligt. En viktig bok om skuld och skam och självmord. Om en skavande mor-dotter-relation. Lätt att komma in i, lätta att läsa, svår att lägga ifrån sig. En omskakande självbiografisk bok som är mycket läsvärd.