Detta är en samling berättelser om några människor som alla vill bli något annat än de är. Vad vill de bli? Nya människor? Hur fungerar det, är allt i livet en enda cirkelrörelse eller är det omöjligt att kliva ner i samma flod två gånger?
Vi möter en rad olika individer: en far, en son, en fru, en kompis, en flickvän, en arbetslös, en tyst, en präst, en kille i grön jacka, bröderna Anders och Patrik, deras respektive Frida och Victoria. Fast inte i den ordningen.
Sven Bert Jonas Karlsson is a Swedish actor and author. He won a Guldbagge Award for Best Actor in 2004 for the movie Details. He published his first book, a collection of short stories, in 2007.
I really like Jonas Karlsson's work. This collection is no exception. The 11 stories seem to deal humorously with serious topics and seriously with humorous topics, and even venture into surrealism. I rarely hesitate to buy a new book by him.
Det här är en novellsamling med elva noveller i rätt ordning. De är sammanhängande på det sättet att det handlar om en näve vuxna personer som vi möter genom olika perspektiv, ofta i jag-form. Mycket bra grepp!
Det handlar om människan och hennes roller, relationer, kommunikation, minnen och även lite om skrivprocessen. Om hur vi läsare får möta bara toppen av isberget och hur en stor massa av författarens tankar, ”börjor” och avsnitt ofta förblir dolda för oss. Han använder själv begreppet vardagsfilosofi i en av novellerna, och det ringar in hela samlingens tema tycker jag. Men det är inte säkert du uppfattar det på samma sätt, författaren lämnar nämligen texten öppen för tolkningar.
”Vi människor är lika. Så oerhört erbarmligt nedslående lika. De avvikelser vi tillåter oss är skrattretande. En färgglad blus, en ny frisyr, en excentrisk hobby eller en och annan radikal åsikt. Det ligger i vår natur att vilja spegla varandra. Den största konflikten pågår inom oss själva. Vi är ju flera olika personer och avståndet mellan dem är längre än till någon annan människa. Därför söker vi likheter hos den andra eller undviker henne helt. För när alla dessa personer och uppfattningar och konkurrerande tankar och åsikter ska rymmas i en och samma människa blir det dubbelt så jobbigt om vi dessutom ska samsas med ytterligare en person.”
Jag tycker väldigt mycket om att Jonas Karlsson ifrågasätter det som människor ofta tar för givet. Han gör det på ett intelligent och lågmält sätt, hela tiden med existentiell klangbotten och samtidigt med en underbar varm humor. Tack vare livlig fantasi lyckas han skapa helt oförutsägbara berättelser med vardagliga mycket realistiska karaktärer. Han sätter huvudet på spiken gång på gång och jag riktigt njuter av hans språk och berättarteknik.
Det märks att Jonas Karlsson dras till det som är lite obehagligt. När det inte blir som man har tänkt sig. Man borde säga ifrån kanske, men det rätta läget vill inte infinna sig. Det är svårt att ta lätt på saker. När man tänker närmare på det, som författaren verkligen har gjort, kan man känna att det är nog egentligen ingenting som är lätt. Att vistas i naturen möjligen.
Jag tycker det här är hans bästa verk hittills. Jag älskar hur han undersöker människans förmåga att tala i förhållande till vilja, tanke och känsla. Och där väl känslorna egentligen alltid vinner över allt annat? Det är skönt att läsa om andras interpersonella missförstånd som uppstår på grund av känslor och den kognitiva dissonansen.
Fint och klurigt med noveller som går in i varandra, a la Short stories (en av mina fd favoritfilmer, nu var det länge sedan jag såg den). Jag gillar konceptet, och jag gillar Jonas sätt att skriva. Det känns helt klart som att han beskriver ett gäng människor, lika vanliga, eller ovanliga, som vi alla är.
Hoppade över en av novellerna. Kan de vara en 5a ändå? Kanske inte. Men skrattade högt flera gånger och önskade att boken inte skulle ta slut! Pricksäkert och med en tonalitet som är svår att inte gilla tycker jag.
Jag älskade 8 av 11 noveller, annars hade det blivit en femma. De övriga var "bara" bra. Står noveller men boken hänger ändå ihop. Flera av karaktärerna återkom i olika sammanhang, det var ett kul grepp. Och vilka personligheter sen, Pata, Kent, Vickan. Alltså, jag önskar att jag kände dem, att de var i utkanten av min bekantskapskrets. Att de skulle vara uppdiktade föresvävar mig inte ens.
De noveller jag uppskattade minst är de som ska vara lite mer konstnärliga, lite mer litterära. Helt okej, men inte där han är som bäst.
Jonas Karlsson har en enastående förmåga att dikta upp rikiga människor, det blir inte mer äkta än så här. Jag har helt klart upptäckt ett nytt författarskap. Ska ge mig i kast med hans tidigare utgivningar.
Vissa noveller är bättre än andra men helheten blir 2.5. Det fanns ingen novell som jag riktigt fastnade för. Jag gillar Jonas Karlssons tidigare noveller mer helt enkelt. Absolut läsvärd men jag blev tyvärr besviken.
Jag har inte lyckats läsa något av Jonas Karlsson tidigare, fast han funnits på min radar i många år. Nu blev det äntligen av, och jag är förtjust!
Det här kommer att bli en av det här årets stora läsupplevelser. Jag tänker att boken är lite som en teaterföreställning, med berättelser som pågår och avlöser varandra, men också en mängd snillrik scenografisk konstruktion att bli nyfiken på och små detaljer som kanske ingår i föreställningen eller också inte. Kanske är de bara nåt som råkar hända och som kanske bara jag råkade se. Men de blir en del av MIN upplevelse, min föreställning.
Fantastisk. Jag älskar Jonas Karlssons sätt att skriva och hans underfundiga tankar. Får lära känna intressanta, konstiga, roliga människor och deras tankar och trots att det är noveller så hör allt ihop ändå.
Jag har gillat Jonas Karlssons noveller ända sedan han debuterade med Det andra målet 2007. Det vilar något självklart över hans berättelser - han skissar upp sina karaktärer med vad som verkar vara en naiv lätthet, men övergår i en självklarhet som får läsaren att tänka "ja, det här skulle kunna hända, det är rentav troligt". Så gör en stor berättare. Nya människor i fel ordning är hans fjärde novellsamling. Karaktärerna kommer och går i berättelserna. Vissa förekommer i flera noveller. Berättelserna är skrivna i första person och tredje. Imperfekt blandas med presens. Men det känns inte rörigt, utan igen självklart.
Vi får stifta bekantskap med Anders och hans brorsa Pata, samt deras respektive, Frida och Vickan. I en berättelse spankulerar Anders längsmed Hornsgatan och funderar över sin situation. Han är nyseparerad från Frida, som får en helt egen berättelse. Pata är den något naive brorsan som är ihop med Vickan, ett riktigt rivjärn. Berättelsen "Objektet" är definitivt en av samlingens bästa. Sista sidan fick mig faktiskt att skratta högt. Sättet den sarkastiska Vickan spyr ur sig förolämpningar är lika delar självklart - igen! - som underhållande.
I vissa berättelser får vi följa karaktärerna som barn. Som i "Tystnaden", där Jarmo bestämmer sig för att inte säga något på en hel dag. Det kan naturligtvis hans klasskamrater inte acceptera. I "Drönarbin" tecknas ett kort men intensivt porträtt av att vara barn, att ha sommarlov, att vara fri. Och i den sista berättelsen försöker huvudpersonen hitta fram till sitt rum i ett hotell som verkar vara hur stort som helst. En absurd liten novell, vilket jag naturligtvis uppskattade.
Om det är något man kan hålla emot Karlsson är att det ibland lite för långa utsvävningar i karaktärernas inre på bekostnad av yttre handling. Men det är en petitess, för även där är han skicklig på att teckna tankevärldar där han ställer de svåra frågorna - vilka är vi egentligen, och varför gör vi det vi gör? Kan man bli någon annan? Och skulle det egentligen förändra något?
Jag rekommenderar denna samling - och andra av Karlsson - varmt.
När Jonas Karlsson släpper en ny novellsamling är jag naturligtvis väldigt intresserad. Nog har romanerna varit läsvärda, men novellerna har en särskild lyskraft. Det är svårt att sätta fingret på vad som är så tilltalande... kan det vara det absurdistiska? Eller det antiklimax som ibland infinner sig?
Nåväl, det här är inget undantag – kanske har dessa historier ett socialrealistiskt element i sig som inte setts tidigare? Jonas ägnar sig också åt lite andra berättartekniska experiment som jag inte sett från hans penna tidigare (exempelvis ”Tre Meter Hornsgatan”) och allt faller väl ut.
Titeln anspelar på människor som vill förändra sin tillvaro men vet inte hur. Karaktärerna i novellerna gästspelar ofta i de andra novellerna. Lässuget hålls uppe i samtliga noveller, men ska jag välja två favoriter så får det nog bli ”En ny människa” och ”Rum 2315”. Men allt håller hög klass!
Jonas Karlsson skriver noveller igen och det är jag glad över. Jag var helt enkelt inte särskilt förtjust i hans romaner. Den här samlingen berättelser handlar mycket om förändring och som vanligt i hans novellsamlingar går det en röd tråd genom alla berättelser. Det är inte hans bästa samling men det finns ett par noveller här som jag gillade riktigt mycket.
Noveller är verkligen det Jonas Karlsson är bäst på att skriva! Alltid intressanta karaktärer med relaterbara tankar, skickligt också att låta karaktärerna dyka upp i flera noveller men ur olika perspektiv.
Jonas Karlsson är en gedigen författare. Några av novellerna (eller kapitlen i boken) tar ner helhetsintrycket lite, men vissa delar når å andra sidan 5 stjärnor i min betygsskala.