What do you think?
Rate this book
Smuts
Hélène har nyligen avslutat en relation när hon får en förfrågan. Egentligen har hon sedan länge lämnat den värld som nu söker hennes närvaro, hon lever ett annat liv idag. Ändå är det något som drar. Något med hennes egen historia, kanske frågor som pockar på svar.
I Underjorden härskar Serner och Mikaela. De leder ett exklusivt teatersällskap och är mittpunkter i en krets där människor med kultur och bildning är fria att utforska och ställa sig över konventioner. Benhårda hierarkier strukturerar samtidigt de sociala relationerna. Dramatikern Mikaela syns sällan till men det är hennes texter man spelar, hennes ord man uttalar. Och hennes make, den yvige Serner, vilken är hans roll?
Nu ska sällskapet sätta upp En midsommarnattsdröm och Hélène dras in i produktionen, nyfiken, motvillig; ambivalent. In i trollkretsen igen, in i en förvirrande tillvaro av gränsupplösning, speglingar och grumliga begär, liv som blir text och text som blir liv.
Allting bygger mot en premiär och en kokpunkt. Saker börjar obönhörligen glida åt fel håll. Precis som sist.
I Underjorden härskar Serner och Mikaela. De leder ett exklusivt teatersällskap och är mittpunkter i en krets där människor med kultur och bildning är fria att utforska och ställa sig över konventioner. Benhårda hierarkier strukturerar samtidigt de sociala relationerna. Dramatikern Mikaela syns sällan till men det är hennes texter man spelar, hennes ord man uttalar. Och hennes make, den yvige Serner, vilken är hans roll?
Nu ska sällskapet sätta upp En midsommarnattsdröm och Hélène dras in i produktionen, nyfiken, motvillig; ambivalent. In i trollkretsen igen, in i en förvirrande tillvaro av gränsupplösning, speglingar och grumliga begär, liv som blir text och text som blir liv.
Allting bygger mot en premiär och en kokpunkt. Saker börjar obönhörligen glida åt fel håll. Precis som sist.
- GenresFiction
252 pages, Hardcover
Published September 3, 2021
4 people are currently reading
114 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 7 of 7 reviews
September 17, 2021
Den här oerhört spännande och välskrivna romanen, nästan att beteckna som en thriller, ringar in patriarkatet på ett brett, intrikat och fenomenalt sätt. Den gillrade fälla som romanen utgör, eftersom Elise Karlsson var en av de kvinnor som utsattes för och anmälde Jean Claude Arnault, fastnar jag i med en smäll. Hela tiden försöker en del av min hjärna bena ut vem av karaktärerna som är baserade på Arnault, Katarina Frostensson, Sara Danius och Horace Engdahl. Men det här är ett skönlitterärt verk, alltså går jag bet. Karlsson försöker och lyckas att lyfta texten över klafset med Svenska Akademin för att behandla maktstrukturer som kommer fortsätta utgöra problem även när Janne-Kladd är bortglömd.
”Det finns människor för vilka makten är allt. En del av dem är kvinnor. Man får aldrig glömma det.”
Första kapitlet heter ”H” och det är en liten del av författaren Hélène vi möter där hon återkallas till teatersällskapet av Laura. Det har gått ett decennium sedan hon sist var i källaren, då som praktikant. Då hade hon som enda tillgång (ur de andras synvinkel) sin ungdom. Tio år har gått och nu blir det ett återseende vid scenen, av prinsessan Laura och prins Charlie, drottning Mikaela och kung Serner med flera. Alex saknas dock. En ung vacker kvinna kan alltid ersättas av en annan. Men Hélène har också tackat ja till att samarbeta med Clarice vilket utgör ett spänningsmoment.
”Jag vet inte varför jag känner att jag är skyldig Laura något, rädd att svika det hon jobbat för, som om det gällde också mig. Som om det vore varje kvinnas skyldighet att hjälpa till att bevara den lilla makt andra kvinnor skrapat ihop. Kanske är det det. Jag kommer aldrig underfund med det.”
Sen rullar det igång, rakt ner i underjorden. I källaren där ljuset ej förmår tränga in. Där det ständigt är som natt. Alla människor i teatersällskapet är strikt indelade i hierarkier. De som är längst ner är mer eller mindre maktlösa och kuvade, de får stå ut med olika former av nedlåtande behandling. Att få uppmärksamhet av en kunglighet är som att falla uppåt.
”All irritation jag och Olov byggde upp kring städningen, ändå blev det aldrig till gräl, i stället drog vi oss undan från det, flyttade isär. Hela min och Olovs relation längtade jag efter en relation, att den skulle börja, för att våga vara besvärlig sedan. Men man måste våga vara besvärlig genast, det är först då relationen börjar.”
Hélène har nyligen gjort slut med sin pojkvän, Olov. Hon backar ur saker som får henne att känna sig levande. Hon är på en plats i livet där det är stiltje, hon är uttråkad. Hon lockas av Charlie som hon låg med när hon var praktikant, nu vet hon att involvera sig med honom bara är lek, det innebär inget livsomvälvande. Han är gift. Hélène sörjer sin döde far.
”I ditt liv ska du aldrig gå vilse. Men alla måste gå vilse som vill komma i kontakt med livet. Sådant går inte att säga till en pappa som också är en mor, sådant är också han oförmögen att höra. Först nu när han är förlorad kan jag verkligen gå vilse.”
Omväxlande får vi ta del av Hélènes återblickar på sin tid som praktikant och vad hon lärde sig då som hon har nytta av nu. Mellan varven finns kapitel där Mikaela (drottningen) är protagonist. Hon är mestadels i sin våning, som hennes man Serner har låst utifrån, och skriver tunga ord som sedan Hélène ska formulera till dialog.
”Hon har makt över allt, utom sig själv. Hennes kläder är bojor men hon kan välja hur hon vill få dem förgyllda. Det är ett särskilt sätt att inneha makt, det kvinnliga.”
”En drottning är drottning bara till en viss gräns: Hennes kropp är inte hennes. […] Kungen står bakom allt, i kulisserna, bakom draperiet.”
Smuts är en mycket tjusig litterär uppgörelse med hur makt förhåller sig till ålder, kön, klass, sexualitet och ras (pyttelite). Hur karaktärsdrag förhåller sig till kön. Hur lag förhåller sig till rättvisa.
”Serner är alltid här i bakgrunden, i tankarna. Fortfarande. Den som har skapat spelreglerna för hur de här sakerna ska göras. Han är vad de andra i rummet skulle kalla lagen. De säger sig inte erkänna några lagar, men de borde ha insett att om man bryter mot reglerna tillräckligt systematiskt så blir brottet en lag i sig.”
Städerskans närvaro gör kultureliten obekväm. Jag uppskattar att städerskan får vara en karaktär av kött och blod i Karlssons roman. Drottningen uppe i tornet, ser ner på de andra som står på jorden. Som att de elitistiska kungarna och drottningarna gått hela varvet runt, baklänges. De har backat från toppen ner till det djuriska mörkret, där de likt rovdjur tar vad de vill ha av människor de avhumaniserat.
Karlsson skapar skickligt, med sin lysande prosa, stämning. En kvävande stämning där jag som läsare sjunker allt djupare ner i smutsen. Samtidigt finns det en kraft i att Hélène får allt större tillgång till hela sig själv, vilket tydliggörs med hur hennes namn skrivs ut (H/Hell/Helen/ Hélène).
Det jag funderade kring när jag läste Trion får jag här svar på av Karlsson. Det handlar om medel- och överklassens kunskapsluckor.
”Det är för att bara den som har fötts utan något att förlora verkligen vet något om världen. Det lilla jag vetat har jag tappat greppet om, att ta sig in i medelklassen är att förlora kunskap. Bara stundtals kan den ta sig upp till ytan igen. Vetskapen om världens verkliga beskaffenhet.”
Karlsson tangerar också Hedmans diskussion om hur frihet i en fungerande nära relation är en omöjlighet.
Jag fullkomligt älskar den här täta romanens alla 253 sidor, slutet inte minst. (Därför så många citat, kunde inte hejda mig!) Estetiken är i Tjechovs stil, det vill säga allt i berättelsen har en funktion, allt hänger samman som en helhet. (Det är inte fel om man innan läsningen har lite koll på En midsommarnattsdröm, Judit halshugger Holofernes och Jane Eyre.)
”Vi känner igen smuts när vi ser den. Man måste ha klass för att göra det.”
”Det finns människor för vilka makten är allt. En del av dem är kvinnor. Man får aldrig glömma det.”
Första kapitlet heter ”H” och det är en liten del av författaren Hélène vi möter där hon återkallas till teatersällskapet av Laura. Det har gått ett decennium sedan hon sist var i källaren, då som praktikant. Då hade hon som enda tillgång (ur de andras synvinkel) sin ungdom. Tio år har gått och nu blir det ett återseende vid scenen, av prinsessan Laura och prins Charlie, drottning Mikaela och kung Serner med flera. Alex saknas dock. En ung vacker kvinna kan alltid ersättas av en annan. Men Hélène har också tackat ja till att samarbeta med Clarice vilket utgör ett spänningsmoment.
”Jag vet inte varför jag känner att jag är skyldig Laura något, rädd att svika det hon jobbat för, som om det gällde också mig. Som om det vore varje kvinnas skyldighet att hjälpa till att bevara den lilla makt andra kvinnor skrapat ihop. Kanske är det det. Jag kommer aldrig underfund med det.”
Sen rullar det igång, rakt ner i underjorden. I källaren där ljuset ej förmår tränga in. Där det ständigt är som natt. Alla människor i teatersällskapet är strikt indelade i hierarkier. De som är längst ner är mer eller mindre maktlösa och kuvade, de får stå ut med olika former av nedlåtande behandling. Att få uppmärksamhet av en kunglighet är som att falla uppåt.
”All irritation jag och Olov byggde upp kring städningen, ändå blev det aldrig till gräl, i stället drog vi oss undan från det, flyttade isär. Hela min och Olovs relation längtade jag efter en relation, att den skulle börja, för att våga vara besvärlig sedan. Men man måste våga vara besvärlig genast, det är först då relationen börjar.”
Hélène har nyligen gjort slut med sin pojkvän, Olov. Hon backar ur saker som får henne att känna sig levande. Hon är på en plats i livet där det är stiltje, hon är uttråkad. Hon lockas av Charlie som hon låg med när hon var praktikant, nu vet hon att involvera sig med honom bara är lek, det innebär inget livsomvälvande. Han är gift. Hélène sörjer sin döde far.
”I ditt liv ska du aldrig gå vilse. Men alla måste gå vilse som vill komma i kontakt med livet. Sådant går inte att säga till en pappa som också är en mor, sådant är också han oförmögen att höra. Först nu när han är förlorad kan jag verkligen gå vilse.”
Omväxlande får vi ta del av Hélènes återblickar på sin tid som praktikant och vad hon lärde sig då som hon har nytta av nu. Mellan varven finns kapitel där Mikaela (drottningen) är protagonist. Hon är mestadels i sin våning, som hennes man Serner har låst utifrån, och skriver tunga ord som sedan Hélène ska formulera till dialog.
”Hon har makt över allt, utom sig själv. Hennes kläder är bojor men hon kan välja hur hon vill få dem förgyllda. Det är ett särskilt sätt att inneha makt, det kvinnliga.”
”En drottning är drottning bara till en viss gräns: Hennes kropp är inte hennes. […] Kungen står bakom allt, i kulisserna, bakom draperiet.”
Smuts är en mycket tjusig litterär uppgörelse med hur makt förhåller sig till ålder, kön, klass, sexualitet och ras (pyttelite). Hur karaktärsdrag förhåller sig till kön. Hur lag förhåller sig till rättvisa.
”Serner är alltid här i bakgrunden, i tankarna. Fortfarande. Den som har skapat spelreglerna för hur de här sakerna ska göras. Han är vad de andra i rummet skulle kalla lagen. De säger sig inte erkänna några lagar, men de borde ha insett att om man bryter mot reglerna tillräckligt systematiskt så blir brottet en lag i sig.”
Städerskans närvaro gör kultureliten obekväm. Jag uppskattar att städerskan får vara en karaktär av kött och blod i Karlssons roman. Drottningen uppe i tornet, ser ner på de andra som står på jorden. Som att de elitistiska kungarna och drottningarna gått hela varvet runt, baklänges. De har backat från toppen ner till det djuriska mörkret, där de likt rovdjur tar vad de vill ha av människor de avhumaniserat.
Karlsson skapar skickligt, med sin lysande prosa, stämning. En kvävande stämning där jag som läsare sjunker allt djupare ner i smutsen. Samtidigt finns det en kraft i att Hélène får allt större tillgång till hela sig själv, vilket tydliggörs med hur hennes namn skrivs ut (H/Hell/Helen/ Hélène).
Det jag funderade kring när jag läste Trion får jag här svar på av Karlsson. Det handlar om medel- och överklassens kunskapsluckor.
”Det är för att bara den som har fötts utan något att förlora verkligen vet något om världen. Det lilla jag vetat har jag tappat greppet om, att ta sig in i medelklassen är att förlora kunskap. Bara stundtals kan den ta sig upp till ytan igen. Vetskapen om världens verkliga beskaffenhet.”
Karlsson tangerar också Hedmans diskussion om hur frihet i en fungerande nära relation är en omöjlighet.
Jag fullkomligt älskar den här täta romanens alla 253 sidor, slutet inte minst. (Därför så många citat, kunde inte hejda mig!) Estetiken är i Tjechovs stil, det vill säga allt i berättelsen har en funktion, allt hänger samman som en helhet. (Det är inte fel om man innan läsningen har lite koll på En midsommarnattsdröm, Judit halshugger Holofernes och Jane Eyre.)
”Vi känner igen smuts när vi ser den. Man måste ha klass för att göra det.”
February 29, 2024
"En kvinna som talar sanning, det är mod. En grupp kvinnor som talar sanning, det är en häxcirkel."
Jag hade missat att detta är en del av en svit. Står sig i alla fall utmärkt på egen hand. En angelägen, koncentrerad nyckelroman jag tyckte mycket om.
Jag hade missat att detta är en del av en svit. Står sig i alla fall utmärkt på egen hand. En angelägen, koncentrerad nyckelroman jag tyckte mycket om.
December 28, 2021
Gick lite mycket runt ämnet. Det fanns många detaljer - men inte om de jag ville ha.
April 14, 2023
Jag frånstöts av det elitistiska, borgerliga som beskrivs, en krets där både pengar och kulturellt kapital är a och o men känns ytligt, kladdigt, smutsigt. Från början leds jag av jagets letargi, det har varit mycket av det i min läsning på senaste tiden, ännu ett jag som inte verkar ha något driv eller någon vilja, som om alla går runt på opiater. Men det finns en liten hake i det där "varför" som gör att hon återvänder, även om hon inte avslöjar sig ens för läsaren förrän mot slutet. Det finns en snedhet i blicken på kretsen hon beskriver, även om hon liksom också vill vara en del av det, lockas av det. Skevheten är det som får mig att läsa vidare, och den gestaltas inte minst i den vemodiga, lite poetiska tonen i texten, både i Helenes perspektiv och i Mikaelas, som ju är mer självklart poetisk. Det är intressant också hur H blir Hell blir Helen osv, som att hon ändå återtar sig själv genom berättelser, även om jag inte riktigt upplever att det når dit i slutet, letargin finns kvar.
Det tar inte lång tid innan jag börjar tänka på Arnault o co, utan att veta något om kopplingen i förväg. När jag läser på lite förstår jag den, och kan släppa att försöka jämföra med det lilla jag vet (främst genom Klubben), och bara låta det vara en fiktiv gestaltning av ett snarlikt scenario, där allt inte är 1:1 med verkligheten. Kanske påverkas jag av att läsa denna medan jag har influensa och en dimma i huvudet, men det som stannar kvar är verkligen obehaget inför scenen, Underjorden, det kulturella maktspelet, det som förlöjligar. Jag känner någon slags uppgivenhet, som i att jaha, är det sådär folk blir i de där kretsarna, som jag symboliskt på något vis ändå strävar efter att tillhöra, eftersom jag vill fortsätta utöva litterär konst (läs: skriva och bli utgiven). Tänker att man inte behöver gå med på den där skenheligheten. Att det går att fortsätta vara människa, inte bli snobb. Man får väl hoppas, för det är åtminstone inte i en sån krets jag har lust att verka.
Det tar inte lång tid innan jag börjar tänka på Arnault o co, utan att veta något om kopplingen i förväg. När jag läser på lite förstår jag den, och kan släppa att försöka jämföra med det lilla jag vet (främst genom Klubben), och bara låta det vara en fiktiv gestaltning av ett snarlikt scenario, där allt inte är 1:1 med verkligheten. Kanske påverkas jag av att läsa denna medan jag har influensa och en dimma i huvudet, men det som stannar kvar är verkligen obehaget inför scenen, Underjorden, det kulturella maktspelet, det som förlöjligar. Jag känner någon slags uppgivenhet, som i att jaha, är det sådär folk blir i de där kretsarna, som jag symboliskt på något vis ändå strävar efter att tillhöra, eftersom jag vill fortsätta utöva litterär konst (läs: skriva och bli utgiven). Tänker att man inte behöver gå med på den där skenheligheten. Att det går att fortsätta vara människa, inte bli snobb. Man får väl hoppas, för det är åtminstone inte i en sån krets jag har lust att verka.
October 4, 2021
Egentligen 3,5*. Gillar språket!
October 19, 2021
2.5 avrundat uppåt. Intressant historia, som tyvärr inte riktigt går på djupet. Manierat och lite väl högtravat språk bidrar till den distanserande känslan.
February 7, 2022
Kom inte in i den här riktigt. Skönt modernt berättande men rörigt och för många perspektiv.
Displaying 1 - 7 of 7 reviews