What do you think?
Rate this book
Vad jag pratar om när jag pratar om rasism
Det är en ansträngning att verka som icke-vit i arbetslivet. Det är ansträngande att kämpa i motvind, att ständigt arbeta för att motbevisa stereotypa föreställningar och låga förväntningar, att göra rätt så att andra får följa efter. Och det är ansträngande att aldrig riktigt bli sedd så som man ser sig själv. Att välja mellan att vara omtyckt, eller vara sig själv.
Vi blir alltmer medvetna om hur rasism inte bara är en fara för samhället utan hur den även påverkar individen. Att uppleva rasism och diskriminering är en psykologisk och känslomässig upplevelse som formar ditt sätt att relatera till omvärlden.
Med utgångpunkt i egna erfarenheter och forskning om ojämlikhet i Sverige synar Seher Yilmaz hur rasismen tar sig uttryck i det levda livet såväl som på strukturell nivå. Hon diskuterar några av vår tids mest omdebatterade frågor: klass, kön, meritokrati, identitetspolitik, välvilja, internalisering.
Med Vad jag pratar om när jag pratar om rasism begreppsliggör Seher Yilmaz rasism i ett svenskt sammanhang: hur ska vi prata om den, vilka ord och begrepp är användbara? Det är först när vi kan sätta ord på förhållanden som de också går att förändra.
Seher Yilmaz är statsvetare och kommunikatör och var tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen och konsult på Prime. I dag arbetar hon som organisationsutvecklare med fokus på jämlikhetsfrågor. Vad jag pratar om när jag pratar om rasism är hennes första bok.
Vi blir alltmer medvetna om hur rasism inte bara är en fara för samhället utan hur den även påverkar individen. Att uppleva rasism och diskriminering är en psykologisk och känslomässig upplevelse som formar ditt sätt att relatera till omvärlden.
Med utgångpunkt i egna erfarenheter och forskning om ojämlikhet i Sverige synar Seher Yilmaz hur rasismen tar sig uttryck i det levda livet såväl som på strukturell nivå. Hon diskuterar några av vår tids mest omdebatterade frågor: klass, kön, meritokrati, identitetspolitik, välvilja, internalisering.
Med Vad jag pratar om när jag pratar om rasism begreppsliggör Seher Yilmaz rasism i ett svenskt sammanhang: hur ska vi prata om den, vilka ord och begrepp är användbara? Det är först när vi kan sätta ord på förhållanden som de också går att förändra.
Seher Yilmaz är statsvetare och kommunikatör och var tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen och konsult på Prime. I dag arbetar hon som organisationsutvecklare med fokus på jämlikhetsfrågor. Vad jag pratar om när jag pratar om rasism är hennes första bok.
175 pages, Hardcover
Published August 20, 2021
12 people are currently reading
201 people want to read
About the author
Seher Yilmaz
3 books2 followersSeher Yilmaz (f. 1986) är statsvetare och kommunikatör. I dag arbetar hon som specialist inom jämlikhet och inkludering på Samhall. Hon har tidigare varit organisationsutvecklare med fokus på inkludering på SVT, varit ordförande för jämlikhetsstiftelsen Rättviseförmedlingen samt arbetat som kommunikationskonsult.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 24 of 24 reviews
September 15, 2021
Ibland känns det som att frågan om rasism förskjuts till USA eller andra kontexter och den här boken bemötte det så himla bra. Tog tillbaka diskussionen till Sverige och framhöll med all önskvärd tydlighet exakt hur jävla sämst det kan vara på hemmaplan också. Att det inte är ett historiskt utan ett modernt, systematiskt problem. Bra rutet!
September 19, 2022
Yilmaz's book ("What I Talk About When I Talk About Racism") is essentially a discussion of racism in Sweden from a pop-science Critical Race Theory perspective (even if it is a stretch to make CRT stick in a Swedish context at times).
As such its strengths and its weaknesses are very similar to other pop-CRT works. Also, if one has read CRT previously, the main thing Yilmaz adds to the discussion is a strong argument for how racism is very much alive in Sweden today - which, to be honest, likely won't surprise those who would contemplate reading this book. The problem, as with a lot of pop-CRT works, is that Yilmaz appears to see everything through the prism of race, where the baseline assumption is one of white supremacy and racism behind every door.
This is, of course, a lot easier to do when one creates one's own definition of what racism is. In Yilmaz's case it's all about discrimination and power in combination, that discrimination from a position of power equals racism - with the added qualifier that only white people can be racist since white people are the ones in power. But what about situations where people of color have the power then? Nope, still just discrimination, since, in society at large, white people have the power - i.e. structural racism is the only racism (never mind those structures that maybe don't benefit white people, especially not in an individual analysis) but (white) individuals are still racists too. Ironically, the argument of white-only racism is generally anchored in the white European "scientific" racism of the trans-Atlantic slave trade era (i.e. it's a special and particularly pernicious kind of xenophobia). But Yilmaz specifically says that's not the racism she refers to. So it kind of feels like she kept the part she liked and sort of had to figure out another reason only white people can be racist (which, admittedly, she's not alone in doing).
To me this one-dimensional view of racism is the greatest problem with Yilmaz's reasoning. Sure, if we stuck to the societal level, there's at least an argument (although, even here it's not a given; similar structures can be seen on multiple levels, and in different situations, where they far from always benefit white people - especially as a singular group). But since Yilmaz includes examples and arguments that are far more personal... Well, by not equating the same behavior, regardless of the person, she argues for a society where we live by different sets of rules depending on who we are (based on an inflexible hierarchical system of identifying factors/markers). Which, yeah, isn't that exactly what we're supposed to move away from!?
For me, while it's incredibly important to emphasize that minorities generally speaking are more affected by racism, it's equally important to discourage the behavior and attitudes in general - not only when it originates in certain people.
Similarly to her own definition of racism, Yilmaz also takes it upon herself to redefine the term "identity politics." She claims that it is rarely defined and mostly just used to oppress or dismiss anti-racist arguments - which is of course true to some extent, it is most definitely used derogatorily at times. However, whereby removing the potentially objectionable bits - from the very well-defined mainstream definition - in order to paint anyone objecting to identity politics as a bad-faith actor, she very much embodies the pot calling the kettle black.
Yilmaz also seems to stray from the script now and then. At times it's clear that she's not just talking about race and racism, but rather about class and classism. Indeed, she even confuses and conflates the two here and there. Which, in a way, illustrates another issue with using racism as a blanket explanation or issue. Racism is very much real - of course - and it can take on many shapes and be expressed in a multitude of ways. However, so many other factors are also present in inequalities and behind attitudes.
To use two examples from the book, sometimes someone telling you that "in Sweden, we queue" - with an emphasis on "in Sweden" - is probably racist as fuck (the emphasis on "in Sweden," at least, imply that, particularly in combination with Swedish passive-aggressiveness);
sometimes someone telling you "we queue here," might not be - maybe it's just a cantankerous comment to being cut in line after a particularly long day at work (or else there are a lot of white people that are racist against other white people). I'm not saying it can't be racist, but again, if we assume racism as the default, we will see racism everywhere - even where it's not present.
Of course, I get the allure of having a single explanation - I mean, hell, we've created whole societies around one explanation or another. But it's just not that simple, even if I wish it was.
All that being said, Yilmaz has a few good points in the book.
Perhaps most importantly, she argues for an openness in the discussions surrounding race (albeit that her use of "race" itself could be an issue in the Swedish context), racism, race relations, and racialization/ethnicization - she argues that suppressing these concepts and words has left a void in the Swedish discourse surrounding challenges related to them (I agree wholeheartedly, the same has, until recently, been true for immigration and integration v. assimilation).
She also notes that life can be experienced very differently depending on whether or not one is of the majority or not, and therefore argues for better statistics that take race and/or other potentially marginalizing factors into account.
Racism is alive and well in Sweden. We like blinders up here, but no matter how long we've tried to ignore that racism is still a thing... yeah, you get the point. And Yilmaz drives this home well! Really well! Even if she's a bit one-sided. She highlights things like employment and educational bias (although minorities are reasonably proportionally represented at universities now), various aggressions, and internalized racism (more as a model of explanation than as a dismissal of others' opinions), among others. Without being able to put things into words, it's impossible to have a productive discussion. We have real problems that stretch as far as de facto segregation and societal substrata in some areas, it's pivotal that we can discuss issues pertaining to them.
Yilmaz illustrates the feeling of not belonging well, too. And I think it's pretty natural that one doesn't feel quite as comfortable in a place where one is the exception rather than the norm. This is of course particularly noticeable when some of one's differences are visible to the naked eye. Yet, I'm not sure how understanding people in general are of this phenomenon. I've certainly found it lacking in many people, so I think that's an incredibly important point to make. And in order to ensure that as few as possible feel like strangers in their own country, it's pivotal that we take this phenomenon into account. It's also important that we don't fall into the trap of a one-way causality. Growing up inter-culturally can be a beast, how about we try and make it more a domestic cat and less a tiger!?
Now then, statistics. It can be a double-edged sword. Yilmaz makes a very good case for expanding identifiers when doing research, and it would certainly help in illustrating potential areas of improvement. I generally agree with her, I think more information is better (even if the government doesn't always agree). At least that provides opportunities for informed discussions and targeted efforts to eliminate injustices.
However, a huge caveat is of course what one does with these improved statistics. "Lies, damned lies, and statistics," and all that. Statistics hold the promise to bring us closer together. They can be also be utilized to drive us apart - and that's a door that swings two ways on so many levels.
In summary then, the book has its positives and its negatives. Yilmaz sets out to create a foundation for a conversation about race and racism in Sweden in this book. I think that's an admirable ambition. Sadly, I think she fails. Instead, she paints an incomplete and misleading picture, and this book should definitely be read as a partisan entry in the debate.
But I do think it should be read!
As such its strengths and its weaknesses are very similar to other pop-CRT works. Also, if one has read CRT previously, the main thing Yilmaz adds to the discussion is a strong argument for how racism is very much alive in Sweden today - which, to be honest, likely won't surprise those who would contemplate reading this book. The problem, as with a lot of pop-CRT works, is that Yilmaz appears to see everything through the prism of race, where the baseline assumption is one of white supremacy and racism behind every door.
This is, of course, a lot easier to do when one creates one's own definition of what racism is. In Yilmaz's case it's all about discrimination and power in combination, that discrimination from a position of power equals racism - with the added qualifier that only white people can be racist since white people are the ones in power. But what about situations where people of color have the power then? Nope, still just discrimination, since, in society at large, white people have the power - i.e. structural racism is the only racism (never mind those structures that maybe don't benefit white people, especially not in an individual analysis) but (white) individuals are still racists too. Ironically, the argument of white-only racism is generally anchored in the white European "scientific" racism of the trans-Atlantic slave trade era (i.e. it's a special and particularly pernicious kind of xenophobia). But Yilmaz specifically says that's not the racism she refers to. So it kind of feels like she kept the part she liked and sort of had to figure out another reason only white people can be racist (which, admittedly, she's not alone in doing).
To me this one-dimensional view of racism is the greatest problem with Yilmaz's reasoning. Sure, if we stuck to the societal level, there's at least an argument (although, even here it's not a given; similar structures can be seen on multiple levels, and in different situations, where they far from always benefit white people - especially as a singular group). But since Yilmaz includes examples and arguments that are far more personal... Well, by not equating the same behavior, regardless of the person, she argues for a society where we live by different sets of rules depending on who we are (based on an inflexible hierarchical system of identifying factors/markers). Which, yeah, isn't that exactly what we're supposed to move away from!?
For me, while it's incredibly important to emphasize that minorities generally speaking are more affected by racism, it's equally important to discourage the behavior and attitudes in general - not only when it originates in certain people.
Similarly to her own definition of racism, Yilmaz also takes it upon herself to redefine the term "identity politics." She claims that it is rarely defined and mostly just used to oppress or dismiss anti-racist arguments - which is of course true to some extent, it is most definitely used derogatorily at times. However, whereby removing the potentially objectionable bits - from the very well-defined mainstream definition - in order to paint anyone objecting to identity politics as a bad-faith actor, she very much embodies the pot calling the kettle black.
Yilmaz also seems to stray from the script now and then. At times it's clear that she's not just talking about race and racism, but rather about class and classism. Indeed, she even confuses and conflates the two here and there. Which, in a way, illustrates another issue with using racism as a blanket explanation or issue. Racism is very much real - of course - and it can take on many shapes and be expressed in a multitude of ways. However, so many other factors are also present in inequalities and behind attitudes.
To use two examples from the book, sometimes someone telling you that "in Sweden, we queue" - with an emphasis on "in Sweden" - is probably racist as fuck (the emphasis on "in Sweden," at least, imply that, particularly in combination with Swedish passive-aggressiveness);
sometimes someone telling you "we queue here," might not be - maybe it's just a cantankerous comment to being cut in line after a particularly long day at work (or else there are a lot of white people that are racist against other white people). I'm not saying it can't be racist, but again, if we assume racism as the default, we will see racism everywhere - even where it's not present.
Of course, I get the allure of having a single explanation - I mean, hell, we've created whole societies around one explanation or another. But it's just not that simple, even if I wish it was.
All that being said, Yilmaz has a few good points in the book.
Perhaps most importantly, she argues for an openness in the discussions surrounding race (albeit that her use of "race" itself could be an issue in the Swedish context), racism, race relations, and racialization/ethnicization - she argues that suppressing these concepts and words has left a void in the Swedish discourse surrounding challenges related to them (I agree wholeheartedly, the same has, until recently, been true for immigration and integration v. assimilation).
She also notes that life can be experienced very differently depending on whether or not one is of the majority or not, and therefore argues for better statistics that take race and/or other potentially marginalizing factors into account.
Racism is alive and well in Sweden. We like blinders up here, but no matter how long we've tried to ignore that racism is still a thing... yeah, you get the point. And Yilmaz drives this home well! Really well! Even if she's a bit one-sided. She highlights things like employment and educational bias (although minorities are reasonably proportionally represented at universities now), various aggressions, and internalized racism (more as a model of explanation than as a dismissal of others' opinions), among others. Without being able to put things into words, it's impossible to have a productive discussion. We have real problems that stretch as far as de facto segregation and societal substrata in some areas, it's pivotal that we can discuss issues pertaining to them.
Yilmaz illustrates the feeling of not belonging well, too. And I think it's pretty natural that one doesn't feel quite as comfortable in a place where one is the exception rather than the norm. This is of course particularly noticeable when some of one's differences are visible to the naked eye. Yet, I'm not sure how understanding people in general are of this phenomenon. I've certainly found it lacking in many people, so I think that's an incredibly important point to make. And in order to ensure that as few as possible feel like strangers in their own country, it's pivotal that we take this phenomenon into account. It's also important that we don't fall into the trap of a one-way causality. Growing up inter-culturally can be a beast, how about we try and make it more a domestic cat and less a tiger!?
Now then, statistics. It can be a double-edged sword. Yilmaz makes a very good case for expanding identifiers when doing research, and it would certainly help in illustrating potential areas of improvement. I generally agree with her, I think more information is better (even if the government doesn't always agree). At least that provides opportunities for informed discussions and targeted efforts to eliminate injustices.
However, a huge caveat is of course what one does with these improved statistics. "Lies, damned lies, and statistics," and all that. Statistics hold the promise to bring us closer together. They can be also be utilized to drive us apart - and that's a door that swings two ways on so many levels.
In summary then, the book has its positives and its negatives. Yilmaz sets out to create a foundation for a conversation about race and racism in Sweden in this book. I think that's an admirable ambition. Sadly, I think she fails. Instead, she paints an incomplete and misleading picture, and this book should definitely be read as a partisan entry in the debate.
But I do think it should be read!
October 23, 2021
Mycket läsvärt! Författaren sorterar begreppen och diskuterar jämställdhet, makt, rasism, varandet vit respektive icke-vit i Sverige idag. Denna bok vill jag att fler läser så att vi kan diskutera mera - och agera för förändring.
October 26, 2021
Äntligen en bok med utgångspunkt i svensk kontext! Mycket!! BRA!
November 22, 2023
Obligatorisk läsning, särskilt om du är vit.
January 29, 2024
Easy way to get a bit more familiar with how racism manifests in Sweden. I have had many similar thoughts and experiences, so it was validating to read!
I appreciate that the language and writing was so accessible and not too academic. It was a quick read (my taking a month to finish was due to work/other things going on in life). Can definitely recommend it!
I appreciate that the language and writing was so accessible and not too academic. It was a quick read (my taking a month to finish was due to work/other things going on in life). Can definitely recommend it!
January 17, 2022
Boken om rasism som Sverige behöver!
September 18, 2021
Så mycket tankar efter att ha läst denna bok. Nedan är några av de som ligger mest top of mind efter att jag smält den under några dagar.
1) När Sveriges mest profilerade debattör på området skrivit en bok med den titeln väntade jag mig en bombmatta av data som övertygade mig om verklighetsbeskrivningen. Här handlar det dock mest om anekdoter, teoretiska resonemang och någon smal sociologistudie. Betvivlar inte betydelsen av dessa personliga anekdoter för den enskilda men för att få med mig hade det krävts ganska mycket mer av mer objektiv karaktär. Även om den offentliga datan säkert inte är perfekt kan det väl inte finnas så många länder i världen där det är bättre ställt med den saken?
2) Givet tonläget häpnar jag lite över bristen på konkreta politiska förslag, jag får det till två i detta "linjeverk". Vi bör ha övergripande politiska mål gällande rasism på samma sätt som vi har/haft det kring jämställdhet. Och det bör samlas in någon form av frivillig självskattningsdata där alla som vill får ange vilken hudfärg de anser sig ha. (Men jag betvivlar starkt att denna data skulle komma tillrätta med punkten 1 ovan.)
3) Vilket enormt fokus vid den egna "klassbakgrunden", vet inte hur många gånger Yilmaz skriver att hon är uppvuxen i arbetarklassen och hur mycket svårare det gör saker och ting jämfört med om man härstammar från "bättre bemedlade" förhållanden. Hur mycker hårdare hon behövt jobba jämfört med "alla andra". Fascineras av det eftersom jag - trots min långtifrån idealiska uppväxt - aldrig tänker på det själv. Det är trots allt en rätt liten andel av oss alla som är uppväxta i övre medelklassen med två lyckliga föräldrar som lever tillsammams, som har höga förväntningar på oss (men inte för höga) etc. Världen är inte rättvis. Vi kan inte göra någonting åt varifrån vi härstammar men vi alla har möjligheten att gräva där vi står.
4) Vissa för mig helt oförståeliga detaljer. Som när Yilmaz skriver att hon aldrig "attraherats" av någon "ickevit" man och kopplar det till rasism. Eller som när hon skriver att hon - på jobbet - känt sig oerhört utanför och "förstört lunchsamtal" inför sportlov och liknande eftersom hon aldrig åkt skidor eller varit i någon skidort. Om det har sådan oerhörd betydelse - kanske en idé att ta nattåget till Åre över en helg för att kolla läget?
5) Det här med att enskilda exempel, som att Liberalerna väljer en "ickevit" partiledare, inte har någon betydelse i sammanhanget eftersom det är de "övergripande mönstren" som "äknas. Men hur ska de övergripande mönstren kunna ändras utan många små steg av många enskilda? Och är det då inte mer konstruktivt att fokusera framför allt på just dessa? Att bygga en positiv utveckling steg för steg?
6) Också det här med det senaste decenniets immigration av väldigt stora antal människor, företrädesvis "ickevita" (med Yilmaz vokabulär) med en i genomsnitt väsentligen lägre utbildningsnivå än den övriga svenska befolkningens. Man kan tycka olika om det kloka i den förda politiken men vi måste kunna enas på det intellektuella planet om att denna immigration, även med en kraftigt förbättrad integration jämfört
med dagens nivåer, över en överskådlig tidshorisont kommer att leda till större skillnader i det svenska samhället. I stort mellan "samhällsklasser" och mellan "vita" och "ickevita". Det handlar helt enkelt om andra faktorer än rasism eller diskrimering. Detta verkar dock inte vara Yilmaz bild.
Ja, detta är några tankar av många. Men nu är ju jag "vit" man (om än uppväxen med ensamstående tvåbarnsmamma i en betydligt mindre och mer "utsatt" ort än Lund, där det inte fanns möjlighet att "köpa massor av kläder" ens när det var rea, så jag vet inte vad min sammantagna score blir), så man får väl ta dem för vad de är.
Svag tvåa, enligt min mening.
1) När Sveriges mest profilerade debattör på området skrivit en bok med den titeln väntade jag mig en bombmatta av data som övertygade mig om verklighetsbeskrivningen. Här handlar det dock mest om anekdoter, teoretiska resonemang och någon smal sociologistudie. Betvivlar inte betydelsen av dessa personliga anekdoter för den enskilda men för att få med mig hade det krävts ganska mycket mer av mer objektiv karaktär. Även om den offentliga datan säkert inte är perfekt kan det väl inte finnas så många länder i världen där det är bättre ställt med den saken?
2) Givet tonläget häpnar jag lite över bristen på konkreta politiska förslag, jag får det till två i detta "linjeverk". Vi bör ha övergripande politiska mål gällande rasism på samma sätt som vi har/haft det kring jämställdhet. Och det bör samlas in någon form av frivillig självskattningsdata där alla som vill får ange vilken hudfärg de anser sig ha. (Men jag betvivlar starkt att denna data skulle komma tillrätta med punkten 1 ovan.)
3) Vilket enormt fokus vid den egna "klassbakgrunden", vet inte hur många gånger Yilmaz skriver att hon är uppvuxen i arbetarklassen och hur mycket svårare det gör saker och ting jämfört med om man härstammar från "bättre bemedlade" förhållanden. Hur mycker hårdare hon behövt jobba jämfört med "alla andra". Fascineras av det eftersom jag - trots min långtifrån idealiska uppväxt - aldrig tänker på det själv. Det är trots allt en rätt liten andel av oss alla som är uppväxta i övre medelklassen med två lyckliga föräldrar som lever tillsammams, som har höga förväntningar på oss (men inte för höga) etc. Världen är inte rättvis. Vi kan inte göra någonting åt varifrån vi härstammar men vi alla har möjligheten att gräva där vi står.
4) Vissa för mig helt oförståeliga detaljer. Som när Yilmaz skriver att hon aldrig "attraherats" av någon "ickevit" man och kopplar det till rasism. Eller som när hon skriver att hon - på jobbet - känt sig oerhört utanför och "förstört lunchsamtal" inför sportlov och liknande eftersom hon aldrig åkt skidor eller varit i någon skidort. Om det har sådan oerhörd betydelse - kanske en idé att ta nattåget till Åre över en helg för att kolla läget?
5) Det här med att enskilda exempel, som att Liberalerna väljer en "ickevit" partiledare, inte har någon betydelse i sammanhanget eftersom det är de "övergripande mönstren" som "äknas. Men hur ska de övergripande mönstren kunna ändras utan många små steg av många enskilda? Och är det då inte mer konstruktivt att fokusera framför allt på just dessa? Att bygga en positiv utveckling steg för steg?
6) Också det här med det senaste decenniets immigration av väldigt stora antal människor, företrädesvis "ickevita" (med Yilmaz vokabulär) med en i genomsnitt väsentligen lägre utbildningsnivå än den övriga svenska befolkningens. Man kan tycka olika om det kloka i den förda politiken men vi måste kunna enas på det intellektuella planet om att denna immigration, även med en kraftigt förbättrad integration jämfört
med dagens nivåer, över en överskådlig tidshorisont kommer att leda till större skillnader i det svenska samhället. I stort mellan "samhällsklasser" och mellan "vita" och "ickevita". Det handlar helt enkelt om andra faktorer än rasism eller diskrimering. Detta verkar dock inte vara Yilmaz bild.
Ja, detta är några tankar av många. Men nu är ju jag "vit" man (om än uppväxen med ensamstående tvåbarnsmamma i en betydligt mindre och mer "utsatt" ort än Lund, där det inte fanns möjlighet att "köpa massor av kläder" ens när det var rea, så jag vet inte vad min sammantagna score blir), så man får väl ta dem för vad de är.
Svag tvåa, enligt min mening.
March 3, 2023
Solklar 5/5. Den här boken bör vara obligatorisk att läsa och diskutera i skolan för att få djupare förståelse för hur rasismen ter sig i Sverige. Och har du inte läst den så gör det. Seher är så skicklig i sitt författarskap att hon lyckas väva in flera olika källor och begrepp på ett begripligt och lättförståeligt sätt. TACK Seher för du tagit din tid och energi för att skriva den här välbehövliga och otroligt viktiga boken.
Har även läst kritiska kommentarer om boken och kan absolut inte hålla med om dem. Att författaren enbart skulle använda sig av fåtal teoretiska resonemang och någon smal sociologistudie stämmer inte. Referenslistan längst bak är fyllig och egentligen visar den delen av kommentaren just på hur skicklig Seher är att väva in forskning m.m. på ett så flytande sätt. Dessutom är hon tydlig när någonting kommer från henne själv. Kommentaren om hur hennes attraktion till killar som inte ser ut som henne, huruvida det kan kopplas till rasism eller inte, är just det hon lyckas med att göra. Hon förklarar i boken om varför personliga erfarenheter som kommer från personer som inte ser ut som normen är väldigt viktiga att lyfta och varför vissa studier kring det här området har brister.
Läste ut den här boken på två korta kvällar och har highlight:at så många saker på nästintill varje sida. Jag kommer definitivt läsa om den igen.
Har även läst kritiska kommentarer om boken och kan absolut inte hålla med om dem. Att författaren enbart skulle använda sig av fåtal teoretiska resonemang och någon smal sociologistudie stämmer inte. Referenslistan längst bak är fyllig och egentligen visar den delen av kommentaren just på hur skicklig Seher är att väva in forskning m.m. på ett så flytande sätt. Dessutom är hon tydlig när någonting kommer från henne själv. Kommentaren om hur hennes attraktion till killar som inte ser ut som henne, huruvida det kan kopplas till rasism eller inte, är just det hon lyckas med att göra. Hon förklarar i boken om varför personliga erfarenheter som kommer från personer som inte ser ut som normen är väldigt viktiga att lyfta och varför vissa studier kring det här området har brister.
Läste ut den här boken på två korta kvällar och har highlight:at så många saker på nästintill varje sida. Jag kommer definitivt läsa om den igen.
September 21, 2023
Bra och kort bok, enkelt språk och lätt att förstå. Kändes bra att för en gångs skull läsa om rasism från ett svenskt/nordiskt perspektiv, till skillnad från de otaliga utbudet av litteratur från Storbritannien och USA.
April 19, 2022
Riktigt bra bok som alla borde läsa. Alla kan relatera till det ena eller det andra som Yilmaz tar upp. Boken blev en ögonöppnare för mig om den vardagliga och systematiska rasismen i Sverige
June 3, 2024
Väldigt behaglig läsning (i brist på bättre ord). Seher Yilmaz har ett klarsynt perspektiv och jag kan tänka mig att en och annan icke-intersektionell feminist "vunnits över" med denna bok.
Mina favoritdelar var definitivt kapitlet om klass + delen om internalisering. Jag tyckte Yilmaz använde sig av träffsäkra exempel och jag uppskattade hennes öppna självrannsakan om t.ex. vilken roll ras spelat i hennes kärleksliv.
Delen om meritokrati var lite för späckad med statistik för min smak och resonemanget om Nyamko Sabuni och representation var väl inte helt klockrent kan jag tycka. Utöver det fanns det inte mycket jag inte gillade.
Jag tycker att Yilmaz förklarade sina poänger på ett koncist sätt genomgående och var bra på att använda sig av exempel som de allra flesta icke-vita lär känna igen sig i (exemplet i början om en förälder som är överdrivet ursäktande/mån om att ta upp så lite plats som möjligt gjorde mig nästan gråtfärdig). Är glad över att jag äntligen läste denna och blir definitivt nyfiken på hennes nästkommande bok.
Mina favoritdelar var definitivt kapitlet om klass + delen om internalisering. Jag tyckte Yilmaz använde sig av träffsäkra exempel och jag uppskattade hennes öppna självrannsakan om t.ex. vilken roll ras spelat i hennes kärleksliv.
Delen om meritokrati var lite för späckad med statistik för min smak och resonemanget om Nyamko Sabuni och representation var väl inte helt klockrent kan jag tycka. Utöver det fanns det inte mycket jag inte gillade.
Jag tycker att Yilmaz förklarade sina poänger på ett koncist sätt genomgående och var bra på att använda sig av exempel som de allra flesta icke-vita lär känna igen sig i (exemplet i början om en förälder som är överdrivet ursäktande/mån om att ta upp så lite plats som möjligt gjorde mig nästan gråtfärdig). Är glad över att jag äntligen läste denna och blir definitivt nyfiken på hennes nästkommande bok.
December 10, 2023
Jag uppskattade det lättlästa formatet och stilen, i kombination med klargöranden av begrepp vi ofta slarvar med (t ex identitetspolitik) och fotnoterna. Parallellerna mellan feminism och rasism, kön och genus tillför en intressant dimension åt bägge håll.
September 4, 2022
Jag försöker lära mig hur rasism fungerar i Sverige, och letar böcker som belyser vita svenskars rasism mot invandrare, rasistiska konsekvenser av det svenska samhället, effekterna av dålig integration osv. Jag vill få hjälp att tydligare få syn på de rasistiska strukturerna, hur jag som vit-svensk är en del av dem. Och hur jag kan försöka motverka det.
De flesta av de böcker jag hittills har hittat och läst behandlar rasproblematik i USA (exempelvis ”So You Want to Talk About Race” av Iljeoma Oluo och ”White Fragility: Why it’s So Hard for White People to Talk about Race” av Robin DiAngelo) men det fungerar bara delvis likt i Sverige, delvis är det annorlunda.
”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” är precis vad jag sökte! Bl a diskuterar den hur en svårighet här är att det på något sätt är inbyggt i vår svenska identitet att vi inte är rasistiska så vi vill inte förstå problemen.
De flesta av de böcker jag hittills har hittat och läst behandlar rasproblematik i USA (exempelvis ”So You Want to Talk About Race” av Iljeoma Oluo och ”White Fragility: Why it’s So Hard for White People to Talk about Race” av Robin DiAngelo) men det fungerar bara delvis likt i Sverige, delvis är det annorlunda.
”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” är precis vad jag sökte! Bl a diskuterar den hur en svårighet här är att det på något sätt är inbyggt i vår svenska identitet att vi inte är rasistiska så vi vill inte förstå problemen.
November 8, 2021
Seher Yilmaz utgår ifrån svenska förhållanden när hon diskuterar rasism. Det finns så mycket jag tar med mig - genom att inte se och diskutera ras som en social konstruktion går vi miste om viktiga verktyg för att kunna synliggöra rasism. En färgblind värld är ett mål som kan innebära att en har en icke-färgblind syn på samhället. Att motverka rasism handlar om att ge makt, att stödja eller tolerera är inte att göra det. Mina ord gör inte boken rättvisa, men jag är glad att jag läste den och har fått mycket att fundera över.
June 8, 2022
En viktig bok som jag hoppas att många kommer att läsa - det borde kanske rent av vara obligatoriskt. Yilmaz går tydligt och pedagogiskt igenom hur rasism ser ut i dagens Sverige och blandar personliga iakttagelser med forskning och statistik. Jag uppskattar framförallt hur hon visar på strukturerna bakom samt hur rasism samspelar med andra maktordningar som kön och klass.
För de som är insatta i frågan framkommer kanske inte så mycket nytt, men jag tror ändå att boken verkligen behövs som en sammanställning över ojämlikhet ur ett svenskt perspektiv. Rekommenderas!
För de som är insatta i frågan framkommer kanske inte så mycket nytt, men jag tror ändå att boken verkligen behövs som en sammanställning över ojämlikhet ur ett svenskt perspektiv. Rekommenderas!
September 17, 2022
Intressanta och viktig bok med bra balans mellan personliga erfarenheter och forskning. Jag tycker att det var lärorikt att läsa om tankefällor och att man lätt kan fastna i ett individuellt perspektiv när man vill motverka strukturellt förtryck och rasism.
August 29, 2021
Tydlig, pedagogisk och sätter fokus på den specifika situationen och diskussionen kring rasism i Sverige. Viktig bok!
Read
November 18, 2021Orättvist att sätta ett betyg så jag avstår, men tror inte att det här är en bok att lyssna på (vilket jag gjorde). Kanske provar att läsa igen i framtiden.
October 14, 2022
Borde vara obligatorisk läsning i grundskolan!
November 13, 2023
Verkligen läsvärd! Givande synvinkel med institutionell rasism från svenskt perspektiv
November 29, 2023
Välformulerat och motiverat hur rasismen fungerar som maktsystem. Intressant att läsa om det som tydlig utgångspunkt, framom vad vi kan se på individplan.
February 13, 2025
Borde vara obligatorisk läsning för alla Sveriges invånare!
October 17, 2021
Yilmas varvar djupt berörande personliga erfarenheter med analys och statistik. Viktigt med en bok i en svensk kontext, och för mig funkar upplägget utmärkt.
Displaying 1 - 24 of 24 reviews