En isolerad internatskola. Två mördade elever. Lojalitet och traditioner som går före allt.
Vass och suggestiv spänningsdebut i internatskolemiljö. Djupt inne i granskogen ligger Axelsons, en prestigefylld internatskola där traditioner och lojalitet är viktigare än allt annat. En av skolans före detta elever är Ida Rossi, en gång framgångsrik kriminalreporter som efter ett sammanbrott har gått in i ett tablettmissbruk. När två av Axelsons elever hittas brutalt mördade skickas Ida mot sin vilja tillbaka till skolan för att göra ett grävande reportage. Men på skolan möts hon av tystnad och misstänksamhet, och både ledningen och eleverna verkar vara mer intresserade av att vårda traditioner än att söka sanningen bakom morden. Ida dras in i ett psykologiskt spel där hon tvingas möta sina egna traumatiska minnen allt medan en dubbelmördare går fri …
Journalist återvänder till hemtrakterna och elitistiska internatskolan för att skriva om miljön där två tonårspojkar mördats. Rätt välskriven debut även om en del metaforer och miljöbeskrivningar skaver lite. Men jag märker att jag inte orkar engagera mig fullt ut i den här berättelsen, att jag saknar intressanta och komplexa djup i personerna.
Slukade boken på två dagar, var bara tvungen att få veta hur det skulle sluta. Intriger i en isolerad internatmiljö, mystik kring två mördade 16-åringar och en huvudperson som tvingas möta sina egna traumatiska minnen. Det här är riktigt bra, spänning utspelad i en isolerad miljö och med ett fängslande persongalleri.
Den isolerade miljön och alla hemligheter som finns gömda hos alla berörda gör att Ida inte vet vem hon kan lita på. Det är bra skildrat. Miljön är viktig och författaren tar oss verkligen med till den avskilda internatskolan, de mörka skogarna runt omkring och det lilla intilliggande samhället Holm där det finns motsättningar mellan ortsborna och internateleverna. En imponerande debut! Jag har förstått att det ska komma en uppföljare med kriminalreportern Ida Rossi i huvudrollen. Det blir spännande att följa hennes vidare öden.
This is another astonishing debut. Its protagonist, a reporter who is "young" but who has seen better days, is assigned the task of reporting on a mysterious double murder at an isolated boarding school. The school's director, the staff, the students and even their parents resist and obstruct her efforts from the first day to the last. I found it an exciting read and it joins the ranks of those books about which I have to write "hard to believe this is her first book"!
3.5 stars. The premise gave me slight dark academia vibes (in truth, I'm not absolutely sure what that label means) but it was sett in a private school with murder and a lot of secrets. It was an entertaining read and I like Karin Wok's writing however I wasn't as emersed in the story or at the edge of my seat as I had hoped but still a good story
Den har ju så mycket potential! Internat! I skogen dessutom. Och två mord. Jag har varit taggad på den här boken sedan jag läste om den första gången för kanske lite mer än ett halvår sedan. Tyvärr är det lite av en besvikelse.
Jag har svårt att bry mig om huvudkaraktären, och därför faller det andra också tror jag. Jag stör mig på henne och det stör läsningen. Den parallella historien om henne tyckte jag också kändes överflödig. Det hade räckt att återberätta den kortfattat. Sedan är nästan alla andra karaktärer också jobbiga – vilket ju är meningen – men det bidrar också till en hopplöshetskänsla.
Trots detta är det en debut, och den är bra för att vara debut! Jag tror mina åsikter beror på mina, ganska höga, förväntningar. Språket är bra, likaså miljöbeskrivningarna, men inte på det sättet jag vill.
Upplösningen och allt vad det bringade var också en besvikelse. Det fanns många andra karaktärer som man hade kunnat göra något mer med. Jag hade också föredragit om man fått ytterligare ett perspektiv – en elevs. Att faktiskt få skolans problem ur en elevs perspektiv hade nog gjort allt lite mer spännande.
Hur som helst ser jag framemot vad Wik kommer att skriva i fortsättningen!
Den här boken var precis lika bra som jag hoppades. Fängslande, otäck och mystisk. Jag gillar Wiks språk väldigt mycket, hennes sätt att skriva. Det är målande med en underfundig humor och suggestiv spänning. Internatmiljön med allt var det innebär känns väldigt trovärdig och välgenomtänkt.
Jag gillar även att det finns en sidohistoria om Ida och hennes förflutna som dyker upp som korta kapitel då och då. De ger en extra nerv till boken och jag ville verkligen veta vad som hände. Men när jag läst färdigt boken känns det som att den delen av berättelsen inte fick något riktigt slut eller förklaring. Lämnar en hel del frågetecken, som att den delen av boken glömdes bort när huvudstoryns slut skulle knytas ihop. Ett slut jag blev lite besviken på, jag hade gärna haft en mer rafflande upplösning och jag listade ut mördaren rätt tidigt (men det gjorde faktiskt ingenting för det var spännande ändå!). Jag hade även önskat lite mer karaktärsdjup. Kommer det kanske en uppföljare?
Trots att jag saknar vissa saker och blir lite besviken så gör språket och stämningen författaren bygger upp att det här i mitt tycke är en riktigt bra bok som jag kan rekommendera till alla som vill ha lite mystik och spänning i sommar. En skicklig debut och jag ser fram emot att läsa mer av Karin Wik!
Älskade premissen - störde mig en del på utförandet. Saknar mer djup och mer komplexa karaktärer. Och det blir aldrig sådär riktigt spännande som jag önskar! Protagonisten är väldigt blåögd vilket gör att jag aldrig fastnar för henne. Och slutet sög.
Sedan är jag lite besviken på sidostoryn om Ida som kommer som glimtar då och då - varför får jag inte veta mer om det? Det får aldrig en riktig lösning och det stör mig lite.
Språket är dock bra. Förutom ”sa jag.” ”Tänker jag” ”sa jag igen” hela tiden 😭
This entire review has been hidden because of spoilers.
Meh.. Jeg troede virkelig, jeg ville komme til at elske denne - men den sagde mig ikke rigtig noget. Jeg faldt hverken for historien eller personerne og fandt ikke rigtig noget af plottet overraskende. Den var dog hurtigt læst, men bliver helt sikkert også MEGET hurtigt glemt igen.
Förlåt, nu kommer jag börja neggigt här (det blir bättre!): men varför har de skrivit "vass och suggestiv" i baksidestexten...? Wik har absolut skrivit en roman som pekar på vissa negativa aspekter av samhället/mänskligheten - men fingret är inte särkilt hårt riktat, och miljön (som jag antar avses med det suggestiva...?) är så standard-deckare-fare att jag kan räkna till 5 böcker jag har läst med samma upplägg - de senaste 2 åren... Nåja. ATT jag genom livet plockat upp otaliga "ond bråd död på internatskola"-thrillers beror ju såklart på att EN GILLAR SÅNT. Också denna, ensittnings-läsning som tar en till en osvensk skola i en svensk skog, tillsammans med en alldeles lagom trasig huvudperson (tragisk bakgrund - snark - men: tack för att det deppiga och destruktiva för en gångs skull inte ledde till total paranoia och syner som hade förstört storyn!). Spännande blir det aldrig, eftersom författaren avslöjar vem den skyldige är så tidigt (det handlar om en förflugen mening som deckarläsarhjärnan direkt noterar; jag tittar på sidnumret och räknar ner tills huvudpersonen äntligen ska förstå samma sak - och det är såklart alldeles för långt emellan.) Men i sådana här böcker gör sånt sällan särskilt mycket. Jag vill ändå följa med Ida genom skollokaler och på skogsstigar, och titta snett på "elitens barn" tillsammans med henne. Extra like på en trevlig och trovärdig chef på andra sidan telefontråden, som för mig tonar ner hela "livet har varit så svårt"-tematiken (även om den också hör till genren och som jag kanske skulle sakna om den inte var med...?). Jag hade såklart kunnat såga boken ändå (eller - jag har nog aldrig gjort det med en internatsskolebok...?) - men Wik vinner mig med sitt skrivande. Det är inte språket i sig jag reagerar på (det är korrekt dock - vilket alltid är tacksamt) - utan drivet och lättheten som för meningar och kapitel (korta - like!) framåt. Ska man skriva något som skrivits (och lästs) 1000-tals gånger tidigare ska man skriva det såhär: självsäkert och snabbt. Nu kan det kanske inte bli en serie om just internatskolor, men en gillar ju nästan "journalist löser brott"-genren lika mycket - så kommer det fler böcker om Ida Rossi kommer jag säkert plocka upp dem också.
Helt klart en bok som var svår att lägga ifrån sig! Jag gillar böcker som utspelar sig på internat och det verkar jag inte vara den enda som gör. Det liksom kryper mystik och obesvarade frågor i korridorerna. Allt för det goda ryktets skull. De nedtystade morden på två av tonårspojkarna på skolan kommer att "utredas" av en pillertuggande journalist som själv gått på skolan vid ett tidigare tillfälle. Hon vet så mycket mer om hur det går till där inne än vad en utomstående gör. Och hon har inte de bästa upplevelserna med sig när hon kommer på besök heller. Stämningen och språket är vad som gör hela boken. Vem mördren är, det har jag på känn relativt tidigt men det har inte Ida Rossi, som är den vi får följa. Det händer mer än en gång att jag undrar högt hur hon inte ser eller åtminstone känner det som jag känner. Men, aj, aj, aj, vad bra!
Jeg elsker settingen kostskole - nærmest lige meget hvilken genre! Her er det en krimi, der foregår på en kostskole, gemt dybt i de värmlandske skove, hvor toppen af poppens afkom gør livet surt for hinanden. Krimien har et godt drive, men det er lidt for oplagt, hvem der er morderen - og hovedpersonens dæmoner (og den deraf sideløbende historie) var næsten stereotyp. Hvorfor skal man have personlige traumer for at kunne opklare et mord?!
Betyg: 4 av 5 - Det här är en spänningsroman av en debuterande författare. Och jag tycker att det är en mycket bra debut. Intressant och aktuellt med en bok som utspelar sig på en internatskola. Och med en journalist i huvudrollen. Boken var välskriven, spännande, och oförutsägbar. Och jag skulle gärna läsa fler böcker av författaren.
Middelmådig krimi med en hovedperson du ingen sympati har for, stereotypiske karakterer på kostskolen uden nogle nye nævneværdige nuancer og et plot der aldrig kommer helt op at ringe på spændingskurven. Det hele er bare lidt meh.
Den höll ett lagom tempo och lyckades hålla mig preciiiiis-precis tillräckligt intresserad för att fortsätta läsa, men sista tredjedelen av boken blev nästan lite löjlig tyckte jag.