Fullspäckad bok om Siegmund Freud och psykoanalysens födelse. Såklart massor om Europas utveckling senaste 200 åren, historia, religion, krigen, filosoferna, de allmänna trenderna. Liiite nördigt, därför skulle jag inte få för mig att rekommendera den. Gillar den för egen del, dock.
Det här är den bästa introduktion till Freud jag någonsin läst. Inte så konstigt, då Lars Sjögren var en av redaktörerna vid utgivningen av Freuds samlade skrifter på svenska. Sjögren har här samlat sin läsning av Freuds skrifter, som essäer kronologiskt med Freuds livsverk. Samtidigt växer den kulturella samtiden fram, det som format Freud, den verklighet han speglade.
Det som är så lysande är att Sjögren uppmärksammar de blinda fläckarna hos Freud, den ständigt frånvarande modern, den ignorerade kvinnan. Och att Freud stred för att teoretisera psykoanalysen som positivistisk 'vetenskap', i sin tids anda, vilket i teoribygget skar bort alla andliga aspekter. För mig som kvinna skapar detta en klaustrofobisk instängd känsla, där jag inte känner igen mig. Eftersom Freud utgick ur sig själv och sin egen manliga ångest, och strävade efter att stoppa in hela mänskligheten i sina rön. Därför har det alltid varit befriande, och så mycket enklare att hålla med Carl Gustaf Jung, som Freud bröt med, för där finns allt jag saknat hos Freud.
Efter att ha läst Sjögrens bok, vidgas dock bilden, och jag kan börja förstå vad Freud initierade, trots sina blinda fläckar - som många efterföljare har fått arbeta vidare med - så lade han en grund som lever kvar än idag. På ont och gott. Det känns viktigt att inse att Freud var ett barn av sin tid, och det är lika viktigt att inse att ingen människa är den andra lik. Vi behöver alla vår egen insikt och våra egna symboler att tolka. I vår egen tid, och det allting rör på sig och utvecklas hela tiden. Även sedan den här boken kom i tryck första gången, har det gått 33 år, inte minst på det psykologiska området. Men kulturhistoriskt känns detta som en viktig bok.