What do you think?
Rate this book
Nell
119 pages, Paperback
Published September 1, 2021
11 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 3 of 3 reviews
Read
September 17, 2021Matilda Södergran - Nell, Ellips förlag 2021.
Det första som slår mig är förstås det vackra omslaget. Gammaldags stilrent, som häftade böcker från 1930-, 40-talen, med stansade bokstäver i rött och svart och matt gräddvitt omslag med lite fingertoppsskön friktion (det enda jag saknar är trådhäftningen). Det är således på sin plats att nämna Fredrik Bäck, som står för både omslag och grafisk formgivning.
Denna taktila upplevelse följer sedan med in mellan pärmarna. Inte bara i det sköna typsnittet och de breda marginalerna utan också i själva språket. Jo, Matilda Södergran är ju poet och har poetens omsorgsfulla känsla för detaljer. Själva läsakten blir ett taktilt äventyr.
Boken är indelad i tre kapitel efter sommarmånaderna och det är Nell som berättar, inte i jagform utan i tredje person. Nell bor i ett hus omgivet av vinbärsbuskar och prunkande trädgårdsodlingar. Hon lever ett enskilt liv med sin hund, tiken, ägnar dagarna åt naturen, grubblerier, vila (”Det horisontella läget är inget nederlag”) och promenader genom byn till havet, där hon gärna tar ett bad. Betraktar kråkungarna under häggen vid vägen. Hon är fullt nöjd med detta, hon njuter av ensamheten, hon ”är upptagen med något eget”. Emellanåt besöker hon sin senila mamm och åldersmärkta papp.
Eremittillvaron bjuder på såväl zenlik stillhet som psykologisk självreflektion. Nell betraktar sig själv i spegeln: ”rak och smal som en björk”, med ”ansiktets krimskrams”, det skelande ögat och ”den barnsliga munnen som inte gärna pratar”. Hon är en outsider, vet om det och skäms inte för det. Men i mötet med sommargästen, som Nell känner igen sedan förr men som inte — kanske — känner igen Nell, anar jag en längtan efter större social förmåga.
När mamm i juli går bort försvinner även papp på något sätt. Eller snarare är det nog Nell som distanserar sig och hennes bortvända rygg blir som ”ett monument”. Papp står där med ett malplacerat leende, som ”en fastbiten fästing”: ”Nu är deras enda förening blodsbandet, ett band befläckat av övertro, ett band ställföreträdande för skulden.” Nell drar sig undan.
Den största behållningen av denna kortroman (120 sidor) får jag av — förutom den vardagsfilosofiska skärpan — det klara poetiska språket, uppmärksamheten, associationsrikedomen. Se bara hur hon till exempel betraktar skogen omkring sig, efter ett rejält oväder;
”De massiva granarna ser i sitt fallna tillstånd spensliga ut, långsmala liksäckar radade bredvid varandra, kvarlevor av något som behövde ge efter. Hon står där i den omtöcknade lukten av kåda, barr. Skogen är fallen och bringar henne ur sin fattning, överrumplar henne med isklar lycka. Den talar till henne så uppfordrande att hon inte har utrymme att tveka. Morgnarna efter stormen, en omisskännlig uppmaning.”
Boken är full av liknande rika stycken. Hon kan beskriva en nattmåltid på ”[k]okt potatis, gräddopp, smör och lingonsylt” som en sensuell, ja nästan sexuell upplevelse. På ett annat ställe läser Nell en bok så tyst och långsamt att det ”påverkar läsningen så att den till sist inte liknar läsning utan ett stillastående vatten”, och det slår mig att det är ju just så jag läser ”Nell”. Jag undrar om denna metatanke var inbyggd i meningen redan från början, eller om jag läser in för mycket. Matilda Södergran har skrivit en vacker och formfulländad bok som stimulerar tanken.
Det första som slår mig är förstås det vackra omslaget. Gammaldags stilrent, som häftade böcker från 1930-, 40-talen, med stansade bokstäver i rött och svart och matt gräddvitt omslag med lite fingertoppsskön friktion (det enda jag saknar är trådhäftningen). Det är således på sin plats att nämna Fredrik Bäck, som står för både omslag och grafisk formgivning.
Denna taktila upplevelse följer sedan med in mellan pärmarna. Inte bara i det sköna typsnittet och de breda marginalerna utan också i själva språket. Jo, Matilda Södergran är ju poet och har poetens omsorgsfulla känsla för detaljer. Själva läsakten blir ett taktilt äventyr.
Boken är indelad i tre kapitel efter sommarmånaderna och det är Nell som berättar, inte i jagform utan i tredje person. Nell bor i ett hus omgivet av vinbärsbuskar och prunkande trädgårdsodlingar. Hon lever ett enskilt liv med sin hund, tiken, ägnar dagarna åt naturen, grubblerier, vila (”Det horisontella läget är inget nederlag”) och promenader genom byn till havet, där hon gärna tar ett bad. Betraktar kråkungarna under häggen vid vägen. Hon är fullt nöjd med detta, hon njuter av ensamheten, hon ”är upptagen med något eget”. Emellanåt besöker hon sin senila mamm och åldersmärkta papp.
Eremittillvaron bjuder på såväl zenlik stillhet som psykologisk självreflektion. Nell betraktar sig själv i spegeln: ”rak och smal som en björk”, med ”ansiktets krimskrams”, det skelande ögat och ”den barnsliga munnen som inte gärna pratar”. Hon är en outsider, vet om det och skäms inte för det. Men i mötet med sommargästen, som Nell känner igen sedan förr men som inte — kanske — känner igen Nell, anar jag en längtan efter större social förmåga.
När mamm i juli går bort försvinner även papp på något sätt. Eller snarare är det nog Nell som distanserar sig och hennes bortvända rygg blir som ”ett monument”. Papp står där med ett malplacerat leende, som ”en fastbiten fästing”: ”Nu är deras enda förening blodsbandet, ett band befläckat av övertro, ett band ställföreträdande för skulden.” Nell drar sig undan.
Den största behållningen av denna kortroman (120 sidor) får jag av — förutom den vardagsfilosofiska skärpan — det klara poetiska språket, uppmärksamheten, associationsrikedomen. Se bara hur hon till exempel betraktar skogen omkring sig, efter ett rejält oväder;
”De massiva granarna ser i sitt fallna tillstånd spensliga ut, långsmala liksäckar radade bredvid varandra, kvarlevor av något som behövde ge efter. Hon står där i den omtöcknade lukten av kåda, barr. Skogen är fallen och bringar henne ur sin fattning, överrumplar henne med isklar lycka. Den talar till henne så uppfordrande att hon inte har utrymme att tveka. Morgnarna efter stormen, en omisskännlig uppmaning.”
Boken är full av liknande rika stycken. Hon kan beskriva en nattmåltid på ”[k]okt potatis, gräddopp, smör och lingonsylt” som en sensuell, ja nästan sexuell upplevelse. På ett annat ställe läser Nell en bok så tyst och långsamt att det ”påverkar läsningen så att den till sist inte liknar läsning utan ett stillastående vatten”, och det slår mig att det är ju just så jag läser ”Nell”. Jag undrar om denna metatanke var inbyggd i meningen redan från början, eller om jag läser in för mycket. Matilda Södergran har skrivit en vacker och formfulländad bok som stimulerar tanken.
December 28, 2021
Vilken vacker bok! Både text och omslag.
January 16, 2023
Det smärtar mig att ge denna kortroman enbart 2/5, som enligt Goodreads betyder ”it was okay”, men det är känslan som lämnar mig efter att ha läst ut den. I början älskade jag verkligen stämningen, och beskrivningarna av natur, huset och hunden var utsökta. Men föräldrarnas intåg i berättelsen ändrade något.
I början drog jag paralleller till ”The Yellow Wallpaper”, då jag på något sätt tänkte det här skulle vara en positiv ensamhetsberättelse, men det försvann efter några sidor. Och visst, relationen mellan henne, den sjuka modern och tystlåtna pappan är välskrivna, men sen kom en scen som för mig förstörde allt. När det kommer till beskrivningar av den mänskliga kroppens funktioner är dålig munhygien något av det värsta jag vet, och efter den scenen kunde jag inte annat än må illa. Hade boken varit längre än sina 120 hade jag inte fortsatt läsa, såpass negativt påverkade det mig.
Felet ligger helt hos mig, det medger jag. Jag förstår att de sammanlagt två scenerna som rör människokroppens äckelhet skulle vara beskrivningar av ömhet och relationer, men nej, det funkade inte för mig.
Ett poetiskt, ibland lite väl konstlat språk med vissa otroligt fina citat och levande beskrivningar av natur (började absolut längta till sommaren), men tyvärr som helhet inte för mig.
I början drog jag paralleller till ”The Yellow Wallpaper”, då jag på något sätt tänkte det här skulle vara en positiv ensamhetsberättelse, men det försvann efter några sidor. Och visst, relationen mellan henne, den sjuka modern och tystlåtna pappan är välskrivna, men sen kom en scen som för mig förstörde allt. När det kommer till beskrivningar av den mänskliga kroppens funktioner är dålig munhygien något av det värsta jag vet, och efter den scenen kunde jag inte annat än må illa. Hade boken varit längre än sina 120 hade jag inte fortsatt läsa, såpass negativt påverkade det mig.
Felet ligger helt hos mig, det medger jag. Jag förstår att de sammanlagt två scenerna som rör människokroppens äckelhet skulle vara beskrivningar av ömhet och relationer, men nej, det funkade inte för mig.
Ett poetiskt, ibland lite väl konstlat språk med vissa otroligt fina citat och levande beskrivningar av natur (började absolut längta till sommaren), men tyvärr som helhet inte för mig.
Displaying 1 - 3 of 3 reviews