Kräva liv av livet. Att inte bara andas och arbeta och sköta sig, utan att också dra ner hela andetagen i lungorna, dra ner själva livet i lungorna, i kroppen, och låta det sippra ut igen. Låta livet flöda över till någon annan.
1945. Artonåriga Dagmar har sitt arbete som spritkassörska på hotellet i Slite, hon har sina tre systrar, hon har en pappa som blir alltmer grå och en mamma som börjat förlora kontakten med verkligheten. Hon har havet och hon har sin dröm om att livet ska börja på riktigt. Men skulle hon i så fall ha modet att ta del av det som erbjuds?
En dag lägger ett fartyg till i Slite hamn, och besättningen inkvarteras på hotellet. Sjömannen Holger från Tjörn börjar samtala med Dagmar, han ser henne på ett sätt som ingen annan gjort och Dagmar får de konturer som hon alltid känt att hennes personlighet har saknat. Men kan hon hänge sig åt förälskelse när så många runtomkring henne har det svårt?
Det som skiljer öfolk från resten av världen är det som håller dem samman sinsemellan – vattnet. Och närheten till vattnet gör att de vet allt om förluster.
De kom från öar är första delen i trilogin om Dagmar och Holger, tre romaner som formar berättelsen om en familj men också om det svenska folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Det är en varm och stämningsfull berättelse med ovanligt levande karaktärer.
Malin Haawind romandebuterade 2021 med boken De kom från öar som tar sin början strax efter krigsslutet 1945. De kom från öar handlar om vuxenblivande och familj, om systerskap, arbete och längtan. Det är första delen i en romantrilogi som formar berättelsen om en familj i folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Andra delen i serien, Och havet gav igen kommer i september 2022, och tredje delen, In mot stenig strand, hösten 2023. Malin Haawind har tidigare skrivit fyra fackböcker om gräl, föräldraskap, mat och smuts. Hon är även verksam som redaktör och skrivarkursledare.
Det blir fyra stjärnor, för det här är ett romanprojekt som vill säga något; om Gotland, om Sverige, om folkhemmet, om arbete, om patriarkatet. En gotlandsbok som inte är deckare, det är relativt sällsynt, även om det här egentligen inte är min genre. Vidare irriterar det mig ofta att från början veta att en trilogi planeras. Varje bok förtjänar egen, full uppmärksamhet och inte bli någon transportsträcka.
Mest av allt berättas det om kärlek och förälskelse och när det gäller det där är jag antingen en cynisk och okänslig jävel, eller så långt in i min 22-åriga tvåsamhet att jag från denna horisont blir uttråkad av att läsa om den där första fasen. Däremot känner jag igen mig i författarens eventuella funderingar på hur det kunde gått till när hennes mor- eller farföräldrar träffades på 40-talet. Har hört en del liknande från den här delen av ön hur det kunde vara: "- Ja, du förstår, Åke kom från Västergötland och låg i berejdskapen. De samlades vid din lilla favoritstuga i Gnisvärd och vi lokala flickor ordnade luciatåg för att muntra upp dem. En söndag efter det cyklade vi in till Visby på grusvägen (!) och delade på en sockerdricka och det var det...". Med andra ord var det där starten på ett långt äktenskap.
Tidstypiska och socioekonomiska markörer i romanen är trasmattor, rulltårta, dansbana m.m. och det där tilltalar min expat-själ, på något diffust, nästan nationalromantiskt sätt.
En minut senare blir jag rasande på konformiteten i de där små samhällena. Tacka gutegudarna för att vår frihetslängtande hjältinna Dagmar kan cykla iväg och liggröka rakt upp i luften efter ett kvällsbad samt begå en del andra små normbrott och t.o.m. visa #metoo-civilkurage på arbetsplatsen.
Det här är inte heller likt mig, men jag uppskattade de lokalhistoriska inslagen. Alla känner nog till att det kom mängder med baltiska båtflyktingar till Gotland vid den här tiden. Att skeppet H.M.S. Prins Carl förde förintelseöverlevare till Slite hamn, där Röda Kors-personal väntade, var också stark läsning.
– Naj hu för karlar, säger Hulda från Slite på gotländska. Och det är väl en rimlig inställning på 40-talet kan jag tänka.
Den rakryggade och lite plumpa Hulda är min favorit i den här berättelsen som tyvärr sätter präktiga Dagmar i fokus. Jag tror att Dagmar är baserad på Malin Haawinds mormor vilket kan förklara den mesiga tonen. Jag väntade mig mer riv av en författare som tidigare skrivit Ät din jävel, Sluta skrik för fan och Dra åt helvete.
Hulda är den av Dagmars tre systrar som flyttat ifrån mamma Vera som hakat upp sig på småfolket (demens?) och pappa Birger som jobbar på cementfabriken – som så många andra män i Slite. Dagmar själv jobbar på hotellet Slitebaden och det är där hon möter sin kärlek i sjömannen Holger.
Vi får följa de här karaktärerna under några år och stöter då också på den glada och kurviga Karin, hotellföreståndaren som utsätter sina anställda för sexuella övergrepp, dans i Hejnum och vad-ska-folk-tro-mentalitet. Det är lite feministiskt och lite anakronistiskt, lite intressant och väldigt lite realistiskt. Mer som en saga faktiskt. Helt utan luckor. Allt står i texten, jag som läsare behöver inte tänka. Det tycker jag är synd för jag gillar att tänka. Jag gillar också ordet ”kondis” och undrar varför det inte finns med?
Några lärare på gymnasieskolan där jag jobbar har startat en bokcirkel och det var typ självklart att bibliotekarien (= jag) skulle ingå. Jag kände "Kul!" och hjälpte även fixa fram rätt antal av den första boken som skulle läsas nämligen De kom från öar av Malin Haawind.
Året är 1945 och Dagmar är arton år. Hon bor i Slite på Gotland där familjen länge hört hemma. Storasyster Hulda är gift och bor en bit bort men storasyster Britta bor fortfarande hemma liksom Dagmar och lillasyster Märta. Pappa jobbar på cementfabriken och har börjat bli grå i hyn och när han kastar upp syns blod. Mamma Vera har bra stunder men ofta befinner hon sig i en värld befolkad av småvarelser som är vänner eller fiender beroende på dag.
Dagmar är spritkassörska på hotellet i Slite och en dag checkar Holger in. Han är sjöman och skeppet han hör till behöver reparationer, så han blir stannandes i Slite en stund. Dagmar som alltid känt sig alldaglig och ospeciell vill plötsligt att Holger ska se henne! Detta trots att hon vet att sjömän inte blir stannande.
De kom från öar var en mysig liten bok. Vi följer med i Dagmars tankar och den beroochdalbana det är att bli kär. Det finns moln på himlen i formen av föräldrarnas sjukdomar och åldrande. Världskriget finns där i utkanten liksom otäcka män som i alla tider gett sig på unga kvinnor.
Jag gillade boken och hoppas att Dagmar och Holger ska få leva lyckliga i alla sina dagar. Men det faktum att det här är första delen i en trilogi och att det finns en antydan här och där tyder tyvärr på något annat. Vi får se om jag läser vidare och i afton får jag höra vad de i bokklubben tycker.
Bara för att en ointressant handling placeras i en intressant epok på ett intressant ställe, blir inte boken mer än dess ointressanta handling. Jag kommer inte att läsa fortsättningen. Det är väldigt ovanligt för mig att jag avbryter mitt i en trilogi men jag vill inte ödsla mer tid på Holger och Dagmar.
Alltså så oerhört märkligt att läsa en bok som så tydligt är första delen i en triologi. För det händer ju.. ingenting? Dagmar blir kär, snubben dricker lite för mycket öl men det är okej (man fattar ju att han ska spåra ur i alkoholism i en annan bok men orka vänta). Hon blir gravid, får ett barn. En snuskgubbe tafsar men metoo var tidigt på Gotland så väck med honom ba. Och farsan mår lite dåligt men biter ihop genom hela boken. Och morsan är galen men bara charmigt sådär. Aja. Mysig inläsare!
This entire review has been hidden because of spoilers.
Ganska tråkig. Det serveras en hel del situationer där den potentiellt hade kunnat bli intressant, men huvudkaraktären väljer typ alltid det säkra före det osäkra så att ingenting händer. Hade tyckt mer om ifall kärleksrelationen mellan Dagmar och Holger var sekundär och att fokuset istället låg på relationen mellan Dagmar och hennes mamma.
Fullkomligen älskade denna bok! Den är vackert sammanvävd, engagerande och intressant. Älskar all värme och kärlek som finns, inte bara mellan berättelsens kärlekspar, men också mellan vänner, syskon, barn och föräldrar. Jag har längtat efter att få läsa, och jag ser fram emot fortsättningen.
Först blev jag berörd av språket, av Dagmars kärlek till ön, sina systrar och vattnet. Men allteftersom boken fortsatte blev den tjatig och jag tyckte inte om systrarnas ibland hånande sätt mot sin mamma, det blev inte trovärdigt. Så en knapp trea skulle jag nog säga.
En bokklubbsbok men nej det här är inte min sorts bok. Förutsägbart, smetigt och ointressant. Och sedan flera kursiva stycken som förmodligen ska ge mer känsla eller något men som bara blir smetigare och löjligare. Nej tack.
Har lyssnat klart på ”De kom från öar” av Malin Haawind. Jag blev inspirerad av att läsa den här av en annan bookstagrammare, minns inte vem nu, men är glad för det för jag tyckte mycket om boken.
Det är en historisk roman, del ett i en serie, om Dagmar som bor i Slite, Gotland, i slutet av 40-talet. Hon har tre systrar, jobbar på ortens hotell och har stor omsorg och oro över sina föräldrar som börjar bli äldre särskilt modern som inte riktigt är sig själv.
Hon träffar sjömannen Holger som kommer från Tjörn men tillbringar tid i Slite på grund av båten han jobbar på lagt till där. De blir förälskade och vi får följa deras relation som växer fram.
Mycket omsorg, stark vänskap i boken och jag har väldigt lätt att dras med och tycker mycket om huvudkaraktären Dagmar. Det är inte bara feelgood utan orosmoln och bekymmer som sker i familjen, i relationen till Holger och på arbetet på hotellet.
Händer iiiiingenting. Man väntar o väntar o så fort det händer minsta grej som hade kunnat bli lite spännande varar det i max 5 min. En bok blir inte spännande om ingenting händer. Dessutom massa små fel som inte är så viktiga men stör. Exempel. Tjejan har haft kille i Klinte o cyklat dit men några kapitel senare har hon aldrig rest längre än till Visby. Helt enkelt väldigt tråkig och störande med små fel. Känns som en sån bok där författaren gillar sina karaktärer för mycket så innan minsta negativa sak händer löser det sig inom 10 min. Det mest spännande som hände var liksom att en tjej trillade av sin cykel.
Jag gillar historiska romaner, tycker det är ett spännande sätt att sätta allt i perspektiv. Och det var ungefär det jag gillar med den här boken också, inblicken i efterkrigstiden. Och det är inte att jag ogillade någon av karaktärerna, eller inte brydde mig om dem. Men. Det var bara inte speciellt spännande. Visst fanns det händelser som brände till lite men inget som blev riktigt angeläget. Och det känns redan som jag vet exakt vad som kommer hända i nästa bok, så inget behov av att läsa den.
Den är varken spännande eller dramatisk, ändå sträckläste jag den. Jag vill verkligen veta vad som händer Dagmar och Holger (och Vera, Birger, Hulda, Karin, Norberg och de andra). Välskrivet om öborna i Slite 1945 och några år framåt. Blev mycket glad när jag upptäckte att det är första delen i en trilogi!
This entire review has been hidden because of spoilers.
1945 Dagmar arbetar på hotellet i Slite på Gotland. Hon bor med sin familj 3 systrar och en pappa som arbetar o sliter. En mor som börjar förlora kontakten med verkligheten. En dag lägger en båt till i hamnen o ombord finns Holger från Tjörn och han ser Dagmar på ett sätt ingen gjort innan. Detta är första boken av tre. Miljöerna och karaktärer i boken underbar. Längtar till nästa bok.
Önskar att det fanns fler böcker som den här. Inga enorma problem alls men ändå en drivande handling. ”De kom från öar” är en mysig verklighetsflykt som passar ypperligt när man inte orkar läsa om alltför stora ämnen som lätt river i egna trauman. Samtidigt tar den med läsaren på ett för många säkert relaterbart livsäventyr. Tack för resa och snuttefilt i ett.
En helt ok kärleksskildring mellan två personer precis efter andra världskriget. Jag försöker förstå grejen med öarna men eftersom jag är uppvuxen på fastlandet gör jag inte det. Men det kanske klarnar i nästa del?
dagmar och holger från varsin ö möts av en slump sommaren 1945. en lågmäld och inlevelsefull berättelse om längtan, kärlek och det ständigt närvarande havet med fina beskrivningar av miljön och tidsperioden. 3 väl mogna avokado av 5 i betyg från mig, 🥑🥑🥑.
Jag gillade den och väntar ivrigt tills andra delen släpps på BookBeat appen. Upplevde att författarinnan har skickligt lekt med språket och uttryck och har målat en värld där man kunde lätt känna sig i.
En stark tvåa. Läste boken för en bokcirkelträff. Ganska fin skildring av kvinnors arbete och utsatthet på arbetsplatsen på 1940-talet (ett hotell i Slite) men tyvärr är berättelsen så ytlig och språket så korthugget och icke-gestaltande att det är svårt att känna så mycket för karaktärerna.
Tunga ämnen i en tung miljö, ändå är boken insvept i ett lättsamt hölje. Havet förekommer som en kraft i bakgrunden, som ger och tar, men hade hoppats på en tydligare personaliserande av det. Välskriven!
Det här är en bok att försvinna in i, skriven med vackert språk och detaljrikedom som gör den levande. Det märks att det är början på en trilogi för boken känns på många sätt som en startsträcka. Men det är en startsträcka som gör mig nyfiken på fortsättningen.
Långsamt tempo, vackert skrivet om vanliga människor. Lite slow-book i linje med mer populära slow-tv. Ingenting för dem som vill ha en adrenalinkick eller glättig feelgood, men jag kommer absolut att läsa fortsättningen.
Ljuvlig & varm berättelse om Dagmar ifrån Slite på Gotland ❤️ Fina miljöbeskrivningar om Gotland och om alla människor och om tiden då det utspela sig om att leva som en Öbo på 40talet! Ser framemot att få lyssna på mer om Dagmar & Holger och deras familjer i del 2 och 3 ❤️❤️❤️❤️
Jag fann boken rätt så långtråkig, föga medryckande. Gotland som miljö lockade till läsning, men det blev inte mer med det. Lite roligt var det med den stora systraskaran, men de två följande delarna om Dagmar och Holger förblir nog olästa av mig.