What do you think?
Rate this book
Olycka
Olycka är en dramatisk berättelse i tre delar. En man och en kvinna gör sig redo för en utekväll. Deras konversation genomsyras av patriarkalt maktspel: fysiskt, sexuellt, psykiskt. I ett angränsande rum sover en tioårig flicka: nästa generation. Hur bryter man den onda cirkeln där människor utnyttjas och skadas för att sedan växa upp och fortsätta utnyttjandet och skadandet?
First published September 1, 2021
1 person is currently reading
50 people want to read
About the author
Lars Norén
112 books37 followersNorén is considered Sweden's most prominent contemporary playwright of today. He wrote his first play at age 19. His first publication was a collection of poems - Syrener, snö (Lilac, snow) in 1963. His plays are realistic and often revolve around family relations and the impoverished and routed at the bottom of society.
Norén became well known in connection with the murders of two policemen in Malexander in 1999. The culprits had received furlough from their incarceration at Österåker jail to participate in Norén's play 7:3.
In 1971 he received Aftonbladet's literary prize.
Norén became well known in connection with the murders of two policemen in Malexander in 1999. The culprits had received furlough from their incarceration at Österåker jail to participate in Norén's play 7:3.
In 1971 he received Aftonbladet's literary prize.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 11 of 11 reviews
October 16, 2022
Lars Norén skrev en miserabel pjäs 2002 som Agnes Jakobsson nu tecknat snyggt och träffande i svartvitt. Jag är imponerad!
Olyckan är närapå bottenlöst mörk, här ligger tristessen, destruktiviteten, desperationen och hopplösheten som ett kistlock ovanpå karaktärerna. Och det värsta är att källan till den minimala ljusglimten man borde kunna skönja genom gliporna blundar jag för eftersom den beror av en ung och deprimerad man som torkar av sitt öronvax på tröjan. Att detta utspelar sig i Sverige är inte heller till stor tröst eftersom välfärden och skyddsnätet är i fritt fall.
Den går så här. En kille och en tjej är ihop. De är hemma och där vill han stanna men hon vill ut. Hon har en 11-årig dotter som de tror (eller låtsas tro) sover inne på sitt rum. De är kära i varandra men är framförallt upptagna av osäkerhetskänslor kring vad den andra känner. Han äter medicin mot depression och vill inte ligga, det får antagligen henne att känna sig oattraktiv. Hon å sin sida pratar om sina ex, vilket gör honom svartsjuk. De är mer eller mindre felgängade och ger uttryck för det som Kristoffer Leandoer i efterordet benämner som utochinvänd kommunikation. Vi har alltså att göra med den klassiska norénska människan som blivit skild från sitt inre jag. Egot spelar personens roll istället för hålla sig på insidan. De undviker det de är rädda för; han att sätta ner foten och lämna hennes sida en stund, hon att våga visa sin kärlek till honom och oro för att han ska lämna henne.
Och värre blir det. De går ut i alla fall (Norén hade namngett dem A och B) (och lämnar dottern själv) sen kommer de tillbaka med ytterligare en man (C). Trion dricker vin och pratar. Dialogen är fantastisk, i mitt huvud hör jag hur de sluddrande upprepar sig med irriterad ton. Svärtan är bestående men det går inte att låta bli att skratta ändå. C är dels ett stolpskott som tror han har chans på huvudroll men som endast blir använd som rekvisita och kanske för att han har vin att bjuda på. Men han är också en källa till normalitet, en dussinmänniska som skryter och pratar i klyschor. Vilket mörker? frågar han.
Jag tycker det här är ett enastående psykologiskt och socialrealistiskt drama och maktspel. En exposé över att äpplet aldrig faller speciellt långt från trädet, eller? Hon är trots allt ihop med en lågaffektiv, läsande person som inte tycks benägen att lämna… Jag älskar bilderna som förmedlar jag-bryr-mig-inte-allt-är-ändå-kört med de uppknäppa byxorna och petandet i håligheter. Det är på pricken med ansiktenas mimik och lite kul också att alla tre liknar Lars Norén. Sen blir jag väldigt berörd när den deppiga killen blommar upp i samtalet om insekter som flyger in i elden för att den söker efter mörkret att gömmer sig i bakom ljuset.
Friheten, ljuset, det sköna, enkla och lyckliga kan vara skrämmande. För det man har och vill ha gör en sårbar i och med att man kan förlora det. Det krävs mod, kraft och tillit för att våga visa vad man egentligen känner och vill. Och det är inget man kan tänka sig till utan sånt som vissa får och andra inte. Det hör samman med tur och klass och arv och tidigare erfarenheter.
Jag är mycket glad att jag hittat Agnes Jakobsson, ska definitivt läsa Psycho Girl.
Olyckan är närapå bottenlöst mörk, här ligger tristessen, destruktiviteten, desperationen och hopplösheten som ett kistlock ovanpå karaktärerna. Och det värsta är att källan till den minimala ljusglimten man borde kunna skönja genom gliporna blundar jag för eftersom den beror av en ung och deprimerad man som torkar av sitt öronvax på tröjan. Att detta utspelar sig i Sverige är inte heller till stor tröst eftersom välfärden och skyddsnätet är i fritt fall.
Den går så här. En kille och en tjej är ihop. De är hemma och där vill han stanna men hon vill ut. Hon har en 11-årig dotter som de tror (eller låtsas tro) sover inne på sitt rum. De är kära i varandra men är framförallt upptagna av osäkerhetskänslor kring vad den andra känner. Han äter medicin mot depression och vill inte ligga, det får antagligen henne att känna sig oattraktiv. Hon å sin sida pratar om sina ex, vilket gör honom svartsjuk. De är mer eller mindre felgängade och ger uttryck för det som Kristoffer Leandoer i efterordet benämner som utochinvänd kommunikation. Vi har alltså att göra med den klassiska norénska människan som blivit skild från sitt inre jag. Egot spelar personens roll istället för hålla sig på insidan. De undviker det de är rädda för; han att sätta ner foten och lämna hennes sida en stund, hon att våga visa sin kärlek till honom och oro för att han ska lämna henne.
Och värre blir det. De går ut i alla fall (Norén hade namngett dem A och B) (och lämnar dottern själv) sen kommer de tillbaka med ytterligare en man (C). Trion dricker vin och pratar. Dialogen är fantastisk, i mitt huvud hör jag hur de sluddrande upprepar sig med irriterad ton. Svärtan är bestående men det går inte att låta bli att skratta ändå. C är dels ett stolpskott som tror han har chans på huvudroll men som endast blir använd som rekvisita och kanske för att han har vin att bjuda på. Men han är också en källa till normalitet, en dussinmänniska som skryter och pratar i klyschor. Vilket mörker? frågar han.
Jag tycker det här är ett enastående psykologiskt och socialrealistiskt drama och maktspel. En exposé över att äpplet aldrig faller speciellt långt från trädet, eller? Hon är trots allt ihop med en lågaffektiv, läsande person som inte tycks benägen att lämna… Jag älskar bilderna som förmedlar jag-bryr-mig-inte-allt-är-ändå-kört med de uppknäppa byxorna och petandet i håligheter. Det är på pricken med ansiktenas mimik och lite kul också att alla tre liknar Lars Norén. Sen blir jag väldigt berörd när den deppiga killen blommar upp i samtalet om insekter som flyger in i elden för att den söker efter mörkret att gömmer sig i bakom ljuset.
Friheten, ljuset, det sköna, enkla och lyckliga kan vara skrämmande. För det man har och vill ha gör en sårbar i och med att man kan förlora det. Det krävs mod, kraft och tillit för att våga visa vad man egentligen känner och vill. Och det är inget man kan tänka sig till utan sånt som vissa får och andra inte. Det hör samman med tur och klass och arv och tidigare erfarenheter.
Jag är mycket glad att jag hittat Agnes Jakobsson, ska definitivt läsa Psycho Girl.
September 5, 2022
Kändes mest som vältrande i misär för vältrandets skull. Hade också svårt att bestämma mig för om det var störigt eller kul med det styltiga teaterspråket i serieform.
May 3, 2023
FÖRLÅT mig men tyckte det var ansträngande och deppigt att läsa, orden kändes alldeles för uttänkt replikiga (eftersom den baserad på en ospelad pjäs) på ett "jag väntar tills min replik ska komma" sätt. Agnes Jakobsson gör det vackert, hennes tecknade är fult och snyggt (älskar att använda två motsatser brevid varandra för att beskriva något) på samma gång, tyckte huvudkaraktären var verkligt tecknad - gillar kvinnor som ser verkliga ut, hon hade trots allt möjligheten att försköna henne till en smal, perfekt, idealisk kvinna. Storyn gick runt i en cirkel och kom ingenstans, olyckan kändes inte äkta på ett Moa Romanova sätt utan teaterigt tillgjord. Framförallt är det nog Lars Norens manus jag inte uppskattade - tyckte miljontals gånger mer om Agnes "Psycho Girl" rakt igenom
November 1, 2022
huhhuh, siis aivan liian rankka "ruattitreeni" - siis sisällöltään
January 8, 2025
3,5
Gillade mycket! Ytterst stilig och ja det är en pjäs men tycker det blev väldigt spännande hur det faktiskt KÄNNS som en pjäs trots att det är ett seriealbum :D kul ju
Gillade mycket! Ytterst stilig och ja det är en pjäs men tycker det blev väldigt spännande hur det faktiskt KÄNNS som en pjäs trots att det är ett seriealbum :D kul ju
Read
August 5, 2025Jag gillade Agnes Jakobssons första serieroman "Psycho girl" mycket när den kom ut för några år sedan. I denna hennes andra bok har hon gjort gemensam sak med Lars Norén och adapterat en av hans pjäser (som har tjugo år på nacken och aldrig spelats inför publik).
Det fungerar oväntat bra. Känslan av teater infinner sig direkt från dialogen (som är milslångt ifrån vad man är van vid i en serieroman), och teckningarna tillför en ytterligare dimension. De överdrivna och lite karikatyrartade dragen från den förra boken har här ersatts av en mycket mer realistisk stil, vilket nog varit klokt för att göra manuset rättvisa (även om jag kan sakna de stora näsorna och hoppas att de återkommer i Jakobssons nästa bok).
Jag är ingen Norén-kännare men föga förvånande är det en mörk skildring av mänskliga relationer i samhällets utkant, ett triangeldrama om makt, socialt arv och svårigheten i att komma någon annan nära.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Det fungerar oväntat bra. Känslan av teater infinner sig direkt från dialogen (som är milslångt ifrån vad man är van vid i en serieroman), och teckningarna tillför en ytterligare dimension. De överdrivna och lite karikatyrartade dragen från den förra boken har här ersatts av en mycket mer realistisk stil, vilket nog varit klokt för att göra manuset rättvisa (även om jag kan sakna de stora näsorna och hoppas att de återkommer i Jakobssons nästa bok).
Jag är ingen Norén-kännare men föga förvånande är det en mörk skildring av mänskliga relationer i samhällets utkant, ett triangeldrama om makt, socialt arv och svårigheten i att komma någon annan nära.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
August 4, 2022
Jag fastnade för detta album efter att ha läst en recension i SvD för en tid sedan. Själva berättelsen är en sorglig härva av människor som verkar ha fastnat i sin egen historia av misshandel och utanförskap. Hur finner man hopp i en situation som verkar vara hopplös? Jakobssons teckningar och sätt att återge historien lyfter läsningen!
September 13, 2024
Tyckte inte om kvinnan i boken. Hon var bara otrevlig hela tiden. Sen förstod jag inte budskapet/meningen i boken. Föll mig inte i smaken tyvärr, tyckte synd om killen som bodde ihop med kvinnan i boken. Önskar han hade kunnat fått en fint slut. Deppigt att läsa denna tyvärr
April 11, 2025
2,5⭐️
Titeln är passande om man säger så
Titeln är passande om man säger så
April 5, 2024
Agnes Jakobssons Olycka är något så unikt som en serieadaption av en pjäs – i det här fallet ett verk av Lars Norén som aldrig satts upp på någon scen. Sorgligt nog avled Lars i januari 2021 och kunde tyvärr inte se frukten av detta mycket givande samarbete där Jakobssons briljanta bildlösningar och realistiska teckningsstil blottar mörkret i dramats desperata destruktivitet – särskilt i skildringen av den lilla dottern som ligger och ”sover” i rummet intill.
Displaying 1 - 11 of 11 reviews