Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris

by Stefan Krakowski

Incel är ett begrepp som skrämmer och som ofta förknippas med kvinnohat och våld. Men stämmer verkligen den bilden? Är män som lever i ofrivilligt celibat potentiella våldsverkare och terrorister eller bara ensamma män, bortstötta av samhället? Är de rent av en del av en manlighetskris där kvinnorna håller på att köra om männen utbildningsmässigt och ekonomiskt?



Stefan Krakowski har som en av de första i världen personligen djupintervjuat en rad incelmän som nu berättar om sina liv och avslöjar sina innersta tankar. Boken ger även en unik inblick i den mörkare delen där författaren under falsk identitet infiltrerat incelrörelsen. Han väver också in episoder från sitt eget liv som haft stor betydelse för honom i egenskap av man.



"En mycket upplysande bok... en blandning av personliga samtal med incelmän, expertintervjuer och forskning i frågor som på olika sätt belyser problematiken; mansöverskottet i dagens Sverige, den tydliga trenden att män halkar efter i skola och arbetsliv, samt hur förgreningarna ser ut till högerextremism och konspirationsteorier. Men starkast intryck gör Krakowskis informanters bottenlösa ensamhet." Nina Solomin, Fokus

Genres: Nonfiction, Psychology, Audiobook, Science, Swedish Literature

220 pages, Paperback

Published September 1, 2021

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 2 out of 5]

Först, dock inte främst, en liten undran över varför en författare som inte kan säga ”r” envisas med att själv läsa upp sina böcker? Det finns ju många andra duktiga uppläsare som kan uttala alla alfabetets bokstäver, menar jag.

”Ni tjejer har aldrig varit attraherade av mig, jag vet inte varför, men jag kommer straffa er alla för det.”

Stefan Krakowski, psykiatriker, har infiltrerat sig online och träffat en rad olyckliga män och en kvinna med syfte att få reda på mer om incelrörelsen. De har dåligt självförtroende, psykisk ohälsa, är mer eller mindre farliga – vissa föremål för SÄPOs intresse. De heter Anton och Aron eller Elliot Rodger och de hatar kvinnor, invandrare och sig själva. Det utåtriktade hatet är säkert delvis ett psykologiskt försvar, maskerade känslor, för att stå ut. Vidrigt är det, och arg blir jag.

Jag läste ju nämligen ut Amanda Romares fina bok igår, om kvinnliga incels och det är svårt att inte uppröras över skillnaden. Även om flertalet manliga incels säkert är lika vänliga mot sin omgivning som Amanda. Det är delvis ett nutidsproblem med ensamhet vars förklaringar hör samman med samhällets utformning men det har också något med manligheten att göra.

Denna slutsats tycks också Stefan Krakowski vara inne på. Män är ensammare än någonsin och deras livssituation är problematisk, hävdar Krakowski. Dock vill han inte riktigt tala ur skägget. Å ena sidan menar han att ett beteende som män dragits med i alla tider är att maskera sin sårbarhet. I takt med jämställdhetens framgångar och att kvinnors makt ökat har också de kvinnohatsrelaterade terrordåden. Kvinnor presterar bättre i skolan och utbildar sig i allt högre grad, män går i motsatt riktning. Var femte man saknar en nära vän. Män är överrepresenterade bland hemlösa, fängslade och de som begår självmord.

Å andra sidan intervjuar han ”den lyckliga horan” (som han kallar ”sexarbetare”). Hon intygar hur gulliga och trevliga sexköpare är och hur underbart hennes jobb är. Hon njuter och gör det inte alls för pengarna. Krakowskis poäng tycks vara att ifrågasätta sexköpslagen, även om han inte säger det rakt ut (skägget som sagt). Han citerar Linn Heed och Pär Ström som bekräftar att samhället och skolan är ”feminiserad” och orättvis mot män. (I själva fallet är dagens skola svårare för alla eftersom det handlar om att samtala, resonera och skriva essäer kring ämnen man ännu inte fått lära sig om.) Han blandar in sina egna upplevelser, i något som liknar anekdotisk bevisföring. Och sen menar han att ett mansöverskott är en av anledningarna till att incelrörelsen växer.

”En milstolpe under 2000-talet var att det för första gången blev fler män än kvinnor. ” /Källa: SCB, september 2021

Flera av de fakta som Krakowski presenterar kapsejsar och förklarar inte alls problemet med den manliga incelrörelsen. Den enda underbyggda förklaring som återstår är att vissa män inte klarar av det motstånd som kvinnor tvingats kämpa mot i generationer. Före år 2000 hade vi ett kvinnoöverskott i Sverige. Kvinnor har i många och långa tider tvingats förändra sitt utseende för att vara tilldragande för män. Vi lever för sjutton gubbar i ett patriarkat där allt som anses kvinnligt nedvärderas.

Jag lider med människor som har autism och andra neurologiska och/eller psykologiska svårigheter. Jag lider med alla människor som inte hittar en partner. Jag lider med män som är låsta i en giftig mansroll. Det är för jävligt – om det nu stämmer – att cirka 20% av de snygga får 80% av allt sex (och kärlek kanske?). Men kom inte och säg att män som grupp har det svårare än kvinnor som grupp, för se den gubben går inte.

[Bibliotekstanten · Rating 2 out of 5]

Om man inte bott under en sten de senaste åren lär man ha hört talas om fenomenet incel (involuntary celibate, alltså ofrivilligt celibat). Författaren till boken Incel, om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris, Stefan Krakowski är överläkare i psykiatri och det var på en akut psykiatrisk avdelning han träffade incels för första gången. Enligt egen utsago är det en blandning av nyfikenhet och empati som fick honom att undersöka incelvärlden.

Krakowski blandar intervjuer med olika incels med faktastycken om skola, psykisk hälsa och förändrade samhällsvillkor.

Det var en kollega till mig som läst boken Incel och pratade om den så att jag till sist blev tvungen att läsa den själv. Jag är kluven både till boken och till själva fenomenet... om man nu kan uttrycka sig så? Jag förstår precis vad Krakowski menar när han skriver att han känner "djup sympati med deras livsöden och sociala utsatthet" (s. 220) för jag tycker också synd om människor som är i stort sett isolerade. Många incels har ingen kontakt med sin familj, de har inga vänner IRL och saknar dessutom partner. Att vara så otroligt ensam som många i boken vittnar om är verkligen något sorgligt. MEN det mesta av min sympati försvinner när olika incels förklarar att kvinnor bara går på utseende och pengar när de söker en partner. Att kvinnor inte kan våldtas eftersom de saknar sexualitet (?) och att en våldtäkt (på en kvinna) inte borde vara ett allvarligt brott utan mer gå under inte-fått-betalt-för-utfört-arbete. Jag kommer tillbaka till tanken: "Ja men var tror du? Klart att du inte får ligga/får kärlek, du är ju helt SJUKT otrevlig!"

Det faktum att incels i vissa länder räknas som terrorism (eftersom det finns flera exempel på män som dödat massa folk och en del av förklaringen är att de är incels, Krakowski tar upp flera av fallen) gör ju också att det är svårt att hålla kvar empatin/sympatin.

Jag har också ett frågetecken och en invändning mot författaren. Dels tycker jag det är konstigt att han tar upp tre exempel ur det egna livet. Varför då? Är det relevant att du hade ett dåligt barndomsminne av din far? Eller att du reagerade dåligt på din skilsmässa? De partierna känns bara konstiga att ha med. Sen undrar jag en hel del över vad Krakowski själv anser när det kommer till prostitution. Han intervjuar nämligen en "sexarbetare" och bara det faktum att han väljer det ordet får mig att reagera. Sen visar det sig att Krakowski har letat reda på "en lycklig hora". Kvinnan som prostituerar sig älskar sitt jobb och får fontänorgasmer mot att ha sex med främlingar. Mot betalning! Ursäkta medan mina himlade ögon ramlar ner i huvudet igen! Jag känner att jag djupt ifrågasätter att Krakowski har med detta. Läs vilken dokumentär skildring av prostitution som helst, det är inte regel att prostituerade älskar sitt "jobb". Och som sagt varför är berättelsen med? Är det Krakowski som uppmuntrar kvinnor att sära på benen och lösa hela incel-grejen eller vad? Eller tycker det är ett godtagbart sätt för incels att få sex? Eftersom kvinnor som säljer sina kroppar ändå älskar det? Urk!

Någonstans landar läsningen i just ett frågetecken. Jaha. Vad ska göras då? Dessa män som vill ha kärlek/sex och som behöver vår empati... vem är det som ska bjuda till? Känna empati? Ligga med dem?

Ett annat parti jag reagerar starkt på är ett exempel om Chadfishing. Det berättas hur en incel lagt upp en bild på en snygging och i texten berättar att han (=snyggingen på bilden) är dömd för pedofili och dessutom har ett kommande straff pga misshandel av en fd flickvän. Denna snygging får massor av svar från olika kvinnor och om det är sant är det ju helt sjukt! Jag är med alla incels som ifrågasätter kvinnor som tycker det är okej att börja dejta en pedofil! Det ÄR helt sjukt. Så sjukt att jag undrar om det verkligen är sant? En källa på det exemplet finns i alla fall inte med i boken...

Jag tycker författaren mycket tydligt ställer sig på incel-männens sida. I slutordet skriver han: "Nyckeln till framgång är ömsesidig respekt, inte ett könskrig" (s. 224) och det låter ju både klokt och fint MEN vilka krigar? Det är trots allt män som hata kvinnor, mördar kvinnor, anser att de inte har sexualitet eller kan våldtas. Vad gör kvinnorna? Jo de väljer att inte ligga med vem som helst och det är väl ändå rimligt!

För mig var behållningen med boken de delar som handlar om samhället och om hur villkoren har förändrats på relativt kort tid. Att pojkar misslyckas i skolan, de enkla jobben är borta, att självmordsstatistiken är helt förödande när det gäller män. De delarna är både intressant och något jag inte tycker lyfts i andra sammanhang. Jag funderar också på hur olika män och kvinnor fungerar (vad det nu än beror på). Incelmännen vill ha markerad haka, vara långa och välutrustade och allt annat ogillas (hos sig själv och andra). Kvinnor ska vara smala, ha len hud och stora boobs, men de som inte passar in i mallen har startat #SaggyBoobsMatter och #allastorlekarärvackra och visar upp sådant som inte är norm och stärker andra icke-normativa och får igång en positiv spiral. Varför stärker kvinnor varandra på nätet medan män skapar hatmiljöer där massmördare hyllas? Inte-alla-män (och inte alla kvinnor heller) så klart, men ändå. Finns hashtagen weak chin matters eller liknande?

Som sagt... jag är kluven till både bok och fenomen, men visst är det synd om människor. Det är det.

[johsyl · Rating 2 out of 5]

Positivt:
- intressant tema
- man blir tacksam att man inte är en incel

Negativt:
- återkommande att männen kan köpa sex av "sexarbetare". ryser
- varför är kapitlen om stefans egen uppväxt med? hur är de relevanta för boken?
- störigt med kapitlet om "feminiseringen av den svenska skolan" som anledning att mansrollen är en kris samtidigt som det genomgående i boken framhålls att detta inte är svenskt problem utan globalt. vad spelar då den så kallade "feminiseringen" i sverige för roll globalt?

[Philip · Rating 3 out of 5]

For me this is essentially three books - or, I guess, more essays at that point:

Essay 1)
Covering individual incels, incel culture, and the research that's been done on them/it. I find these bits interesting, sad, disturbing, and terrifying. It's primarily constructed around interviews and e-communication with a number of incels. Reading these, it's abundantly clear that incels have all sorts of issues, some of them are inching towards destructive action (to themselves and/or others), and they all need help/intervention in some way. They also need to stay the fuck away from the incel "community."

I generally thought this part of the book was pretty good.

Essay 2)
Spent providing more nuance to the changing landscape surrounding gender equality and inequality, and how that might change (or has changed) the interpersonal dynamics of male-female relations and interactions. I give Krakowski props for this, but I don't really think it belongs in the incel discussion. While I agree with him in that men aren't quite as well off in society as it's often claimed, here it mainly sounds as if he's bringing this up as some sort of excuse - which it isn't and, I think, neither is it a particularly convincing explanation - for the incel community/movement and the risks associated with it.

All the same, I think more of us could do with a more nuanced picture of the gender inequalities debate. Similarly, what the long-term effects are or might be from the burgeoning and basically established new inequalities at least partially due to equality legislation and policies. In other words, I quite like this part of the book as well.

Essay 3)
Where the author share anecdotes from his own life - presumably to show how inceldom is relatable even to "normal" and "successful" people like himself. This part of the book was entirely unnecessary if you ask me. It was entirely irrelevant.


Overall, even though the writing left a lot to be wished for, I like the book and I recommend it.

That said, I do have a few bones to pick with it.

For one, Krakowski clearly want us to think critically in terms of the changing gender power dynamics and certain inequalities, yet he doesn't appear to question some of the findings and sources he cites. Particularly when they contradict each other. I mean, when that happens, I'd at least expect a discussion around why he thinks that is. Particularly when it is very much relevant to incel arguments and his own explanation structure.

Also, It's telling how often the author brings up prostitution as a potential solution considering how small the percentage of incels that would even contemplate prostitution actually is.

Finally, 237 pages including end notes... that's it. Never mind all the irrelevant personal anecdotes. Really!? I would have liked to read so much more in this book. And it's not like the material wasn't there. For example, where were all the follow-up questions during the interviews? Krakowski left so many threads and openings untouched. How about more thorough discussions surrounding studies and research? Like I mentioned earlier, he could have at least addressed the contradictions between the truths he presented us with.

I vacillated between two and three stars here.
2.5 rounded up to 3 for the incel glossary at the end. "Chadfishing" ...

[Anita · Rating 1 out of 5]

”Varför tror du att det inte blir någonting?” passar jag på att fråga under den paus som uppstår när han försöker lugna ned sig.
”Jag vet inte. Ibland tänker jag att det är ondska, kvinnor är onda helt enkelt. De tycker om att se män lida.”

Under en längre tid har jag följt fenomenet Incels och blev därmed mycket nyfiken efter att ha lyssnat på Stefans sommarprat och fick höra om denna bok. En bok som lovade en djupdykning från insidan genom intervjuer med män som identifierar sig som incels, samt den rådande mansrollen och huruvida den faktiskt befinner sig i kris.

Incels är ett otroligt komplicerat och mångfacetterat problem, något som Stefan tyvärr fullständigt misslyckas med att porträttera i sin bok. Helt ärlig var den inte bara dålig, utan otroligt problematisk och selektiv från början till slut. Författaren faller på sitt eget ego och en vilja att föra över den fruktansvärda ”tycka synd om” mentaliteten han känner för dessa män i fakta som han noggrant plockat ut för att stämma överens med hans resonemang. Dessa män, som genom de historier han målar upp, är problematiska på många sätt. De har en unken kvinnosyn, många är högerextrema och uttrycker på flera olika sätt extremistiskt beteende som de vid flertalet tillfällen vill rikta mot kvinnor.

”Jag tycker i regel inte illa om kvinnor utan tycker att de flesta är både trevliga och sympatiska men samtidigt finns det ett stort oförstående för hur män har det och hur mycket mer vi behöver kämpa för att få det som de själva tar för givet. Det kan få mig jävligt irriterad ofta därför att jag själv kan erkänna att jag som man har vissa fördelar. Jag önskar att fler kvinnor kunde vara klarsynta nog att försöka sätta sig in i hur män har det rent allmänt och kunna erkänna att dem själva inte är förtryckta på alla sätt och överallt utan att det kan finnas många fördelar med att vara kvinna också. Det hade blivit en så mycket mer sund dialog då. Angående feminismen så kan jag inte säga att jag är imponerad. Jag tycker att det blivit en extremt destruktiv ideologi på de flesta sätt. Den är vulgär och ganska vidrig.”

Författaren för genomgående in sin egen livshistoria, som egentligen inte passar in eller borde finnas med i berättelsen överhuvudtaget. Det blir snarare ett avbrott i vad som annars skulle vara en röd tråd. Inte heller kan jag för mitt liv förstå hur han resonerat sig fram till att ta med vissa av historierna, där många av dom tyvärr bevisar motsatsen till det han försöker uppnå. Ju längre in i boken vi kommer desto tydligare blir det att resonemanget som författaren faller tillbaka på är att beskylla mycket av problemet på kvinnorna, samhället och omständigheterna. Mycket sällan eller aldrig kollar han kritiskt på dessa kvinnohatande män som ofta uttrycker andra mycket problematiska åsikter. Det råa hatet som många av de han intervjuar känner för kvinnor, och som uppger att de aktivt tänker på att skada kvinnor är vidrigt. På detta följer Stefans ”offerkofta” och noggrant utvalda statistisk som pekar på att män har det mycket dåligt ställt. Till detta tillägger han att det är problematiskt att män haft sin roll, som nu kvinnor utmanar genom att utbilda sig längre, skaffa karriär, i allt mindre utsträckning skaffa barn och ta plats i samhället. Hur vågar vi ens tänka tanken? Att det på något sätt är kvinnors kamp till jämställdhet som är problemet, för att män nu inte längre vet vem de ska vara när de inte har fullständig makt över kvinnors liv och ekonomi.

Som om det inte vore nog är det opassande att författaren i sin roll som psykolog även låter dessa män prata om sex som något de har rätt till. Männen pratar om att kvinnor har för hög standard, att de vill ha familj, närhet och sex. Genomgående tema är att det är otroligt tydligt att dessa män tror sig ha rätt till sex och kvinnor. Som att det är en grundläggande rättighet som de har blivit nekade. Vidare har Stefan selektivt valt ut en prostituerad kvinna för att visa på ”den glada horan” som legat med ett flertal Incels. Trots att hon själv visar sin sårbarhet och den ensamhet hon känner fylls munnen med en vidrig smak efter att författaren är klar med sitt resonemang. Som att kvinnan i den utsatta roll hon redan befinner sig i finns där för att läka männen i deras enorma offerkoftor.

Den analys jag trodde skulle ske gällande en mansroll - här har vi en högutbildad man, kanske får vi nya insikter i den mansroll som tycks befinna sig i en kris? Knappast. Istället blir det allt tydligare att mannen i kris översatt är att kvinnor tagit kontroll över sina liv, blivit självständiga och ställer krav. Får hon inte det är hon hellre ensam, vilket är ett enormt problem tydligen. Den egentliga krisen som Stefan inte vill prata om är att männen är förvirrade, arga och fulla av hat för att kvinnor i lika stor utsträckning inte längre låter sig kontrolleras. Detta blir tydligt i historien med mannen som gav upp försöken på att hitta en svensk tjej och istället sökte sig till Thailand, där han förklarade att han är lycklig, då hans thailändska flickvän ”inte vill vara på samma nivå som mig, utan hon vill att jag ska ha kontrollen”.

Som en annan recensent sade som på många sätt beskriver i princip författarens alla resonemang: "Det lyser genom dessa incels ord att de förväntar sig att erhålla kvinnor, sex, relationer och framgång, att världen är skyldiga dem det. Det är den inte”.

Det finns mycket mer att säga om denna bok. Istället avslutar jag med ett citat som Stefan inkluderat som ska få oss att förstå att kvinnor helt klart har överdrivit när det kommer till det kvinnoförtryck som har riktats mot dem i hundratals år. Det står oss rätt i att komma ihåg att alla som kan skriva en bok inte nödvändigtvis har något klokt att lära oss. Men å andra sidan var det fascinerande att bevittna en författare gå in med en objektiv blick, och på vägen kom alldeles för nära dessa män och tappade den granskande blicken.

”Jag frågar hur det kunnat gå så snett som Linn Heed beskriver det. Hon menar att det skett en backlash, en överdriven reaktion på det tidigare kvinnoförtrycket. Pendeln har svängt för långt åt det andra hållet. Samtidigt är hon optimist och tror att många kvinnor på sikt kommer att inse att det gått för långt och rannsaka sig själva."

[Clara · Rating 2 out of 5]

Hade höga förväntningar på boken men blev mest besviken. Ämnet är intressant (och skrämande) men tycker boken är för hoppig och upprepande. Vinklingen på boken var även något som jag reagerade på då jag tyckte det gav en skev bild som gör det svårt att få en helhetsbild. Det målas upp en bild av att det på sätt och vis är kvinnors frigörelse som har satt igång den negativa trenden av ofrivilligt ensama män. Det blir nästan som att kvinnor inte har några begränsningar och fritt rörelseutrymme. Jag förstår att man inte kan ta med alla vinklar men då kan man ju också skriva ut det (särskilt i en sån här bok, hade funkat utmärkt att lägga till det i början när han skrev bakgrunden till boken).

Vissa delar tyckte jag även var väldigt märkliga att ens ha med, ex författaren intervjuade en prostituerad för att prata om incels och sexköp. På hennes hemsida stod det att hon brukar få fontänorgasmer och författaren frågar då om det är sant för han undrade :"kan man verkligen känna genuin njutning när man utför den mest intima akten som finns med en helt okänd person mot betalning". Varför frågar han detta och tar med det i boken? Vad har detta med incels att göra? Kroppens reaktion på beröring är just det; en reaktion, att sätta fontänorgasm och genuin njutning ihop blir därför skevt. osv.

[Johanna Glembo]

Ett fritt samhälle kan varken låta aktivister eller extremister ta sig rätten att påstå vad som helst i syfte att få oss andra att foga oss. På ett par ställen studsar jag till över bokens aktivistiska tendenser.

Ett framträdande exempel är följande citat:
”Den mest välkända hatsymbolen på den högerextrema scenen är grodan Pepe.”
Nej, käre författare, det är tveklöst svastikan/hakkorset. Pepe beskrivs i boken som ”en välkänd, nynazistisk symbol”. Kanske borde författaren även ha inkluderat saker som Björn Borg-kalsonger, Netflix och Göteborgskex som välkända, nynazistiska märken, eftersom dessa med all säkerhet också används av nynazister, om vi nu använder oss av samma logik. Det här är dock ett ofog som ingen vettig människa bör begagna sig av, eftersom det ger extrema krafter fritt spelrum att styra världen. Allt de rör vid blir ”nynazistiskt” och därmed förbjudet för alla andra. I förlängningen finns bara bittra frukter att hämta från ett så ogenomtänkt förhållningssätt.

[Karin Karlsson · Rating 2 out of 5]

Hela incel disskutionen är intressant. Men boken tappar lite då jag upplever den som hoppande och rörig..

[Della fuckboi · Rating 2 out of 5]

Jag tycker att incels är extremt obehagliga men samtidigt fascinerande. Hur kan en mansroll i kris leda till en så extrem sexism och radikalisering?

De ständiga förändringarna av könsroller påverka männen mest, men hur kan normer, ideal, förändring och jämställdhet inskränka så pass mycket på mannens självkänsla, ego och person att de dödar kvinnor?

Tänkte också på Bo Burnhams sång ”Sexting” när Krakowski berättade om hur folk ligger mindre och att porr blir en större del av incels vardagar. (Tänkte också på hur den digitala världen ersätter det verkliga, och att det blir det näst bästa efter verklig kontakt. Lyssna på
”Sexting” så förstår ni).

Det jag inte gillade var hur Krakowski analyserade sin statistik, kändes som att han hade kunnat expandera sina analyser. Gillade inte heller hur mycket han sympatiserade och försökt ursäkta incels tankar och värderingar.

[Georgia · Rating 2 out of 5]

Men jag lärde mig inget nytt.

Författaren vill att vi ska få förståelse för männen som hamnar i utanförskap och extrem ensamhet, och visst, vi håller ju boken i handen? Vi, de kvinnliga läsarna, från barnsben uppfostrade att visa empati, förståelse, omhändertagande, håller redan boken i händerna, är villiga att läsa den, även när djupintervjuer med incels utlovas och därmed förmodligen en hel del kvinnohat. Och vi biter ihop och läser, för att vi faktiskt vill förstå hur det kan gå så pass mycket snett.
Men hur ska vi hjälpa till? Vi saknar tid, ork, resurser och, framför allt, utbildning.
Vad vill Stefan att vi ska göra? Förstå att alla incels inte är terrorister? Ok. Där. Gjort.


Vissa punkter har tagits upp av andra läsare, här är ett par som jag hakade upp mig:

Stefan skriver ofta i boken att kvinnor väljer män som befinner sig högre upp i den socioekonomiska hierarkin än de själva. Det förklaras inte tillräckligt, om det finns en forskning som visar att valet av partnern är helt upp till kvinnorna, att män sitter i fönstret och vi går och shoppar på dem liksom. Är det så? Annars kan vi lika gärna säga att männen väljer kvinnor som befinner sig lägre ner i hierarkin, kan vi inte det?

Svenska män är diffusa och förvirrade, påstås det. De har blivit jämställda, men kvinnorna vill inte ha dem ändå (för att vi innerst inne vill ha ojämställda män, typ?).
Ok, newsflash: Svenska män är INTE jämställda. De tror att de är det per definition, genom att vara just Svenskar. De har inte jobbat med sig själva, de vet knappast vad jämställdhet är. Inte konstigt att de ger ett förvirrat intryck.

Vi har önskat oss jämställda män så länge, och nu när vi har fått det så verkar vi besvikna, påstås det sen. För det första, så har vi, som sagt, inte fått det.
Men också, har inte män fått något de har önskat sig länge, länge? De har klagat på äktenskapet i tusentals år. Ett fängelse, har de sagt. Bye-bye freedom. Nu när vi inte är lika angelägna att gifta oss, när de har fått sin önskan, hur är det med besvikelsen?

Frågorna som tas upp i boken är viktiga. Men inga svar. Skolan och samhället måste göra sitt, kommer Stefan fram till. Visst. Men männen måste organisera sig. Det är de som har erfarenheterna och kan prata om dem och komma fram till vad det är som skolan och samhället ska tänka på. Men inte som de har gjort hittills, med sina MRA hit och incel dit. De behöver en rörelse med empati, solidaritet, intersektionalitet.
I boken hittade jag mycket bitterhet (från författarens sida också ibland) över alla framgångar som vi har åstadkommit. Som alla socialrättviserörelsers framgångar, har de inte ramlat ner från himmelen. Vi har jobbat hårt för dem, både på personlig och samhällsnivå. Män måste göra det också.
Det finns inget annat sätt.
De behöver gemenskaper där de lyfter och utmanar varandra på ett positivt sätt. Och det måste de göra själva. De kan inte förvänta sig att andra ska göra det åt dem. Ingen annan *kan* göra det. Jag kommer finnas där som allierad, när de sätter igång. Mer än så kan jag inte göra.

[Axel · Rating 3 out of 5]

Intressant och riktigt tragisk. Det mest tragiska är väl att det inte riktigt finns någon lösning på detta problem. Många Incels kan nog dra nytta av den klassiska "ryck upp dig"-filosofin, även om det är långt ifrån en total lösning. Världen är bara grym och orättvis ibland. Vackra, intelligenta och karismatiska människor med säker och trygg uppväxt kommer ha det lättare i livet. Men vad ska du göra åt saken? Bli en patetisk och förbittrad man som hatar allt och alla? Nej, ryck upp dig. Det är såklart lätt för mig att säga som är mer privilegierad i dessa avseenden än många Incels. Men när jag läser om dessa incels hat och förbittring skriker hela mitt väsen RYCK UPP DIG! Utseende är inte allt, I hate to break it to you.

[Leonie Tidlund · Rating 5 out of 5]

Den bästa beskrivningen av incels jag läst. Krakowski har djupintervjuat ett gäng incels, och redogör för vissas helt fruktansvärda åsikter (om att till exempel vilja utöva våld mot kvinnor). Krakowskis inställning till dessa är att fråga "hur mår du? Hur kan jag få dig att må bättre?" Författaren är alltså överläkare i psykiatri, och har en delvis terapeutiskt förhållande till sina intervju-personer. Boken synliggör vad det är som gör att vissa blir incels, hur de känner och tänker. För det mesta är det olyckliga och deprimerade. Han intervjuar till och med en prostituerad om sina möten med incels! Så himla intressant! (det kanske bara är jag... men jag tyckte iaf att det var sjukt spännande att läsa).

[Ellen · Rating 3 out of 5]

Boken är egentligen rätt dålig, men jag tycker att ämnet incels är intressant. De djupintervjuer som författaren har hållit resulterar i ytliga personbeskrivningar i boken. Boken är bitvis väldigt hoppig och de anekdoter som författaren tar in från sitt eget liv känns irrelevanta.

Det som lämnar mig med en dålig känsla efter att ha läst boken är att det nya samhället framställs som någonting sämre. Att det nog är lite kvinnornas fel ändå. Att vår strävan efter att ha samma förutsättningar och rättigheter som män har skapat ett sämre samhälle. Att det är fel att kvinnor vill ha vissa attribut hos sin partner osv. Att det egentligen är kvinnornas fel att dessa män är incels.

[Bloggbohemen · Rating 3 out of 5]

Incel är ett ord som ibland dyker upp i nyhetsflödet. Den här boken breddar och fördjupar begreppet och efter att ha läst boken har jag en mer nyanserad bild av incels än ”ensamma kvinnohatare”. Krakowskis bok innehåller både hänvisningar till forskning och ett samhällsperspektiv, men mest intressant tycker jag att de intervjuer han gjort med personer som identifierar sig som incels är. Bokens alla delar behövs dock för att ge hela bilden. Jag tycker att boken blir lite upprepande i sista tredjedelen, men det var absolut en intressant bok att ta del av.

[Ida · Rating 3 out of 5]

En relevant bok om ett fascinerande och underutforskat ämne. Jag önskar bara att bilden hade problematiserats lite mer. Och att författarens medkänsla för intervjuobjekten inte genomsyrade reportagen i så stor utsträckning. Jag förstår den, men de åsikter och uttalanden som återges är oförsvarbara, och det är med en grumlig känsla i magen jag stänger bokpärmen.

Utöver detta finns en hel del statistik och påståenden som inte problematiseras. Till exempel nämns att de sexuella övergreppen "ökat", när det likaväl skulle kunna vara rapporteringen av övergrepp som ökat i efterdyningarna av #metoo. Det antyds också att mansöverskottet skulle vara ett skäl till att fler mord begås - enligt teorin att män som inte får ligga blir våldsamma - vilket känns långsökt. Det skulle ju minst lika gärna kunna förklaras av att en högre andel män innebär fler våldsbrott, av den enkla anledningen att män helt enkelt begår mer sådana brott än kvinnor.

Överlag saknar jag svar och resonemang i boken. Någon form av lösning som inte heter "kvinnor borde sympatiligga mer med männen så att de lugnar ner sig". Jag tror inte på utseendeteorin. Däremot tror jag att en person som bor hemma hos sina föräldrar, som bara sitter framför datorn eller tv:n och inte gör annat än att jobba (om ens det) och spela dataspel inte är en så fascinerande person att prata med. Och om man inte ens kan ha ett givande samtal med någon, om en person helt saknar social kompetens och därtill har hatfulla åsikter om kvinnor som ligger och pyser är det svårt att se hur det ska gå att inleda någon relation.

Jag känner med ensamma människor, det gör jag. Ensamhet är nog det vidrigaste som finns. Men man måste också göra något själv för att ta sig ur sin situation: söka hjälp, hitta nya intressen, resa, gå en kurs, hitta VÄNNER (alla relationer måste inte vara romantiska). Släpp tanken på looksmaxing och börja med personalitymaxing. Om man sätter upp mål för sig själv och sitt liv och knyter andra sorters band med människor kommer nog det andra sedan också. Och skyll inte på samhället och kvinnor för dina egna tillkortakommanden.

[Anna Nyman · Rating 3 out of 5]

Intressant om ett viktigt samhällsproblem, som i grunden handlar om ensamhet (även om den mest provocerande och därför mest omtalade aspekten är kvinnohatet). Jag tycker Krakowski lyfter fram många samhällstendenser som är relevanta, även om jag inte alltid håller med om de slutsatser han drar (explicit eller implicit). Mest värdefullt tycker jag dock är vittnesmålen från personer som själva identifierar sig som incels (eller i något fall personer som inte själva identifierar sig så men som lever i ofrivillig ensamhet). Jag tycker vittnesmålen visar att även om retoriken och dåden från incelrörelsen ska fördömas och bekämpas, så finns det också ett stort och reellt samhällsproblem därunder.

[Lana Thulander · Rating 4 out of 5]

Alltid intressant att läsa om den "kris" mansrollen är i. Överraskande perspektiv av författaren som definitivt har en femenistiskt grund i sitt budskap. Det så kallade mansöverskottet behöver verkligen belysas och dess konsekvenser.

Humanist javisst!

[Hilena · Rating 4 out of 5]

Välskriven och intressant bok om en grupp av människor i samhället vars livssituation är värd att läsa om.

[Alva · Rating 3 out of 5]

Hade höga förväntningar på att förkovra mig i Incel-världen men tyvärr tappade boken på stundtals slarvig källhänvisning och ibland förhastade slutsatser.

[Mila · Rating 4 out of 5]

Alltid intressant att läsa författarens böcker. Imponerande djupdykning i psykologi av unga utstötta personer. Med värme och intresse!

[Ninjamalin · Rating 3 out of 5]

Har lite svårt att sätta fingret på vad jag egentligen tycker om den här boken, för det är en salig blandning av tankar och känslor som har kommit efter att nu ha avslutat den.

Det är ett väldigt intressant och relevant ämne, det här med incels. I media så vill man ofta måla dem som nästan-terrorister, men Krakowski ställer sig nästan på deras sida i den här boken - han vill till syvende och sist att vi ska ha empati för dem och hjälpa dem så gott det går. Och visst känner jag viss sympati när jag läser intervjuerna, och om hur många mentala problem de här personerna lider av... samtidigt så är det egentligen inte så jävla konstigt att de inte får ligga när de beter sig och uttrycker sig som kvinnohatande svin. Sympatin liksom försvinner lite när de säger att kvinnor aldrig kan påstå att de blivit våldtagna för att kvinnor inte har någon sexualitet.

I övrigt så tyckte jag att det var märkligt de gånger som Krakowski tog upp exempel ur sitt eget liv, och såg inte riktigt poängen med detta. Skulle det på något sätt exemplifiera att även "normala" män kan känna av att det är svårt att vara man? Dessa avsnitt kunde han lika gärna ha skippat.

Det var en intressant bok på många sätt, men det var kanske författarens inställning till ämnet som faktiskt gjorde att det blev en ganska konstig upplevelse till sist.

[Ak · Rating 3 out of 5]

Kanske spoilers....

Alltså jag måste va trög.
Det är tredje eller fjärde nyare fakta/debattbok som jag tycker krånglar till ämnet eller vill säga en sak nen tyngden el fokus blir på nåt annat.

Krakowski går igenom incells kulturen, incells som terrorhot och djupintervjuer med incells.

Han skissar upp en nutidsbild av samhället och hänvisar till undersökningar och statistik som visar på : förändrad mansroll i sverige, kvinnors ökade utbildnings/ekonomiska nivå, flickors skonresultat kontra pojkars osv . Mansöverskott i sverige, risken med mansöverskott i sverige. mmmmmmm

Jag fattar inte riktigt om hans slutkläm är att vi måste adressera allt detta och ge männen stöd.

Sedan kommer genomgången ac incell rörelsen och dess kultur. Samt enskilda ingervjuer. Här tror jag slutsatsen är att flera av männen och kvinnorna behöver hjälp, de har tex dålig självbild, utsnförskap osv.

Sedsn kommer helt plötsligt lite anekdoter från Krakowskis liv bland annat en med kvinna som beter sig manligt och utövar härskar teknik.


Alltså det är nog fel på min hjärna, för det blir liksom en bismak i min mun där känslan är att det här nya samhället är någonting dåligt. Att det liiiite är kvinnors fel. Att felet är att vi både vill ha makt pengar och en man som är framgångsrikare än oss på något område. Om inte utbildning så ekonomi eller utseende.

Sen är kommentarer som att ett mansöverskott kan orsaka våld, intressant MEN jag har svårt att se att incells är typexemplet på det våldet.

Läste en artikel av Krakowski där hansäger att incells inte är samhälkets fel: DET skulle han tryckt på hårdare för nu får jag den känslan när jag läser boken.

Min fråga till Krakowski blir, handlar incells egentligen om mansrollen?
Ja mansrollen har förändrats, kan skapa konflikter.
Ja incells finns.
Men min undran är om de egentligen är relaterade till varandra.

Handlar incelks problematik inte egentligen om andra strömmningar i samhället?
För oavsett mansroll så har väl incels eller män och kvinnor som hamnar utan partner och utanför samhället alltid funnits?
När jag läser djupintervjuerna med incells så får jag uppfattningen att deras relation till det motsatta könet knappast är ett resultat av en förändrad mansroll utan mer en fråga om ensamhet, identitet, utanförskap i dagens samhälle. Den personerna verkar ha problem med sig själva och relationer oavsett mansroll och kvinnor.
Jag tycker så klart synd om dom och att de behöver hjälp. Men blanda in mansrollen.
I min uppfattning skulke de fått problem i ett patriarkat också.


Tycker också perspektivet är kortsiktigt.
Incells i betydelsen personer som inte blir ihop med någon el ha sex fast dom vill har väl alltid funnits?

Men vad i dagens samhälle gör dom farliga. Polarisering, våld, vapen, webben, individualiseringen.
Faktum är att jag tycker bättre om Krakowskis debatt artiklar än boken.
Boken ger en konstig bismak.

[Erik Sundblom · Rating 2 out of 5]

Den del av boken som jag tyckte var bäst var denna mening på sid. 162-63:
"Jag tänker på Petra som är på väg hem till ännu en kväll av ensamhet bakom en skärm och att mötet med mig kanske är den enda mänskliga kontakt hon kommer att ha under resten av veckan, ett öde hon delar med hundratusentals andra i Sverige."
Skojigt syftesfel!

Tyvärr är detta en ganska taffligt skriven och upplagd bok som bara petar runt i incelproblematiken på ett spretigt och rejält ytligt sätt, i korta plutt-kapitel. Krakowoski utlovar "djupintervjuer" med en drös incelmän, men det som läggs fram är väldigt korta textavsnitt där K mest bara ger kortfattade livsresuméer och enkla grundfakta om personernas livssituation. Han gräver inte vidare i detta, och ställer knappt några frågor, annat än att han av någon anledning med varje intervjuad incel vill checka av frågan om huruvida denna har tagit till prostituerade som "lösning" eller ej.

Krakowski är alltså överläkare i psykatri, så ett benande i incelskapets psykologi – incelns psykologiska funktionssätt/världsbild/mentala haveri – hade varit förväntat och spännande, men boken levererar alltså nästan ingenting i det hänseendet. I stället har Krakowski fått för sig att han ska ge sig i kast med storslagen kultur- och samhällsanalys, som tecknas med extremt bred pensel och som ska täcka in hela världen, fast i grunden förstås Nordamerika, och i Sverige har vi minsann haft metoo och fått en obalans med för mycket tjejer som är vänster och högutbildade – ungefär så. Vissa intressanta grundfakta levereras förvisso i Krakowskis lilla samhällsexposé, men mest är det banalt och delvis med obrydd slagsida åt simpel konservatism. Pär Ström (åhå, när hörde man från honom senast?) och Linn Heed hjälper Krakowski med den tillyxade kulturanalysen.

Jag hade kunnat sätta en etta på boken eftersom jag tycker att den till stor del är ett haveri, i förhållande till rimliga förväntningar och i skuggan av marknadsföring och Krakowskis profession. Men som väldigt grundläggande introduktion till inceln som samhällsproblem kan boken ändå vara hyfsat habil, med några inte ointressanta doppade tår i strömmar och avgrund.

[Camilla Jacobson · Rating 3 out of 5]

Tycker många tidigare recensioner har satt fingret på det man upplever efter att ha läst boken, dvs att utgångspunkten och att få större förståelse för incels som grupp/fenomen är intressant och att ambitionen att göra detta från olika perspektiv är spännande. Däremot faller det hela lite och boken blir stundtals rätt rörig i sitt narrativ. Personligen gillade jag personintervjuerna, men som många nämnt känns de inte så djupa i kontexten att de benämns som djupintervjuer utan skrapar snarare på ytan. Samt det faktum att Stefan är snabb med att fråga samtliga varför de inte sökt upp en prostituerad för att lösa sina problem känns på det hela rätt olustigt.

Sedan finns bitarna där han skissar upp en nutidsbild av samhället baserat på undersökningar och statistik som han vill lyfta fram för att statuera exempel på att man-kvinna-dynamiken och att förhållandet sinsemellan har förändras och då till det sämre för männen. Absolut att män kanske inte alls har det lika lätt/bra i samhället som det ibland presenteras, men att göra det till en ursäkt för fenomen som incelrörelsen och som förklaringsmodell ger en rätt dålig eftersmak och känns inte helt övertygande. Framför allt i kontexten Sverige vs globalt, då de kvinnliga framstegen i Sverige inte kan anses vara orsaken till incelrörelsen globalt.

Slutligen har vi delarna där de personliga anekdoterna får stå i centrum, vilket kunde fått lämnats helt utanför då denna subjektiva reflektering inte gynnar dialogen och den objektiva forskningen kring ämnet i helhet.

Slutligen, som någon annan nämnde känns det som man lämnas lite med bilden av att det är samhällets fel, och då framför allt de framsteg som gjorts av kvinnor i samhället. Att kvinnor är mer självständiga, tjänar bättre och på så sätt har högre krav vilket har satt mansrollen kris. Att vår strävan efter att ha samma förutsättningar och rättigheter som män har skapat ett sämre samhälle på så sätt. Så nja, läsvärd men med viss problematik.

2,5 / 5

[Anthos Kyanos · Rating 1 out of 5]

На протяжении всей книги было очень тяжело отделить мое отношение к феномену «инцелов» в целом и конкретно мое недовольство отдельно Стефаном Краковски, но, кажется, мне это в итоге удалось. И, тем не менее, книга отвратительна.
Сначала я думала, что приведенные автором доводы алогичны и безосновательны только потому, что он пишет про Швецию, Европу, США, частично про Индию и Китай, но не касается непосредственно России, где я живу. Но, судя по негативным отзывам на книгу от шведок (или, во всяком случае, написанным на шведском), которые я прочитала через DeepL, книгу Краковски и в Швеции не особо оценили.

По моему субъективному мнению, пообщавшись пару лет с обитателями инцел-форумов, он подцепил себе их риторику и сам того не заметил. У инцелов во всем виноваты женщины (читайте об этом в их интервью, неприятных, но показательных), и у Краковски во всем виноваты женщины. Основную теорию Краковски можно изложить в следующих тезисах: девочки в школе преуспевают лучше мальчиков, с лучшими оценками идут в гимназию (среднее профильное образовательное учреждение) и в университеты; у женщин с высшим образованием лучше работа, больше зарплата, и ищет она себе такого же партнера, красивого, эмпатичного качка с высшим образованием и высокой зарплатой, из-за чего мужчины остаются не у дел.

Начнем с образования. По мнению Краковски, система образования центрирована на женщинах (а еще мальчиков-ботаников дразнят), и поэтому у мальчиков изначально плохой старт в жизни. Удивительно, что Краковски сам приводит данные исследования PISA, сравнивающего способности мальчиков и девочек в чтении, математике и естественных науках, по 79 (!) странам, и во всех (!!) странах мальчики девочкам уступают (!!!). То есть, необъяснимым образом, образование нацелено на девочек больше, чем на мальчиков в Швеции, России, Косово, ОАЭ, Филиппинах, Коста-Рике, Израиле и т.д. Пока читала эту главу, очень надеялась на гипотезу о существовании тайного мирового правительства «гадких феминисток», но снова была разочарована, до этого автор не додумался. В России, по моему опыту, мальчикам даже больше помогают, «они позже созревают, не нужна ему математика, поставьте хорошую оценку((», «мальчиков в университете и так почти нет, не отчисляйте его((» и прочие такие всем знакомые песни. И под кого тут еще на самом деле заточена система образования?

С работой и зарплатами для меня тоже загадка. Хотелось бы получить статистику по равенству оплаты труда мужчин и женщин, данные по безопасности на работе для полов и т.д. Но получила я только словоблудие без статистических данных. Конкретно в России матриархат еще не наступил, женщина все так же почти никак не защищена от харрасмента на работе (в Европейском Союзе хотя бы есть запрет на харрасмент на рабочем месте и требование к работодателю о разработке протоколов о защите сотрудниц от приставаний), а про «стеклянный потолок» в зарплате и продвижении по карьерной лестнице слышала каждая. Еще учтем то, что чаще женщина в браке берет больничный по уходу за ребенком, а не муж, и выйдет еще более неутешительная картина.

«Требование от мужа быть красивым – это дань патриархальным стереотипам(( девушки любят только внешность((» ОЙ ДА ЛАДНО. Как будто бы женщину любят только за то, что она женщина, а на внешность не смотрят. Сколько усилий прилагает обычная женщина, чтобы у нее были красивые волосы, здоровая кожа, молодое лицо и тело, модная одежда? Она просто встает красивой с кровати?? Почему у инцелов в интервью только и слышно «я урод и я не буду ничего делать((но я хочу отношений! и раз меня никто не любит, то я буду планировать самоубийство или убийство невиновных»

«Ей нужны только мои деньги». Удивительно, а мужчина что, собирается жить за счет женщины? А растить ребенка и работать тоже должна только женщина, пока папаша будет дневать и ночевать за компьютером?

Коротко пройдусь по другим отвратительным вещам в книге: интервью с «секс-работницей» отвратительное и нерепрезентативное (проституированные женщины это социально незащищенная часть общества, «легально» работающих женщин очень мало, часто это мигрантки и женщины за чертой бедности, а Краковски как будто предлагает эксплуатировать этих несчастных женщин для удовлетворения нужд интернет-сумасшедших), глава про объективизирующий «женский взгляд» на мужчин просто отвратительная (мужик, женщины так жили тысячелетиями, посмотри на это зеркало, задумайся о сломе патриархального общества и прекрати обвинять женщин), приведенные цитаты женщин-эксперток отвратительно-удобно и удачно подобраны (обвиняют во всем женщин, которые сами единолично (!) создали мужчин-инцелов)

И вот мое личное мнение об инцелах мужского пола: это не здоровые люди, повернутые на сексе как на единственной ценности жизни. Это болезнь («повышенное половое влечение» МКБ-10, код F52.7), ее надо лечить. Мужчины общаются с себе подобными и подпитывают свою ненависть к себе, женщинам, другим расам, что создает угрозу. Токсичность мужских сообществ просто вызывает у меня отвращение. Женские сообщества (во всяком случае, в моем информационном пузыре) очень поддерживающие и включают в себя много разных увлечений, помимо обсуждения половой жизни, и никого не осуждают за «позднюю зрелость» (кроме общественного осуждения бездетности, но я резко против него). Сексоцентричность, частый просмотр порно, дегуманизирующего женщин, создает отталкивающих личностей, которые, даже если вдруг резко станут «Чедами», будут отталкивать меня своим прогнившим нутром и отношением к женщине как к скотине. А я не скотина, и ни одна другая женщина на планете такого отношения не заслуживает.

И напоследок снова о книге: в моем понимании, ее могла бы сделать лучше женская оптика. Возможно, инцелы не согласились бы отвечать на вопросы лично женщине, но интерпритацию интервью и исследований можно было бы получить женщине. Или как минимум, обозревать все перечисленное и со стороны Краковски, и со стороны женщины, у которой персонажи книги вызывают такое же объяснимое отвращение, как и у меня.

[Alice · Rating 3 out of 5]

Tankeväckande och Krakowski har gjort ett gediget arbete i att ta fram såväl statistik som gjort djupintervjuer. Boken hade dock verkligen tjänat på ett varv till hos redaktören, många stycken med två halvor av olika argument och flera hopp i resonemang.

En sak jag funderar på varför han inte tar upp är det att han flera gånger säger att ”kvinnor gifter sig uppåt” utan att reflektera över hemmarollernas roll i den saken. Om en kvinna förväntar sig att mannen ändå kommer vägra att ta föräldraledighet och vab så är det självklart att han åtminstone måste tjäna pengar.

Jag är imponerad av intervjuerna. Att personerna fortsätter prata efter uttalanden om att de hade mördat kvinnor bara de inte åkte fast för det och att alla kvinnor borde våldtas tyder på ett såväl professionellt men främst empatiskt bemötande.

[Arielliasa · Rating 2 out of 5]

О божечки, я меняла оценку книги раза три и всё ещё не уверена, что не нужно снизить балл. Давно хотела её прочитать и ожидала реального психического разбора от автора, а получила… Ну не знаю, заметку в газете? Недоинтервью, которое никто не собирался разбирать, потому что автор не готов проработать собственные проблемы? Всю книгу я пребывала в двух состояниях: постоянно закатывала глаза и смеялась до слёз, ведь то, что должно было стать попыткой разобраться, что не так с инцелами, превратилась в цирк.

Если обобщать (это неправильно, но раз писатель может, то почему я нет), то инцелы – это неуверенные в себе мужчин��, которые собираются вместе в интернете и плачутся на тему того, что они страшные, а страшных женщины не выбирают. Дальше у них есть два пути. Первый – продолжать плакаться дальше, ненавидя женщин и всех остальных, кто на них не похож. Второй – писать унылые манифесты, планировать массовые убийства и иногда даже воплощать план в реальность. Они создали для себя интернет-сообщества, возвели в культ самого знаменитого инцела (самое смешное, что он-то в их понятия, кто такой инцел, вообще не вписывается) и годами изливают свою ненависть, не понимая, почем�� они никому не сдались. А автор этому потворствует, приводит непонятные статистики и после каждого интервью, где очередной мужик заявляет, что женщины должны им секс, пишет, что не нужно их демонизировать.

Если бы мне не было лень, я бы, скорее всего, разобрала каждую главу, но если сравнить их, то суть меняется, поэтому сделаю также, как автор, пройдусь по верхам. Что не так с инцелами? Да всё не так. Представьте себе ситуацию, где вы всю жизнь недовольны своей внешностью, не можете найти себе партнёра и поэтому остаётесь одни. Представили? А теперь подумайте, что бы вы сделали, чтобы поменяться и изменить эту ситуацию? Каким пунктом шли массовые убийства? Что, такого пункта не было? Как так-то? Плохо у вас с воображением, конечно, сочувствую. То-то инцелы (бедные несчастные мужчины, которым приходится покупать секс, потому что они прям сдыхают без него).

Дело не в том, что инцелов демонизируют. Дело в том, что они с этим и сами прекрасно справляются. Они живут в придуманном мире, где им не повезло родиться некрасивыми, поэтому приходится ненавидеть всех остальных, кто не вписывается в эти некрасивые стандарты. И плевать, что этот Эллиот Роджер, которого они так любят, вполне вписывается в стандарты красоты. И плевать, что если говорить женщинам, что они на самом деле любят, когда их насилуют, то никаких отношений с ними завести не получится.

Никто не станет спорить, что внешность играет важную роль. Да, так оно и есть, и это печально, но далеко на одной внешности не выехать в дальней перспективе. Я прямо роняла слёзы, читая, как очередной инцел говорил, что он ходит в спортзал и думает перекроить себе лицо, чтобы женщины стали на него внимания обращать. Ой, что такое, чтобы вписаться в общество нужно тратить кучу денег? Бедняжки, то ли женщины, которые изо дня в день тратят на себя бабло. Сделать причёску, сходить на маникюр, увеличить/уменьшить грудь, губы накачать… Мне реально нужно перечислять, а то если продолжить, то можно и с ума сойти? Но зачем им думать о женщинах, которых они так ненавидят, если можно в очередной раз поныть?

Автор даже посвящает короткую главу фемцелам и находит одну такую женщину. Пытается ли он разобраться, почему женщины также ноют на эту тему? Куда там. В этой главе он едва затрагивает существование этого и опять скатывается к тому, что мужчины несчастны. Да-да, мне их так жалко. Каждый вечер не могу уснуть, всё думаю, как им нелегко живётся. Сделаю то, что не сделал писатель. Опишу реальность. Инцелы не хотят отношений с обычными девушками, которые не вписываются в стандарты красоты. Вот такая правда. Они хотят, чтобы на них обращали внимание те самые Стейси. Высокие, красивые, уверенные в себе и знающие, что им надо от жизни. Но такого никогда не произойдёт, и поэтому они начинают ныть, говоря, что женщинам только деньги и статус нужен. Это буквально ситуация, где какой-то мужчинка ходит исключительно по клубам, чтобы найти себе чистую и непрочную, а потом удивляется, что там таких нет. Ого, вот это неожиданность.

Мои глаза закатились, когда после этого краткого экскурса к фемцелам, автор на полном серьёзе заявил: нужно ли нам ожидать, что женщины начнут устраивать массовые убийства? Конечно должны, и плевать, что такого никогда не случалось. Не забываем, как это работает. Инцелы, поклоняющиеся Роджеру и реально убивающие людей, всего лишь запутались. Обществу стоит пересмотреть взгляд на них и не причислять к преступникам. А женщин, которые также не могут найти себе спутника жизни, вполне вероятно, однажды докатятся до точки невозврата. Почему? А какая вообще разница?

Я уже упоминала, что автор приводит разные статистики. Не стану говорить о них всех, но одну всё же затрону. Школьное образование и то, как оно плохо сказывается на мальчиках. Не знаю, может, я сейчас новую страну открою, но школьное образование вообще весьма шаткая тема. Оно плохо работает как с мальчиками, так и с девочками. И разница, которую он приводит, где мальчики с ней не справляются, а девочки тянут на своих плечах, говорит лишь о том, что родителям стоит пересмотреть то, как они своих детей воспитывают. Дело не в феминизме и вовсе не в том, что женщины стремятся к чему-то за пределами так называемого «женского счастья» (муж, дети).

Это так забавно. Книга, которая должна пересмотреть тему инцелов, убрав её из табуированной, делает с точности да наоборот. Писатель прекрасно справился, поздравляю. Жаль только, что цель у него была обратная.

[Sara Cecilia]

Så besviken på denna bok.

[Conandrea · Rating 3 out of 5]

Vad jag saknade med den här boken var att föra resonemangen lite längre med dessa "Incels". Det är kapitlen där olika män som identifierar sig som incels intervjuas, som är de mest intressanta. Men jag saknar djupare resonemang med dem kring hur de resonerar.

Finns flera exempel:

> Resonemanget att kvinnor är exceptionellt ytliga och endast vill ligga med de allra snyggaste männen. Stämmer inte i mångt och mycket detta överens med det ytliga samhälle vi har generellt? Att de utseendemässigt mest tilltalade är de som får mest uppmärksamhet av det motsatta könet - oavsett om du är man eller kvinna?
> Att kvinnor som inte vill ligga med incels bör kunna våldtas. Här önskar jag att man gått djupare i detta resonemang. Anser man alltså att kvinnor fullständigt saknar sexuella rättigheter, där det öht inte alls är relevant om hon har något form av attraktion tillbaks? Om detta är resonemanget, att det prioriterade enbart är att män ska ha rätt till andras kroppar för att ejakulera inuti dem - anser dessa incels då att man lika gärna även kan våldta andra män mot deras vilja också...? Djur...? Barn...? Om det ändå inte spelar någon som helst roll vilket upplevelse offret har, varför inte gå ännu längre än att våldta enbart kvinnor?
> Chadfishing, att incels lägger upp chatkonton med manlig modell som bild men med fruktansvärda profilbeskrivningar för att bevisa att kvinnor bara är ute efter utseende och inget annat. Varför frågade man dem inte vilket de tror resultatet hade varit om man gjort exakt samma sak fast med en kvinnlig modell på bilden? Tror de på fullaste allvar att inte inboxen hade fyllts av intresserade män på exakt samma sätt?
> Incels inställning till kvinnors sexualitet. Här önskar jag verkligen att författaren vågat diskutera det längre med sina incel-intervjuobjekt. Det är en sådan uppenbart empatisk störning som ligger i grunden här. Att man på fullaste allvar inte förstår att anledningen till att många kvinnor är svåra att få i säng av för dem främmande män beror inte på att de alltid "hellre vill hitta en snyggare man", utan det beror på en mängd olika faktorer som orgasmglappet, slutshaming men kanske framförallt den stora fara en kvinna utsätter sig för varje gång hon träffar en vilt främmande man: 1) risk för att bli våldtagen 2) risk att bli misshandlad 3) risk att bli dödad. Att man på fullaste allvar inte förstår att detta är anledningen till att inte varenda tjej man råkar matcha med på Tinder direkt kommer hem till en och har sex, är för mig så fullkomligt barockt!

Nu blev det en väldigt spretig reaktion-recension här. Men det är dessa saker jag saknat i denna bok. Det är uppenbart att författaren känner stor sympati för dessa incels, och det kan jag förstå. Men det borde inte hindrat honom från att våga ställa lite svårare frågor, våga utmana dem i sitt resonemang.

[Poganka 🌚 · Rating 2 out of 5]

Män har skapat en värld där de själva inte kan bli lyckliga, och nu klagar de över detta samt på kvinnor i stället för att utvecklas och växa upp.

Så här skulle jag sammanfatta hela boken i en mening.

Jag är feminist, och det var svårt för mig att läsa boken. Redan från början kände jag att något var fel med det författaren påstod, och jag var tvungen att dubbelkolla att boken faktiskt publicerades år 2021 och inte 1960. Jag kan bara tänka mig att Krakowski blev lite påverkad efter att ha tillbringat två år på incel forum.

Hela boken kändes som ett långt gnäll över att kvinnor inte vill ha sex med arbetslösa män som saknar sociala färdigheter, utbildning, duschar sällan och inte kan föra ett normalt samtal med en tjej. Kvinnor som arbetar och studerar hårt vill inte ligga eller skaffa barn med vem som helst.
No shit Sherlock.

Ett annat tema är mansrollen. Män är olyckliga när de förväntas leva upp till den traditionella mansrollen, men inte heller nöjda med den moderna där det är okej att vara empatisk, öppen och känslosam. Jag tror inte att det är själva mansrollen som är problemet här.

Incels behöver specialiserad sociologisk och psykologisk hjälp, inte en bok där ännu en man försöker förklara att allt som är dåligt i deras liv är kvinnors fel.

Jag tycker att författaren gjorde ett dåligt jobb. Han nämner inte flera möjliga orsaker till varför någon blir en incel, utan skyller konsekvent på feminism, kvinnors rättigheter, samt kvinnors tillgång till arbetsmarknaden och utbildning. Det verkar som att vissa män helt enkelt inte klarar av tanken på att kvinnor kan vara smartare eller mer kompetenta än de själva.

Män är själva orsaken till många av sina problem, och det måste man våga erkänna.
Gå och prata med någon redan…