Big Bang inträffar en av sommarlovets sista kvällar och förändrar allt. Femtonårige Werner sitter i baksätet när familjens bil krockar med en flock vildsvin. Hans pappa hamnar i koma och älsklingshunden Boye försvinner spårlöst.
Werner kommer av sig helt i livet. Han som före olyckan var en rätt vanlig kille som hängde med i omklädningsrummets hårda jargong känner sig inte längre hemma i sin roll i skolans teater. Vardagen med mamma och småsyrrorna är en absurd cirkus och Werners tankar upptas mest av vildsvinsmonster och hotfulla skogar. Livet känns stillastående och nästan meningslöst.
Men så en dag krokar Zadie sin oemotståndligt vackra arm i hans. Och livet tar en oväntad vändning.
jaaa näää jag vet inte. som att läsa john green på svenska? det kanske är ofeministiskt men jag är så trött på att läsa om tafatta killar som träffar en vild å fräsig tjej? kul med poettemat i alla fall.
I år har jag hittills läst sex böcker och jag har gett hälften en stjärna av fem. Någonting är seriöst fel.
Till en början tyckte jag berättarstilen var lite roligt underfundig, men ju längre boken gick blev den tunnare och tunnare, eller så kanske jag insåg att jag inte alls tyckte om den.
Werner som karaktär är en urvattnad disktrasa och Zadie inget annat än en Manic Pixie Dream Girl. Just som jag trodde vi hade lämnat dem bakom oss till förmån för verklighetstrogna tjejer dyker Oskar Kroon upp och motbevisar mig.
Boken känns ofärdig, kanske för att fokus ligger på att namedroppa poeter och inte på att utforska det som faktiskt hade kunnat vara intressant, till exempel hur Werners familj och relationerna inom den påverkas när pappan hamnar i koma.
Såg några recensioner som klagade på för många böcker om mesiga killar och tuffa tjejer, typ. Personligen läser jag tusen gånger hellre sådana än böcker om två mesiga/tuffa tjejer som växer upp tillsammans, med allt vad det innebär av stereotypa tjejkänslor och tjejbråk. Men så hade jag typ inga tjejkompisar under högstadietiden och kan därför inte relatera. Annars är boken lika bra som de brukar vara, sådär. Tonen är kul och egen i början, men jag tycker det tappas bort lite allteftersom. Det blir inte heller särskilt stringent i känsloläget och lite mycket fram och tillbakande (men så är väl i och för sig tonåren.). Det hade gått att kapa minst 3 av alldeles för många "avslutningskapitel" - men slut-slutet blir ändå rätt bra. Like på poesi-referenserna också. 3,5 som avrundas nedåt pga känner mig obekväm med att smygkika på folks första-sex.
Vacker bok. Om Werner, en bilolycka, en skadad pappa, en poesiälskande mamma, odrägliga systrar och om Zadie som plötsligt bara står där. Om vem man egentligen är och hur man kanske kommer på det. Om kärlek till föräldrar, naturen och flickan.
Alltså boken i sig är helt fantastisk och väldigt väl skriven. Men Zadie är en sån äcklig människa och jag tycker att åtminstone Werner skulle konfronterat henne en gång om hur illa hon behandlade honom. Annars så är idén av boken briljant och den lämnar en själv i bitar på ett sätt!
This entire review has been hidden because of spoilers.
Men åh vilken skön bok!! Massor av avgrundsdjupa känslor inpackade i banala och ansurda händelser och beslut. Allt det vackra och det oändliga i den första kärleken och allt det surrealistiska i att vi alla är så nära döden. Och så lite poesi.