Mycket kan man säga om fyrabarnsmamman Grace Appleton på Station Road i Hampton, men städa gillar hon inte. Hon drömmer i hemlighet om att ta upp sin tidigare karriär. Fast med en prylfixerad man känns ett annat liv långt borta. Utan Grace skulle ju huset se ut som en soptipp.
Snart är hon trots allt en lösning på spåren. Strategin är att inte släppa in nya saker i hemmet och att varje dag lägga några gamla i soptunnan. Tillsammans med barnen kasserar hon grej efter grej. I takt med att sakerna blir färre känner Grace hur det blir lättare att andas. Frågan är när maken Andrew ska komma på henne och vilka följderna blir …
En sak i taget är en varm feelgood-roman som på Lilly Emmes unika sätt blandar humor med allvar. Den handlar om konsumtion, downsizing och dumpstring, men även om vad som händer när två älskande personer upptäcker att de inte längre kan kommunicera med varandra.
En varm feelgood som blandar humor med allvar. Boken handlar om en familj som lever i ett överfyllt hem och tvingas se över både konsumtion och relationer. Det blir många dråpliga händelser längs vägen. Och mitt i utrensningsprojektet kommer Grace buttra svärfar på besök.
Jag lyssnade på boken och gillade karaktärerna. Det enda jag reagerade på var varför utrensningen behövde vara så hemlig för Andrew. Det här är en både underhållande och tänkvärd historia om relationer, konsumtion, downsizing och dumpstring.
Grace står inte ut längre - hennes liv består av att skjutsa/hämta barn (och bråka med dem) och att städa, städa, städa. Hon känner att hemmet drunknar i prylar och med en make som bara köper och köper blir det inte mindre prylar. Efter att ha följt med grannen, och bästa vännen, Kelly på en föreläsning av ett par som dumpat 80% av dina saker börjar hon så smått rensa bland sakerna där hemma. Och när Kelly berättar att de fått råttor, som verkar bo i Grace och Andrews trädgård är måttet rågat. *** Det här är en härlig feelgood som jag sträckläste! Jag måste ju få veta hur rensandet går. Vad säger maken? Hittar hon nånsin insidan på förrådet? Och vad hände egentligen med talesättet "den med flest prylar när hen dör, vinner"?! 🤔 Men uj, vad sugen jag blir på att rensa (bland mina egna prylar, för jag kan inte enbart skylla på maken, tyvärr 🤪).
En härlig bok! Familjen känns väldigt äkta och ämnet är tankeväckande. Jag är själv rätt bra på att samla på mig prylar, men ska försöka rensa lite ... :D
Nja.. Jag hade velat gilla den mer än jag faktiskt gjorde... Tyckte huvudpersonen var en mespropp som lät sig hunsas av sin man (och sina barn) och jag fick nästan andnöd bara av att tänka på alla grejer överallt.
Jag förstår absolut stressen av att ha 4 barn som ska skjutsas till och från skolan och allt vad det innebär. Men även om hon är ensam till större delen och inte har någon hjälp av mannen när hon väl är hemma så är hon faktiskt ledig hela dagarna. Och borde både kunna få en hel del gjort men även kunna stressa ner lite.
Jag förstår den stress mkt grejer kan medföra då jag själv levt i kaos med mkt grejer överallt och en man som inte hjälpte till överdrivet mkt. Fördtår även den stress man kan uppme a utan att eg förstå eller veta varför men känner ändå att jag stör mig på huvudpersonen.
Men att hennes man ska sakna ett trasig racket helt plötsligt bara för att hon slängt det nja.... i all den röra och grejer ställer jag mig tveksam till att han skulle veta att det legat i hallen. Mannen kunde ju inte ens hitta sin portfölj han använt kvällen innan.. Eller sitt pass som han faktiskt visste vart han lagt så varför ens leta efter det. Han visste att han lagt den i en bok varför inte leta efter den boken då istället för att irra omkring.. Och att en pilot ska göra misstaget att glömma sitt pass...
Köper inte heller barnens omedelbara glädje över att flytta.
... Och hennes uppenbarelse att man faktiskt inte behöver kasta allt utan att man kan spara på vissa saker som ger minnen... Eh.. Ja...
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jag stiftade bekantskap med Lilly Emme för första gången tidigare i år genom Bokförlaget Gyllendufva, ett författarsamarbete med Sara H. Olsson. När jag såg En sak i taget i höstkatalogen hos Historiska media blev jag genast nyfiken. Prylbantning och hållbarhet är ju saker som just nu lockar mig lite särskilt. Historiska media var vänliga nog att skicka ett recensionsexemplar.
Med värme och humor tecknar Emme upp en bild av fyrabarnsmamman Grace, som drivits bortom gränsen för vad hon tål i En sak i taget.
Ojämn feelgood för prylbantare. Det börjar lättsamt och roligt. Författaren fångar skickligt det tragikomiska i banala vardagligheter. Skrattet fastnar lite i halsen hos mig som läser minimalismbloggar, har fyra barn (varav yngsta är tvillingar) och en hobbyprylgalen man, så igenkänningsfaktorn gjorde mig kanske mer road av boken än jag hade varit annars. Är det här mitt liv om fem år? Jag skrattade högt flera gånger. Nånstans halvvägs tappade den tyvärr tempo. Händelseutvecklingen och relationerna har svårt att utvecklas och landa, det blir pladdrigt och saknar driv.
En lätt feel good roman blandad med humör, verkliga händelser och drama. Vad gör man när man inser att allt i ens liv består av chaos? Vad ska man börja med att göra? Tålamod med sig själv, kommunication samt team arbete räddar situationen. Skulle Greys hitta sin väg till lösningen eller skulle hon tappa sig själv på vägen dit?
Väldigt fin och intressant bok fram till slutet då den var lite för enkel. En sak jag hängde upp mig på var tidsperspektivet. Allt som händer i boken sker under ca två månader och det kändes inte realistiskt. Boken hade vunnit på att sträcka sig under längre tid. Kan ändå rekommendera den som en bra feelgood!
Lovande idé men ganska rörigt, oengagerat utförande. Trådar tappas och saker som verkar viktiga, slutar nämnas. Uppläsaren betonar underligt (i synnerhet engelska ord), vilket stör mitt lyssnande, men har en behaglig röst. Inte en favorit men ganska trivsamt slölyssnande.
Jag hade höga förväntningar då jag själv älskar att röja och rensa, men den här boken är inget för mig. Enformig och följer helt ointressanta spår i berättelsen. Var nära att ge upp flera gånger. Har tyckt att annat från författaren varit ok, men denna är ett bottennapp.
Vad jag mest tyckte om den boken är att det handlar om en vanlig kvinna och hennes vanliga liv. Familjen kändes realistisk. Det kändes som att jag upplevde en annan kvinnas liv.