Fallet

by Ann Heberlein

"Drev är en ovanligt välfunnen metafor för att beskriva det som händer när en offentlig person blir medialt avrättad. Drevkarlarna på sociala medier larmar och skriker, anklagar, trakasserar och förföljer bytet tills han eller hon röjer sig genom ett förfluget ord, ett aggressivt utspel eller en ogenomtänkt respons. Och då, när villebrådet skrämts fram, sitter journalisterna i sina jakttorn och skjuter prick. Pang. Du är död!"

På nyårsnatten 2016 hade Ann Heberlein all anledning att skåla. Hon skrev för de stora tidningarna, hyllades för sina böcker och respekterades för sin forskning. Men innan snön hann smälta skulle allt det hon byggt upp vara på väg att raseras.

Fallet handlar om att förlora nästan allt: anseende, anställning, uppdrag och vänner, men att trots det stå upp för sina värderingar och handlingar, även när man har mer att vinna på att inte göra det.

292 pages, Hardcover

First published August 26, 2021

About the author

Ann Heberlein is a Swedish academic and author, who writes extensively on theology and ethics.
She is best known for her autobiographical account of life with bipolar disorder, 'Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva' (2008; 'I don't want to die, I just don't want to live'), book about her life with suicidal thoughts and severe anxiety and bipolar disorder, which brought her nationwide attention. In 2012 her book became a play at Kungliga Dramatiska Teatern in Stockholm.

Reviews

[Bibliotekstanten · Rating 4 out of 5]

Jag läste i en tidning eller blogg eller vad det var där en rad olika biografier listades. Bland annat nämndes Fallet av Ann Heberlein, en bok om hennes liv från 2015-ich och fram till idag. Något i artikeln fick mig intresserad så jag reserverade boken. Efter middagen idag satte jag mig ner och klev inte upp ur soffan förrän boken var utläst.

Om man läser Wikipedia-artikeln om Ann Heberlein står det att hon är: "...en svensk författare, filosof och teologie doktor. Hon har uppmärksammats för sina religionsfilosofiska verk om etik samt sin värdekonservativa kritik av mångkulturen". Det är det där sista boken Fallet handlar om. Nyårsafton 2015 skedde massövergreppen på hundratals kvinnor i Köln. De fick fingrar inkörda i anus och vagina, blev rånade på värdesaker och två av dem våldtogs. Ann Heberlein skrev en artikel om händelsen. I Fallet återger hon det så här:

Den svenska nyhetsrapporteringen förbryllade mig också. Tysk press rapporterade att gärningsmännen i hög utsträckning bestod av asylsökande män från Nordafrika och Mellanöstern. Detta stod det inte med ett ord om i svensk press. Jag drog mig till minnes studier från Brottsförebyggande rådet som visar på en överrepresentation av män från just ovan nämnda länder vid sexualbrott. Om detta skrev jag en text. s. 24.

Den texten blir starten på några års intensivt debatterande där Heberlein sakta men säkert blir av med alla sina uppdrag. Hon går från att vara en del av Sveriges kulturelit till att sakna jobb och ha skuld hos kronofogden. I Fallet försöker Heberlein redogöra för vad som hände från 2015 och fram till idag.

Oj oj oj så många tankar jag får av att läsa den här boken! Jag lyssnade på ett samtal med bland annat Ann Heberlein på en bokmässa. Tror det kan ha varit 2010 och att En liten bok om ondska precis hade kommit. Hur som tyckte jag samtalet mellan henne och vem-det-nu-var var väldigt intressant. Sedan dess har jag inte haft särskilt mycket koll på Heberlein. Jag har inte Twitter, jag har 50-60 vänner på Insta (där jag känner alla IRL) och Facebook går jag in på en gång om dagen för att dela min arbetsplats aktiviteter. Med andra ord följer jag inte med i den debatt som försegår på sociala medier. Senaste åren hade sett några nyhetsartiklar om Heberlein och invandring. Någon om förbud mot tiggeri och jag hade uppfattat att hon gått från VETTIG till TOKIG och att det handlade om att hon nu var SD:are. Mer koll än så hade jag inte och det gjorde Fallet till väldigt spännande läsning. För boken är ju ändå en slags försvar/förklaring där Heberlein vill berätta att hon aldrig varit SD:are, att hon är för valfrihet i fråga om slöja, vad hon egentligen skrev vs. vad folk sa att hon skrev och så vidare.

Jag tänker att Heberleins bakgrund inom religion och etik är viktig. När hon skrev artiklar om huruvida att ge tiggare pengar var en god handling eller ej tänker jag att hon lade frågan på en akademisk nivå där godhet definieras utifrån filosof/etiska principer. Jag tror, på riktigt, att det var därifrån hon kom och helt missade att man inte kan föra en akademisk diskussion utifrån definierade begrepp i pressen. Nivån är fel. De flesta är inte akademiker med koll på etik och filosofi, man har själv definierat "god handling" och kommer att läsa utifrån det.

Jag är bibliotekarie och har varit det hela mitt yrkesliv. Sedan x antal år tillbaka har det pratat en del om "bråk och stök" på bibliotek och det var under några (förfärliga) år min vardag. Social och polis kontaktades dagligen. Det var slagsmål och skadegörelse. Det kändes som ett evig kaos och jag lämnade till sist min anställning för jag hatade att gå till jobbet. I den situationen, 4-5år sedan, läser jag en DN artikel om bråk på bibliotek. Den artikeln gjorde något med mig, och jag har än i denna dag svårt att sätta ord på vad. Den bilden DN målade upp var så långt ifrån den verklighet jag levde i att jag kände: "De ljuger!!" Människor som satt på ett kontor, långt långt ifrån ett folkbibliotek, skrev en text och förklarade att det jag kämpade med dagligen inte fanns. Eller att problemet (om det mot förmodan fanns ett sådant) i så fall låg hos mig, att jag var fyrkantig, oflexibel och kanske även rasist..? Vad gjorde jag då? Förutom att söka nytt jobb, jo jag började kolla om det fanns någon "som sa sanningen" som berättade om verkligheten på ett sätt som jag kunde gå med på var verkligheten. Kort och gott jag började lyssna på poddar, läsa bloggar och nättidningar och kan inte annat än nicka när Ann Heberlein beskriver framväxten av alternativmedia:

Varför växte alternativa medier så snabbt mellan 2016 och 2018? Min gissning är att den stränga och trånga åsiktskorridoren i etablerade medier och public service skapade frustration hos läsaren, tittare och lyssnare som inte kände igen sitt liv och sin verklighet, sina erfarenheter och sina farhågor i det som skrevs och sändes i tidningar, tv och radio. s. 95

Jag blev inte SD:are eller invandrarfientlig eller islamofob av att söka upp andra informationskällor. Jag blev bekräftad i att det finns massa problem/svårigheter/utmaningar. Personligen tror jag inte det är farligt att prata om det, jag tror det är farligt att låta bli. Att lägga locket på får det bara att koka över, förr eller senare. Till och med en kulturälskade bibblatant kommer till en punkt när det tar stopp. Problemet för mig kvarstod dock för alternativa media fokuserade bara på problemen och det som inte fungerar, och det är ju inte heller verkligheten. Jag tror dock att Ann Heberlein slår huvudet på spiken i sin analys om varför det blev som det blev. Glappet mellan det de etablerade media kommunicerade och "vanliga människors vardag" blev för stort, och då blev det en reaktion.

Heberleins fall då? Jo men jag tycker det är lika delar fascinerande som rysligt att läsa om hennes liv från den där Köln-artikeln och framåt. Det är verkligen ett stor fall hon genomgått. Jag tycker dock hon framställer sig som aningen korkad. Ja jag tror hon ärligt ville prata om saker man inte fick prata om 2015 MEN jag tror också att hon ville provocera. Som journalis och debattör är det helt okej, men att i efterhand spärra upp ögonen och inte alls förstå... nja. Det köper jag inte. Jag tycker också hennes resonemang om varför hon fortsatte ta upp het potatis efter het potatis är lite frånvarande. Igen jag tror hon ville berätta "sanningen" (sin som hon såg den, via människor i sin omgivning) men när det barkade iväg, fanns aldrig tanken på att backa? Be om ursäkt för vissa formuleringar? Tänka om? Klargöra när folk, enligt henne, missförstått? Jag säger inte att hon borde ha gjort ditt eller datt, jag säger bara att jag hade velat läsa mer om hur hon resonerade. Att bli av med sitt levebröd är trots allt en ganska stor grej att offra för "sanningen".

Som jag skrev inledningsvis väcker Fallet otroligt många tankar hos mig och det känns som om jag skulle kunna fortsätta skriva massa mer, men jag ska ge mig. Det jag ta med mig är ändå hur destruktiv den här beröringsskräcken för fel åsikter är. Jag är ju ett långtida fan av Stina Oscarson som pratar om vikten av samtalet. Och att prata med någon betyder egentligen bara att jag har fungerande öron och en mun. Jag godkänner eller legitimerar inte någons åsikter eller värderingar genom att lyssna på/prata med dem (läsa en bok eller se ett TV-program). För om vi vägrar prata vad finns kvar då? I mina ögon helt låsta positioner... eller möjligen våld..? Att prata, även med de vi tycker är idioter, är enda sättet att komma åt problem.

Så jag rekommenderar boken Fallet, utan att för den skulle skriva under på Heberleins åsikter eller ställningstagande (med tanke på vilken bok jag precis läst kan jag också tycka det är intressant/lustigt/läskigt att jag till och med på en GR-recension vill brasklappa att jag inte håller med i allt). Jag tycker det är ett intressant inlägg i en samhällsdebatt som är rörig, känslosam och svåröverskådlig och jag tror många publika röster kan skriva under på Heberleins slutord: "Jag är inte den ni säger att jag är. Jag är den jag säger att jag är." s. 292

[Philip · Rating 3 out of 5]

Ann Heberlein's "The Fall" is the authors attempt at the last word in the highly contentious row that has been her life since she, in 2016, wrote an article pointing out that the perpetrators of the slew of group rapes in Cologne were immigrants. She questions why this isn't being reported in Swedish media. When she, pretty much immediately, suffers the blow-back from that article, she doubles down. "The Fall" is her account of how she - a well-respected author, Ethics Professor, column writer, and card-carrying member of the cultural establishment - fell from grace.

She writes about how she was de-platformed, undermined, shunned. She also writes about the cost, both to herself and her family and friends, about how she has been harassed, spat on, and attacked (verbally and physically). In sharing her story, she tries to set the record straight. She provides 'The Record' according to Heberlein. Further, she criticizes a debate-climate that won't let people touch taboo topics lest they face the arctic winds, lopsided debates, and financial ruin alone. Heberlein also faces the uncomfortable truth of being embraced by racists and right-wing conspiracy theorists.

In the end, she lands in that she wants to define herself. Why, she asks, should anyone else be allowed to define her or assign her labels. Her ideology and her idea are hers. She argues that she should be allowed to define both them and herself.

I think it's a solid read. Heberlein writes well and provides well-reasoned arguments that her words have been twisted and straw-manned to marginalize her. It is of course important to keep in mind that this book is autobiographical. Naturally, this is reflected throughout. Nonetheless, although I generally don't agree with where she lands policy-suggestion-wise, I think Heberlein illustrates a huge problem with the current debate climate in Sweden (it applies elsewhere too, of course). While there is something to be said for not legitimizing crack-pot theories with a seat at the big debate table, we need to hear people out without demonizing them too. And, when people have legitimate arguments, we must meet them with arguments of our own - not with ad hominem attacks.

As the saying (falsely attributed to Voltaire) goes, "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it." It was rattling around my brain a lot reading this book, and it's a principle well worth abiding by.

[Alice · Rating 4 out of 5]

Boken är förvisso ett försvarstal men främst väcker den så många intressanta frågor om moral och etik att den förtjänar ett högt betyg.

[Anja Hildén · Rating 2 out of 5]

Den liknar Katarina Frostensons K på så sätt att det inte är en ointressant bok på något sätt. Men att den monotona beskrivningen över hur den helt överlägsna huvudpersonen som alltid har rätt blir motarbetad av lömska lågtstående personer som vill illa gör att det till slut blir rätt trist läsning.

[Erika Bast · Rating 2 out of 5]

Det finns en del av mig som känner mycket med Heberlein. Den som inte blivit utfryst eller plötsligt blivit utesluten från sitt sociala sammanhang förstår nog inte känslan, inte på riktigt. För ett par månader sedan blev jag avstängd från en studentförening, delvis för saker jag inte gjort, delvis för saker jag gjort där straffvärdet kan ifrågasättas. Heberlein beskriver koncept som straff, skam och skuld och hur hon anser att det ser ut i Sverige idag i början av boken. Att när ditt straff är över, bör du gå tillbaka till att vara en vanlig människa, som att det inte hänt och att det egentligen sällan händer. Efter min avstängning på två månader blev det som att jag själv var elefanten i rummet. Det var acceptabelt att inte göra ögonkontakt med mig, att inte ens titta på mig medan man pratar med personen bredvid mig. Jag är inte riktigt mänsklig längre, enligt vissa. Man vet inte vad jag anklagats för, bara att jag blivit avstängd och således inte bör interageras med. Mitt straff skulle vara över, men inte på riktigt. Det har givit mig en bitter eftersmak och resten av min studietid ligger något av en blöt filt över. Det finns också en del av mig som tycker att Heberlein vet exakt vad hon gjorde och på vilka sätt hon provocerar. När hennes föreläsningar, intervjuer med mera ställs in vill hon gärna få veta exakt varför, avbokaren ska helst konfrontera och skapa en diskussion med Heberlein, verkar det tyckas.

Jag får en märklig känsla medan jag läser. Heberlein beskriver sig själv som oftast den som håller huvudet kallt, beter sig respektfullt och trevligt i alla situationer medan alla andra sjunker lågt, beskriver henne med "helt ofattbara" (och ibland även "hysteriska") ord. Det känns helt ärligt som Heberlein försöker manipulera mig. Allting sägs i en mening, "jo det hände och det var så det var, men det var inte så egentligen och det hände inte!" Tala med kluven tunga? I kapitlet "Kränkningar" beskriver Heberlein en situation där hennes man delat bilder där bland annat Gudrun Shyman ska hängas i Finnspång, en tydlig koppling till nazistiska åsikter som spridits i Sverige. Jag, likt H själv, hade aldrig hört talas om denna koppling. Men i kapitlet beskriver H förvåningen över att hennes man blir kritiserad för ett "tonårsskämt" (det superroliga och passande skämtet "häng dina politiska motståndare" - läs också när H senare beskriver hur hon blivit attackerad medan hon kampanjade för Moderaterna, undra hur roligt hon hade tyckt om han la ut bilder där hon skulle hängas?), att det inte var så farligt, men också att det var dåligt, men att hon inte skulle förväntas be om ursäkt för det (förståeligt), men inte heller hennes man (konstigt?). Det här sättet att beskriva situationer i boken återkommer. Saker sker, H kommenterar det, H får kritik för kommentaren och H står handfallen inför kritiken. Jag håller med H om att kritiken ofta är överdriven, att sättet som politiska åsikter talas emot ofta har en tråkigt ton och väldigt ofta tyvärr blir hotfull och nedsättande. Samtidigt verkar hon inte förstå att hon till viss del själv bidrar med den hårda tonen. Det finns en avsmak i det hon tidigare skrivit.

Boken är intressant. Jag hade inte tidigare hört om författaren och således ingenting om hennes situation och hade antagligen inte läst den om jag hade vetat. Kanske borde jag oftare ge mig in på annan mark inom bokvärlden. Samtidigt, vilket lyfts i boken, ger det en legitimitet till de åsikter som yttras. Jag håller inte med H i det mesta politiska som H skriver. Jag håller med henne om att den politiska diskussionen om invandring har varit ohållbar, samtidigt som bokens diskussioner känns något daterade även med 2020-2021-års mått. Boken är välskriven och det är förståeligt varför Heberlein fick all den plats i media, innan artikeln om Köln.

Jo, eftersom Heberlein är väldigt intresserad av fakta och sådana grejer; från FOI (2020) "Själva termen incel är en förkortning för involuntary celibacy (på svenska ofrivilligt celibat). Incel är inte någon organisation eller rörelse och det finns ingen tydlig ideologi som enar alla incels...Ett tiotal dödliga attacker i världen har utförts av individer som i någon mån fostrats av incelkulturen." Incels är på riktigt och får verkliga konsekvenser, framförallt för kvinnor (och det kvinnovåld Heberlein säger sig motstå). Jag anser att det är osmakligt att lägga det begreppet tillsammans med "Snöflingor" som ord som hon själv skyggar för när andra använder.

[Adam Helgesson · Rating 4 out of 5]

Mycket välskriven bok om att utsättas för ett drev och hur det kan påverka en person. Hennes personliga erfarenheter blandas med tankar om etik och moral på ett välavvägt sätt vilket skapar ett trevligt och tydligt språkbruk. Jag kan inte komma på någon anledning till att inte läsa den här boken.

[Bloggbohemen · Rating 4 out of 5]

Intressant! (Och för att inte hamna i den ena diskussionen efter den andra är det också allt jag tänker säga)

[Margareta Wedmark · Rating 3 out of 5]

Blir kluven. ”Den som ger sig in i leken…” men samtidigt kan jag känna med AH som människa; blev konsekvenserna rimliga? Tveksamt. Hoppas hon har ett bättre liv nu.

[O* · Rating 2 out of 5]

Intressant och lättläst bok som ändå framstår som ett kanske något för storvulet försvarstal. Heberlein har helt klart poänger och den situation hon hamnade i är beklagansvärd. Jag kan relatera till att hon som en hund med ett ben - som hon skriver själv - fortsätter att skriva om saker som verkar reta väldigt många, även om hon har rätt. Det *är* svårt att tiga när man skriver korrekta saker, man har statistik och fakta med sig - men folk vill inte acceptera att det man skriver är sant.

Kanske hade hon fått fram sin poäng aningen bättre om hon hade varit något mindre defensiv vad gäller något av de exempel och misstag som hon ger på att hon och hennes make har blivit missförstådd.

(Exempelvis hade jag ingen aning om att "Finspång" var ett uttryck som används i högerextremistiska kretsar. Det behöver man inte ha. Men baserat på det förstår jag heller inte varför man gillar eller postar en meme där någon verkar hänga människor i lyktstolpar i Finspång. Det känns som en rätt obehaglig sak att skicka vidare, oavsett vad tanken är.)

Boken är välskriven och det var bara några felskrivningar i den.