Hon minns inte

by Jonas Brun

Författaren, psykologen och översättaren Jonas Brun är aktuell med Hon minns inte – en skildring av minnesförlust och en memoar. Det börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.

Genres: Nonfiction

344 pages, Hardcover

First published January 1, 2021

Reviews

[Monika · Rating 5 out of 5]

Åh vad sorglig den var!! Älskar blandningen av bildligt språk men också anekdoter och sakligt. Så fin berättelse om något så sorgligt! Existerar man utanför minnet?

[Åsa Isaksson · Rating 4 out of 5]

Jonas Brun börjar föra anteckningar om sin mors demens så snart hon får diagnosen vilka vi får brottstycken av i omvänd kronologisk ordning i kapitel som alla börjar med ”Hon minns inte”. Det kanske låter hårt, kallt men tvärtom är det här en stor kärleksförklaring och varm berättelse genomsyrad av den anhörigas sorg och maktlöshet. Så bra beskrivet.

”En son i min [anhörig] grupp återkommer gång på gång till det oerhört märkliga att just hans förälder drabbats av demens, hans förälder har ju alltid levt sunt. Som om Alzheimers sjukdom vore ett straff för dåligt leverne och inte ett tillstånd vars mekanismer är genetiska, slumpmässiga, miljöberoende, kanske beroende av så komplicerade samband att de för alltid kommer att förbli i stort sett okända.”

[Veronica · Rating 4 out of 5]

I en historia skriven baklänges får vi följa författaren och hans mor som drabbas av Alzheimer. Det börjar med döden och slutar med när hon börjar glömma saker, just innan diagnosen. Personliga historier blandas med fakta på ett sätt som bara flyter. Orden är skrivna, nästan som prosa. Ibland känns det som att läsa en sång. Det är rörande och igenkännande.

Min gammelmoster som fick Alzheimer kunde i början känna av när hennes "episoder" av glömska var på väg. "Nu blir jag snurrig igen" brukade hon säga just innan förvirringen kom. Efteråt var hon sig själv igen. När hon blev så dålig att hon hamnade på ett boende tog jag det aktiva beslutet att inte hälsa på. Tillrådd av mormor och mamma valde jag att minnas henne som hon var som frisk. Mormor kämpade på och hälsade på flera gånger i veckan. Varje gång hon kom därifrån var hon bedrövad men hon kämpade tappert och historierna hon berättade fick en ömsom att skratta och ömsom att gråta. Hon drabbades inte av Alzheimer men fick demens iom sin cancer och många situationer känns igen i den här boken. Där kämpade jag mig genom och satt med henne varje dag till slutet, tillsammans med morfar, mamma, moster och bror mfl släktingar. Det var tufft, men givande.

Något som jag lärde mig i boken och som jag tycker är viktigt att minnas är att även om Alois Alzheimer var den som namngav diagnosen, gjordes det möjligt av kvinnan Auguste Deter. Tack vare obduktion av hennes hjärna kunde han konstatera hur Alzheimers syntes fysiskt på hjärnan. Googlar man får man oftast bara läsa att han gjorde en obduktion på en 51 årig kvinna. Få ställen skriver ut hennes namn. Tack Auguste, för ditt bidrag till forskningen.

[Olle · Rating 4 out of 5]

Bra bok om författarens mamma som dör i Alzheimers. Varje kapitel börjar med "Hon minns inte" och boken går baklänges. Den börjar med att hon dör och slutar med att hon inte minns hur man gör vardagliga saker som att prata på fester och spela kort.
En bra bok, jag kan verkligen relatera till den och min egen mamma och farfar, men den blir lite tjatig. Det händer liksom inte så mycket och det är tveksamt om empatin räcker till så många sidor (338).

[Marie Johansson Flyckt · Rating 4 out of 5]

Även om man inte har en förälder som har dött i Alzheimer finns det något igenkännande och välgörande närgånget i Jonas Bruns berättelse om relationen till mamman och hur han förlorar henne till sjukdomen samtidigt som hon förlorar sig själv så som hon var. När jag hade läst färdigt (elegant med bokens sista stycke, för övrigt) läste jag första kapitlet igen och grät, över min egen mamma, över alla mammor, över Catarina Brun.

[Puma Berg · Rating 3 out of 5]

Väldigt fin skildring och det är lite av ett genidrag att låta historien gå baklänges. Dock är den alldeles för lång, utbroderad. Hade tjänat på att strykas bort lite, beskrivningar av olika filmer och böcker tex

[Eric · Rating 3 out of 5]

Stark!

[Jennie · Rating 4 out of 5]

Fantastisk, gripande och fint skriven!

[Anja Hildén · Rating 4 out of 5]

En sorgesång över en mamma och en sjukdom. Poetisk, ärlig, gripande. Jag fattar inte varför han berättar historien "baklänges", men det är en anmärkning i marginalen.

[Pia Lindell · Rating 3 out of 5]

Gripande om en son med demenssjuk mor.

[Erica Pettersson Juntti · Rating 3 out of 5]

”Det viktiga med de små hemligheterna var att dela dem.” 💔

[Torbjörn Nilsson · Rating 4 out of 5]

En bra och rörande bok. Lite mycket snarlika episoder återkommer, men det är väl motiverat av ämnet.
Slutvändningen suger tag.
Lysande inläst.