Renegater

Gentlemen #3

by Klas Östergren

1980 kunde man överallt, på bussar, tåg och i parker, se en roman med ljusgult omslag dominerat av en stor slips. Gentlemen stod det mitt i det gula. Den hade mötts av entusiastiska recensioner, och betraktades allmänt som en framgång. Men det var nog inte många som förstod att det här var en roman som skulle bli, och fortfarande är, en generationsmarkör, sällsynt levande för många läsare än i dag. En roman som fick många unga läsare att fascineras av romanens huvudperson Henry Morgan, mannen av värld med sin ärvda jättelägenhet på Hornsgatan i Stockholm, där natten är en ständig möjlighet. En i grunden mörk historia om vapenaffärer, mord och kidnappning, som hyllades för sin smittande berättarglädje.

Gentlemen fick en oväntad och bejublad fortsättning med Gangsters 2005, där Henry Morgans märkliga försvinnande i Gentlemen får sin förklaring. Och nu är det dags för final, med Renegater, Klas Östergrens hittills mäktigaste roman, kulmen på en av vår tids verkligt framstående romansviter. Berättaren, känd från de tidigare delarna, spejar ut över åkrarna från sin gård i södra Sverige. Det är våren 2018. En händelserik tid . På mycket långt avstånd ser han en gestalt som verkar på något sätt bekant. Mycket riktigt. Det är Henry Morgan. Han är på pilgrimsvandring genom Europa, från Wien och på väg upp till Lappland för att få träffa sin son. Och hans ankomst får naturligtvis konsekvenser.

Genres: Fiction, Sweden

746 pages, Mass Market Paperback

Published August 20, 2021

About the author

Klas Östergren was born in Stockholm in 1955 and is the author of several novels including the landmark Gentlemen (1981) and its sequel, Gangsters (2005). A leading star of Swedish literature for nearly three decades, he has won the Piratenpriset and the Doblougska prize from the Swedish Academy. A founder of the rock band Fullersta Revolutionary Orchestra, Östergren has also worked as a translator, playwright, and scriptwriter for television and screen, and he co-wrote Mikael Håfström's film Ondskan, which was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film. He now lives with his wife and three children in the seafront town of Kivik in southern Sweden.

Member of the Swedish Academy between 2014-2018.

Author photo by Ulla Montan.

Reviews

[Magnus Carlstedt · Rating 5 out of 5]

Wow, jag säger bara wow. Köp, låna, stjäl och läs.

[Emma Palm · Rating 3 out of 5]

3,5 ⭐

This man knows a lot of words. Concise is not one of them.

[Stefan Nordqvist · Rating 2 out of 5]

En besvikelse. Välskriven men allt för tunn och spretig story. Om han tar sig an så spektakulära ämnen som krisen i akademin eller fullbordan av Gentleman/Gangster tycker jag man kan förvänta sig betydligt mer, om det inte skall kännas som en dålig förevändning att väcka intresse utan att ha något att komma med.

[Ann-sofie · Rating 5 out of 5]

Ett mästerverk rätt och slätt

[Daniel · Rating 3 out of 5]

Ett evighetsprojekt som på sina ställen absolut är 5+. För egen del hade de långa och intrikata beskrivningarna om snö och snömåleri gärna fått utgå för att ge mer fokus åt det andra som gör boken så oerhört läsvärd.

[Josefin Andersson · Rating 5 out of 5]

Det är våren 2018 och Henry Morgan är tillbaka. Han är på en pilgrimsvandring, på väg för att träffa sonen han aldrig haft kontakt med.

Och han är sig lik, och inte. Även Henry Morgan har åldrats, blivit en gammal man, sliten av psykisk sjukdom och ett liv i exil. I släptåg kommer självklart olösta mysterier, ett avbrott i Klas Östergrens romanskrivande och Envoyén med ett nytt uppdrag.

Uppdraget tvingar Östergren att skriva en rapport där han redogör för vad som hände inom Svenska Akademin när den så kallade Kulturprofilen avslöjades. En rapport, som enligt Östergren själv är 100% sann. Men rapporten tar fokus från Östergrens egentliga projekt: en text som avslöjar en skandal med kopplingar till SAAB och Sydafrika.

Det finns många saker att älska med den här romantrilogin: monumentet över samtiden, de hemlighetsfulla karaktärerna och den rafflande berättelsen. Renegater är inget undantag. Det är en värdig avslutande bok i en trilogi som jag är övertygad om att jag kommer återvända till flera gånger i livet - bara för att upptäcka nya saker som jag inte riktigt hängde med i vid första läsningen. Och jag avundas dem som har hela trilogin framför sig.

[Anders Tempelman · Rating 5 out of 5]

Jag orkade aldrig läsa klart Gentlemän när det begav sig. Kanske var jag för ung, jag minns den som pretentiös och ganska tråkig. Så med lågt ställda förväntningarna tog jag mig an den här tegelstenen. Och den tog mig med storm. En riktigt välskriven roman, med en underbara utvikningar, sidoberättelser och inblickar i två verkliga fenomen som upprörde och rörde om i Sverige. Visst, det finns vissa passager som är lite väl akademiska och långrandiga, i synnerhet i slutet när han refererar till böcker om snö. Men en riktigt läsupplevelse och jag definierar mig härmed som stort fan av Klas Östergren.

[Anders Demitz-Helin · Rating 4 out of 5]

It's to long and to short, ok? To much of the South African debacle although it complements the swedish international fuck up with the Nobel Price 2020. But Östergren is one of the few larger than life writers in Sweden, and you can find magic in his small observations on about anything. He feels like a friend, hence the book is to short. I almost wish he could be transcribed on a daily basis, from wake up til bedtime. I bet it would be readable most days.

[Vera Aredal · Rating 3 out of 5]

hmm jaa...jag vet inte

[Lale Svensson · Rating 4 out of 5]

Stark fyra. En märkvärdig roman. Svår att recensera men jag rekommenderar den till alla som tycker om ett vackert språk. Detta är Östergrens bästa gren tillsammans med roliga och vindlande berättelser om allt möjligt. Spännande är förstås även beskrivningen av de där dagarna i Svenska Akademin 2017-2018.

[Lisa · Rating 3 out of 5]

3.5!

[Marléne Ärlemalm Dahlin · Rating 3 out of 5]

Det tog lång tid att ta sig igenom de 746 sidorna. Jag började kring årsskiftet och har sedan dess pausat boken flera gånger på grund av den detaljerade trögheten. Otaliga trådar blandas. Det är gamla karaktärer från Gentlemen och Gangsters, spionhistorier, ett långdraget kapitel om snö i konsten och förstås det omtalade kapitlet om Akademien, som var lite väl styltigt. Jag undrade länge var detta skulle ta vägen men Östergren väver ihop trådarna oväntat fint. Sista kapitlet är en fröjd att läsa. Och som vi alla vet vid det här laget är det ofrånkomligt att imponeras av Östergrens språk, hur knastertorra ämnen som än avhandlas. Det hela landar i ett starkt medelbetyg.

[Fabian · Rating 4 out of 5]

Lite hackig och ryckig kanske, men Östergren är en fantastisk berättare och jag tycker att Renegater är en värdig uppföljare till Gentlemen och Gangsters.

[Lena M Olofsson · Rating 5 out of 5]

Nåt så väl skrivet och skarpt formulerat har jag inte läst/hört på länge.
Gick över till ljudbok vid 300 sidor, en fröjd att höra Klas Ö läsa själv.
Saknar den redan.
Rekommenderas!

[Alfred Martinsson · Rating 3 out of 5]

Svår bok att recensera, då det egentligen är tre böcker intryckta i en. Den ”första” historien, mellan sida 100-400, är en vandring i snigelfart som berör karaktärens Torstens reklambyrå och kopplingar mellan Saab och Sydafrika. Det är den överlägset sämsta delen i hela trilogin, ibland så seg att man på allvar överväger att lägga ner boken och bara ge upp. Det hade dock varit ett misstag, de två andra historierna är nämligen mycket bättre!

Den del som bearbetar Klas Östergrens tid i Svenska Akademin hade enkelt kunnat bli ett annat magplask. Att han också skriver en rapport, utan styckeindelning eller nya kapitel, gör initialt att texten känns svårgenomtränglig. Men det blir snabbt väldigt roligt. Jag uppskattar att Östergren medvetet gjord rätt dåliga maskeringar på andra ledamöter i Akademin, man kan på så sätt enkelt se igenom pseudonymerna. Herr Styvrepe, vilket är Horace Engdahl, är en fantastiskt skurkaktig karaktär, en osedvanligt hänsynslös och osympatisk översittare. Och han är kvar i Akademin när jag skriver detta. Tolka av det vad man vill.

Den del som handlar om Henry Morgan är dock den absoluta höjdpunkten. Han är mycket äldre än sist, men gestaltningen förmedlar fortfarande samma känslor. Hans historia här är kanske inte lika spännande som i tidigare böcker, men det finns en större tyngd, det är en vackrare resa. Och precis som i Gansters sätter Östergren verkligen landningen. Slutet är ruskigt bra.

Att sammanfatta trilogin som så är svårt. På så sätt har Renegater replikerat strukturen i sin egen berättelse. Det vinns enorma höjder och nästintill parodiskt djupa dalgångar. Det är kanske ett passande slut på en underlig svit böcker. Jag måste dock erkänna att det kommer bli otroligt skönt att läsa annat än Östergren ett tag framöver!

[CG Andersson · Rating 5 out of 5]

En vandrande budbärare med ett uppdrag om en riktigt gräslig historia som behövde skrivas.
Den om akademien.
Ett invasivt ogräs som under många år tillåtits sprida sina rötter.
Tänk så långt detta sällskap hamnat från sina ideal om snille och smak.
Och tank att de ledamöter som skulle kunna bidragit med blomsterprakt bland denna snudd på monokultur
istället drevs bort som varande tvåhjärtbladiga ogräs.

Renegater blir ett litterärt 4 diensionellt kinderägg; tre fantastiskt berättade historier varav två skandaler som förtjänar allt ljus som kan uppbringas.Den tredje, den om snö i konst är en Östergrensk utvikning av högsta klass.
dryga 700 sidor fullmatade med förstklassig skräck, satir humor och som vanligt omöjliga kärlekshistorier.
Allt slutar i en och samma punkt, budbäraren fullgjorde sin uppgift som den bäste av alla, började och slutade i stil med en dubbel Windsor.
Man hade ju en del förställningar om världen innan man läste boken, och hade helt andra efter sidan 746.
Styvrepe, bäversafari och spar i snö har fått nya innebörder.
Tack för det Klas.

[Torsten Karlsson · Rating 5 out of 5]

Omöjlig att beskriva. Fantastiskt språk. Små bihändelser som blir omfångsrika och fascinerade berättelser men som ändå i slutänden visar sig tillhöra samma historia. Avslutningen på en fantastisk svit av tre böcker med nästan 40 år mellan utgivningarna där man samtidigt som man läser om de fiktiva karaktärerna också känner av författarens utveckling och mognad under den gångna tidsperioden. Böckerna i sviten lämnar en känsla av melankoli efter sig. Livet är vad det är, förväntningar följs av dagar som följs av dagar och mynnar i minnen och erfarenheter. Därefter får nya krafter ta vid, med nya förväntningar….

[Frue_s · Rating 5 out of 5]

Så otroligt bra! Ett sant mästerverk! Vindlande handling som man ändå aldrig går vilse i. Snyggt förpackat med ett torr humor och betraktelser som bländar!

[David · Rating 5 out of 5]

Östergren skriver fram litteraturens död.

[Erik Wallmark · Rating 4 out of 5]

Mästerlig såklart. Den enda, men ändå stora, bromsklossen tycker jag är Akademien-avsnittet. Ett avsnitt som kraftigt drar ner tempot i berättandet, och dessutom är inte är tillräckligt spännande för att motivera 170 sidors utläggning utan styckesindelning.

[Erik Svensson · Rating 4 out of 5]

Lite kluven till om den här höll hela vägen eller inte. Man skulle kunna se den som en mycket avancerad roman om fiktion/verklighet, en diskussion som varit så på tapeten de senaste åren. Men jag läser Östergren främst för gestaltningen, som han är typ bäst i Sverige på. Tycker eventuellt att det var onödigt att plocka fram Henry Morgan igen för att berätta den här historien, i enlighet med min läsning som mest har varit intriginriktad. Akademihistorien är jag tacksam att ha fått ta del av, mest eftersom jag är en aning besatt av frågan. Även här förstår jag att det är möjligt att resonera om paralleller med övriga delar osv, men jag avstår. Storyn om Torsten Ljung och Lollo blev allt starkare. Resonemangen om snö mindre minnesvärda.

[Viktor · Rating 5 out of 5]

Otroligt hur han kan få ihop det till en så trovärdig berättelse. Den största behållningen är för mig delen om krisen i Svenska Akademien. Ett inifrån perspektiv som dels försvarar och dels kritiserar hårt.

[Eva Ek Josefsson · Rating 5 out of 5]

Lämnar denna trilogi med stor saknad.

[Karsten Karpius · Rating 3 out of 5]

Det är för mycket text. Skär bort tvåhundra sidor så blir det en fyra. Klas Ö. är fortfarande mästerlig på skrönor och det här är en bra bok men magin saknas. Det är helt enkelt för många ord! Skärvorna av det vackraste drunknar i dessa ordmassor.

[Torbjörn Nilsson · Rating 4 out of 5]

Klas Östergrens 747 sidor långa farväl till Henry Morgan, som vann våra hjärtan i Gentlemen i början av 1980- talet. Jag minns att jag njöt av den glädje och det ljus, som avsnitten om Henry Morgan fyllde mig med. Medan kapitlen om hans bror Leo var jobbiga transportsträckor.
Klas Östergren har i intervjuer beskrivit en närmast förtvivlan över att läsarna upplevde Henry Morgan så positivt, medan han för honom var en mörkare gestalt.

Kanske blev Henry därför i  uppföljaren Gangsters  2005 en plågad och gäckande gestalt i periferin. Som sen dök upp med besked i slutraderna och fick mig att tappa andan i svår, plötsligt ångest, som både tömde och pressade samman mitt bröst på ett oförglömligt sätt.

I den intressanta och klargörande Östergren om Östergren, en intervjubok gjord av Stephen Farran Lee säger Klas om sin far: "Det var mycket "pappa Lasse gör ett utspel" om nånting. Han kunde börja vid vad som helst, och det slutade i rena predikandet." 

Detta blir också en beskrivning av ett påtagligt drag hos författaren Klas. Dessa bifigurer som lägger ut texten sida efter sida möter vi även och i övermått i Renegater. Läsningen är ett maratonlopp, ibland stapplar jag fram, men så kommer jag in i andra andningen, sugs mer och mer in i personerna och författarens rika famnande språk. Boken ska läsas långsamt, helst lyssnas på som jag mestadels gjort. Klas' röst ger texten sitt fulla, rika liv.

Mest tempo är det i rapporten från Svenska akademin. Jag får stor aktning för Klas. Han är vass och pregnant, nyktert och allsidigt beskrivande, dömer i stort sett ingen, utom sig själv och medierna.  Ledamöterna i Akademin har fått passande namn  efter grässorter, och som läsare får jag mycket dålig smak i munnen inför framförallt Fru Stagg och Herr Styvrepe och hans närmaste anhang. Styvrepes förra fru "den offentliga debattens Florence Foster Jenkins" har jag svårt för sen tidigare. Fast barnet som behöver kramas syns där så tydligt. Förmodligen även i mitt grötmyndiga jag. 

Så här skriver Klas om sista mötet med Fru Timotej: "Han skulle hellre minnas henne i ett annat ljus, på en annan stenbänk, i flikar av skugga från ett olivträd under den brännande solen i Provence, så som den lyst en sommar trettioåtta år tidigare."

Det är en bok fylld av sorg och vemod, men ibland bjuds vi farsartat humor t ex när författaren på behörigt avstånd ska eskortera Herr Flen hem genom Gamla stan.

Gamla Folkhemsreklambyrån Svea får en plats. Det är där romanfiguren Torsten Ljung har startat sin karriär och det är hans och författarens stora intresse för snö och dess kulturella uttryck, främst i bildkonsten, som blir ett genomgående tema i boken. Även i ett avsnitt som berörde starkt, Torstens och sonens upplevelser i Dalslands bäverland. Reklambyrån får även leverera romanens motto: "Världen är som den är och människor har sina föreställningar".

Så klart är det Henry Morgans personliga närvaro och öde i historien, som ger mest motivation till läsningen. Genom en intervju på Bokmässan Play tror jag att jag fick nyckeln till Henrys starka dragningskraft; förundran och förtröstan. Han är det inre barnet, långt innan jag upptäckte mitt eget. Han har även barnets hänsynslösa omnipotens. De sår som det vuxna barnet har åsamkats på vägen, döljs bakom ett elegant lättsinne.

Klas för sin mäktiga trilogi i hamn med den äran, till en sorglig och vacker försoning. Lite som att sitta genom fyra timmar av Wagners Tristan och Isolde fram till slutarian "Mild und leise". Som avskedspresent från Henry och Klas får vi också en låt och en tavla. Båda nya för mig.

[Masoud Vatankhah · Rating 4 out of 5]

Det var min första bok av författaren och jag är imponerad av den berättare som han är. Jag är sugen på att läsa flera, Gentlemen och Gangsters tänker jag spontant.

Han har ett fint språk och ett imponerande ordförråd (känns stundvis under läsningen att han vill skryta med det), han verkar som en sympatisk person (för mig i det här första mötet) och leker med intressanta existentiella frågor.

Störde mig lite på när jag läste Rapport-kapitlet pga den ironiska tonen (som jag uppfattade det) i språket i det kapitlet. Kapitlet känns för mig även malplacerad i boken och den betydelse som den tillges i samband med resten av berättelsen. Rapporten handlar om processerna efter DN:s avslöjande av relationen mellan Svenska Akademien och den s k Kulturprofilen.
Uppenbarligen ville Östergren redovisa för det hela svart på vitt i sin första publikation efter processerna och jag tycker att han gör rätt.
Han var en av de med integritet i sammanhanget tyckte jag när jag följde processerna, och det framgår även i ”Klubben”. Och han var en av de få som stod på sig hela vägen.

[Anders Bergman · Rating 4 out of 5]

Är kluven till den här boken. Bitvis är den briljant, berättarkonst på högsta nivå. Underbart. Men däremellan kommer stycken som är rena sömnpillren, och vad värre är, är att de här styckena inte direkt tillför något till berättelsen. Dessutom tar Östergren precis som i Gangsters till greppet att skriva om något outsägligt hemskt som väntar, och visa som vi är av lärdomen från Gangster vet vi att så hemskt är inte det där hemska när vi väl står inför det och då faller författargreppet platt till marken. Kontentan är att större delen av boken är en femma medan andra bitar är högst en trea. Inte illa berättat alls, bara sövande tråkigt i de delarna. Och onödigt. Kanske fel att bara sätta en trea ändå... okej, höjer till en fyra...

[Anna-Karin Rosvall · Rating 4 out of 5]

Var det värt att plåga mig igenom Gangsters för att kunna läsa denna? Svar: ja.
Det börjar bra, blir lite väl segt ett tag men efter en fjärdedel släpper det och jag rusar fram genom boken, ömsom läsande, ömsom lyssnande på författaren själv. Otroligt skickligt skrivet och understrykningarna blir flera. Just detta att hålla sig så nära sanningen, men inte skriva den exakta sanningen är en konst. Och Klas Östergren bemästrar det verkligen.
Rapporten, den om Svenska Akademien, är intressant och välskriven och språkligt det bästa i boken. Men historien runt är ännu bättre. Han får ihop de trådar som behövde följas upp och knytas eller knytas upp efter de andra två böckerna i trilogin.
Men, det var segt ett tag. Och någon historia blir lite för ”söt” ändå. Stark fyra dock. Läs den!

[Robin Dronsfield · Rating 4 out of 5]

I jämförelse med framför allt Gentlemen så är Renegater till tempot mycket långsammare, men inte för långsam, utan behaglig, liksom glidande. Man känner sig trygg i Östergrens sätt att veckla ut historien genom att hela tiden ramla in i sidospår, som snuddar vid varandra och till slut mynnar ut i samma historia på ett snyggt vis. Bitvis tycker jag att boken är lite för omfattande, vissa karaktärer och historier ges en aning för mycket bakgrund och omskrivning, men det blir liksom inte tråkigt, för sådan är Östergrens prosa, utan det blir bara att man ibland funderar om det är nödvändigt. Till skillnad från andra så finner jag rapporten om tiden i Svenska Akademien som den minst nödvändiga biten, den ville jag bara igenom. Trilogin känns med Renegater värdigt avslutad.

[Stefan Ekman · Rating 4 out of 5]

Jag älskar alltid Klas Östergrens språk och sätt att berätta. Det är sant om denna bok också, men jag kan inte säga att jag tycker att handlingen håller samman. Den är ganska spretig och känns som den aldrig riktigt lyfter. Det är liksom två handlingar där ingen riktigt tar fart. Delvis kanske med syfte från bakomliggande krafter. En negativ del är de ganska långa harangerna där fakta staplas på ett sätt som ger intrycket av att försöka vara lärd, snarare än att ha något att berätta.

Det var roligt att gamla kära vänner från tidigare böcker. En som jag aldrig kommer att möta igen.