En familj har hittat platsen för sitt drömboende. Innan de bygger sitt hus måste dock furorna som står på tomten bort. Mamma är duktig med sågen, men oj så mycket rött som rinner från träden. Och senare från plankorna inne i huset. Konstiga saker börjar också hända med familjen. Huden i ansiktet på en av barnen har blivit så hård och skrovlig och vad är grejen med familjens fötter. Växer de?
Biblioteket i staden där jag jobbar har satsat på ett läsprojekt för hela kommunen och valt böcker för stora och små. Det är de små som ska läsa den rysliga bilderboken Furan. När jag hörde om projektet lånade jag hem böckerna som skulle ingå och läste Furan först av alla. Jag älskar den! Jag har egentligen inte särskilt god koll på Lisen Adbåge, men hade liksom en fluffig lite pastellig känsla kring namnet. Det måtte vara helt fel, eller så är Furan något nytt i hennes skapande. Alla bilderna är gulbruna, den enda som riktigt lyser är blodet. För visst fattar vi, både stora och små, att det är blod som rinner på bokens sidor.
Under uppstarten av projektet fick bibliotekarien som läste Furan ett av de besökande barnen att gråta, och man ska som vuxen vara medveten om att Furan är skräck! Det är inte gulligt och det går inte bra, men för en viss kategori barn kommer Furan att blir en enastående upplevelse. För mig som vuxen var det sannerligen också rejäl åktur att läsa den här bilderboken. Bilderböcker ändå! Vilken underbar grej!