What do you think?
Rate this book
Det perfekta plåstret
Förståelsen av världen
politiken
samhället
och människan
Av begrepp som
frihet moral och sanning
kommer sällan när man söker
Svaren finns inte på de platser man trodde
och är inte heller alltid de man kanske önskat
"Det perfekta plåstret" är en resa genom Sverige under vilken Stina Oscarson går från att tro på politiken
till att tro på människan.
Stina Oscarson är dramatiker och kulturskribent. Hon tidigare varit chef för radioteatern vid Sveriges radio och konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm. År 2021 utsågs hon till Årets folkbildare.
politiken
samhället
och människan
Av begrepp som
frihet moral och sanning
kommer sällan när man söker
Svaren finns inte på de platser man trodde
och är inte heller alltid de man kanske önskat
"Det perfekta plåstret" är en resa genom Sverige under vilken Stina Oscarson går från att tro på politiken
till att tro på människan.
Stina Oscarson är dramatiker och kulturskribent. Hon tidigare varit chef för radioteatern vid Sveriges radio och konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm. År 2021 utsågs hon till Årets folkbildare.
- GenresPoetry
Hardcover
First published October 11, 2021
About the author
Stina Oscarson
9 books2 followersStina Elisabet Oscarson was a Swedish theater director, author, and debater. In 2010, Oscarson released her book ”Att vara eller vara en vara – visioner om en annan kulturpolitik”.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 9 of 9 reviews
June 19, 2022
Helt fantastisk betraktelse över det folkhem som inte längre är i form av poesi kring vardagshändelser. Sammanvävda men fristående, enkla men samtidigt komplexa texter. Viljan, men oförmågan, att gå i ett första maj-tåg beskrivs: ”I skräck för den tvivellöshet som den kollektiva förenklingen skapar”. Och det är fullt av liknande pärlor.
April 8, 2022
Otrolig.
February 8, 2022
Det här är nästan som en dagbok med lyriska betraktelser från författarens resor och strövtåg genom Sverige och sina intellektuella tankegångar. Stina Oscarson förespråkar tvivlet och allierar sig med de utsatta i samhället. Hon sätter ljus på människorna som hamnat på kapitalismens bakgård och kritiserar vårt nutida Sverige – en ring P1-demokrati – som angriper mänskliga rättigheter som en utställning.
”Vi har i uppdrag att göra området mer attraktivt. […] Och var hade du tänkt att alla oattraktiva människor ska bo?”
Författaren engagerar sig i konstens kraft, demokratins vitalitet och tror på samtalet som ett fredsarbete. Människor kommer alltid att tycka olika och måste välja mellan samtal eller vapen. Idén att alla ska få komma till tals driver henne och därför har hon samtalat med nazister. Detta ledde till att hon drabbades av cancelkulturen.
”Det verkar säger han som att dom där borta i rosenbadet tror att om man ger pengar till rika blir de kreativa entreprenörer men om man ger pengar till fattiga blir de lata.”
Hon angriper socialdemokratin på ett för mig mycket tillfredställande sätt, utan att bortse från de positiva sidorna kritiserar hon det som gått snett exempelvis förpappring, ekonomism och NPM som gjort vårt samhälle ratiofokuserat. ”Socialdemokratin ville vara det perfekta plåstret”
Samtalet och språket i all ära men det är de enskilda handlingarnas omätbara betydelse hon vill göra oss uppmärksamma på. Om detta skriver hon böcker och panelsamtalar, kanske något ironiskt kan man tycka. Men det hon också gör är att hon för talan för dem som få lyssnar på.
Det är en oerhört sorglig och tung diktbok men Oscarson varvar med ljusa betraktelser som belyser det goda i människan.
”Vi har i uppdrag att göra området mer attraktivt. […] Och var hade du tänkt att alla oattraktiva människor ska bo?”
Författaren engagerar sig i konstens kraft, demokratins vitalitet och tror på samtalet som ett fredsarbete. Människor kommer alltid att tycka olika och måste välja mellan samtal eller vapen. Idén att alla ska få komma till tals driver henne och därför har hon samtalat med nazister. Detta ledde till att hon drabbades av cancelkulturen.
”Det verkar säger han som att dom där borta i rosenbadet tror att om man ger pengar till rika blir de kreativa entreprenörer men om man ger pengar till fattiga blir de lata.”
Hon angriper socialdemokratin på ett för mig mycket tillfredställande sätt, utan att bortse från de positiva sidorna kritiserar hon det som gått snett exempelvis förpappring, ekonomism och NPM som gjort vårt samhälle ratiofokuserat. ”Socialdemokratin ville vara det perfekta plåstret”
Samtalet och språket i all ära men det är de enskilda handlingarnas omätbara betydelse hon vill göra oss uppmärksamma på. Om detta skriver hon böcker och panelsamtalar, kanske något ironiskt kan man tycka. Men det hon också gör är att hon för talan för dem som få lyssnar på.
Det är en oerhört sorglig och tung diktbok men Oscarson varvar med ljusa betraktelser som belyser det goda i människan.
October 28, 2023
Klok, varm, och så en kalldusch då och då. Så bra!
March 1, 2022
Stina Oscarson är på resa. Hon besöker platser, museer, kön för brödutlämning vid Clara kyrka i Stockholm. Hon pratar med papperslösa, hemlösa, politiker, tjänstemän. Texten presenteras som man tänker sig lyrik, men det finns något reportagemässigt över texten. Först irriterade jag mig på den "nästan-poesi" som texten består av, men förstår sen att uppställningen ger möjlighet till alla dessa inblickar, tankar och funderingar. Ett reportage eller en essä hade fått kliva djupare ner; här blir det ögonblicksbilder som sammanfogas till något sorts porträtt av ett land som officiellt gillar och vill gynna kulturen, men inte riktigt vet eller förstår vad den ska vara bra för.
Oscarson uppehåller sig också vid det avgörande ögonblicket när hon var moderator på en debatt där en medlem ur Nordisk Ungdom var med och hur det påverkade henne att göras på något sätt medskyldig till att saluföra den typen av åsikter. Vem har rätt och ges rätt att säga vad någon annan tycker? Hon diskuterar och vänder på demokratibegreppet: är det till för vissa eller för alla, är kulturen för alla? Hon återkommer till något hon pratat om innan: begäret efter att kultur ska vara något kvantifierbart och mätbart och ge resultat.
Det är en stridsskrift i det lilla formatet. Men framför allt tvingar boken läsaren att tänka efter. Inte nödvändigtvis hålla med om allting, utan vrida och vända på invanda föreställningar och sina egna åsikter. Det är kanske det viktigaste och bästa med hela boken.
Oscarson uppehåller sig också vid det avgörande ögonblicket när hon var moderator på en debatt där en medlem ur Nordisk Ungdom var med och hur det påverkade henne att göras på något sätt medskyldig till att saluföra den typen av åsikter. Vem har rätt och ges rätt att säga vad någon annan tycker? Hon diskuterar och vänder på demokratibegreppet: är det till för vissa eller för alla, är kulturen för alla? Hon återkommer till något hon pratat om innan: begäret efter att kultur ska vara något kvantifierbart och mätbart och ge resultat.
Det är en stridsskrift i det lilla formatet. Men framför allt tvingar boken läsaren att tänka efter. Inte nödvändigtvis hålla med om allting, utan vrida och vända på invanda föreställningar och sina egna åsikter. Det är kanske det viktigaste och bästa med hela boken.
December 15, 2021
Jag läser sällan poesi, men Det perfekta plåstret är en underbar bok. Oscarson skildrar det mänskliga. Det lilla. Det jordnära. Det ovärdiga. Det värdiga. Men alltjämt människan. Hon som gråter över sitt tappade gosedjur; hon som hör "in Sweden we have a system"; hon som faller mellan höga byråkratiska stolar; hon som ville tro på politiken men till slut måste tro på människan.
En fullkomligt anspråkslös bok som övertygar läsaren genom att inte försöka. Om en så fyrkantig fackboksfanatiker som jag blir berörd av lite dikter, då kan jag inte annat göra än att rekommendera boken till alla andra.
En fullkomligt anspråkslös bok som övertygar läsaren genom att inte försöka. Om en så fyrkantig fackboksfanatiker som jag blir berörd av lite dikter, då kan jag inte annat göra än att rekommendera boken till alla andra.
Socialdemokratin ville vara det perfekta plåstret. Det var ett vackert försök.
November 12, 2021
Underbara Stina! Årets tyngsta bok där orden vägs på guldvåg. Små dagboksanteckningar om demokratins villkor, samtal, livets skörhet och sår som aldrig sitter där plåstertillverkningen förväntar sig.
February 21, 2022
Har ju ett sätt att formulera små klämkäcka punchlines som en Malmsten eller en Lugn eller en Greider eller vem vet jag. Och trots att det är rätt irriterande så är det ju onekligen som det är. Och det är inte dåligt det inte. En hjärtattack från en fyra.
August 9, 2025
En samling politiskt kulturella betraktelser på fri versform, i regel utifrån personliga upplevelser på marknivå. Det finns ett något vagt, outtalat tema som är intressant i sig – det mellanmänskliga i samhället kontra det systematiska och institutionella.
Temat är knappast något nytt: det om livsvärlden (det mellanmänskliga, personliga, genuina) kontra systemvärlden (det institutionella, organisade, systematiserade, maskinella), för att använda Jürgen Habermas begrepp. Detta är nånting som verkligen bör lyftas och diskuteras på djupet i ett land som Sverige, där systemvärlden är stark medan livsvärlden är svagare och mer isolerad ute i olika öar (familjer, föreningar, arbetsplatser). Samtidigt som de flesta bara har vaga, intuitiva begrepp om dessa fundamentala saker.
”Det perfekta plåstret” skrapar dock mest på ytan: personliga upplevelser och möten; från föreläsningar, taxifärder, promenader, parkbänkar, gym, sjukhus, osv, alltså vardagliga iakttagelser och upplevelser -- kanske en och annan reflektion -- som knyter an till temat.
Jag tycker att personen Stina Oscarson spelar roll på denna marknivå där hon skriver, då hennes perspektiv är (bl.a.) det av någon som länge levde med en såpass speciell sjukdom som anorexi. Även om det blir indirekt, för hon öppnar sig inte här om den alls – personen Stina Oscarson är en betraktare, men inte i fokus. Hos många personer med kroniska sjukdomar blir den här realiteten med livsvärld och systemvärld, när den senare dominerar i ett land som Sverige, nog ofta väldigt kännbar. Jag uppfattar dessutom Oscarson som ganska utåtriktad, "framåt", och någon som genuint värdesätter samtal med alla om i princip allt och utan att vara ängslig kring guilt-by-association (vilket förvisso inte gick helt ostraffat). Sympatiska drag som kommer till uttryck på ett fint sätt här.
Versformen hade jag lite svårt för, även om det kanske var en del av det säljande konceptet (jag kan inte kalla det poesi i vanlig mening). Det tillför oftast inte så mycket, tycker jag, annat än möjligen ett litet mer disciplinerat koncist språk. Vardagsberättelser med sensmoral och ”kloka samhällsfunderingar” på vers upplevs ju också lätt som pretentiösa. Intrycket är att texterna är just sådana, direkt från dagboken. När dessa texter omvandlade till vers då också är rätt simpla, och samtidigt lite sentimentala, blir det faktiskt lite åt pekoralhållet. Ibland får några citerade ”visdomsord” av något obskyrt namn stå ensamma på en hel sida, vilket också är en del av problemet med en form som är för pompös i relation till innehållet. Visserligen är det tveksamt om texten kunde ha publicerats kommersiellt annars, utan någon slags konstnärlig form.
”Det perfekta plåstret” syftar väl på den främst socialdemokratiska "affärsidén" att lösa allting med statliga/offentliga system, institutioner, lagar och regler: mjukauktoritära uppifrån-”lösningar”. Men för det första har detta aldrig varit ”perfekt”, vare sig i teori eller praktik, och "plåster", nånting man sätter på ytan, är väl knappast en träffsäker liknelse på något så genomgripande som socialdemokratins roll i formandet av dagens Svenska samhälle och kultur.
Man får intrycket att detta är nymornade insikter om att socialdemokratins och socialismens uppifrån-och-ner lösningar har en baksida som är verkligt knepig att komma runt. Ändå är den nära besläktade hållningen att ett starkt samhälle byggs underifrån, på den personliga och mellanmänskliga nivån, klassiskt konservativt tankegods och ingenting nytt.
Jag brukar inte läsa den här typen av författare, bl.a. eftersom jag hyser rätt låga åsikter om det svenska bidragsfikande, nätverkande, vänsterideologiskt marinerade kulturetablissemanget. Men man kan ju ändå låna ett uppmärksamt öra åt de man annars inte lyssnar på, för att höra om de kanske trots allt har nånting värt att lyssna på, eller åtminstone för att förstå dem bättre. Kan dock inte säga att några fördomar ruckade på sig här riktigt.
Sammanfattningsvis är anslaget i boken sympatiskt, ämnet som snuddas vid är viktigt, och det tar inte mycket tid att här ta del av Oscarsons personliga upplevelser och åsikter i dess koncisa om än något pompösa form.
Temat är knappast något nytt: det om livsvärlden (det mellanmänskliga, personliga, genuina) kontra systemvärlden (det institutionella, organisade, systematiserade, maskinella), för att använda Jürgen Habermas begrepp. Detta är nånting som verkligen bör lyftas och diskuteras på djupet i ett land som Sverige, där systemvärlden är stark medan livsvärlden är svagare och mer isolerad ute i olika öar (familjer, föreningar, arbetsplatser). Samtidigt som de flesta bara har vaga, intuitiva begrepp om dessa fundamentala saker.
”Det perfekta plåstret” skrapar dock mest på ytan: personliga upplevelser och möten; från föreläsningar, taxifärder, promenader, parkbänkar, gym, sjukhus, osv, alltså vardagliga iakttagelser och upplevelser -- kanske en och annan reflektion -- som knyter an till temat.
Jag tycker att personen Stina Oscarson spelar roll på denna marknivå där hon skriver, då hennes perspektiv är (bl.a.) det av någon som länge levde med en såpass speciell sjukdom som anorexi. Även om det blir indirekt, för hon öppnar sig inte här om den alls – personen Stina Oscarson är en betraktare, men inte i fokus. Hos många personer med kroniska sjukdomar blir den här realiteten med livsvärld och systemvärld, när den senare dominerar i ett land som Sverige, nog ofta väldigt kännbar. Jag uppfattar dessutom Oscarson som ganska utåtriktad, "framåt", och någon som genuint värdesätter samtal med alla om i princip allt och utan att vara ängslig kring guilt-by-association (vilket förvisso inte gick helt ostraffat). Sympatiska drag som kommer till uttryck på ett fint sätt här.
Versformen hade jag lite svårt för, även om det kanske var en del av det säljande konceptet (jag kan inte kalla det poesi i vanlig mening). Det tillför oftast inte så mycket, tycker jag, annat än möjligen ett litet mer disciplinerat koncist språk. Vardagsberättelser med sensmoral och ”kloka samhällsfunderingar” på vers upplevs ju också lätt som pretentiösa. Intrycket är att texterna är just sådana, direkt från dagboken. När dessa texter omvandlade till vers då också är rätt simpla, och samtidigt lite sentimentala, blir det faktiskt lite åt pekoralhållet. Ibland får några citerade ”visdomsord” av något obskyrt namn stå ensamma på en hel sida, vilket också är en del av problemet med en form som är för pompös i relation till innehållet. Visserligen är det tveksamt om texten kunde ha publicerats kommersiellt annars, utan någon slags konstnärlig form.
”Det perfekta plåstret” syftar väl på den främst socialdemokratiska "affärsidén" att lösa allting med statliga/offentliga system, institutioner, lagar och regler: mjukauktoritära uppifrån-”lösningar”. Men för det första har detta aldrig varit ”perfekt”, vare sig i teori eller praktik, och "plåster", nånting man sätter på ytan, är väl knappast en träffsäker liknelse på något så genomgripande som socialdemokratins roll i formandet av dagens Svenska samhälle och kultur.
Man får intrycket att detta är nymornade insikter om att socialdemokratins och socialismens uppifrån-och-ner lösningar har en baksida som är verkligt knepig att komma runt. Ändå är den nära besläktade hållningen att ett starkt samhälle byggs underifrån, på den personliga och mellanmänskliga nivån, klassiskt konservativt tankegods och ingenting nytt.
Jag brukar inte läsa den här typen av författare, bl.a. eftersom jag hyser rätt låga åsikter om det svenska bidragsfikande, nätverkande, vänsterideologiskt marinerade kulturetablissemanget. Men man kan ju ändå låna ett uppmärksamt öra åt de man annars inte lyssnar på, för att höra om de kanske trots allt har nånting värt att lyssna på, eller åtminstone för att förstå dem bättre. Kan dock inte säga att några fördomar ruckade på sig här riktigt.
Sammanfattningsvis är anslaget i boken sympatiskt, ämnet som snuddas vid är viktigt, och det tar inte mycket tid att här ta del av Oscarsons personliga upplevelser och åsikter i dess koncisa om än något pompösa form.
Displaying 1 - 9 of 9 reviews