När Daniel och Bertram är i Southampton, möter de Daniels största förebild: Edgar Allan Poe. Poe är orolig men känner till Daniel och hans verk och de börjar prata med varandra. Daniel och Bertram lovar att hjälpa Poe med vad som nu stör honom. De flyttar in i hans lägenhet, där de möter flera av de andra hyresgästerna. Men de får ingen bra bild av den som äger huset, Maximillian Bexham. Varför är han inte ute på dagen, och varför verkar det ha hänt mycket konstigt i huset redan innan? Snart har de inte bara en fara för livet hängande över sig, utan också polisen och läkarkåren i hasorna som tycker att de ska spärras in på dårhus.
Det är fullt av konstigheter, sagor och spännande sammanvävningar i Kärlek och hat bortom tid och rum och jag gillar att det vävs in en verklig person, och dessutom en av skräckens förgrundsgestalter, med den här otroligt skruvade och obehagliga berättelsen. Något jag också gillar är att inte Bexham bara är obehaglig ur en ren övernaturlig synvinkel, han var även det som människa. En otroligt otrevlig litterär figur. Daniel och Bertram däremot, verkar som helyllepersoner som huxflux bara tar sig an en annan människa sådär och kämpar med liv och lem i fara.
Persongalleriet är relativt litet, och koncentreras till hyreshuset, polisstationen och läkarkåren och jag tycker att det fullkomligt räcker så. Det är manstungt, och egentligen bara någon kvinnlig karaktär lite här och där men det faller också lite inom tidsandan. Däremot så är de namngivna kvinnorna i stort sett alla viktiga och för handlingen framåt.
Det är en berättelse full av obehag och övernaturligheter, fara och mörker men också om vänskap och styrka i att stå för det man tror på.
Språket är lättsamt och fungerar fint. Flyter framåt på ett bra sätt även om dialogen i vissa fall kan vara lite styltig. Kan passa både unga vuxna och vuxna läsare.
Detta är en lättsam skräckroman som jag känner att den stilmässigt riktar sig till ungdomar. Det verkar som att författaren har skrivit två böcker tidigare om Daniel och Bertram, huvudkaraktärerna i boken. Har inte läst dessa och kände inte att jag missade något i handlingen, så det går bra att läsa denna utan att ha läst de tidigare.
Den utspelar sig på 1800-talet och huvudpersonerna träffar på Edgar Allan Poe som verkar vara bekymrad över något, något som rör huset han vistas i. Snart står det klart att det är något övernaturligt som händer i huset.
När det kommer till den klassiska skräcken så har jag läst Dracula, Frankenstein och några noveller av just Edgar Allan Poe. Och får säga att det känns på ett sätt som jag inte direkt kan sätta fingret på att författaren kan sin klassiska skräck och boken är en slags hyllning till detta samtidigt som den kanske också fungerar som en inkörningsport till nya läsare att upptäcka denna skräck.
Boken är lättläst och saker händer snabbt och utan att förklaras allt för ingående. Det är detta som får mig att känna att boken riktar sig till ungdomar i åldern 12-15, självklart kan man som äldre läsa boken också.
Författaren får till en bra stämning och fast det kanske inte är så ingående när det kommer till miljöbeskrivningar så känns det som att handlingen är förlagd till en äldre tid.
Jag rekommenderar denna till yngre som vill läsa skräck, utan att bli allt för skrämda. Få en smak av den klassiska skräcken för att sedan gå vidare till just de författarna.
Jag valde att läsa den här boken för min läsuppgift i min svenskkurs. Boken verkar rikta sig till ungdomar (13/14/15-åringar skulle jag säga), vilket jag inte visste innan jag började läsa den, men det betydde att boken var ganska lättläst. Jag är en stor beundrare av Edgar Allan Poe och har läst allt av honom, så jag blev väldigt nyfiken när jag läste på baksidan att han var en av karaktärerna i berättelsen. Därför blev jag mycket glad att konstatera att Karin Sallander uppenbarligen känner till Poes verk mycket väl: hon har rätt i många biografiska detaljer om Poes liv, och hon verkar ha tagit över ett av de centrala temana i Poes berättelser (nämligen konflikten mellan rationellt tänkande å ena sidan och känslor och subjektivitet å andra sidan) i sin egen roman. Med detta sagt tyckte jag inte särskilt mycket om hur Poe själv skildrades: han kändes nästan som ett litet barn (ständigt rädd, gråter alltid, kräver emotionell bekräftelse ...). Personligen tycker jag att det finns mer intressanta saker att göra med Poe som karaktär, och det finns verk som gör hans personlighet mer rättvisa än den här boken. Hur som helst är Kärlek och hat bortom tid och rum en mycket spännande och fängslande roman som är svår att lägga ifrån sig och som till och med innehåller en hel del humor på sina ställen. Jag rekommenderar den varmt till ungdomar som gillar skräck, men jag tror att vuxna också kan njuta av den.