Med familjens sommarstugenyckel i ena handen och en väska i den andra flyr Kate storstaden och sitt liv i de mer glamourösa kretsarna. I den värmländska skogen hoppas hon bli fri från den före detta pojkvännens hårdhänta kontroll och sin egen paralyserande rädsla. Medan blåmärkena sakta bleknar försöker hon få grepp om den nya tillvaron.
Men lugnet hon trodde sig ha funnit i den nya bostaden ställs på ända när två kroppar upptäcks nedgrävda på tomten. De håller fortfarande om varandra, som ett älskande par även efter döden. Intill dem ligger en medaljong och det vackra smycket väcker Kates nyfikenhet. I hopp om att få ytterligare ledtrådar till vilka de döda är undersöker hon tomtens alla byggnader – även uthuset som stått igenbommat under alla år. Där kliver hon in i vad som verkar vara en bostad från en svunnen tid, där porslinet fortfarande står kvar på bordet. Och i bokhyllan finner hon en dagbok daterad 1947 som leder henne tillbaka till ett smärtsamt öde. Kate inser att mycket står på spel – då liksom nu.
"Jordoffer" är en spänningsroman om svek, hemligheter och förföljelse i två parallella historier. Det är också en skildring av hur kontroll och makt ställs mot frihet och kärlek. Helén Wigh tar läsaren med in i en mörk och fantasieggande historia, som för oss till författarens egen hembygd i Värmland precis som i hennes hyllade debutroman "Järnmärkt".
Betyg: 3,5 av 5 - Boken Jordoffer är den första boken som jag har läst av författaren Helén Wigh. Som jag har förstått det så har hon gett ut en bok tidigare, och den heter Järnmärkt. Jag tyckte om Jordoffer, som var intressant och spännande. Gillade att det var två parallella handlingar, en som utspelar sig 1947 och en 2018. Kan rekommenderas.
Jag kunde inte sluta läsa denna bok. Den är skriven på ett sätt som är hjärtskärande och engagerande. Att jag har en koppling till Filipstad lyfte nog läsupplevelsen.
Kan fortfarande tänka på slutet och bli illa berörd ibland.
Jag hade svårt att fastna för boken. Storyn i nutid var intressant, men den som var 1947 fastnade inte alls hos mig. Kanske var jag bara i fel mood för boken?