Det sista som överger mig är lojaliteten. Den sista som överger Linda är jag.
Sara och Linda är systrar, nära varandra men ändå så långt ifrån. Sara står i skuggan av Linda, som är rebellisk, till synes fylld av hat och närmast omöjlig för föräldrarna att hantera. Trots att bråken genomsyrar Saras liv så älskar hon sin storasyster. Sedan det värsta har hänt lever Sara ensam med två döttrar, och Sam. Lugnet har lagt sig. Men en dag sitter en man på altanen och väntar.
När jag tänker på henne är en berättelse om såriga relationer, viljan att ge upp, om att hitta sin plats i familjen och att kunna förlåta sig själv och andra. Som alltid när Malin Wollin skriver finns mörkret och humorn sida vid sida.
Till en början hade jag lite svårt att greppa boken, skrivsättet, rytmen. Men nånstans i mitten faller poletten ner och saker börjar bli logiska. Jag tycker verkligen om Wollins sätt att använda punkter och inte alltid komman, det gör texten (i mina ögon) mer poetisk. För en person som jag, som gör allt till en tävling, gillade jag hela grejen med att nästintill varje bladvändning resulterade i ”ett nytt kapitel”. Den stora bokstaven i början skapar känslan av kapitel, samtidigt som handlingen hoppar mellan barndom och nutid. Kände mig som en effektiv vinnare när jag plöjde boken. Kort och gott tyckte jag om boken, tyckte om känslan av att närma mig ett mål. Wollin knyter väldigt snyggt ihop boken med sitt sista ”kapitel” och sin epilog. Snyggt gjort! Rekommenderar.
Åh aj jäklar, den här visste var den tog! Jag trodde Malin Wollin främst jobbade med mörk humor men När jag tänker på henne är hard core feelbad om en familj som går i kras. Den är en litterär genomgång av det värsta som kan hända och en realistisk ventil för tabubelagda känslor för ett barn som ingen kan nå.
Berättaren heter Sara och när vi först möter henne leker hon i en pool tillsammans med sin storasyster Linda. Sara är den som betraktar, beundrar och förhåller sig till Linda, exempelvis tror Sara länge att hon är en varm person tills hon inser att hon är kall – bara inte lika hård och kall som Linda.
Romanens ena ben vilar på temat om syskonet som hamnar i skuggan. Lindas urspårade och destruktiva leverne påverkar Sara som dels oroar sig för sin syster och dessutom mister omsorg och uppmärksamhet hon skulle ha fått om inte mammans oro för Linda var som ett svart hål som slukar allt. Det svarta hålet är romanens andra ben, det är där jag lägger min vikt. Hur det känns, hur tankarna går, hur man beter sig, hur man lever vidare som förälder till ett barn som förstör sig själv och resten av familjen.
”Skulle det ha varit skadligt för det tonåriga barnet att veta att hon bar sin mammas psykiska ohälsa på sina axlar där hon redan balanserade sitt eget förstånd. Mamma avsade sig ansvaret eftersom hon tog för mycket skada. Linda tog det som inteckning för att hon var oälskad.”
Det här är en väldigt intensiv och rörande läsupplevelse om den tunna linjen mellan att älska och hata någon. Författarens prosa om maktlöshet, sorg och raseri vibrerar och får även mina celler i gungning. Jag tycker ofta att hon skriver bra om mänsklig psykologi, samtycke och känsloreglering. Jag gillar hur en diss av någons bil är en kärlekshandling och hur bilder av en beundrad klasskompis med persikohy och välsittande klänning kan slå ut egna viktiga minnen. Men alla bitar imponerar tyvärr inte lika stort. Det finns flertalet övertydligheter, att foton är skenbilder av lyckliga liv exempelvis.
Låt mig avsluta med avsnittet Fråga Sjukgymnasten. Vilken är förklaringen till att man gnuggar sig på ett ställe som smärtar? Portteorin.
3.75 i betyg. Ömt, sårigt, roligt och skarpt. Igenkänning åt alla håll och kanter. Saknar möjligen lite mer av storasysterns porträtt som förklaring till konflikterna, ibland är det lite väl tunt och sammanfattande beskrivet. Jag höll andan av oro för att huvudpersonen skulle behöva räddas av den trygga mannen, men Wollin levererade såklart. Rekommenderas alla som någon gång haft en familjerelation som är svår att förklara, dvs ca alla.
Den här var helt min smak! Brutalt, rakt, vardagsnära, känsligt, argt och ömt om att växa upp i en familj. Alla har en story och här fångas perspektivet bredvid. Det är så märkligt att några få barndomsår präglar en hela livet och den här boken skildrar det så intimt.
Familjesvärta. Hur förhåller man sig till en syster som tar all plats med sitt mående? Är det okej att älska och hata samtidigt? Språket är bra, och jag gillar hur Malin inte pekar finger, inte fördömer.
Vackert, sorgligt och lösryckt. Ändå bygger den ihop en historia om en familj och roller i familjen, en historia om föräldraskap och syskonskap och den kärlek som håller ihop en familj men som också kan splittra en familj. Välskriven! Läsvärd!
Tung, mörk och med uttalade sanningar om hat/kärlek mellan syskon, barn/föräldrar, barn/barn. En förklaring i de sista avsnitten vänder delvis upp och ner på familjedramat. Välskriven med tyngd.