A - andra tankar

by Katarina Frostenson

Efter K och F kommer A. Andra tankar.

Berättelsen om en makalös tid fortsätter i en ny lyrisk ton. A betraktar en häxjakt, begrundar lagen, våldet och besjunger livet som i förödelsen öppnar sig för lätthet och ljus.

150 pages, Hardcover

Published November 4, 2021

About the author

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon har studerat litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet och översatt skönlitteratur från franska, bl a Henri Michaux, Marguerite Duras och Georges Bataille. 1978 debuterade hon som författare med diktsamlingen I mellan.

Frostensons författarskap består främst av poesi men omfattar även prosa och dramatik. Staden har alltid varit en stor inspirationskälla; de fem år hon tillbringade i Paris i början av 80-talet var betydelsefulla och resulterade i diktsamlingarna I det gula (1985) och Samtalet (1987). När Katarina Frostenson skrev libretto för operan Staden stod staden återigen i centrum. Men även naturen spelar en roll: vattnet, stränderna, åkrarna, fälten, de öppna landskapen. I den lyriska kortromanen Stränderna (1989) undersöks och genomlyses till exempel strandlandskapet.

Ett av de framträdande dragen i Frostensons diktning är det sökande-undersökande draget; ett annat är fascinationen inför Rösten, tonen, klangen, harmonin och dissonansen; åter ett annat bruket av kulturella referenser och dragningen till "det som var innan", må vara antik mytologi, barnramsor, folkvisor eller motiv hämtade från Europas oroshärdar.

Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är Joner (1991), Tankarna (1994 – nominerad till Aristeionpriset) och Korallen (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra. De senaste åren har Katarina Frostenson även gjort sig ett namn även som dramatiker. Kungliga Dramatiska Teatern har spelat verken Nilen, Traum och Sal P och Teater Galeasen pjäsen Solitärer som är en triptyk av Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson.

På våren 2002 sattes hennes pjäs Kristallvägen upp på Judiska teatern i Stockholm. Samtidigt var hon aktuell med diktsamlingen Endura, som hon sammanställt tillsammans med sin man fotografen Jean-Claude Arnault. Katarina Frostenson har tidigare utgivit Överblivet (1989) och Vägen till öarna (1996), vilka även de berikats med fotografier av Jean-Claude Arnault.

2004 kom den kritikerrosade Karkas, en diktsvit som kretsar kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning. 2008 utkom Tal och Regn som nominerades till Augustpriset och 2011 utkom hon med diktsamlingen med Flodtid.

Katarina Frostenson har nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset.
1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.

Reviews

[Truls Ljungström · Rating 5 out of 5]

Läsning 2: Fortfarande lika bra. Ormdikten i mitten är min höjdpunkt. Sonen var inte lika trakterad, även om han var intresserad nog att sitta och lyssna varje gång jag började - de första meningarna innan annat blev intressantare.

Läsning 1: Det här är en ädel bok. Den är inte skriven att analyseras, och följer inte de där gamla reglerna om att varje sfär bör få ha sin egen logik (estetiken - det sköna; moralen - det dygdiga; vetenskapen - det sanna; politiken - det ordnade; näringslivet - det gynnande; religionen - det fromma, var väl Hans Zetterbergs uppräkning?) utan bryter helt in i det religiösa och det moraliska. Lojalitet, innerlighet, stolthet och mod att stå för sig själv är de dygder som framträder; men de gör det inte diskursivt, utan genom att man finner sig stirra ut i det blinda några minuter efter att ha läst en text, med en obestämbar känsla av ... sympati; eller snarare beredvillighet att strida bredvid henne. Just det här gränsöverskidande nästanvansinnet i dygdernas och ställningstagandets tjänst känner jag annars mer igen från Rumi eller de stora grekerna. Den känslan förstärks av att dikterna stödjer varandra, så att en mer sparsmakad läsning ger mindre än en slukande d:o.

Exempel: "Sen kärleken" är otroligt hjärtskärande vacker. Den blir bättre i ljuset av "Munnarna", 2 dikter bort. På samma sätt förstärker andra temata varandra. Resultatet är som sagt absolut inte rationellt, men däremot ett verk där helheten är större än delarna.

Jag är väldigt väldigt imponerad. Och rekommenderar läsare med ryggrad att ta sig tid att ta till sig dikterna.

[Irene · Rating 2 out of 5]

En samling som, trots att den är välskriven och stilfull, inte alls talar till mig. Lämnar inget minne eller intryck. Synd, då det finns en objektiv skönhet där.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 3 out of 5]

Frostenson fortsätter i A på samma tema som i K och F. Det handlar givetvis om den oförrätt som hon anser sig och hennes man vara utsatt för. Men ilskan riktad mot flocken som likt döda fiskar följer drevets ström tycks avtagande till förmån för sorgen. Händelsen när den har hänt, liknas först vid ett berg som ligger där orubbligt. Eller är händelsen som en flod som driver bort? Det är bitvis glimrande vacker poesi och jag gillar att hon skriver om konst. Men diktsamling är lite ojämn och spretig tycker jag.

”de slet av dig ditt namn
skakade det som en trasa
likt ett utnött skinn
de gjorde det till ett skällsord
du kunde knappt bära det mer
de tänkte: det var gott det
var det rätta
att göra en till ingen
de var många
var tillsammans
stolta att straffa
fostrade att döma
snara att fördöma
glada att få stampa på”

Frostenson skriver om Trolovningen av Lena Cronqvist, ansedd som en av de viktigaste målningarna i Sverige under sent 1900-tal (såld för >11 miljoner). Det är en parafras på Arnolfinis trolovning av Jan van Eyck (1400-tal). Konstnären tycks säga att kärleken mellan två individer (på bilden Lena Cronqvist och Göran Tunström) är en sammanhållande kraft, en länk till det universella, inte ett ägande – vilket förmodligen Frostenson skulle hålla med om. Den individuella ensamheten kvarstår i tvåsamheten, troligen också den individuella friheten vilket skulle kunna betyda att inget sådant som otrohet är möjligt. Kvinnan håller inte sin hand över barnet som i Van Eycks original, utan öppet och utåtriktat, i luften precis som mannen.

Författaren tycks i sina dikter ifrågasätta hur lag förhåller sig till moral. Vad skammen gör för något mer än att färga kinden röd. (Skam kan få sunda människor att inte passera andras gränser, tänker jag.) Förmodligen kommer hon inte – som Karlsson fantiserar om i Smuts – erkänna Arnaults skuld även om hon i A vidrör pudeln. Livet är orättvist, menar hon, och det kan jag och säkerligen också Arnaults offer hålla med om.

Ett andra konstverk Frostenson nämner. Om Angelus Novus skrev filosofen Walter Benjamin under det att han var på flykt undan nazisterna, att ängeln med sin vida blick har fäste på olyckan. Han blickar tillbaka mot katastrofen alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Men paradisets stormvindar fångar hans vingar och tvingar honom mot framtiden. Frostenson kopplar troligen den lilla människans kamp mot barbariet till Arnaults situation.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Efter Uken och Ittan kommer nu Nalen, en berättelse om ett obsolet jazzhak på Regeringsgatan.

[VM]

Ojämn. Svårbedömd. Får kanske återkomma till mer artikulerat omdöme. Klurigt att förhålla sig till de direkta referenserna till krisen och det verkliga livet. Vissa dikter kanon, andra mer tveksamma

[Lukas · Rating 2 out of 5]

Min krönika om boken: https://www.dalademokraten.se/2023-07...