My ska dö om ett år. Precis som alla andra har hon vetat ända sedan hon var liten vilken dag hon ska dö på. För My kommer den dagen bara lite tidigare än för de flesta andra. 18 år är inget speciellt långt liv. Varje kväll, precis innan hon somnar, får My en syn. Så är det för alla, och synen visar det sista man kommer att se innan man dör. Vissa ser eldslågor eller vatten, de flesta ser bara ett mörker. My ser ett par intensivt gröna ögon.
När nedräkningen av hennes sista år har börjat träffar hon Theodor Ed, som fascinerar henne på ett sätt hon aldrig upplevt tidigare. Theodor som inte verkar följa några regler och som hela tiden kommer med antydningar om att ens öde kanske inte är helt bestämt. Theodor som har ett par intensivt gröna ögon.
Tidsfördriv är författarens debut och en strålande sådan! Språket var både poetiskt och målande och mitt intresse hölls hela tiden uppe då jag tycker att det är en annorlunda bok med ett mycket intressant koncept! Boken bjöd in till sträckläsning och jag kunde inte lägga den ifrån mig. Karaktärerna kändes allihopa verklighetstrogna och jag kände att jag kunde relatera till karaktäerna även fast jag inte är särskilt lik någon.
Tidsfördriv bjöd på en härlig läsning dessutom måste jag ju nämna det otroligt vackra omslaget!
Den får en femma fastän jag inte är riktigt säker på hur jag ska tolka slutet. För det gör inget. Ovissheten och oklarheten är inte störande, det ger snarare berättelsen en dimension till.
Boken är fint skriven och väcker många tankar, om både livet och döden. Och hela dess verklighet som bygger på att man vet när man ska dö är helt enkelt svindlande.
Även fast det bara har gått en liten stund sedan jag läste ut boken känner jag att den kommer att finnas kvar hos mig länge. Jag vill diskutera den, behöver vrida och vända på tankar för att förstå och ta in och, kanske, få rätsida på varför den slutade som den gjorde.
Klickade tyvärr inte så mycket med den här boken, jag gillar konceptet med att i den här alternativa världen vet alla från födseln dagen man kommer dö man ens sista syn är. Istället för födelsedag firar levelsedag (antal år till döden) och det sker begravning innan personen dör osv, hela den grejen gillade jag verkligen att läsa om. Jag gillar också karaktärerna men kändes på något som att inte så mycket hände (vilket kanske lite är grejen, tidsfördriv) och slutet var öppet vilket jag inte brukar gilla men det får mig ändå att bli taggad på nästa bok som jag har här hemma, tror jag kan gilla den mer än jag gillade den här!
Liten heteronormativ version av ”they both die at the end” fast utan dramatiken eller charmen. Otroligt jobbig läsning, då istället för EN dag på jorden så får vi 365 dagar av meningslöst ”tidsfördriv”. Då författaren maniskt försöker måla upp de vardagliga scenariona som ska ge huvudkaraktären ”personlighet”.
Jag känner att författaren skulle ha gallrat lite bland sina karaktärer i boken då dem inte tjänar berättelsen någon substans, samt önskat mer djupdyk om hur detta fenomen faktiskt påverkar människors beteende i denna fiktiva värld. För att om bokens ton i första halvan hade varit detsamma genom hela boken så hade jag nog uppskattat berättelsen så mycket mer.
Sedan finner jag det lite inkonsekvent hur många personer runt om My som inte dog på sin ”levelsedag” och jag tycker inte heller att dessa karaktärers vaga förklaringar berättigar fenomenet heller, framförallt när bokens logik är verkligen satt i sten att en kan varken dö före eller efter sin givna dödsdag 🥴
Men mest irriterande var nog romantiserandet av My’s och Theodors relation. För att det var ingen alls markering att han faktiskt betedde som en psykopat (tvärtom i princip), bortsett från hans en vaga kaméroll i slutet för att få död på ”det sanna kärleksintresset?” i boken. Men knappt det då My’s ”kloka” vän från helt ingenstans nästan anspelar att han är hennes ”soulmate”.
Ångrar dock inte att jag läste boken, då jag är säker på att den kommer gå hem bland barnen och ser fram emot om vad som kommer härnäst.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Det tog tid att läsa den här, inte för att den var dålig, utan för att jag hade andra bokprojekt på jobbet :) En klart intressant debutbok med intressanta karaktärer. Jag skrivet intressanta, för de är verkligen karaktärer som man får kämpa med. Satan vad jag irriterat mig på flera av dem. Å andra sidan så förstår jag deras desperation och irrationalitet. Vad hade jag själv gjort, och hur hade jag betett mig om jag vetat exakt när jag skulle dö, och jag var i samma ålder som My? Det är frågan som gnager och dröjer sig kvar.
Att ha ett år kvar att leva. Jag tänker ofta på Mats Strandbergs "Slutet" när jag läser den här boken. I den är döden jämlik, demokratisk. Alla dör samtidigt. Men så är det ju inte för My. Hon vet att andra kommer att leva kvar efter henne. Hennes vänner. Hennes föräldrar. Det skär i skallen vid den tanken, och värker i hjärtat. Det ska bli mycket intressant att se vad det blir av det här författarskapet, för även om den inte når upp till samma rungande nivåer som andra debutromaner så är "Tidsfördriv" klart drabbande.
Annourlunda ungdomsbok som förvånade mig något rejält. Ser fram emot att läsa fortsättningen men känner samtidigt att den håller som bra som fristående bok.
Ett riktigt intressant koncept och en historia som författaren har skrivit ihop på ett väldigt bra sätt! Man blir intresserad av karaktärerna och vill veta hur allting slutar, man fångas lätt in i berättelsen och det var en trevlig läsupplevelse. Dock måste jag säga att slutet inte var mitt favorit slut för jag tycker speciellt att Märtha förtjänade ett bättre slut. Jag är så nyfiken på vad som ska hända med karaktärerna härnäst att jag måste läsa uppföljaren nu direkt!
Intressant och tankeväckande bok med döden i fokus. Inte något för den som är rädd för att dö men skulle nog passa riktigt bra för bokcirkeln. Boken känns dock lång (återkommande kritik i mina recensioner) och håller inte samma höga nivå genom hela berättelsen. Men mycket är bra! Pendlar mellan 3 och 4 stjärnor så kanske är 3.5 är mest rättvist?
En av de bästa ungdomsböckerna jag läst. Språket är tydligt, poetiskt och talande. Kan plocka hur många citat som helst från denna. Karaktärerna är underbara och vänskapen är precis som tonåren ska vara svår, lättsam, underbar och hemsk. Storyn är intressant och slutet är sådär. Annorlunda som man vill att den ska vara.
En ungdomsbok med en liten dystopisk tvist. Jag gillar grundstoryn och hur My försöker hantera livet och ta reda på svar. Sen blir berättelsen mer och mer drömsk ju längre in i boken jag kommer och av nån anledning stör det mig, men jag tror kanske att jag hade uppskattat det mer om jag var i rätt målgrupp.
I boken reflekteras tankar om livet och döden - främst döden - vilket gör den intressant och läsvärd. Allting kretsar egentligen kring den speciella värld i vilken karaktärerna lever, en värld där alla vet vilken dag de kommer att dö och vad som blir deras sista syn. Men fastän världen är en annan än den vi känner till är känslorna inför döden de samma för My, huvudpersonen, som vet att hon ska dö endast 18 år gammal. Hon vill inte dö och helst vill hon fly den. Boken är visserligen lång, ett helt levnadsår, dvs den går igenom så gott som dag för dag hur My, hennes bästa vän samt övriga karaktärer som dyker upp under berättelsens gång, fördriver tiden. Egentligen slösar de bort tiden, anser My ofta själv. Bästa vännen tätt intill henne försöker få My att sluta tänka på döden och vill hellre att de i fantasierna ska leva för evigt och det gör de många gånger. Boken känns lång och det tog sin tid att komma igenom den. Språket är vackert och berörande och det fäster jag mig vid och ser som någonting fint, men många gånger önskade jag att boken hade haft ett snabbare tempo. De vackra och poetiska beskrivningarna, korta kapitlen, får mig ändå att läsa vidare, fångad av stämningen i boken och livets skörhet. Däremot hade jag önskat att boken innehållit färre kapitel där bästisarna eller My drömmer sig bort till något som inte existerar. Mys tankar tillbaka till barndomen är meningsfulla och fina, men flera av drömmarna upprepas onödigt ofta. Slutet är hursomhelst oväntat och därför är jag intresserad av att se hurudan följande del är.
Slutade läsa kring 20%. Tyvärr framstår boken som ett utkast snarare än ett manus redo för publicering. Texten hade behövt bearbetas och kortas ned.
Ta exempelvis den här meningen: "Hon sprang fem kilometer om dagen, gjorde armhävningar tills hon bara var en skakande hög av kroppsdelar som låg på golvet." Här hade en enkelt kunnat stryka "som låg på golvet" då det är överflödig information som bara bidrar till att göra meningen klumpig att läsa. Baserat på den här typen av mångordiga meningar med dåligt flyt som enkelt hade kunnat förbättras genom att kortas ned eller skrivas om misstänker jag att författaren inte fått något redaktionellt stöd av förlaget (litet indieförlag).
Även karaktäriseringen lämnar mycket att önska. Stycket som ovanstående citat kommer från handlar om en tjej som har bytt drömyrke flera gånger; hon ville först bli skådespelare, sedan astronaut och sedan statsminister -- detta velande mellan extremt svåruppnåeliga yrken inom vitt skilda branscher påminner om ett litet barn, inte en tonåring. Författaren skriver att karaktären började springa fem kilometer om dagen när hon ville bli astronaut och bar runt på en lagbok när hon ville bli statsminister. Vem tränar varje dag...? Vem bär runt på en lagbok för att en vill bli statsminister...? Överdrifterna för tankarna till forcerade och komiska tonårskarikatyrer à la High School Musical och med tanke på romanens ton och teman betvivlar jag att det var avsiktligt.
Först av allt - jag älskar konceptet författaren målar upp i boken. I den alternativa verkligheten så vet alla från födseln vilken dag man skall dö och vad den sista syn man ser är. Detta sätter stora spår i samhället så som att man firar levelsedag- antal år kvar till döden, snarare än födelsedag. Det ger även effekter som att man provar ut sin egen likkista och deltar på sin egen begravning som sker dagen innan man dör.
Dock tycker jag att boken missar alla paradoxer som kan uppstå och orimliga situationer som blir konsekvens av det upplägget.
I boken får man följa My som är 17 år under hennes sista levnadsår med vänskap, kärlek, förtroenden och svek. Och går döden att lura?
Tvekade mellan 3 och 4 stjärnor. Tycker författarens språk är fantastiskt, det är målande poetiskt samtidigt vardagligt. Det är en ungdomsbok och det märks i huvudkaraktärens tankar och funderingar. Samtidigt väcker boken många intressanta tankar om döden och livet. Det som egentligen fick mig att fundera är slutet. Jag förstod det inte riktigt, behövde Märta dö för My skulle leva, var det botemedlet? Var det därför hennes morfar dog? Så hans bästa vän kunde leva? Att inte veta är en charm men jag hade nog velat ha något tydligare svar för att gå vidare från boken med en känsla att det var en riktigt riktigt bra bok. Ser fram emot fler böcker från författaren dock 🥰
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jag har varit så taggad på att läsa den här, ända sen innan den släpptes. Så när jag såg den på biblioteket var jag bara tvungen att låna den!! Och det är jag glad att jag gjorde.
Visst finns det saker jag önskar vore lite annorlunda men så är det väl med varje bok haha. Älskar konceptet och gillar relationerna mellan karaktärerna (inte kärleksrelationen dock men tror inte det är meningen att man ska älska dem tillsammans riktigt). Allra speciellt gillade jag Mys kärlek till sin morfar.
Så intressant koncept och så välskriven! Många ungdomsböcker känns så overkliga och orealistiska för ungdomar men den här var verkligen spot on, och gick helt och hållet att relatera till fastän jag egentligen inte är särskilt lik någon av karaktärerna
Gripande berättelse som håller en fast. Slutet var lite väl oväntat/oönskat för min del (det enda jag kan säga utan att spoila något), men själva berättelsen som förde mig dit var värt allt.
En bok att sträckläsa. Dagarna räknas ner till Mys dödsdag, men det sista hon vill är att dö. Hon letar efter sätt att komma undan, glömmer bort sin bästa vän, undviker sina föräldrar och umgås bara med Theodor Edh. Hon är förälskad och det är f r u k t a n s v ä r t frustrerande att läsa om obesvarade sms och ignorerade samtal.