I boken reflekteras tankar om livet och döden - främst döden - vilket gör den intressant och läsvärd. Allting kretsar egentligen kring den speciella värld i vilken karaktärerna lever, en värld där alla vet vilken dag de kommer att dö och vad som blir deras sista syn. Men fastän världen är en annan än den vi känner till är känslorna inför döden de samma för My, huvudpersonen, som vet att hon ska dö endast 18 år gammal. Hon vill inte dö och helst vill hon fly den. Boken är visserligen lång, ett helt levnadsår, dvs den går igenom så gott som dag för dag hur My, hennes bästa vän samt övriga karaktärer som dyker upp under berättelsens gång, fördriver tiden. Egentligen slösar de bort tiden, anser My ofta själv. Bästa vännen tätt intill henne försöker få My att sluta tänka på döden och vill hellre att de i fantasierna ska leva för evigt och det gör de många gånger.
Boken känns lång och det tog sin tid att komma igenom den. Språket är vackert och berörande och det fäster jag mig vid och ser som någonting fint, men många gånger önskade jag att boken hade haft ett snabbare tempo. De vackra och poetiska beskrivningarna, korta kapitlen, får mig ändå att läsa vidare, fångad av stämningen i boken och livets skörhet. Däremot hade jag önskat att boken innehållit färre kapitel där bästisarna eller My drömmer sig bort till något som inte existerar. Mys tankar tillbaka till barndomen är meningsfulla och fina, men flera av drömmarna upprepas onödigt ofta. Slutet är hursomhelst oväntat och därför är jag intresserad av att se hurudan följande del är.