En pojke föds 1981 som son till två kurdiska gerillasoldater. De upptäcker tidigt att pojken har en blodsjukdom som utan rätt vård kan innebära döden. Han lämnas hos sina morföräldrar, men familjen tvingas fly kriget från Iran till Irak där de överlever svält och bombanfall. De lyckas skicka pojken till Sverige där han som ensamkommande femåring hamnar hos en fosterfamilj. Året därpå flyr även föräldrarna och pojken får äntligen bo med dem – i ett svenskt slott. Men föräldrarna är nedbrutna och förtvivlade över att ha lämnat pojkens syster i Kurdistan. En roman om längtan och livsgnista, utsatthet och styrka, svek och kärlek.
Glaspojken är Zanyar Adamis litterära debut, hans självbiografiska uppväxtskildring berättad ur barnets perspektiv.
Har försökt att både läsa och lyssna men får inget flyt. Författaruppläsningen låter snudd på så som när man deklamerar en dikt med alltför korta stycken med alltför långa pauser och ett röstläge som gör att pauserna lever kvar även om man drar upp lyssningshastigheten, så hela upplevelsen blir stötig, stakande… Den dramatiska ansatsen blir inte bra, tycker jag.
När dessutom adjektiv staplas på varandra - snudd på in absurdum - när de målande beskrivningarna blir för långrandiga blir hela texten för omständlig och själva berättelsen kommer i skymundan. Den röda tråden och känslan tappas bort.
Även när jag läser själv har jag svårt att finna ett flyt som gör att jag orkar hålla intresset uppe, orkar fortsätta även om jag egentligen vill veta hur det går för den lille pojken. Funderar dock lite på detaljrikedomen i vissa av de delar jag tagit mig igenom - händelser och de känslor som förknippas med dem, hos en pojke som sägs vara i sitt första, andra, tredje levnadsår. Väldigt välformulerat och reflekterat av ett barn som nog kan antas knappt själv hade ett språk stora delar av den tiden…
Så många tankar, så många känslor. Jag kan inte föreställa mig den smärtan krig och flykt kan orsaka en människa. Men jag får ta del av det via denna bok. Berättelsen är hemsk, hjärtskärande. Minnen från barndomen med morföräldrarna så vackra men saknaden efter föräldrarna ständigt närvarande. Sjukdomen hotar hela pojkens existens. Integrationen till Sverige är svår. Saknaden efter den kvarlämnade systern och dottern i Kurdistan sinar aldrig.
Jag tänker på alla människor i Ukraina som just nu genomgår en liknande situation som denna familj gjort i Iran cirka 30-40år sedan. Världen kan vara så orättvis och mörk.
Bokens språk gör den sorgliga och skrämmande berättelsen nästan vacker på ett sätt. Det är omöjligt att sluta lyssna. Varje mening är poetisk och suger in mig i berättelsen. Jag glömmer allt annat och existerar bara i boken.
Fick extra stjärnor för sin verklighetsbakgrund. Skört om ett barns strid, att bli förstådd, älskad och levande. Välformulerat ur barnets ögon, men också med bitter vånda i förälderns kamp. Förtryck i det stora och det lilla symboliseras av vuxnas handlingar och staters orättvisor.
Tycker mycket om. Men blir ibland utmattad av språket, som vill mycket (för mycket?) men blir snudd på förutsägbart. Vackert ändå. Viktig och berörande berättelse. 3,5.