Den som dödade helvetets änglar

Firma Hamilton & Ponti #1

by Jan Guillou

Det är inte vilka pensionärer som helst som hamnar i kampen mot extrem och ytterst välorganiserad brottslighet. Den ene är journalistveteranen Erik Ponti, den andre hans gamle vän från förr, den forne underrättelseofficeren Carl Hamilton.
Till synes ett mycket omaka par, som det dock vore oklokt att underskatta. De hamnar snart i ett mycket händelserikt äventyr där inte bara livet står på spel.
Jan Guillou inleder en ny serie men med två välbekanta romanpersoner i huvudrollerna.

Genres: Fiction, Crime, Swedish Literature, Thriller, Audiobook, Sweden

319 pages, Hardcover

First published January 19, 2022

About the author

Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.

Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.

In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.

From Wikipedia

Reviews

[Chris W · Rating 2 out of 5]

Jag har betygsatt över 1200 böcker men aldrig tidigare skrivit ett omdömme.
Denna gång behövs det!

Guillou är en av våra största och bästa författare! Ondskan, Hamilton, Arn och (större delarna av) Det stora århundradet saknar, enligt mig, motstycke. Jag har läst och lyssnat på dem flera gånger.
Men detta är något annat...

Bokens 320 sidor handlar, i vilt hoppande paragrafer, om:

20% Det gör ont att bli gamal, men det finns bra hjälp att få
8% "Den som dödade helvetets änglar" - brottsfallet med superavrättaren
22% Kolumnist i Aftonbladet: "Kändisar som jag retar mig på" *
2% Kronologisk återrapportering över Covid progressionen i Skandinavien
3% Inställda bokmässor
5% Djur och natur
10% "Men inte om det gäller din dotter" (återberättad)
5% "Madame Terror" och andra tidigare historier (återberättade)
25% "Stråltant" **

*) MEN GUILLOU, VARFÖR?! Andra använder Twitter för detta.
**) Ett rafflande och humoristiskt äventyr med Hamilton, Ponti, mat och dryck. STRÅLANDE! LÄS DETTA!! (Historien börjar på sid. 196.)

Även om tidigare karaktärer, från andra böcker, aktivt förekommer i historien så är de nästan bara olika namn, och ev krämpor. Dialoger med och av dessa saknas nästan helt, liksom personbeskrivningar i stort. Men givetvis har alla höga chefspositioner i olika myndigheter och älskar dyr- GODA viner!

Efter att läst decalogin Det stora århundradet har jag ännu inte tagit till mig varför Armani och Gucci är vulgärt men vin i 10,000 kronorsklassen inte. Pontis och Hamiltons "märkesjeans" har knappast fyndats på H&M?! "Nyrikedom" är fult, men att tjäna miljoner på sitt författarskap exkluderas därifrån.

Det är fruktansvärt lite dialog i boken. Boken innehåller t.ex. en flera sidor lång middagsbjudning där karaktärernas dialog inte skrivs ut alls. I samma anda undviks telefonsamtal då man istället skickar (monolog)mejl eller ringer till tredjepart för att sedan återberätta informationen som gått mellan Hamilton och Ponti, et.c.

Det finns en del klumpiga meningar i boken. Den här stod ut: "Snaggade och tatuerade långt utöver den moderna svenska seden som sedan en tid när underklassen var färdigtatuerad börjat tränga upp i nedre medelklassen."

Det Guillou gör bra, det gör han i toppklass! "Stråltant" är mycket läsvärd och Guillou bjuder även på en del självironi - i de delarna av boken... Hamilton och Pontis relation och rikemansfasoner är hjärtvärmande och komiska.
Hade hela boken varit i denna anda hade den fått ett 4-stjärnigt omdömme!

Jag önskar så att Guillou kunde utelämna sina personliga vendettor, med kulturetablisemanget, ifrån framtida böcker i denna (förhoppningsvis) framtida bokserie. Dessa borde vara andra historier för andra böc- TWITTERinlägg.

[Catsbooksandcoffee · Rating 2 out of 5]

Den der dræbte helvedes engle er….anderledes. Det er i hvert fald ikke på nogen måde det jeg forventede fra Jan Guillou. Jeg har altid elsket Guillous forfatterskab, men denne gang faldt det helt til jorden. I en mærkelig blanding af fiktion og forklædt autofiktion fletter Guillou sit eget liv sammen med sit alter ego: Erik Ponti. Det kunne fungere rigtigt godt – men det gør det ikke.

Bogen byder mest på Guillous betragtninger om Corona, at blive gammel, kritik af Sverigesdemokraterne og de moderne forfattere – der selvfølgelig ikke gider skrive det folk vil have. Selvfølgelig skal der også skydes på Expressen, som vi efterhånden er blevet vant til. Positivt er det dog, at disse betragtninger indeholder en stor del af både satire og underholdende læsning.

Der er nogle genfortællinger af Guillous tidligere bøger, og hvis du har læst dem, genkender du nok det hele. Bogen blander karakterer ind fra stort set alle de bøger, Guillou har skrevet. Hamilton og Pontis forhold og deres rigmandsmanerer er dog ganske underholdende – måske skulle dette have fyldt mere i bogen.

Bogen byder på visse steder på nogle meget kringlede sætninger, ligesom dialog ikke ligefrem er noget der er lagt vægt på. Det virkede ikke som om Guillou selv vidste hvor han var på vej hen, så måske skulle redaktøren have været meget mere ind over bogen. Det tyder dog på, at Jan helt bevidste har valgt at skrive bogen på denne måde.

Du må ikke forvente en action fyldt thriller af Den der dræbte helvedes engle. Bogen lever på ingen måde op til sin dramatiske titel, der ellers giver forventninger om noget i stil med de tidligere Hamilton bøger.

Bogen sniger sig op på to stjerner grundet historien om et hæsblæsende og humoristisk eventyr med Hamilton, Ponti, mad og drikke (start på side 191).

[Christian · Rating 4 out of 5]

Guillou gør det han er bedst til: skriver gennem sit alter ego, Erik Ponti. På en måde en selvbiografisk og samtidig fletter han sine tidligere roman figurer ind i fortællingen.
Ikke den bedste Guillou bog, men bestemt læse værdig, hvis man kan kæmpe sig gemmen første halvdel.
Ser allerede frem til næste års Guillou roman...

[Marléne Ärlemalm Dahlin · Rating 2 out of 5]

Den som dödade helvetes änglar är en bok som inte lever upp till sin dramatiska titel. I en märklig blandning av fiktion och förklädd autofiktion, vävs Guillous eget liv samman med en karaktär som känns igen från Hamiltonböckerna: Erik Ponti.

En stor del av boken handlar om åldrande: Carl Hamilton och Erik Pontis skröplighet och krämpor. Det är lite som att lyssna på en avlägsen släkting som drar igång med sina anekdoter.
Otaliga vändor om jakt, sjukdom och ryggsmärta. Det är kängor åt alla håll. Janne J är en ”enkel tänkare”, Lydia sandgren fin författaré som endast skriver för medelklassen. Aase Berg bitter och arg. Östergren beskriver han med värme, men avund skiner igenom.

Han retar sig på yngre kvinnliga författares framgångar och brister. Han (Ponti/Guillou) koketterar med att han måste göra research om sina kvinnliga yngre meningsmotståndare för att han inte känner till dem. Researchen gör han för att inte bli anklagad för ignorans och härskarteknik, som om han skulle låtsas inte känna till dem? Men det GÖR han ju inte, menar han. Vilket annat val har han som ”gubbe”, än att läsa på? En kränkthet, samtidigt självgodhet i att han på något skruvat sätt tycker att han överlistat andra genom att förekomma kritiken på detta sätt.

Berättelsen är upprepande och spretig. Jag hänger inte med i alla turer och tappar koncentrationen. Var är redaktören?
Karaktärer är platta. Till och med gestaltningen av hustrun är platt. Hennes närvaro går som en röd tråd genom romanen men när hon omnämns är det varje gång i relation till Erik Ponti och berättelsen om honom själv.
Det är lite gulligt trots allt, hur han njuter av hennes bekräftelse, även om den verkar komma sällan. ”Hon skrattade faktiskt!”, skriver han vid ett tillfälle. Hustrun framstår som den kloka av de två.

Vid ett tillfälle skymtar något annat. Han skriver att han är en ”förgrämd gubbjävel som sitter ute på landet och är bitter”.

Jag förväntade mig att allt som har med journalistik, kriminalfall och kultur att göra skulle vara intressant. Men nej. Inget nytt under solen. Allt som skrivs har jag redan avhandlats i kulturdebatten och i Jan Guillous kolumner. Det blir tyvärr ett lågt betyg.

[Jonas Toftefors · Rating 3 out of 5]

Jag vet ärligt inte vad jag tycker om boken. Å ena sidan sluggar Guillou via sitt alter ego hårt mot i princip alla, allt från sina gamla vanliga rivaler till mer otippade personer som Lydia Sandgren. Antingen är det bara bittert gubbtyck bristfälligt maskerat alter ego eller så har han förvanskat Erik Ponti till patetisk gubbe med krämpor.

När forne Carl Hamilton struttar runt med höftskada och Erik Ponti med diskbråck så blir det småputtrigt mysigt när två föredettingar skall lösa brott.

Ni som är gamla nog att ha läst Bo Baldersson, är inte Carl som statsrådet och Erik som adjunkten?

Boken blandar in i karaktärer från i princip alla böcker Guillou skrivit och särskilt mycket från "Men inte om det gäller din dotter" som han i princip återberättar från pärm till pärm under några kapitel.

Så ja, jag gillar hjälte och antihjälte som puttriga parafraser på Statsråd och Adjunkt men jag gillar inte alla knappt maskerade rallarsvingar mot kollegor i branschen och andra kändisar. Att slå mot andra så okänsligt gör Guillou till en liten lort.

[Madde J · Rating 1 out of 5]

Nu är det nog dags för Guillou att sluta skriva böcker.
Denna är en upprepning av tidigare böcker, påhopp på andra författare, skryt om dyra viner. Självgodhet av högsta rang. Historien med Hamilton kom i skymundan av en Gubbsjuk Guillou

[Jessica · Rating 3 out of 5]

(2,5 ☆)

Journalisten och författaren Erik Ponti och före detta underrättelseofficeren Carl Hamilton är två välkända romanfigurer om man läst Jan Guillou tidigare. Jag läste några Carl Hamilton-böcker för sådär 30 år sen, så jag kommer inte ihåg några detaljer, egentligen bara namnen. Nu är de pensionärer och dras båda med en del åldersrelaterade krämpor. Ändå hamnar de i nya farligheter då Hamilton lovar en av sina grannar, en rik äldre dam, att lösa mysteriet med spökljud som har börjat höras i hennes hus.

Till att börja med gjorde mig boken förvirrad. Vad läste jag egentligen? "Den som dödade helvetets änglar" är klassad som en spänningsroman, men i början trodde jag att jag läste Guillous självbiografi. Boken är skriven i första person och det tog ett bra tag innan jag förstod att Erik Ponti var berättar-jaget. Efter vad jag förstår så har Guillou kallat karaktären Ponti för sitt alter ego, så misstaget är kanske berättigat. Tycker att boken känns mer som autofiktion än spänning och det var inte alls vad jag förväntat mig. Jag vet bara inte om det är positivt eller negativt... Den som förväntar sig en actionfylld thriller á la tidigare Hamilton-böcker (så vitt jag minns dem) lär i alla fall bli besviken. Det här är lite mer Pensionärsligan - åtminstone när det gäller Ponti - som gnäller över krämpor, Covid-19, inställda bokmässor och liknande. Bitvis underfundigt och småkul, men kanske inte helt igenom läsvärt, om jag ska vara ärlig.

Det förekommer en del återberättande av Guillous tidigare böcker och har man läst dem så känner man igen sig och det kanske inte är så kul. För mig spelade det mindre roll då jag varken minns vilka böcker jag läst eller vad de handlade om. Jag lyssnade på ljudboken med Tomas Bolme som uppläsare och även om jag gillar hans röst och tycker att han gör ett gediget jobb så är han väldigt mycket förknippad med andra böcker för mig. Jag har tidigare lyssnat på många böcker om kommissarie Morse, där sagda Bolme varit uppläsare. Det tog ett tag innan jag kunde koppla bort hans röst från dessa böcker, men det är ju en högst personlig erfarenhet.

[Abibliofob · Rating 3 out of 5]

For all of those that read the Hamilton series and also Det Stora Århundradet (The Great Century) this could be a nice addition. I have read Den Som Dödade Helvetets Änglar (The One Who Killed The Angels of Hell) by Jan Guillou. This is a story told through the eyes of an ageing Eric Ponti and I found it rather entertaining with all the references to the earlier books. On the other hand I found it lagging in parts and it felt like the author wasn't really sure where he was going. I think it can be a decent new series but time will tell. Guillou is as always a man with a great language and I always find it a pleasure reading his texts. There is a great flow in it although I think this is the worst I read by him. I found the angle of writing about the ageing and not so fit characters interesting and actually are looking forward to the next book.

[Sidsel Sander · Rating 3 out of 5]

Jeg nåede virkelig at blive bekymret i begyndelsen, men så blev jeg heldigvis fanget mod slutningen😊

[Caroline · Rating 1 out of 5]

Kanske snarare en minusstjärna? Bland det absolut sämsta skräp jag någonsin har läst.

[Anton · Rating 4 out of 5]

Den som dödade helvetets änglar är något av memoar för Guillou, men ur hans karaktär Eric Pontis perspektiv. Ponti är väl både uttalat och uppenbart baserad på Guillou själv så det blir något märklig läsning. Guillou ondgör sig i vanlig ordning över GW och Lambertz, men han lyckas också med att karaktärsmörda mer eller mindre hela den kvinnliga deckarförfattarkåren i Sverige. Blandat med hugg mot diverse kändisar följer recaps av några av de tidigare Hamiltonböckerna. Huvudspåret om vem som verkligen dödade helvetets änglar får otroligt lite plats i berättelsen. Maximalt 25% av sidorna ägnas åt detta huvudmysterie.

Jag tyckte att det var trevlig läsning. Guillou är lättläst.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

När svärfar mellan skål och ägg hävdade att enbart 3-4 procent av det här aset består av krimi finns/fanns ju inget annat val än att inmundiga skiten: vem kan stå emot 90 procent läsgodis in formas hanses (J.M:s) Mont Blanc-penna och – mums, mums – hanses (J.M:s) diskbråck. Frågetecken.

Alltnog. Det är viktigt att tänka på "pocenten".

Den är förrädisk. 

Och nog får krämporna och skrivdonen sina beskärda delar, men förfärligt möe ges till en figur vid namn Hamilton och nån sorts internationell underrättelseverksamhet. Där kunde en annan inte uppamma så mycket gubbkuk, trots virke och fantasi.

På det hela taget ytterligt gäspigt, men stora tuttar i och med det autofiktiva.

[Sebastian Sampallo · Rating 2 out of 5]

Den som dödade helvetets änglar var en småtrist bok vars syfte i huvudsak verkar ha varit att ge Jan Guillou (genom sitt alterego Eric Ponti) en arena att smäda personer som han inte är så förtjust i. Guillou svingar vilt och brett, till synes utan hänsyn till hur han uppfattas. Hårdast åtgången är nog Janne Josefsson (som i princip utmålas som den mest korkade journalisten i Sverige, vilket mot bakgrund av hans deltagande i Alla mot Alla kanske i och för sig kan stämma). Även hela det kvinnliga deckarförfattarskrået och Lydia Sandgren får ett par rågade slevar. Som vanligt är GW också föremål för dryga kommentarer.

Utöver Gullious svingande får vi också ta del av en del betraktelser av Coronapandemin och hur den hanterades i Sverige. Dessutom bjuder Guillou förstås på två olika berättelser av mer deckarkaraktär (varav den enda har gett boken sitt namn), som är ganska underhållande. I ett av dessa mål går Ponti ihop med Carl Hamilton för att utreda ett potentiellt ofredande (i och för sig av högt kaliber) av en gammal rik tant.

På det stora hela tyckte jag att Den som dödade helvetes änglar var smårolig, och jag fnissade med skräckblandad förtjusning åt Gullious nutidsbetraktelser och vilda svingande mot den svenska kändiseliten. Det kändes dock som att boken saknade en röd tråd, och delarna som faktiskt hade någon vettig handling var för korta för min smak.

[Ditte · Rating 1 out of 5]

Dette var nok årets skuffelse for mig. Som stor fan af Carl Hamilton-serien så jeg frem til en fortsættelse så mange år senere. Det fortryder jeg nu.

Det er meget længe siden, jeg har skullet kæmpe mig igennem formålsløst indhold på denne måde. Guillou bruger mere end halvdelen af bogen på at skrive en stream of consciousness dagbog fra en gammel forfatter, og det bliver mere tydeligt end nogensinde, at Erik Ponti karakteren er en self-insert karakter.

Hvad handler bogen om? At Guillou synes, at covid-19 pandemien var træls, for så kunne han ikke invitere til påskefrokost. At han har haft en diskusprolaps, men er kommet over den med operation og træning, og så får den ikke for lidt med refleksioner over den svenske bogbranche og unge debuterende forfattere.

Carl Hamilton-plottet? Det er til at overse, og hoved-mysteriet bliver endda hurtigt afsløret for så at gå i glemslen.

Det værste bliver dog, at Guillou’s forfatter flere gange nævner, at hvis han skal vende tilbage til forfatterskabet, vil han skrive noget eksperimenterende, flydende og temaløst, med en jeg-fortæller, og nogle af de gamle figurer fra hans succesromaner, men hvor det mest skal handle om deres skavanker som gamle. Altså en gang meta-henvisning, der fortæller mig som læser, at Guillou ikke bare ved, hvad han gør, men at han griner alle sine læsere lige op i ansigtet.

Jeg læste den kun færdig i trods - for at kunne skrive denne vrede anmeldelse og advare andre.

[Astrid Råberg · Rating 3 out of 5]

Ja, nej, men oj! Så splittrat! Två (tre?) olika intriger om vart annat, blandat med gubbgnäll om kvinnliga författare, koketteri om expertis angående vin, jakt och matlagning. Och, nej, utvikningarna är inte berikande eller Klas Östergrenska.

[Hans Jonsson · Rating 1 out of 5]

Ett introvert mischmasch, direkt jobbigt att läsa. Har läst många bra böcker av honom, men skippa denna.

[Nick · Rating 2 out of 5]

Det övergripande temat är åldrande med de krämpor som hör till. Att se sina vänner och bekanta dö och närma sig insikten att det inte är långt kvar innan man själv blir jordgubbe. Redan nu är en fjärdedel i dödsannonserna yngre än en själv, och snart är det väl uppemot hälften. Som lök på laxen en världsomspännande coronapest som dessutom försätter det lilla liv man har kvar i pausläge. Utan tvekan är den här delen bokens styrkor.

I övrigt är det en rätt splittrad bok. Ett mord i början som är upphov till bokens titel och inte leder någonstans eller har någon direkt bäring på resten av storyn. En deckarhistoria som löser sig lite för snabbt och bekvämt för att den ska hinna bli intressant. Av någon märklig anledning en alldeles för lång rekapitulation av händelserna i Madame Terror och Men inte om det gäller din dotter som måste ta upp runt en femtedel av den här boken och endast mynnar ut i slutsatsen att Carl Hamilton är snabb på att skjuta.

Guillou, genom sitt alter ego Erik Ponti, delar ut rallarsvingar till höger och vänster och det blir en hel del upprepningar från till exempel Guillous yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt - mitt skrivande liv.

Dock fruktansvärt roligt vad han skriver om "den från SVT pensionerade avslöjaren av sjukvårdspersonal och bidragsfuskare med 'invandrarbakgrund'" (s. 52), Janne Josefsson:

Med lite tur är förre "avslöjarreportern" Janne Josefsson med i kvällens avsnitt av "Alla mot alla" i Kanal 5. Han är häpnadsväckande att se, kan bli osäker inför frågan hur många månar jorden har eller om Muhammed och Jesus var släkt. Skadeglädje kan vara skamligt uppiggande. (s. 117)

Inte heller Leif GW Persson, Guillous gamla vän (eller kanske snarare vid det här laget frenemy) går säker:

Han tycks hålla sig i strikt coronakarantän, verkar klokt. Så vi ses numera bara i tv-reklamen för hans "utvalda" enklare och extrasockrade bordsviner från Portugal. Vore förstås en lättnad om han blev lika rik på sina vinaffärer som han alltid sagt att han blev på att skriva deckare. Han riskerade ju att skryta ihjäl sig. (s. 28)

Något kuriöst skriver bokens berättare Erik Ponti om sin morbror Carl Lauritz (s. 269). Ett litet problem med det är att Carl Lauritz inte är morfar till Erik Ponti, utan till Guillous andra alternativa alter ego Eric Letang i bokserien Det stora århundradet. Även Gilda Lauritzén, som är dotter till Solveig (Eric Letangs kusin) och barnbarn till ovan nämnde Carl Lauritz gästspelar (även den här generationen Lauritzén tycks fortsatt lida av Guillous bästsyndrom, för självklart måste hon ha både en examen från Handelshögskolan och en juristexamen (s. 42). Dock är det aningen oklart hur Gilda känner bokens protagonist, Erik Ponti. Kan det vara så att Guillou har blandat ihop sina två alter egon Erik Ponti och Eric Letang?

Hamilton säger att han "förlorat två fruar och två barn i bilar utan sprängskydd" (s. 284). Sant är Hamiltons andra fru Tessie tillsammans med sonen Ian Carlos sprängdes till döds med en bilbomb i En medborgare höjd över varje misstanke. Hans första fru Eva-Britt och dotter Johanna Louise prejades dock ner av en skåpbil i gränderna i Gamla Stan av italienska yrkesmördare i I Hennes Majestäts tjänst. Aningen oklart om det är Ponti, Hamilton eller Guillou (eller möjligen alla tre) som tycks vara offer för en sakta smygande senilitet, vilket förvisso skulle gå i linje med bokens tema.

Jag skrattade gott åt Guillous av superspridarna i den skidåkande medelklassen, för exakt så här kände jag då:

Landet befann sig mitt i andra coronavågen, sjukvården överbelastad överallt och överheten hutade frekvent åt medborgarna att inte anlita sjukvården utanför hemorten. Förmaningen riktade sig väl främst till den skidåkande medelklassen som visat sig vara en av de starkaste motorerna bakom smittspridningen. Först kom de hem med den första smittan från de italienska och österrikiska alperna efter februarilovet. Men redan till påsken måste de prompt åka skidor igen. På grund av det europeiska reseförbudet fick det bli Åre och liknande inhemska skidorter. Där klumpade de ihop sig på nytt. Varvid de smittade varandra och den lokalanställda personalen som smittade sina anhöriga och följaktligen överbelastades den jämtländska sjukvården. Varefter smittade skidåkare i medelklassen återvände till Stockholm som coronakurirer. (s. 71)

Förutom att jag generellt har svårt för böcker skrivna i första person så fungerar inte riktigt blandningen i boken. Mordhistorien leder ingen vart, detektivhistorien är alldeles för tunn och för mycket utrymme ägnas åt Här är ditt liv med Carl Hamilton. Överlag känns boken som en alldeles för lång prolog inför den kommande deckarserien om firma Ponti och Hamilton.

Guillous styrkor som författare i såväl Hamiltonserien som Det stora århundradet är hans mästerliga förmåga att väva samman verkliga händelser med fiktion. Av förklarliga skäl blir det kanske lite svårare nu när båda karaktärerna är pensionärer och de verkliga händelserna mer blir allmänna betraktelser över samtiden snarare än något karaktärerna faktiskt har en aktiv roll i.

Men vem vet? Nästa bok kanske blir bättre. Händelserna i början av den här boken som ligger till grund för dess titel kanske får samma långtgående konsekvenser som händelserna i Vendetta?

[Emil · Rating 2 out of 5]

Den här boken består av två spår kan man säga. Ett handlar om Guillous alter ego Erik Ponti som skriver lättsamt om en åldrad skribents vedermödor, framför allt ryggproblem, irriterande recensenter och bortdöende kolleger. Roligt! Det andra spåret handlar om ett brottsfall som jag tyvärr inte kan återge ens i stora drag, eftersom det var hart när omöjligt att intressera sig för. Och jag läser ändå en del deckare. Tror dock det finns Guillouläsare som känner tvärtom, att brottsfallet var bokens behållning.

En kul anekdot: Stod och slöade på en second hand härom dagen och hörde ett samtal mellan två gymnasister, en grabb och en snygg tjej.
Han sa: "Gud jag läser för lite, jag läser typ aldrig."
Hon: "Okej."
Han: "Men jag har en bok jag ska läsa: Ondskan."
Hon: "Vad är det för bok?"
Han: "Det är en klassiker, alla våra föräldrar har läst den."

Först tänkte jag: Jösses vad obildade ungdomar är.
Sen tänkte jag: Jag är för gammal för att hänga i second hand-butiker.
Sen tänkte jag: Dickens-Flaubert-Kafka-Beckett-Guillou?

[Kenneth · Rating 2 out of 5]

Jag råkade läsa del 2 ”Eventuellt uppsåt – Att döda ortens gangsters” i Jan Guillous nya serie ”Firma Hamilton & Ponti” före den nu aktuella delen 1 ”Den som dödade helvetets änglar”. Jag tror inte, att det gjorde någon större skillnad i vilken ordning man läser dem. Som jag konstaterade i min recension av del 2, har jag alltid varit en stor vän av Guillous skrivande, men liksom i den tidigare boken sviker Guillou sina fans även här.

Pennan (Mont Blanc) flyter nog, men det den producerar ger inte någon anledning till hurrarop. Allt jag skrivit i min recension av den tidigare boken gäller även denna. Om möjligt är denna bok ännu virrigare än den senare. I dekalogin* ”Det stora århundradet” var Guillou ännu i toppform, men tyvärr verkar inspirationens brunn ha sinat. Här utlakar han sin tidigare produktion. Den här boken är ett sammelsurium av karaktärer och händelser från tidigare böcker, nog så trevligt skvaller, ”autofiktion”, ordflöden och dagdrömmar. Drömmen om ”allsmäktighet” finns ännu kvar, men har börjat tyna.

Jag frågar mig varför försöka bygga en roman av så här aparta ingredienser. Det här materialet skulle ha fungerat mycket bättre i en samling noveller, essäer eller vad man nu vill kalla dem. Alltså mer eller mindre fristående berättelser. Samtidigt må sägas, att jag nog även här njuter av de ”kängor” Guillou delar ut i olika riktningar, men de är ändå bara enstaka ljusglimtar.

Det skall ändå sägas, att boken även har sina ljusglimtar. Guillou är fortfarande beläst och har förmågan att skärskåda tidens fenomen och skildra dem på ett briljant sätt i skrift. Bland ljusglimtarna kan nämnas analyserna av Putins person och makttillträde. Men också det skulle säkert ha blivit bättre i en fristående essä.

* Kan man kalla den så?

[Charlotte · Rating 2 out of 5]

Det kan være svært med høje forventninger. Uanset hvilken side af ligningen man står på.

I mine øjne er Jan Guillou en af de bedste skandinaviske forfattere i min tid, og det betyder selv sagt at der er lidt at leve op til når han udgiver en ny bog.

Af grænsende til uforklarlige årsager har ingen på teamet der udgav bogen rejst flaget for, at man ikke behøver udgive alt man har skrevet til en bog. "Den der dræbte helvedes engle" er 80% personlig dagbog fra coronatiden, 20% bog. Hvilket er tragikomisk givet det faktum, at der skydes på forfattere der skriver "100 eller 200 sider for meget" (så vidt jeg husker er det formuleringen). Der er simpelthen for meget mavesur gammel mand og for lidt skarpskytte over bogen. Lige så underholdende som det er, at observere når folk ikke har nogle fucks tilbage og hænger sine venner/fjender/bekendte/folk man føler man har hørt for meget om ud ved navn, så bliver det trættende mere end noget andet, når de samme fraser om de samme grupper gentages for tiende gang på 150 sider.

Det er en lidt uheldig klippe-klistre af dagbog og første idé til historie, der ikke virker specielt godt. At man har forsøgt at lave en form for flydende overgang ved at inkludere opsummere de tidligere bøger indeholdende karaktererne gør ikke situationen bedre. 3-i-1, men man skulle nok have taget de to ud.

"Selve" bogen. Altså den del der er andet en Jan G's alterego der har ondt i ryggen og er træt, sur og skuffet er egentlig udmærket. Desværre er der bare ikke så meget af den.

[Helena Wessén · Rating 3 out of 5]

Jan Guillou är en hedersman. Han genomsyras av hög arbetsmoral, gentlemannamässighet och hjärtat där det ska vara (till vänster).

I denna roman är han åter lätt förklädd till sitt alter ego, journalisten Erik Ponti, som vi ju minns från de smärtsamma ungdomsåren i Ondskan. Nu är han åldrad, både journalistveteran och författarproffs. Jag suger in varje daglig rutin och tanke i gubbens liv, fast det är under coronaåren och därför säkert extra stillsamt och distanserat från storstadens puls. Kampen mot ryggsmärtan (som är så illa den får honom att stå och skriva). Kärleken till hustrun. Längtan till fredagen när hon kommer till honom i bil med påsar från Östermalmshallen. Blomsterbuketter han plockar och smyckar matbordet med. Viner han väljer med stor omsorg och kunnande. Svampjakt. Intresse djur och natur. Den dagliga gymträningen. Krönikorna i Aftonbladet. Lösryckta tankar och lite av skvaller runt författarkollegor. Den repetitiva avskyn mot Expressen.

Det är det lilla livet som är bokens behållning. Resten av historiens 'hittepå' i agentstil hafsar jag igenom på jakt efter nästa självbiografiska element (nej, Carl Hamilton har inte mig i sin målgrupp).

Bokens första mening: "Allt är gråväder, dimma ända ner till sjön, dimma också inom mej, fyra månaders mörker till vårdagjämningen och det enda som är säkert är att jag aldrig mer ska skriva någon jävla deckare."
Nej skriv inga mer deckare Jan! Det är hög tid för en självbiografi i jagform.

[Lars Hellberg · Rating 3 out of 5]

Inleds med att Guillous fiktiva alter ego, Erik Ponti, ondgör sig över deckardrottningar, självbiografier och överlånga romaner, men blir snart till en meta-självbiografi över Pontis liv, något av en deckare och nåt hundratal sidor för långt.

Som alltid från Guillou är det välskrivet, vasst och underhållande, men i det här fallet blir det alldeles för mycket Greatest Hits. I och för sig lite kul att se gamla historier ur ett delvis nytt perspektiv, men då Ponti ofta befinner sig i utkanten av de historierna blir det så att säga rehash at a a tangent. Det är de bitarna jag gärna hade sett på klipprumsgolvet.

Mest underhållande tycker jag faktiskt att gammelmanskrämpor och smågnäll är. Även om jag inte riktigt är där än så känns det relaterbart på ett sätt som The Best of Krönikören inte riktigt når upp till. Ponto och Hemilton som leker Tvillingdeckarna är också kul, och det skulle inte förvåna mig om Persbrandt och Bergqvist redan är castade.

Om det verkligen visar sig vara Guillous sista roman, så känns kanske slutet en aning snöpligt. Avstod från att skriva skröpligt. Om det skulle bli fler ålderdomsdeckare så ser jag fram emot dem. Fast utan den fiktiva självbiografidelen.

[Popup-ch · Rating 2 out of 5]

Jan guillou lovar (som sin alter ego Erik Ponti) att inte degenerera i gubbsjuka fantasier och rättfärdiganden - och gör sedan exakt det i nästan 12 timar av Thomas Bolmes smått uttråkade uppläsning. Det är en osorterad blandning av självömkanden om åldrandets våndor, solidaritetens haveri, skrupulösa direktörer, covid-19, rasistiska sverigedemokrater och moderna författare som inte kan skriva vad folk vill läsa (alternativt skriver precis vad folk vill läsa)

Inklämt bland all denna galla finns bland annat brottstycken från tidigare böcker, samt en ny liten historia där författaren tillsammans med Carl Hamilton genomför en liten 'operation', där de utan några som helst skrupler om lagar och förordningar begår inbrott, olaga avlyssning och utpressning.

Långt ifrån Guillous bästa bok. Gubben börjar bli lite väl gammal, och borde kanske ta det råd hans alter ego i boken gett till Gunnar Myrdal. Dags att gå i pension på riktigt!

[Karine · Rating 5 out of 5]

Nå koste jeg meg! Usikker på hvor jeg skal plassere denne innen sjanger, skrivestil og handling. Av tittel og cover trodde jeg det var krim, og det er jo på et vis en krim. Fortellervinkel og skrivestil sender den imidlertid i retning dagbok eller en manns brainstorming og skriblerier. I kjent stil bruker Guillou tid på samtidens politiske spørsmål og i starten syntes jeg de analysene gjorde boka litt tung. Men etter hvert var det mer lettbeint spenning og nærmest komedie igjen, der Erik Ponti halter seg avgårde og avskyr nymotens teknologi. Så det hele er et sammensurium av krimgåter, samfunnsdebatt og digresjoner, og jeg digget det.

Leste boka fordi jeg elsket bokserien «Det store århundret» der Erik Ponti også er med. Carl Hamilton-serien har jeg ikke lest, men regner med det er derfra spenningsmomentene er arvet. Samfunnsdebatt er i alle fall helt i tråd med Det store århundret. Blandingen er uventet og gøy!

[Peter Carlsson · Rating 1 out of 5]

Guillou spyr galla över allt och alla som inte har samma åsikter som han själv. Han köper militärens och mainstream-medias politiska propaganda rakt av. Men samtidigt kritiserar han dem. Det blir både förvirrat och föråldrat.

Guillou har inte förmåga att använda dator, mobil eller internet för att hämta information från olika källor och kan därför inte bilda sig en sann bild av vad som händer i samhället idag. Ändå vill han så gärna kommentera. Men det går inte utan att vara påläst - och det är han inte längre.

Så han slänger in ett par gamla romankaraktärer för att göra det intressant. Men tyvärr blir det bara intressant för honom själv. För läsaren blir det bara trist och förvirrat. Kritikerna i Sverige har höjt detta till skyarna. Och det visar väl ganska tydligt att kritiker inte vet vad det talar om, utan bara vill ge Guillou en bra recension "för gamla tiders skull". Säkert roligt för dem och för Guillou - men knappast för läsaren.

[Anders Norrback Bornholm · Rating 2 out of 5]

Jan Guillou hyllas av kritikerkåren som tycker att han till slut har hittat ända fram med denna bok. För mig är det obegripligt. Den här boken är en kombination av Vardagar (d.v.s. ett uppräknande av fåglar i kombination med syrliga kommentarer till kändisar och kulturpersoner - den orkade jag inte med i mer än en timme) och sammanfattningen av handlingen i några tidigare böcker av Guillou (som ändå är det enda inslag som räddar den från en etta i betyg). Jag förstår nog helt enkelt inte genren, eller är kanske inte en del av den personkult kring författaren som krävs för att uppskatta en dagboksroman.

Jag hade också förväntat mig mer av Tomas Bolmés uppläsning. Jag kan bäst beskriva den som "förnumstig stackato", vilket gör det svårt att hålla uppe koncentrationen och följa med i texten.

Brasklapp: jag avslutade inte boken utan lyssnade bara fram till c:a hälften.

[Jani · Rating 2 out of 5]

Ljudbok, läsare T.Bolme.
Det känns som att Guillou numer har gjort sitt.
Det nya sättet att skriva känns intressant och har bra driv, boken skulle kunnat ha varit bra. Tyvärr kan dock författaren inte låta bli att, trots användandet av sitt alter ego, konsekvent lyfta fram sin egen förträfflighet och begåvning, samtidigt som han passar på att ge konkurrenter, kolumnister och andra en känga. Förvisso är vissa kängor välförtjänta, men dels kan det göras på ett elegantare sätt, dels framstår författaren mest själv som en bitter självgod gubbe som har blivit frånsprungen av verkligheten, tiden och samhället.
Kvinnosynen, teknikfientlighet på 80-tals nivå, författarens narcissism och annat kommer ivägen för vad som skulle kunna vara en bra story. Det är inte ens roligt, inte aktuellt, mest bara tröttsamt.

[Anders · Rating 3 out of 5]

Semesterläsning med lite dagboks ”lösgodis”, Jan Guillou har börjat skriva om sig själv (aka Ponti) precis som Ulf Lundell. Blir mest en humoristisk, ironisk bok om den åldrade journalisten. Att han tar sig förmånen att väva in lite Carl Hamilton väger upp det ganska trötta gubbgnället. 90 procent mångmiljonär, som tror att Aftonbladet o Expressen är det som gäller, och som lever på sitt gods o får allt serverat (trots oändliga tirader om ont i ryggen), och tio procent Calle H. Väver in lite gott o blandat från tidigare universum, i nån slags dagboks-hybrid. Ok underhållning men lite synd att han inte verkar skriva ”riktiga” berättelser längre.

[Britt-Marie Björkegren · Rating 5 out of 5]

En glad avspänd intervju på TV där J.G. nämner att, numera pensionerade, Ponti och Hamilton kommer tillbaka i ett friare scenario får mig omedelbart att vilja läsa hans nya bok.
Har för länge sedan läst ett fåtal böcker av honom så språket är välbekant och njutbart och här finns andra utvikningar som gör boken mycket läsvärd. Att han själv nämner Östergren och Lundell gör ju inte saken sämre.
Återkommande fundering om att läsa en författare vars åsikter/värderingar man inte delar och ibland ogillar. Spelar det någon roll - inte i det här fallet.

[Didde Elnif]

Lidt for meget en intro til en ny serie, hvor der er fokus på at “nye læsere kan begynde her”. Hvis man har læst de foregående Hamilton (osv.) bøger, så er det en opsummering af, hvad der foregik i disse. Og så er det tydeligt, at serien først for alvor starter i næste bog. Det var helt ærligt lidt skuffende. Samtidig bliver jeg træt af alle Guillous småreaktionære holdninger til både journalistik og feminisme, man fristes til at udbryde et “OK boomer”. Hvilket er ærgerligt, fordi han samtidig skriver så fængende.