What do you think?
Rate this book
Barndom
Berättelsen börjar 1933. Här beskriver Myrdal hur han bor i den lantliga tryggheten hemma hos sin farmor och farfar utan egentlig kontakt med sina berömda föräldrar. "Om jag kunnat formulera på den tiden hade jag antagligen sagt: Först dog farfar. Därefter såldes mitt barndomshem, där jag vuxit upp, på auktion. Så flyttades jag till mina föräldrar och skulle bo där. Sedan fick de en egen unge också." I boken anklagar Myrdal föräldrarna för att egentligen inte vilja kännas vid honom.
230 pages, Hardcover
First published January 1, 1982
94 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 13 of 13 reviews
November 16, 2022
Sveriges mest refuserade skribent, ändå inte tillräckligt refuserad, menar jag. Den här första delen i hans barndomstriologi från 1982 är oväntat svag. Håll i hatten, här kommer en sågning!
Jag blir inte klok på Jan Myrdal. Han föddes 1927, dog 93 år senare efter att i nästan hela sitt liv varit verksam som kommunistisk skribent, politisk aktivist och debattör. Han tog ställning mot USAs och Sovjets invasioner. Han var gift fyra gånger, den sista hustrun var drygt trettio år yngre än honom. Han var motståndare till samkönade äktenskap.
Barndom handlar dock inte om något av ovanstående. Här släpper han fram vad det verkar en uppdämd frustration och besvikelse gentemot föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal som han menar inte tyckte om honom. En personlig vendetta, viktig för honom att skriva kanhända, men ointressant för andra. Dels för att språket är intetsägande, formen och innehållet lika så. Möjligen var hans föräldrar dåliga föräldrar, men han lyckas inte förmedla några känslor till läsaren och inga rimliga argument som stöder hans postulat. Tvärtom framstår de som ganska vanliga, bemedlade, karriärister. Jan själv verkar däremot lite svår att tycka om.
Den viktigaste uppgift en förälder har är att älska sina barn, dock kan det vara svårt att bena ut vad det i praktiken innebär. Jag förstår inte hur Jan kan vara så säker på att hans föräldrar inte älskade honom. Han kritiserar Alva hårt för att hon saknade ”naturligt handlag” med barn. Han hatar sin mammas ”flöjtande” röst och kalla händer. Hon månade om att allt skulle se bra ut utåt – tillsammans med cirka resten av mänskligheten alltså. Att hon ofta ställde frågor och antecknade vad han svarade samt pratade om honom med sina vänner kränkte honom. Han verkar inte fatta att kvinnor ofta pratar med varandra om sina liv där barnen inte sällan är det viktigaste och därför i fokus. Inte snyggt att prata om barnen så att de hör förstås, inte minst om man tycker ungen beter sig dåligt, men inte heller en styggelse av den dignitet som författaren gör gällande. Sorken betedde sig uppenbarligen dumt åt och han var tjock, vilket föräldrarna satte ord på. Jättetrist förstås, att växa upp med barnflickor och hembiträden istället för med sina föräldrar. Att inte få åka med på semester och bli serverad blodpudding och pölsa medan de äter goda middagar utan sina barn. Men värre brott har begåtts. Inte minst på trettiotalet när det här utspelar sig.
Han är drygt femtio år när han skriver Barndom och vet nu minsann att han inte var ett gräsligare barn än andra. Det stämmer säkert. Men inget talar heller för att hans föräldrar var sämre än genomsnittet. Båda hans föräldrar var åttioplus när Barndom publicerades. Att han offentligt sågar sina gamla föräldrar på det här respektlösa sättet framstår som empatilöst och patetiskt. Jag saknar självdistans, tvivel, mognad, humor, feminism och självinsikt.
Jag tror att hela anledningen till den här bokens framgångar beror på Alvas och Gunnars ikonstatus som socialdemokrater och nobelpristagare. Med andra ord har Jan Myrdal gjort en Hans Falk (Kerstin Thorvalls son). Det vill säga begå karaktärsmord på sina kända föräldrar i en bok som aldrig skulle blivit publicerad om det inte vore för föräldrarnas status. Barndom är en av Tusen svenska klassiker, vilket är helt obegripligt. Rent litterärt är den inte ett skapande grand, enormt tråkig att läsa. Drömmar och självklarheter avlöser varandra. Han skriver om Descartes drömscenario som att det är hans egen idé. Han tycker inte om blondiner, har ”bara varit samman” med två. För att hans mor var blond menar han. Skämskuddenivå!
Jan Myrdal mina damer och herrar, uppkäftig och ordblind, runkade i ring och kollade flickor under kjolarna, förkastade sina föräldrar och drog med sig socialdemokratin i fallet. Jag har skrivit det förr men jag känner väldigt starkt för att uttrycka det igen: DEN SOM SA DET, HAN VAR DET!
Jag blir inte klok på Jan Myrdal. Han föddes 1927, dog 93 år senare efter att i nästan hela sitt liv varit verksam som kommunistisk skribent, politisk aktivist och debattör. Han tog ställning mot USAs och Sovjets invasioner. Han var gift fyra gånger, den sista hustrun var drygt trettio år yngre än honom. Han var motståndare till samkönade äktenskap.
Barndom handlar dock inte om något av ovanstående. Här släpper han fram vad det verkar en uppdämd frustration och besvikelse gentemot föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal som han menar inte tyckte om honom. En personlig vendetta, viktig för honom att skriva kanhända, men ointressant för andra. Dels för att språket är intetsägande, formen och innehållet lika så. Möjligen var hans föräldrar dåliga föräldrar, men han lyckas inte förmedla några känslor till läsaren och inga rimliga argument som stöder hans postulat. Tvärtom framstår de som ganska vanliga, bemedlade, karriärister. Jan själv verkar däremot lite svår att tycka om.
Den viktigaste uppgift en förälder har är att älska sina barn, dock kan det vara svårt att bena ut vad det i praktiken innebär. Jag förstår inte hur Jan kan vara så säker på att hans föräldrar inte älskade honom. Han kritiserar Alva hårt för att hon saknade ”naturligt handlag” med barn. Han hatar sin mammas ”flöjtande” röst och kalla händer. Hon månade om att allt skulle se bra ut utåt – tillsammans med cirka resten av mänskligheten alltså. Att hon ofta ställde frågor och antecknade vad han svarade samt pratade om honom med sina vänner kränkte honom. Han verkar inte fatta att kvinnor ofta pratar med varandra om sina liv där barnen inte sällan är det viktigaste och därför i fokus. Inte snyggt att prata om barnen så att de hör förstås, inte minst om man tycker ungen beter sig dåligt, men inte heller en styggelse av den dignitet som författaren gör gällande. Sorken betedde sig uppenbarligen dumt åt och han var tjock, vilket föräldrarna satte ord på. Jättetrist förstås, att växa upp med barnflickor och hembiträden istället för med sina föräldrar. Att inte få åka med på semester och bli serverad blodpudding och pölsa medan de äter goda middagar utan sina barn. Men värre brott har begåtts. Inte minst på trettiotalet när det här utspelar sig.
Han är drygt femtio år när han skriver Barndom och vet nu minsann att han inte var ett gräsligare barn än andra. Det stämmer säkert. Men inget talar heller för att hans föräldrar var sämre än genomsnittet. Båda hans föräldrar var åttioplus när Barndom publicerades. Att han offentligt sågar sina gamla föräldrar på det här respektlösa sättet framstår som empatilöst och patetiskt. Jag saknar självdistans, tvivel, mognad, humor, feminism och självinsikt.
Jag tror att hela anledningen till den här bokens framgångar beror på Alvas och Gunnars ikonstatus som socialdemokrater och nobelpristagare. Med andra ord har Jan Myrdal gjort en Hans Falk (Kerstin Thorvalls son). Det vill säga begå karaktärsmord på sina kända föräldrar i en bok som aldrig skulle blivit publicerad om det inte vore för föräldrarnas status. Barndom är en av Tusen svenska klassiker, vilket är helt obegripligt. Rent litterärt är den inte ett skapande grand, enormt tråkig att läsa. Drömmar och självklarheter avlöser varandra. Han skriver om Descartes drömscenario som att det är hans egen idé. Han tycker inte om blondiner, har ”bara varit samman” med två. För att hans mor var blond menar han. Skämskuddenivå!
Jan Myrdal mina damer och herrar, uppkäftig och ordblind, runkade i ring och kollade flickor under kjolarna, förkastade sina föräldrar och drog med sig socialdemokratin i fallet. Jag har skrivit det förr men jag känner väldigt starkt för att uttrycka det igen: DEN SOM SA DET, HAN VAR DET!
November 11, 2021
ja, nån Proust är han allt inte
July 12, 2024
Jättebra! Välskriven och fängslande. J Myrdal var säkert knepig dock, hade varit spännande att höra någon av hans släktingars version.
July 12, 2024
Mkt bra och gripande. Tills man läser De hemliga breven, av Janken Myrdal, Jan Myrdals son. 😬
December 29, 2020
Inte alls min smak. Väldigt mycket om fantasier och drömmar vilket jag inte tål. Det må vara fel att döma en bok baserat på att den handlar om ett tema man inte gillar, men det må vara hänt.
December 7, 2024
Jan Myrdals självbiografiska skildring av sin uppväxt väcker många tankar och reflektioner när jag lyssnade på den själv och i samtal med andra på restaurang Sajjva med goda bokklubbskamrater.
1. närmast fotografiskt minne. Boken är bemängd med uppsjö detaljerade skildringar av vänner från barndomen och en uppväxtmiljö präglad av gamla klassmarkörer och en strävan för att ernå en mer solidarisk samhällsordning, som i likhet med Per-Albins klassiska socialdemokratiska samhällsprojekt, inte besudlas av klassamhällets skrankor.
2.Kärleken till vänner som har haft stark betydelse för honom lyser igenom, medan Janne aldrig kände sig som en del av familjen. Gunnar framställs som en distanserad och med mobbarfasoner. Detta beteende känns igen från liknande samtida skildringar av fäder i den tidens Sverige som inte uppvisar förståelse för sina barns beteende och funderingar. Det som sticker ut i boken är Jans saknad efter en närvarande mor. I boken gestaltas Alva Myrdal, som likaledes kall och distanserad som Gunnar. Känslan av att inte vara en del av familjen framkommer inte mist genom att Gunnar och Alva beskrivs som just Gunnar och Alva, och inte som mamma och pappa.
3. Med god formuleringskonst levandegörs uppväxtskildringarna, utifrån barnets perspektiv. Den detaljrikedom och goda gestaltningsförmåga är en viktig förtjänst i boken, som överskrider eventuella sanningsanspråk.
4. Att Jans föräldrar, Gunnar och Alva, visade mindre omsorg om sitt barn vägs upp eller ersätts av den kärlek de kände sinsemellan. Den kärleken, om man ser bortanför barnets blick, är en grogrund och en inspirationskälla som kunde ha blivit en tillgång för Jan att ta med sig i livet, vilket hade krävts att han gått vidare från sin egen känsla av kränkthet.
Om man läser boken som just en roman och inte som ett debattinlägg är det just berättarglädjen, de vackra personporträtten, barndomsminnen i släktgårdsmiljö, det närmast fotografiska minnet av folkhemssverige och inte avståndstagande från Pol Pot (eller snarare inte) som jag tar med mig i min egen vandring genom livet.
1. närmast fotografiskt minne. Boken är bemängd med uppsjö detaljerade skildringar av vänner från barndomen och en uppväxtmiljö präglad av gamla klassmarkörer och en strävan för att ernå en mer solidarisk samhällsordning, som i likhet med Per-Albins klassiska socialdemokratiska samhällsprojekt, inte besudlas av klassamhällets skrankor.
2.Kärleken till vänner som har haft stark betydelse för honom lyser igenom, medan Janne aldrig kände sig som en del av familjen. Gunnar framställs som en distanserad och med mobbarfasoner. Detta beteende känns igen från liknande samtida skildringar av fäder i den tidens Sverige som inte uppvisar förståelse för sina barns beteende och funderingar. Det som sticker ut i boken är Jans saknad efter en närvarande mor. I boken gestaltas Alva Myrdal, som likaledes kall och distanserad som Gunnar. Känslan av att inte vara en del av familjen framkommer inte mist genom att Gunnar och Alva beskrivs som just Gunnar och Alva, och inte som mamma och pappa.
3. Med god formuleringskonst levandegörs uppväxtskildringarna, utifrån barnets perspektiv. Den detaljrikedom och goda gestaltningsförmåga är en viktig förtjänst i boken, som överskrider eventuella sanningsanspråk.
4. Att Jans föräldrar, Gunnar och Alva, visade mindre omsorg om sitt barn vägs upp eller ersätts av den kärlek de kände sinsemellan. Den kärleken, om man ser bortanför barnets blick, är en grogrund och en inspirationskälla som kunde ha blivit en tillgång för Jan att ta med sig i livet, vilket hade krävts att han gått vidare från sin egen känsla av kränkthet.
Om man läser boken som just en roman och inte som ett debattinlägg är det just berättarglädjen, de vackra personporträtten, barndomsminnen i släktgårdsmiljö, det närmast fotografiska minnet av folkhemssverige och inte avståndstagande från Pol Pot (eller snarare inte) som jag tar med mig i min egen vandring genom livet.
May 14, 2022
Jan Myrdal reminisces about his childhood in the 1930s. He was the first child of Swedish intellectual power couple Gunnar Myrdal (Nobel laureate in economics) and Alva Myrdal (Nobel Peace Prize winner).
I found the book to be quite boring, really. He talks about episodes in his young life but the only interesting thing to me was how awful his parents seemed to have been, at least towards their son. There isn't a single good memory of his parents in this book, the only good memories are with other relatives or some childhood friends. Though to be fair to his parents Jan Myrdal later visited Pol Pot's regime in Cambodia and said he had seen nothing wrong, so maybe his judgement isn't that great.
The book kind of just ends eventually when he reaches age 10 or so, and I was kinda happy it was over.
I found the book to be quite boring, really. He talks about episodes in his young life but the only interesting thing to me was how awful his parents seemed to have been, at least towards their son. There isn't a single good memory of his parents in this book, the only good memories are with other relatives or some childhood friends. Though to be fair to his parents Jan Myrdal later visited Pol Pot's regime in Cambodia and said he had seen nothing wrong, so maybe his judgement isn't that great.
The book kind of just ends eventually when he reaches age 10 or so, and I was kinda happy it was over.
December 12, 2023
Jag ser att Goodreads ogillar denna klassiker. Men i mina ögon, när jag nu läser om den precis parallellt med den nypublicerade brevboken, är det fortfarande fantastisk läsning. Gnällig, självupptagen och manisk, men djäklar vilken berättelse!
June 11, 2025
Kaxigt, (vanvettigt?), med en barndomsskildring som slutar innan författaren ens fyllt 11. Det är delvis rätt skakande, i relationen till föräldrarna. Det är också narcissistiskt och självupptaget på ett osmickrande sätt, men däri ligger väl en hel del av charmen.
Read
February 12, 20221001 böcker
Sid 42, mening 1:
”Härlig är jorden”
Sid 42, mening 1:
”Härlig är jorden”
June 5, 2023
Gammal gubbe som klottrat ner diverse minnen från en barndom utan närvarande föräldrar. Bygger naturligtvis helt och hållet på att både gubben & föräldrarna är kändisar.
May 30, 2025
Väldigt intressant historisk kontext! Jag har en lång review i mig, men jag orkar inte skriva den nu. Svår bok att betygsätta, för den är stundom briljant, stundom bara rabblande
August 16, 2025
Bra drag! Gamla Sverige! Piggade upp.. men ska läsa Janken sen
Displaying 1 - 13 of 13 reviews