What do you think?
Rate this book
Året med 13 månader
Året med 13 månader är en dagbok från hösten 2017 till hösten 2018. Det är ett dramatiskt år i Sverige, med stora konflikter runt populismen, yttrandefriheten, metoo och Svenska Akademien.
Under detta dagboksår intar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en egen, kontroversiell position. Ett par månader innan hon fyller femtio år, blir hon lämnad av mannen hon älskar. Fyra dagar senare anklagas hon för ett självmord. Barnet i uppväxtskildringen Mig äger ingen är nu en vuxen kvinna som måste hantera två kriser, en privat och en professionellt.
Det är en självprövande, polemisk skildring av offentligheten och en kvinna i dess mitt, av ställningstaganden, svek, tvivel och känslor kring mediernas makt och det oundvikliga åldrandet.
"Syns det på mig att jag lever ensam? Förut kunde jag beställa ett bord på KB bara för mig själv, när P inte var i stan. Jag läste och handskrev artiklar i restaurangstimmet, på de där vita dukarna som jag längtade efter som barn. Jag beställde ett glas vin och hittade en tankegång som fick mig att dricksa extra mycket. Det gör jag inte längre. Efter jobbet går jag hem till mig, där ingen mer än jag funderar över hur jag lever mitt liv."
Under detta dagboksår intar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en egen, kontroversiell position. Ett par månader innan hon fyller femtio år, blir hon lämnad av mannen hon älskar. Fyra dagar senare anklagas hon för ett självmord. Barnet i uppväxtskildringen Mig äger ingen är nu en vuxen kvinna som måste hantera två kriser, en privat och en professionellt.
Det är en självprövande, polemisk skildring av offentligheten och en kvinna i dess mitt, av ställningstaganden, svek, tvivel och känslor kring mediernas makt och det oundvikliga åldrandet.
"Syns det på mig att jag lever ensam? Förut kunde jag beställa ett bord på KB bara för mig själv, när P inte var i stan. Jag läste och handskrev artiklar i restaurangstimmet, på de där vita dukarna som jag längtade efter som barn. Jag beställde ett glas vin och hittade en tankegång som fick mig att dricksa extra mycket. Det gör jag inte längre. Efter jobbet går jag hem till mig, där ingen mer än jag funderar över hur jag lever mitt liv."
494 pages, Paperback
First published July 1, 2020
42 people are currently reading
999 people want to read
About the author
Åsa Linderborg
16 books44 followersÅsa Natacha Linderborg (née Andersson, born 20 May 1968) is a Swedish writer and historian. She writes regularly for Aftonbladet, where she works as chief cultural editor.
Åsa Linderborg was born in the city of Västerås, where she also grew up. Her father worked as a metalworker and her mother, Tanja Linderborg, is a former politician and Member of Parliament for the Left Party – Communists. Åsa Linderborg herself became a member of the Left Party – Communists in 1980 and the following year of its youth wing, the Communist Youth. In 1987 she became an ombudsman for the Communist Youth in Mälardalen.
Linderborg graduated with a Ph.D. in history from Uppsala University in 2001 with the dissertation Socialdemokraterna skriver historia ("Social Democrats Write History: History Writing Used as an Ideological Power Resource"), about the Swedish Social Democratic Party.
In 2007 Mig äger ingen , was released. The book received good reviews and was nominated for the August Prize in the category best Swedish-language novel of the year.
On 27 March 2008, Linderborg was presented as the new deputy cultural editor of Aftonbladet, with Karin Magnusson becoming the chief cultural editor. In 2009 Linderborg replaced Magnusson as chief cultural editor.
Åsa Linderborg was born in the city of Västerås, where she also grew up. Her father worked as a metalworker and her mother, Tanja Linderborg, is a former politician and Member of Parliament for the Left Party – Communists. Åsa Linderborg herself became a member of the Left Party – Communists in 1980 and the following year of its youth wing, the Communist Youth. In 1987 she became an ombudsman for the Communist Youth in Mälardalen.
Linderborg graduated with a Ph.D. in history from Uppsala University in 2001 with the dissertation Socialdemokraterna skriver historia ("Social Democrats Write History: History Writing Used as an Ideological Power Resource"), about the Swedish Social Democratic Party.
In 2007 Mig äger ingen , was released. The book received good reviews and was nominated for the August Prize in the category best Swedish-language novel of the year.
On 27 March 2008, Linderborg was presented as the new deputy cultural editor of Aftonbladet, with Karin Magnusson becoming the chief cultural editor. In 2009 Linderborg replaced Magnusson as chief cultural editor.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 170 reviews
October 22, 2020
Jag har gillat Åsa Linderborg sen Mig äger ingen, som jag trodde att jag läste nåt år efter att den kom, när jag var sådär 15-16. Men så kom jag plötsligt ihåg en gång på landet. Det var sommar och min pappas vän hade tagit båten över till oss. Han skulle lira tennis med farsan. Han frågade mig vad jag läste, jag sa Mig äger ingen, och han sa "Jaha. Hon var ju rolig i historieätarna". Så jag kontrollerade, och det sändes hösten 2012, vilket innebär att det måste ha varit sommaren -13. Då var jag 19. Och det passar ju helt och hållet in i historien. För samma höst sökte jag till grundkursen i historia på Uppsala universitet, där Linderborg doktorerat i dito ämne. Och snart därefter började jag läsa journalistik på universitetet.
Varför berättar jag det här? Vad följer av det jag säger? Linderborg doktorerade på en avhandling om socialdemokraternas historieskrivning. Jag skrev en c-uppsats om sossarnas syn på alkoholförbud under början av 1900-talet. Hon blev kulturchef på Aftonbladet, jag hoppade av journalisthögskolan efter två terminer. Allt jag gör är en halvdan efterapning av den här kvinnans liv. Hon tjänade tydligen 2 miljoner på Mig äger ingen, som hon köpte en bostadsrätt på Södermalm för. Kanske deckaren jag skriver på blir utgiven och räcker till en etta i Södertälje.
Varför berättar jag det här? Vad följer av det jag säger? Linderborg doktorerade på en avhandling om socialdemokraternas historieskrivning. Jag skrev en c-uppsats om sossarnas syn på alkoholförbud under början av 1900-talet. Hon blev kulturchef på Aftonbladet, jag hoppade av journalisthögskolan efter två terminer. Allt jag gör är en halvdan efterapning av den här kvinnans liv. Hon tjänade tydligen 2 miljoner på Mig äger ingen, som hon köpte en bostadsrätt på Södermalm för. Kanske deckaren jag skriver på blir utgiven och räcker till en etta i Södertälje.
October 25, 2020
Kunde verkligen inte sluta läsa. Älskade att få ta del av den här, det fina och fula i en annan människa, det motsägelsefulla, och påminnelsen om att man inte måste hålla med en persons åsikter för att uppskatta det hen skriver.
August 21, 2020
Så välskriven att jag flödar igenom den på nolltid (kul för nästa person i bibliotekskön). Intressant att läsa om hur Sverige hanterade #metoo-vågen och om livet på Aftonbladets redaktion. Året med 13 månader lär mig en hel del om Sveriges medielandskap, det som jag följt vid sidan av från andra sidan vattnet under större delen av mitt liv.
Jag gillar dagboksformatet och har inte behov av att den ska vara mer avslöjande än den är – för mig räcker det att Linderborg låter sig själv framstå som en människa med olika sidor, sidor som inte alltid går ihop – att hon inte alltid är konsekvent i sina åsikter och val. Året med 13 månader ger en mänsklig bild av henne och även om jag ibland vill protestera mot en del av det hon skriver är det ändå intressant att läsa om hennes tankar och åsikter.
Jag gillar dagboksformatet och har inte behov av att den ska vara mer avslöjande än den är – för mig räcker det att Linderborg låter sig själv framstå som en människa med olika sidor, sidor som inte alltid går ihop – att hon inte alltid är konsekvent i sina åsikter och val. Året med 13 månader ger en mänsklig bild av henne och även om jag ibland vill protestera mot en del av det hon skriver är det ändå intressant att läsa om hennes tankar och åsikter.
December 30, 2021
Jag är kluven. Jag tyckte mycket om "Mig äger ingen" och blir lite ledsen för att Åsas nya bok inte kommer i närhet av det. Stackars Natasha Kalashnikov. Var är hon nu? Vem ska ta hennes strid? Saknar den glöd som hon haft. Å andra sidan skriver Åsa Linderborg välartikulerat som alltid och jag trivs med att lyssna på henne debattera (detta är författaruppläsning) men att vara skönlitterärt alster är boken inte färdigutvecklad.
August 14, 2020
Ett fascinerande tidsdokument. Och en påminnelse om att jag inte alltid behöver hålla med om allt en person säger/skriver för att kunna ta till mig deras åsikter. Linderborg är bra.
February 22, 2021
Love and scandal... som Henry Fielding sade. Med kärlek avses inte bara P och exmaken utan den fina relationen med de vuxna eller nästan vuxna barnen. Nybäddade sängar, mat & vin och goda samtal med Göran Greider är det också trevligt att läsa om. Bra och innerlig inläsning av författaren. Spännade att våra vägar liksom korsats då och då; Gästis i Vbg och Almedalsbiblioteket bl.a.
Annars är jag lite i chock över all samtidsrealism som kommer emot mig nu när jag började läsa mer nyutgivet; klimathotet, Trump och #metoo i nästan varje bok. Min litterära sfär är annars 1800-talets New England hos Dickinson, Alcott eller Thoreau utan alltför mycket drama. Åtminstone under lockdown och pandemi är det egentligen klokast att stanna där.
Annars är jag lite i chock över all samtidsrealism som kommer emot mig nu när jag började läsa mer nyutgivet; klimathotet, Trump och #metoo i nästan varje bok. Min litterära sfär är annars 1800-talets New England hos Dickinson, Alcott eller Thoreau utan alltför mycket drama. Åtminstone under lockdown och pandemi är det egentligen klokast att stanna där.
September 3, 2020
Njaaaaae vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här. Tycker innehållet intresserar mig MASSOR men känns så långt och jobbigt och blev irriterad och hade mig under läsningen.
Dagboksformatet och drivet var behaglig men också... lite långtråkigt? Svårt att sätta fingret på vad det var. Sen är den välformulerad och blev bitvis berörd. Många gånger kände jag med författaren men har också blivit helt sjukt förbannad på henne under läsningens gång. Ni hör ju. Vet knappt vad som är ut eller in efter att ha läst den här. Den var MYCKET. Och samtidigt lite.
Dagboksformatet och drivet var behaglig men också... lite långtråkigt? Svårt att sätta fingret på vad det var. Sen är den välformulerad och blev bitvis berörd. Många gånger kände jag med författaren men har också blivit helt sjukt förbannad på henne under läsningens gång. Ni hör ju. Vet knappt vad som är ut eller in efter att ha läst den här. Den var MYCKET. Och samtidigt lite.
December 1, 2020
Svårt att betygsätta denna bok. Jag har antecknat massor under tiden jag har läst så här kommer en del lösa reflektioner, tyvärr blir det lite för långt men jag hade svårt att begränsa mig, vilket förvisso överensstämmer med boken.
Jag går in i läsningen med en dos skepsis pga vad jag läst om Åsa Linderborg (och hennes vänner) på senaste tiden men försöker att ändå läsa med öppet sinne. Hon skriver bra och har en del intressanta funderingar. Det svåra med såna här böcker är ju att det är en så stor del av författaren i texten och då blir det inte bara texten man möter utan också personen som finns även utanför denna text, på gott och ont.
I början av boken framträder en del teman och betraktelser som jag tycker om att läsa, vissa är berörande. Det handlar bland annat om åldrande, politik, klass, sorg över förändring, att utvecklas och ändra åsikt.
Jag blir upprörd. Ibland på samhället, ibland på Linderborg. Ju längre in i boken jag kommer desto mer är det Linderborg som irriterar mig.
Jag blir så konfunderad när hon själv sätter ord på hur patriarkatet ter sig, hur hon själv har utstått kvinnoförtryck, trakasserier m.m. (och att hon vet om att vissa av hennes åsikter kan få henne att framstå som kvinnohatare) - och ändå fortsätter hon på samma spår, och smeker patriarkatet medhårs. Jag fattar det inte, hon är liksom för smart för att vara så dum.
Tänk att skrämmas av när kvinnor i grupp reagerar på sexuella övergrepp och annat kvinnohat. Det är nästan ofattbart i kontrasten till hur hatande män i grupp beter sig.
Reflektionerna kring hur journalistikens ansvar ser ut under metoo och andra svåra situationer är intressanta till en början men dras väldigt många varv och tröttar ut mig som läsare. Genomgående saknas det också nästan helt perspektiv som utgår från offren. De anklagade männen får mycket mer luft, omsorg (och faktiskt medlidande) i Linderborgs berättelse.
Linderborg är skarp när det gäller klass, dubbel/förvirrande när det gäller feminism och när något tangerar rasism upplever jag att hon är väldigt grund, undvikande och i vissa fall verkar hon även helt blind för att det ens finns rasistiska strukturer i samhället.
Hon känns lite paranoid när det gäller att andra tidningar skriver om Virtanen och metoo för att sänka Aftonbladet. Mina tankar snuddade aldrig vid Aftonbladet under metoo. Hon är överlag otroligt upptagen med just Aftonbladet och hur tidningen påverkas av allt detta och hur den uppfattas utifrån. Känns som att hon lever lite i en egen värld. Men det kanske vi alla gör i och för sig.
Kanske är det omöjligt att dela med sig av en dagbok utan att det blir självcentrerat och snedfördelat åsiktsmässigt. Men ingen har ju tvingat henne att publicera sin dagbok oredigerad, och den är väl knappast det heller. Det genomgående kvinnoföraktet som pyser ut från både henne själv och hennes bekanta hade kanske inte behövt ges detta utrymme i ett samhälle där det redan finns för mycket av denna vara.
I övrigt verkar Linderborg ha ett fettförakt och någon slags avsky för ”fulhet” som besudlar både hennes beskrivningar av andra och hennes tankar om henne själv.
Kanske är det meningen att man ska sympatisera med Linderborg eftersom hon är så öppen med sina sårbara, privata känslor, men jag blir faktiskt mest irriterad. Jag tycker det blir en splittrad bok när hon å ena sidan vältrar sig i sin egen litenhet och å andra sidan kommer med sin ”storhet” i och med att hon predikar sina sanningar om samhällsfenomen som om de vore just sanningar.
Jag går in i läsningen med en dos skepsis pga vad jag läst om Åsa Linderborg (och hennes vänner) på senaste tiden men försöker att ändå läsa med öppet sinne. Hon skriver bra och har en del intressanta funderingar. Det svåra med såna här böcker är ju att det är en så stor del av författaren i texten och då blir det inte bara texten man möter utan också personen som finns även utanför denna text, på gott och ont.
I början av boken framträder en del teman och betraktelser som jag tycker om att läsa, vissa är berörande. Det handlar bland annat om åldrande, politik, klass, sorg över förändring, att utvecklas och ändra åsikt.
Jag blir upprörd. Ibland på samhället, ibland på Linderborg. Ju längre in i boken jag kommer desto mer är det Linderborg som irriterar mig.
Jag blir så konfunderad när hon själv sätter ord på hur patriarkatet ter sig, hur hon själv har utstått kvinnoförtryck, trakasserier m.m. (och att hon vet om att vissa av hennes åsikter kan få henne att framstå som kvinnohatare) - och ändå fortsätter hon på samma spår, och smeker patriarkatet medhårs. Jag fattar det inte, hon är liksom för smart för att vara så dum.
Tänk att skrämmas av när kvinnor i grupp reagerar på sexuella övergrepp och annat kvinnohat. Det är nästan ofattbart i kontrasten till hur hatande män i grupp beter sig.
Reflektionerna kring hur journalistikens ansvar ser ut under metoo och andra svåra situationer är intressanta till en början men dras väldigt många varv och tröttar ut mig som läsare. Genomgående saknas det också nästan helt perspektiv som utgår från offren. De anklagade männen får mycket mer luft, omsorg (och faktiskt medlidande) i Linderborgs berättelse.
Linderborg är skarp när det gäller klass, dubbel/förvirrande när det gäller feminism och när något tangerar rasism upplever jag att hon är väldigt grund, undvikande och i vissa fall verkar hon även helt blind för att det ens finns rasistiska strukturer i samhället.
Hon känns lite paranoid när det gäller att andra tidningar skriver om Virtanen och metoo för att sänka Aftonbladet. Mina tankar snuddade aldrig vid Aftonbladet under metoo. Hon är överlag otroligt upptagen med just Aftonbladet och hur tidningen påverkas av allt detta och hur den uppfattas utifrån. Känns som att hon lever lite i en egen värld. Men det kanske vi alla gör i och för sig.
Kanske är det omöjligt att dela med sig av en dagbok utan att det blir självcentrerat och snedfördelat åsiktsmässigt. Men ingen har ju tvingat henne att publicera sin dagbok oredigerad, och den är väl knappast det heller. Det genomgående kvinnoföraktet som pyser ut från både henne själv och hennes bekanta hade kanske inte behövt ges detta utrymme i ett samhälle där det redan finns för mycket av denna vara.
I övrigt verkar Linderborg ha ett fettförakt och någon slags avsky för ”fulhet” som besudlar både hennes beskrivningar av andra och hennes tankar om henne själv.
Kanske är det meningen att man ska sympatisera med Linderborg eftersom hon är så öppen med sina sårbara, privata känslor, men jag blir faktiskt mest irriterad. Jag tycker det blir en splittrad bok när hon å ena sidan vältrar sig i sin egen litenhet och å andra sidan kommer med sin ”storhet” i och med att hon predikar sina sanningar om samhällsfenomen som om de vore just sanningar.
October 4, 2020
Blir en femma! Förvånad och glad, den var spännande och hon skriver med så lätt hand hehe. Tror man (min värld) läser den här himla olika beroende på knäckisen: vilken av Kamperna som är viktigast för en. Och även hur man ser på den mediala Åsa L innan man läser den. Inte brytt mig så mkt innan, lojt uppskattat att hon inte tummar på sin marxism. Men nu! Hon ska fan ha tack. Ser fram emot att läsa den här igen om 15 år, kommer säkert tycka annorlunda då.
Ibland riktigt banala spaningar vilket passar jättebra in i boken.
Har mkt att säga, blabla, men: Tycker verkligen inte att detta är ngt ”försvarstal”. Blir arg nu när jag tänker på den tolkningen. Hejdåååå
Ibland riktigt banala spaningar vilket passar jättebra in i boken.
Har mkt att säga, blabla, men: Tycker verkligen inte att detta är ngt ”försvarstal”. Blir arg nu när jag tänker på den tolkningen. Hejdåååå
September 1, 2020
Lätt att sträckläsa. Full med fina uttryck och vackra meningar. Fungerar också som en uppföljare till Mig äger igen.
Sen blir man väl inte så superimponerad av hennes liv och hur hon tänker och agerar kring allt som hände hösten 2017. Hon känns rätt clueless genom större delen av boken och man blir lite smått förskräckt av att läsa om livet inom vänstereliten.
Fast allt det där gör det hela inte till en sämre bok — snarare tvärtom!
Sen blir man väl inte så superimponerad av hennes liv och hur hon tänker och agerar kring allt som hände hösten 2017. Hon känns rätt clueless genom större delen av boken och man blir lite smått förskräckt av att läsa om livet inom vänstereliten.
Fast allt det där gör det hela inte till en sämre bok — snarare tvärtom!
November 3, 2020
Inledde starkt, men efter att hon hamnat i kris blev det enormt fokus på skuld - hennes, andras, mediernas etc etc. Förstår att man skriver dagbok om det, men det gav mig föga att läsa om det. Rekommenderas ändå, men med förbehåll.
Read
October 3, 2020Jag har läst Året med 13 månader av Åsa Linderborg. Boken är hennes samlade dagboksanteckningar från 2017 och 2018, när kraftiga förändringsvindar svepte in över Sverige.
Dagboken ger läsaren en ny bild av Linderborg. En mer sårbar och naken version. Det är en välskriven bok, men hennes försök till självrannsakan går inte hela vägen. Men å andra sidan: vad för krav kan man ställa på en dagbok? Jag hade önskat att hon skrev i en annan form där hennes avsikter tydligt framställs. En dagbok blir väldigt svår att kritsera.
Linderborg har många intressanta och välformulerade tankar. Därför blir jag förvånad när hon sedan drar iväg åt motsatt håll och skriver ett försvarstal för dem som minst behöver försvaras. Hon ställer krav på alla att vara rationella, men dras själv med i ett drev.
Hon skriver tankvärt om rättssamhället och pressetik. Jag håller med om det hon skriver: folk ska inte hängas ut hur som helst. Me too borde handla om att ta sig an och riva ner ett strukturellt problem, inte att namnge enskilda indidiver. Samtidigt lever vi i ett samhälle vars bristfälligheter gynnar en viss grupp individer.
Även om jag inte håller med Linderborg om allt uppskattade jag läsningen. Hon skriver knivskarpa och intelligent formulerade tankar. Ibland är det uppfriskande att inte hålla med, i alla fall när texten är så bra som den här.
Dagboken ger läsaren en ny bild av Linderborg. En mer sårbar och naken version. Det är en välskriven bok, men hennes försök till självrannsakan går inte hela vägen. Men å andra sidan: vad för krav kan man ställa på en dagbok? Jag hade önskat att hon skrev i en annan form där hennes avsikter tydligt framställs. En dagbok blir väldigt svår att kritsera.
Linderborg har många intressanta och välformulerade tankar. Därför blir jag förvånad när hon sedan drar iväg åt motsatt håll och skriver ett försvarstal för dem som minst behöver försvaras. Hon ställer krav på alla att vara rationella, men dras själv med i ett drev.
Hon skriver tankvärt om rättssamhället och pressetik. Jag håller med om det hon skriver: folk ska inte hängas ut hur som helst. Me too borde handla om att ta sig an och riva ner ett strukturellt problem, inte att namnge enskilda indidiver. Samtidigt lever vi i ett samhälle vars bristfälligheter gynnar en viss grupp individer.
Även om jag inte håller med Linderborg om allt uppskattade jag läsningen. Hon skriver knivskarpa och intelligent formulerade tankar. Ibland är det uppfriskande att inte hålla med, i alla fall när texten är så bra som den här.
November 28, 2020
Oj, vilken bok. Typ en femma? Visste inte vad jag skulle förvänta mig riktigt. Lyssnade för två veckor sedan på Babel där Åsa Linderborg intervjuades om boken och tog kort därefter upp den. Den är intressant av fler anledningar: dels givetvis för skildringen av en tid många av oss tydligt minns, metoo, sociala medierna, rörelsen, uthängningarna, allt det positiva som kom av det och den nödvändiga analysen av pressetik och rättssäkerhet som följde. Men också på grund av den personliga skildringen och öppenheten, att få se en offentlig person och människas känsloförlopp såhär nära. Att få komma in en stund i det både avskräcker och väcker förundran - och beundran! Jag rekommenderar den till alla med ett intresse för kultur, samhälle och ja, offentlighet, vänskap och känslor. Man måste inte hålla med om allt, och det gör jag inte, men det är väl det absolut bästa, när böcker väcker tankar och de vikta hörnen är många?
October 26, 2022
Intressant att följa metoo från linderborgs perspektiv, hur hon gick från att kritisera rörelsen till att själv starta ett drev. En ärlig berättelse som provocerar samtidigt som jag tycker synd om henne. Rekommenderar!!!
Read
January 29, 2025Älskade att befinna mig i den här boken!
March 16, 2021
Det är ett oerhört långt ömkligt försvarstal. Försvar av val att inte agera feministisk, antirasistiskt och försvar av egna kassa beslut. Var arg ca 87% av tiden.
August 15, 2021
Att jag ändå kämpade igenom?
September 24, 2020
Fick en låda nya böcker till jobbet och en av dem var Året med 13 månader. Jag kände mig helt osugen på, vad jag uppfattade som, Linderborgs försvarstal men bläddrade och läste lite i början. Och lite till... och sen kunde jag inte sluta läsa!
Som kvinna, kulturintresserad och i alla fall typ "kulturarbetare" så är allt bekant. Bokmässan med Nya tider, #metoo, Virtanen på Aftonbladet, hur alla tidningar började skriva, Benny Fredrikssons självmord, akademin! Det hände MYCKET under 2017-2018 det går inte att komma ifrån, och personen som återger allt är inte bara kulturchef på Aftonbladet (och nyckelfigur i det som skrevs om Benny Fredriksson) hon blir dessutom lämnad av sin man sedan många år tillbaka under året. Allt återges i dagboksform och blir en persons liv, och jobb, under ett kasoår.
Året med 13 månader är fascinerande! Har man minsta lilla intresse för kultur och press + metoo är den att rekommendera. Jag håller inte alltid med Åsa Linderborg under läsningen, men jag tror inte man måste hålla med en författare för att uppskatta en bok. Oavsett fick många saker mig att haja till eller fundera.
Lite kul också att en bok jag hade noll planer på att läsa skakade om mig på detta sätt.
Några citat ur boken nedan:
Han säger att alla journalistkollegor han pratat med är lika kritiska som jag till metoo, men ingen vågar yppa ett ord av rädsla att stämplas som kvinnohatare. Metoo skulle aldrig ha fått det här ensidiga genomslaget om det dels vore för att mediebranschen befinner sig i kris, dels för att Sverige är fucked up sedan länge med sin passion för moralkampanjer. Vi pratade länge om just det, hur dåliga v i Sverige har blivit på att vända och vrida på saker, oavsett vad det handlar om. Allt vi gör och säger mäts utifrån om någon blir kränkt eller om det gynnar SD, då kan sanningar och sakfrågor bli underordnade eller rent av hotfulla. s. 114-115
Carsten Palmær säger att jag ska sluta med det där larvet; ju mer en höginkomsttagare ber om ursäkt för sin konsumtion, desto mer förbannade blir folk. Man tycker inte synd om priviligierade människor hur stora samvetskval de än har. s. 218
Kvinnan fick dagsböter men med uttalad straffrabatt eftersom hon, som rätten skriver, ”drogs med i den allmänna vågen”. Metoo har med andra ord förvandlat synen på oss kvinnor till några tossor, som inte riktigt vet vad vi gör. s. 244
Virtanen var inte hungrig, han skulle bara ha en stor stark. Vi pratade om hans framtid, avgångsvederlaget kommer ju inte räcka särskilt länge till. Han började gråta igen.
-Om jag inte hade blivit ett offer för metoo skulle jag ha tillhört mobben, sa han. Det är det som är det jävligaste. s. 385
De unga kvinnor som låg bakom #deadline fick också pris och möttes av kvällens tamaste applåd. De sa att 4000 av landets 11000 journalister har anslutit sig till Facebook-gruppen. De har tydligen inte förstår att många är med för att hålla koll på vad som sägs, inklusive en massa män och chefer under falsk identitet. Inte heller hade de fattat att på var och varannan stol i hallen satt kollegor av båda könen som avskyr att metoo över en natt kunde sätta hela pressetiken ur spel. Kvinnorna på scenen var fortfarande inne i sin revolution och trodde att alla andra också var det. s. 294
Kanske inbillar jag mig ett mönster, men här i mina kvarter kan man se två olika sorters flaggor hänga ner från balkonger och fönster: på husen med hyresrätter dominerar den svenska flaggan, på bostadsrätterna ser man nästan bara pridesymbolen. s. 350
Mångkultur innebär en mångfald av värderingar, är inte det något vi ska ta på allvar? Det är så mycket som de självutnämnda antirasisterna inte har tänkt igenom. De vill så gärna tro att alla får våra värderingar så snart de kliver över landsgränsen – dem som de i alla andra sammanhang förnekar: ”Det finns inga svenska värderingar.” Relly? s. 362
Som kvinna, kulturintresserad och i alla fall typ "kulturarbetare" så är allt bekant. Bokmässan med Nya tider, #metoo, Virtanen på Aftonbladet, hur alla tidningar började skriva, Benny Fredrikssons självmord, akademin! Det hände MYCKET under 2017-2018 det går inte att komma ifrån, och personen som återger allt är inte bara kulturchef på Aftonbladet (och nyckelfigur i det som skrevs om Benny Fredriksson) hon blir dessutom lämnad av sin man sedan många år tillbaka under året. Allt återges i dagboksform och blir en persons liv, och jobb, under ett kasoår.
Året med 13 månader är fascinerande! Har man minsta lilla intresse för kultur och press + metoo är den att rekommendera. Jag håller inte alltid med Åsa Linderborg under läsningen, men jag tror inte man måste hålla med en författare för att uppskatta en bok. Oavsett fick många saker mig att haja till eller fundera.
Lite kul också att en bok jag hade noll planer på att läsa skakade om mig på detta sätt.
Några citat ur boken nedan:
Han säger att alla journalistkollegor han pratat med är lika kritiska som jag till metoo, men ingen vågar yppa ett ord av rädsla att stämplas som kvinnohatare. Metoo skulle aldrig ha fått det här ensidiga genomslaget om det dels vore för att mediebranschen befinner sig i kris, dels för att Sverige är fucked up sedan länge med sin passion för moralkampanjer. Vi pratade länge om just det, hur dåliga v i Sverige har blivit på att vända och vrida på saker, oavsett vad det handlar om. Allt vi gör och säger mäts utifrån om någon blir kränkt eller om det gynnar SD, då kan sanningar och sakfrågor bli underordnade eller rent av hotfulla. s. 114-115
Carsten Palmær säger att jag ska sluta med det där larvet; ju mer en höginkomsttagare ber om ursäkt för sin konsumtion, desto mer förbannade blir folk. Man tycker inte synd om priviligierade människor hur stora samvetskval de än har. s. 218
Kvinnan fick dagsböter men med uttalad straffrabatt eftersom hon, som rätten skriver, ”drogs med i den allmänna vågen”. Metoo har med andra ord förvandlat synen på oss kvinnor till några tossor, som inte riktigt vet vad vi gör. s. 244
Virtanen var inte hungrig, han skulle bara ha en stor stark. Vi pratade om hans framtid, avgångsvederlaget kommer ju inte räcka särskilt länge till. Han började gråta igen.
-Om jag inte hade blivit ett offer för metoo skulle jag ha tillhört mobben, sa han. Det är det som är det jävligaste. s. 385
De unga kvinnor som låg bakom #deadline fick också pris och möttes av kvällens tamaste applåd. De sa att 4000 av landets 11000 journalister har anslutit sig till Facebook-gruppen. De har tydligen inte förstår att många är med för att hålla koll på vad som sägs, inklusive en massa män och chefer under falsk identitet. Inte heller hade de fattat att på var och varannan stol i hallen satt kollegor av båda könen som avskyr att metoo över en natt kunde sätta hela pressetiken ur spel. Kvinnorna på scenen var fortfarande inne i sin revolution och trodde att alla andra också var det. s. 294
Kanske inbillar jag mig ett mönster, men här i mina kvarter kan man se två olika sorters flaggor hänga ner från balkonger och fönster: på husen med hyresrätter dominerar den svenska flaggan, på bostadsrätterna ser man nästan bara pridesymbolen. s. 350
Mångkultur innebär en mångfald av värderingar, är inte det något vi ska ta på allvar? Det är så mycket som de självutnämnda antirasisterna inte har tänkt igenom. De vill så gärna tro att alla får våra värderingar så snart de kliver över landsgränsen – dem som de i alla andra sammanhang förnekar: ”Det finns inga svenska värderingar.” Relly? s. 362
October 7, 2020
Otroligt intressant och givande läsning.
Read
January 7, 2021Vilket skvaller!!!! Myste och skrattade. Dock väldigt ledsam och vemodig också. Hade slutordet verkligen behövts?? hmmm
September 6, 2020
Svårt att sätta betyg och ge omdöme på någons dagbok men jag tycker om språket, formuleringar, tankar och älskar att få inside information om en kulturarbetares liv, till vardags och jobbmässigt, speciellt under en så händelserik tid med Nya tider och Bokmässan, #metoo, självmord osv. Jag har inte läst Mig äger ingen men blir sugen på att göra det. Gillar diskussionen hon för med sig själv om klass här i Året med 13 månader.
July 6, 2021
recension på svenska.
Review in Swedish
Det är lite svårt att recensera en persons dagbok Men skall försöka.
Åsa Linderborg hade ett tufft år från hösten 2017 till 2018. Hon blev anklagad för Benny Fredrikssons död. Jag tycker att Aftonbladet var lite väl skarpa i tonen när de kritiserade honom, och andra tidningsr med. På det privata planet hade hon det också tufft, hennes partner lämnade henne. Hennes partner var gift när de träffades, och hon lämnade sin förra man när hon träffade sin partner. Jag har inte någon medkänsla när det gäller det.
Lite för mycket tjat om shopping och restaurangbesök. En del andra recensenter stör sig på det. Inte jag. Vad som är tjatigt är när hon skrivet att ” jag är klassresenär och har råd att att handla dyrt och har dåligt samvete för jag är höginkomsttagare”. Herregud, människa njut av din framgång. Leif G W Persson kommer också från arbetarklassen, han njuter av att vara rik.
Mycket namedropping med vilka kulturkändisar hon träffar.
Review in Swedish
Det är lite svårt att recensera en persons dagbok Men skall försöka.
Åsa Linderborg hade ett tufft år från hösten 2017 till 2018. Hon blev anklagad för Benny Fredrikssons död. Jag tycker att Aftonbladet var lite väl skarpa i tonen när de kritiserade honom, och andra tidningsr med. På det privata planet hade hon det också tufft, hennes partner lämnade henne. Hennes partner var gift när de träffades, och hon lämnade sin förra man när hon träffade sin partner. Jag har inte någon medkänsla när det gäller det.
Lite för mycket tjat om shopping och restaurangbesök. En del andra recensenter stör sig på det. Inte jag. Vad som är tjatigt är när hon skrivet att ” jag är klassresenär och har råd att att handla dyrt och har dåligt samvete för jag är höginkomsttagare”. Herregud, människa njut av din framgång. Leif G W Persson kommer också från arbetarklassen, han njuter av att vara rik.
Mycket namedropping med vilka kulturkändisar hon träffar.
March 17, 2021
mådde såå bra av att läsa den här boken men blev oxå lite killtokig
October 21, 2020
Jaha jaha, hm hm hmm… Vilken soppa; för många cockar.
Linderborg säger sig vilja "vända och vrida" på det hele och det trodde jag var ett minimumkrav för intellektuell tankeverksamhet. Och visst vrids det, nästan lika mycket som det vänds.
Lite trist är det dock att sanningarna (!) så lättfärdigt även här blir så pass polariserade som de ändå blir (ligger änna i sakens natur), men tristare är att det tvunget behöver framskrivas med ett "Team den ena" och ett "Team den andra"... Lex ögonbjälke.
Bäst blir det när förf. låter identitetsvänstern få sina knytblusar varma. Bra blir det väl att förf. problematiserar sitt egenframskrivna martyrskap. Men späds inte samma martyrskap på redan innan punkten hunnits punkteras (ligger änna i sakens natur)? Hur fan ska man göra då? Ja, det vet väl för i helvete inte jag, smiley.
Fint att Diding får dyka upp i all sin kufiga prakt, än här och än där. Även förf. verkar vara en smula kufig. Och vad är inte jag. Punkt.
Fint också med Vreeswijk och Demert.
Den här boken är säkert en fyra men jag örk int. Eller gör jag. Punkt.
Linderborg säger sig vilja "vända och vrida" på det hele och det trodde jag var ett minimumkrav för intellektuell tankeverksamhet. Och visst vrids det, nästan lika mycket som det vänds.
Lite trist är det dock att sanningarna (!) så lättfärdigt även här blir så pass polariserade som de ändå blir (ligger änna i sakens natur), men tristare är att det tvunget behöver framskrivas med ett "Team den ena" och ett "Team den andra"... Lex ögonbjälke.
Bäst blir det när förf. låter identitetsvänstern få sina knytblusar varma. Bra blir det väl att förf. problematiserar sitt egenframskrivna martyrskap. Men späds inte samma martyrskap på redan innan punkten hunnits punkteras (ligger änna i sakens natur)? Hur fan ska man göra då? Ja, det vet väl för i helvete inte jag, smiley.
Fint att Diding får dyka upp i all sin kufiga prakt, än här och än där. Även förf. verkar vara en smula kufig. Och vad är inte jag. Punkt.
Fint också med Vreeswijk och Demert.
Den här boken är säkert en fyra men jag örk int. Eller gör jag. Punkt.
February 20, 2021
Jag tycker verkligen den var intressant, oavsett vad jag tyckte om det som skrevs. Gillade även det fragmentariska dagboksstilen, har verkligen kommit att bli en favoritstil för mig. Tycker även det var bra blandningen mellan tankar om jobb och privat, kanske att hela boken var lite väl lång men förstår att det kanske behövdes. Kanske inte en bok jag skulle läsa i alla lägen, är ju en bok för någon som vill bli insatt i branschen och metoo.
January 9, 2022
Tyckte det var kul med dagboksformen, men blev mer och mer irriterad på författarens/berättarens åsikter ju längre jag läste. Hon har enligt mig en oerhört märklig och ofeministisk syn på metoo (hon håller säkerligen inte med mig på denna punkten) och jag kan tycka vissa delar är lite väl skvallriga och stockholmsfixerade. Vill man läsa om kändisar kan man läsa denna istället för typ hänt extra. Men ändå intressant att få en inblick i journalistlivet och så. Aa. Ni märker, har lite inombordsliga skilda åsikter.
March 20, 2021
Kunde inte sluta läsa. Så intressant att komma inpå livet på Åsa Linderborg som jag ändå inte direkt haft så mycket tankar kring tidigare. Engagerande att få se olika delar, både goda och dåliga, av en person och hur vi alla motiverar saker vi gör för oss själva medan vi gör dem och efteråt.
October 26, 2020
Ingen kan väl ha missat detta tidsdokument över det händelserika året 2018-2019! Åsa Linderborg, då kulturchef på Aftonbladet, visar sin egen bild av vad som hände då. Hur hon själv resonerade kring metoo och inte minst Aftonbladets granskning av Benny Fredriksson. Samtidigt som detta händer lämnas hon av sin partner sedan åtta år tillbaka.
Det tog tid att ta sig igenom denna dagbok, två veckor ungefär. Jag la den ifrån mig under några perioder då jag tröttnade på det stumma som tyvärr kan komma i en dagboksbok. Till en början var jag totalt fängslad av berättandet, med små medel och korta beskrivningar blir man intresserad av Linderborgs tankar och åsikter, inte minst om metoo och Bokmässan. Det påminner mig än en gång om att man kan tycka om och fascineras av en bok där man inte håller med om en enda åsikt! Det är skönt att det kan få vara så tycker jag. För nej, jag kan inte säga att jag håller med henne om mycket, men trots detta ger långa resonemang en själv saker att ifrågasätta och fundera över och sådant är alltid kul. Boken innehåller även namedropping, utekvällar, hjärtesorg och politiska åsikter, allt detta i en salig blandning över sidorna.
De första 300 sidorna satt jag klistrad, men de sista 194 sidorna var kämpigare. Jag blev trött och irriterad på henne. Hennes ältande (och ja, jag är medveten om att det är sådant man ofta gör i en dagbok) tråkade ut mig till slut. Då kunde inte ens roliga anekdoter om personer i kulturvärlden rädda de sista sidorna.
Det tog tid att ta sig igenom denna dagbok, två veckor ungefär. Jag la den ifrån mig under några perioder då jag tröttnade på det stumma som tyvärr kan komma i en dagboksbok. Till en början var jag totalt fängslad av berättandet, med små medel och korta beskrivningar blir man intresserad av Linderborgs tankar och åsikter, inte minst om metoo och Bokmässan. Det påminner mig än en gång om att man kan tycka om och fascineras av en bok där man inte håller med om en enda åsikt! Det är skönt att det kan få vara så tycker jag. För nej, jag kan inte säga att jag håller med henne om mycket, men trots detta ger långa resonemang en själv saker att ifrågasätta och fundera över och sådant är alltid kul. Boken innehåller även namedropping, utekvällar, hjärtesorg och politiska åsikter, allt detta i en salig blandning över sidorna.
De första 300 sidorna satt jag klistrad, men de sista 194 sidorna var kämpigare. Jag blev trött och irriterad på henne. Hennes ältande (och ja, jag är medveten om att det är sådant man ofta gör i en dagbok) tråkade ut mig till slut. Då kunde inte ens roliga anekdoter om personer i kulturvärlden rädda de sista sidorna.
March 18, 2022
Jag har svårt att betygsätta den här boken, å ena sidan tyckte jag den var intressant men å andra sidan överskuggas det helt av hur arg jag blir på Linderborg när jag läser boken. Boken är välskriven, språket är bra, allt flyter. I början av boken är det vissa intressanta iakttagelser kring samhälle och politik, även kring henne själv och åldrande. Ju längre jag läser, desto snävare blir boken. Det är för mig ofattbart hur någon kan hålla Aftonbladet så högt, och tycka att saker som hände under #metoo var riktade mot tidningen. Hur kan hon helt ha missat att lyfta blicken och förstå att det överhuvudtaget inte handlar om Aftonbladet?
Jag tycker att hennes reflektioner kring journalistiskt ansvar under #metoo är intressant till en början, men att upprepa samma sak gång på gång är uttråkande. Det som gör mig allra mest arg är hur hon inte en enda gång tar offrets perspektiv? Hon väljer konstant att gå patriarkatets ärenden, det är mer synd om Virtanen än om de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier. Hon tar upp hur hon själv betett sig för att visa att även kvinnor kan bete sig olämpligt. Hon verkar helt och hållet ha missat/undviker den större bilden. Hon påstår mer än en gång att de som anmäler under #metoo är kvinnor som har legat med män och sedan blivit ratade och då kallar det våldtäkt. Jag vet att det här är en dagbok, men att så oblygt pysa ut kvinnoförakt provocerar mig oerhört.
Jag tycker att hennes reflektioner kring journalistiskt ansvar under #metoo är intressant till en början, men att upprepa samma sak gång på gång är uttråkande. Det som gör mig allra mest arg är hur hon inte en enda gång tar offrets perspektiv? Hon väljer konstant att gå patriarkatets ärenden, det är mer synd om Virtanen än om de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier. Hon tar upp hur hon själv betett sig för att visa att även kvinnor kan bete sig olämpligt. Hon verkar helt och hållet ha missat/undviker den större bilden. Hon påstår mer än en gång att de som anmäler under #metoo är kvinnor som har legat med män och sedan blivit ratade och då kallar det våldtäkt. Jag vet att det här är en dagbok, men att så oblygt pysa ut kvinnoförakt provocerar mig oerhört.
September 1, 2020
En cocktail mellan samhällskommentar, autobiografi och försvarstal. Som samhällskommentar är den intressant, autobiografi är den välskriven och rörande. Som försvarstal är den tröttsamt självförhärligande. “Året med 13 månader” blir en påminnelse om de problem som kvarstår sedan metoo-hösten 2017. Klart läsvärd.
Displaying 1 - 30 of 170 reviews