What do you think?
Rate this book
Hjärtat
Daniel Bergman, ambulanssjuksköterska och filmare, debuterar som författare med en bultande historia om ett hjärta som ständigt gör sig påmint, både i bildlig och bokstavlig bemärkelse. Han berättar om ett liv som tagit många överraskande vändningar: från en karriär inom filmen som biografmaskinist, passare, regissör till den som livräddare. En livräddare som ständigt behöver räddas till livet. För Daniel Bergman drabbas på kort tid av två allvarliga diagnoser, både MS och ett hjärtfel av det allvarliga slaget. Han berättar om utryckningar där han befunnit sig på bägge sidor, och det med en nerv som gör boken till en hisnande läsning.
Hjärtat är skriven till en djupt älskad dotter, som maktlös får se hur sjukdomarna griper in i deras gemensamma liv. Men den är också historien om ett ensamt konstnärsbarn på sextio- och sjuttiotalen, som vid fem års ålder drabbas hårt av filmens magi; om kärleken till att göra film och en stigande motvilja mot allt liv kring filmen: ytligheten, stressen, falskspelet. Och ett porträtt av två högst egensinniga konstnärsföräldrar, två tydliga och samtidigt undanglidande gestalter, var och en på sitt sätt.
Hjärtat är skriven till en djupt älskad dotter, som maktlös får se hur sjukdomarna griper in i deras gemensamma liv. Men den är också historien om ett ensamt konstnärsbarn på sextio- och sjuttiotalen, som vid fem års ålder drabbas hårt av filmens magi; om kärleken till att göra film och en stigande motvilja mot allt liv kring filmen: ytligheten, stressen, falskspelet. Och ett porträtt av två högst egensinniga konstnärsföräldrar, två tydliga och samtidigt undanglidande gestalter, var och en på sitt sätt.
- GenresFiction
432 pages, Hardcover
Published November 1, 2021
6 people are currently reading
177 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 23 of 23 reviews
December 27, 2021
Hjärtat är som ett 431 sidor långt brev skrivet till ett ”du” – Daniel Bergmans dotter Alma. Ett berörande grepp. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden mellan nutid, 2011 då han får veta att han är sjuk samt anekdoter från sin barndom och sitt arbetsliv. Han är son till två besvärliga konstnärer som satsade allt på yrket. Kanske är det därför han inte kan gråta? Han delar sin bild av en ”fläckvis klok person”, pappa Ingmar Bergman som i berättelsen går under epitetet farfar. Regissören dog ett år innan Alma föddes.
”Din farfar var ju son till din farfarsfar: kyrkoherden. Det var därför han redan som barn lärde sig hur man kan bemöta folk på ett så att säga planerat sätt, för att nå dit man vill, eller ge det intryck man önskar. Eller helt enkelt få andra att göra som man själv bestämt sig för.”
Kanske var han en despot Ingmar Bergman, kanske var han ett stort barn med makt, som lät sig styras av sina rädslor? Förmodligen både och. Daniel Bergman väljer – till skillnad från många andra manliga författare – också att fokusera sin mamma, pianisten Käbi Laretei. Han funderar på om hon överhuvudtaget kunde älska andra människor.
Det här är en öppenhjärtig och insiktsfull självbiografi. Bergmans strävan efter autenticitet lyckas och han bjuder på sina osympatiska sidor. Som en röd tråd går den skrämmande känslan över att vara ensam i sin kropp. Ett annat genomgående tema är förställda känslor som han fått en rejäl överdos av. Dels från båda sina föräldrar dels på grund av regissörsrollen. Därför söker han sig till vården. Som ambulanssjuksköterska är det bara verklighet, och rena känslor som gäller. Inga omtagningar är möjliga. Jag uppskattar diskussionen om huruvida man kan, bör eller inte bör förställa sig inför sitt barn.
Bergmans karriär som passare och regissör intresserar mig egentligen inte, men boken som helhet är givande på en allmängiltig nivå. Att vara ett intressant namn innan man ens visat vad man går för, vad gör det med en människa? Enligt Bergman leder det en in på villovägar. Mellan de sensationella episoderna som innehåller uppvaktningar, diarré, påtvingad samvaro med pappa Ingmar, lik och ett sjukt hjärta får han mig att fundera kring vad kärlek är. Är förmågan att älska utvecklingsbar i vuxen ålder eller står den alltid i proportion till hur älskad man var som barn? Bergman tror att han lärde sig om kärlek av sin dotters mamma. Jag tror att kärlek hänger ihop med sårbarhet, man kan inte få det ena utan det andra.
Snart förstår jag författarens behov av att tala ut och förklara sig, inte bara gentemot sin dotter kanske. Han gör med sin bok Hjärtat rätt och slätt en pudel. Framgångens sötma och omgivningens rövslickeri som förförde honom som ung gav honom erfarenheter han kanske hellre varit utan. Jag relaterar hårt till att skämmas över hur jag tänkte och handlade som ung (också vad jag gjorde för fem år sedan). Jag både skäms för, känner med och njuter lite av att läsa om Daniel Bergmans återblickar på sitt yngre jag.
Livet ändå va?! Det där med att inte få en andra chans. Om man nu ens vill ha det? Livsåldrarna förstår man långt efter att man passerat dem och då är man i en ny ålder som man står utan erfarenheter inför. Jag älskar att läsa böcker som får mig att förstå att många (alla?) människor delar upplevelsen av hur svårt det är ändå, livet. Även för privilegierade. Men de flesta av oss stretar på, vill vara bra människor och göra rätt men måste också hantera oundvikliga misslyckanden. Bara en sådan sak som att begrava sin mor:
”Idag för precis en månad sedan begravde vi din farmor. Jag stod i Jacobs kyrka framför alla begravningsgästerna och lade sand på kistlocket utan att använda spaden som fanns för ändamålet. En hel del smågrus limmade sig fast i handflatorna så efter att jag lagt dit den lilla sandhögen klappade jag händerna mot varandra. Det blev som en liten applåd, ofrivillig och definitivt malplacerad. Skakade av mina smutsiga händer över hennes kistlock medan alla satt i kyrkbänkarna och såg på. Så kan det gå. Ofrivilligt.”
En annan insikt jag fick under läsningen av den här boken är välsignelsen det innebär att kunna gråta. Min kropp släpper på tårarna vare sig jag vill det eller inte vilket förstås fått mig att skämmas många gånger. Men egentligen är det att ha en inbyggd konnässör, ett pålitligt och äkta uttryck som förvägrar mig att spela teater.
Ett sista ord om den fantastiska och oerhört passande framsidan: Nils von Dardels konstverk Ett hjärta i brand. Som pricken över i:et.
”Din farfar var ju son till din farfarsfar: kyrkoherden. Det var därför han redan som barn lärde sig hur man kan bemöta folk på ett så att säga planerat sätt, för att nå dit man vill, eller ge det intryck man önskar. Eller helt enkelt få andra att göra som man själv bestämt sig för.”
Kanske var han en despot Ingmar Bergman, kanske var han ett stort barn med makt, som lät sig styras av sina rädslor? Förmodligen både och. Daniel Bergman väljer – till skillnad från många andra manliga författare – också att fokusera sin mamma, pianisten Käbi Laretei. Han funderar på om hon överhuvudtaget kunde älska andra människor.
Det här är en öppenhjärtig och insiktsfull självbiografi. Bergmans strävan efter autenticitet lyckas och han bjuder på sina osympatiska sidor. Som en röd tråd går den skrämmande känslan över att vara ensam i sin kropp. Ett annat genomgående tema är förställda känslor som han fått en rejäl överdos av. Dels från båda sina föräldrar dels på grund av regissörsrollen. Därför söker han sig till vården. Som ambulanssjuksköterska är det bara verklighet, och rena känslor som gäller. Inga omtagningar är möjliga. Jag uppskattar diskussionen om huruvida man kan, bör eller inte bör förställa sig inför sitt barn.
Bergmans karriär som passare och regissör intresserar mig egentligen inte, men boken som helhet är givande på en allmängiltig nivå. Att vara ett intressant namn innan man ens visat vad man går för, vad gör det med en människa? Enligt Bergman leder det en in på villovägar. Mellan de sensationella episoderna som innehåller uppvaktningar, diarré, påtvingad samvaro med pappa Ingmar, lik och ett sjukt hjärta får han mig att fundera kring vad kärlek är. Är förmågan att älska utvecklingsbar i vuxen ålder eller står den alltid i proportion till hur älskad man var som barn? Bergman tror att han lärde sig om kärlek av sin dotters mamma. Jag tror att kärlek hänger ihop med sårbarhet, man kan inte få det ena utan det andra.
Snart förstår jag författarens behov av att tala ut och förklara sig, inte bara gentemot sin dotter kanske. Han gör med sin bok Hjärtat rätt och slätt en pudel. Framgångens sötma och omgivningens rövslickeri som förförde honom som ung gav honom erfarenheter han kanske hellre varit utan. Jag relaterar hårt till att skämmas över hur jag tänkte och handlade som ung (också vad jag gjorde för fem år sedan). Jag både skäms för, känner med och njuter lite av att läsa om Daniel Bergmans återblickar på sitt yngre jag.
Livet ändå va?! Det där med att inte få en andra chans. Om man nu ens vill ha det? Livsåldrarna förstår man långt efter att man passerat dem och då är man i en ny ålder som man står utan erfarenheter inför. Jag älskar att läsa böcker som får mig att förstå att många (alla?) människor delar upplevelsen av hur svårt det är ändå, livet. Även för privilegierade. Men de flesta av oss stretar på, vill vara bra människor och göra rätt men måste också hantera oundvikliga misslyckanden. Bara en sådan sak som att begrava sin mor:
”Idag för precis en månad sedan begravde vi din farmor. Jag stod i Jacobs kyrka framför alla begravningsgästerna och lade sand på kistlocket utan att använda spaden som fanns för ändamålet. En hel del smågrus limmade sig fast i handflatorna så efter att jag lagt dit den lilla sandhögen klappade jag händerna mot varandra. Det blev som en liten applåd, ofrivillig och definitivt malplacerad. Skakade av mina smutsiga händer över hennes kistlock medan alla satt i kyrkbänkarna och såg på. Så kan det gå. Ofrivilligt.”
En annan insikt jag fick under läsningen av den här boken är välsignelsen det innebär att kunna gråta. Min kropp släpper på tårarna vare sig jag vill det eller inte vilket förstås fått mig att skämmas många gånger. Men egentligen är det att ha en inbyggd konnässör, ett pålitligt och äkta uttryck som förvägrar mig att spela teater.
Ett sista ord om den fantastiska och oerhört passande framsidan: Nils von Dardels konstverk Ett hjärta i brand. Som pricken över i:et.
August 11, 2023
Iga päev, mil ilmub midagi Ingmar Bergmani suure (ja ma mõtlen päriselt suuuure) perekonna liikmetelt, on hea päev. Olgu kohe ära öeldud, et raamatu autor Daniel Bergman on vana Bergmani poeg neljandast abielust Eesti päritolu pianisti Käbi Lareteiga.
Väga mitmekihtne on see lugu, minu suureks rõõmuks. Laias laastus jookseb lugu vaheldumisi kolmel ajateljel: sünnist (ei, mitte surmani, ütleme siis, et...) kirjutamishetkeni, haigus(t)e ajajoonel ja kolmandaks aastal 2020 (mil ta kirjutabki käesolevat raamatut). Raamatu kirjutamise idee on tõukunud soovist oma tol hetkel 11aastasele tütrele, hellitusnimega Südmeke, enda lugu jutustada. Ennekõike on põhjuseks 2011. aastal saadud kaks võrdlemisi kehva diagnoosi: progresseeruv hulgiskleroos ja südame mitraalklapi rike.
Loomulikult ei saa kahe maailmakuulsa loomeinimese poja elulugu olla igavate killast. Siin on vana Bergmani ja Fårö lugusid, suhteid ja... aga kolm läbivalt kandvat teemat, mulle tundub: ametialane tegevus, haigus, suhted emaga. Ametilt läks Daniel esialgu isaga sama sammu, sukeldudes juba päris noorelt kino- ja filmimaailma, ent ühel hetkel mõistis, kui vähe on sellel päris eluga pistmist. Esmalt juhtus nii, et ta hellitas mõnda aega mõtet teha kahest kiirabitöötajast film (1990ndatel ei olnud sedalaadi kraam veel väga levinud), ent tausta kogumiseks kaasa tehtud sõidud tipnesid sellega, et üha selgemaks sai teadmine, et just kiirabitöö ongi see, mida Daniel siin elus tahab teha. Kiirabitöö ja laibaveo kirjeldused olid siin hõrgult head. Isiklike tõbede kirjeldused olid ka igati loetavad, tõsi, kohati väga meditsiinilised.
Omaette teema on suhted emaga. Mul ei ole siin käepärast ühtegi Laretei raamatut, kuigi lugenud olen neid ilmumisjärgselt vist küll kõiki, aga ma ütleks, et on jäänud mulje temast kui äärmiselt väljapeetud, soliidsest, ent kuidagi kaugeks jäävast daamist. Tundub, et sellisena nägi teda ka ta oma poeg. Hullemgi veel, pärast teraapiat leiab Daniel kirjeldamiseks vaid ühe tunde - viha. Mõneti karm. Samas kas kunst ja armusuhted kaaluvad üles suhted lastega? Danielil on ühed mälestused (lapsehoidjad, kelle ülesandeks takistada teda ema juurde minemast või isa katse poiss üldse lapsehoidjale kasvatada anda jne), emal ilmselt teised (tema mäletab ehk rohkem joomisi, lõhkumisi, laaberdamisi). Need on alati sellised kahe otsaga asjad, kus otsad aga sugugi kokku ei taha minna... Nii et see ei ole koht, kus kõrvalseisjad saaksid kellelegi kaasa noogutada või kellegi üle kohut mõista.
Aga lugeda oli sellest kõigest hea. Teemad, ajahüpped, kohatine fragmentaarsus, tempo - kõik.
Väga mitmekihtne on see lugu, minu suureks rõõmuks. Laias laastus jookseb lugu vaheldumisi kolmel ajateljel: sünnist (ei, mitte surmani, ütleme siis, et...) kirjutamishetkeni, haigus(t)e ajajoonel ja kolmandaks aastal 2020 (mil ta kirjutabki käesolevat raamatut). Raamatu kirjutamise idee on tõukunud soovist oma tol hetkel 11aastasele tütrele, hellitusnimega Südmeke, enda lugu jutustada. Ennekõike on põhjuseks 2011. aastal saadud kaks võrdlemisi kehva diagnoosi: progresseeruv hulgiskleroos ja südame mitraalklapi rike.
Loomulikult ei saa kahe maailmakuulsa loomeinimese poja elulugu olla igavate killast. Siin on vana Bergmani ja Fårö lugusid, suhteid ja... aga kolm läbivalt kandvat teemat, mulle tundub: ametialane tegevus, haigus, suhted emaga. Ametilt läks Daniel esialgu isaga sama sammu, sukeldudes juba päris noorelt kino- ja filmimaailma, ent ühel hetkel mõistis, kui vähe on sellel päris eluga pistmist. Esmalt juhtus nii, et ta hellitas mõnda aega mõtet teha kahest kiirabitöötajast film (1990ndatel ei olnud sedalaadi kraam veel väga levinud), ent tausta kogumiseks kaasa tehtud sõidud tipnesid sellega, et üha selgemaks sai teadmine, et just kiirabitöö ongi see, mida Daniel siin elus tahab teha. Kiirabitöö ja laibaveo kirjeldused olid siin hõrgult head. Isiklike tõbede kirjeldused olid ka igati loetavad, tõsi, kohati väga meditsiinilised.
Omaette teema on suhted emaga. Mul ei ole siin käepärast ühtegi Laretei raamatut, kuigi lugenud olen neid ilmumisjärgselt vist küll kõiki, aga ma ütleks, et on jäänud mulje temast kui äärmiselt väljapeetud, soliidsest, ent kuidagi kaugeks jäävast daamist. Tundub, et sellisena nägi teda ka ta oma poeg. Hullemgi veel, pärast teraapiat leiab Daniel kirjeldamiseks vaid ühe tunde - viha. Mõneti karm. Samas kas kunst ja armusuhted kaaluvad üles suhted lastega? Danielil on ühed mälestused (lapsehoidjad, kelle ülesandeks takistada teda ema juurde minemast või isa katse poiss üldse lapsehoidjale kasvatada anda jne), emal ilmselt teised (tema mäletab ehk rohkem joomisi, lõhkumisi, laaberdamisi). Need on alati sellised kahe otsaga asjad, kus otsad aga sugugi kokku ei taha minna... Nii et see ei ole koht, kus kõrvalseisjad saaksid kellelegi kaasa noogutada või kellegi üle kohut mõista.
Aga lugeda oli sellest kõigest hea. Teemad, ajahüpped, kohatine fragmentaarsus, tempo - kõik.
March 9, 2025
Varken bra eller dålig haha! Hade jag kunna ge 2,5 hade jag gjort det. Lite kul att läsa delarna som har med sjukvård att göra i och med att jag precis läst om hjärtsjukdomar och även att han skriver om sin tid på Sophiahemmet. Dock ganska ointresserad av hans uppväxt.
August 15, 2024
Ingmar Bergmani ja Käbi Laretei poja Danieli raamat, mille ta on pühendanud oma tütrele, sest saanud kahenädalase vahega kaks ränka diagnoosi - mistraalklapi rike ja hulgiskleroos - tähendab seda, et iga päev võib jääda talle viimaseks.
Oma lapsepõlvest tuleme me kõik. Raamatus lahkab Daniel oma üleskasvamist kahe maailmakuulsa vanemaga, kes armastasid publikut ja aplausi, aga mitte niivõrd oma lapsi. On imestatud, et selline imeliselt soe inimene ja fantastiline pianist ning kirjanik Käbi Laretei on emana pehmelt öeldes läbi kukkunud - kas see ikka saab nii olla. Minu jaoks ei olnud Danieli raamat julm ega kibestunud, vaid aus ja uuriv, et miks ei tundnud tema seda armastust, kuigi ema seda oma kirjades imeliselt väljendas. Leiab vastuseidki.
Pealt neljakümnesena otsustab ka ise filmimaailmas tegev olnud Daniel teha elus kannapöörde, teha midagi, mis on päris ja õpib kiirabiõeks. Ta naudib oma tööd täiega kuni saatuslike diagnooside saamiseni. Nii filmi- kui meditsiinivaldkonnast saab samuti väga huvitava sissevaate, seega ei ole see raamat puhtalt üks "minu õnnetu lapsepõlve lugu".
Kindlasti selline raamat, mis igaühele mõjub erinevalt, aga puudutamata ei jäta. 4.5/5
Oma lapsepõlvest tuleme me kõik. Raamatus lahkab Daniel oma üleskasvamist kahe maailmakuulsa vanemaga, kes armastasid publikut ja aplausi, aga mitte niivõrd oma lapsi. On imestatud, et selline imeliselt soe inimene ja fantastiline pianist ning kirjanik Käbi Laretei on emana pehmelt öeldes läbi kukkunud - kas see ikka saab nii olla. Minu jaoks ei olnud Danieli raamat julm ega kibestunud, vaid aus ja uuriv, et miks ei tundnud tema seda armastust, kuigi ema seda oma kirjades imeliselt väljendas. Leiab vastuseidki.
Pealt neljakümnesena otsustab ka ise filmimaailmas tegev olnud Daniel teha elus kannapöörde, teha midagi, mis on päris ja õpib kiirabiõeks. Ta naudib oma tööd täiega kuni saatuslike diagnooside saamiseni. Nii filmi- kui meditsiinivaldkonnast saab samuti väga huvitava sissevaate, seega ei ole see raamat puhtalt üks "minu õnnetu lapsepõlve lugu".
Kindlasti selline raamat, mis igaühele mõjub erinevalt, aga puudutamata ei jäta. 4.5/5
January 31, 2022
Väldigt underhållande, innehållsrik och drabbande! Här får vi en biografi över Daniel Bergmans liv från uppväxten, den egna filmkarriären från biografmaskinist till regissör, för att sedan bli ambulanssjuksköterska och så hjärtpatient rädd att dö från sin ännu unga dotter. Allt detta skarpögt, dramatiskt och ofta bitskt berättat och väl inläst.
Den känslomässiga avskärmningen och oförmågan att gråta, som jag delar med Daniel, är bokens enda begränsning.
Som bonus blev det äntligen av att se filmen "Söndagsbarn", liksom hans kortfilm "Ägget" och dokumentären om biografmaskinisten Nypan.
Den känslomässiga avskärmningen och oförmågan att gråta, som jag delar med Daniel, är bokens enda begränsning.
Som bonus blev det äntligen av att se filmen "Söndagsbarn", liksom hans kortfilm "Ägget" och dokumentären om biografmaskinisten Nypan.
March 23, 2022
En bjussig självbiografi väl värd min tid. I slutändan.
Jag hade mina tvivel, ibland tyckte jag delarna kring hans barndom och hans föräldrar var långtråkiga. Intetsägande. Och kanske tänkte jag att han presenterade sina föräldrar mest för att pleasa läsarna. Well kalla mig okulturell men jag är inte alls särskilt intresserad av att lära känna kulturprofilerna Bergman.
I was only in it for the filmproducent turns sjuksköterska-part.
Självklart förstår jag att ens föräldrars existens avspeglar på ens liv. Och att det såklart är relevant att Daniel nämner dom båda återkommande i sin självbiografi. Det är bara det att jag tappar intresset lite när det blir för mycket av dom delarna. Jag förstår dock i slutändan att varje del är noggrant utvald för att förstå Daniels reflektion kring vad som föranlett den plats i livet han nu befinner sig på.
Jag förstår också att mitt ointresse grundade sig i det faktum att jag inte kan relatera till hela den här celebrity-uppväxten, men att jag däremot så starkt kan relatera till hans drivkraft att sadla om och läsa till sjuksköterska. För att liksom få befinna sig i händelsernas centrum. Mitt i de mest dramatiska intriger och skeenden i människors liv. Älskar kontrasten från att skapa detta ’på låtsas’ till att han letar sig in i den akutaste av akutsjukvård. Här och nu.
Hans transparens kring sjukdom är så ärlig och gripande. Hans språk är vackert. Och hans vinkling att skriva boken - till hans dotter Alma är intressant och fint. Även om jag tror det är enklare att läsa detta än lyssna till det. Ibland tappade jag tråden och förstod inte vem som var vem.
En bok som jag vill addera till samlingen i bokhyllan så att jag kan läsa den igen någon gång.
Jag hade mina tvivel, ibland tyckte jag delarna kring hans barndom och hans föräldrar var långtråkiga. Intetsägande. Och kanske tänkte jag att han presenterade sina föräldrar mest för att pleasa läsarna. Well kalla mig okulturell men jag är inte alls särskilt intresserad av att lära känna kulturprofilerna Bergman.
I was only in it for the filmproducent turns sjuksköterska-part.
Självklart förstår jag att ens föräldrars existens avspeglar på ens liv. Och att det såklart är relevant att Daniel nämner dom båda återkommande i sin självbiografi. Det är bara det att jag tappar intresset lite när det blir för mycket av dom delarna. Jag förstår dock i slutändan att varje del är noggrant utvald för att förstå Daniels reflektion kring vad som föranlett den plats i livet han nu befinner sig på.
Jag förstår också att mitt ointresse grundade sig i det faktum att jag inte kan relatera till hela den här celebrity-uppväxten, men att jag däremot så starkt kan relatera till hans drivkraft att sadla om och läsa till sjuksköterska. För att liksom få befinna sig i händelsernas centrum. Mitt i de mest dramatiska intriger och skeenden i människors liv. Älskar kontrasten från att skapa detta ’på låtsas’ till att han letar sig in i den akutaste av akutsjukvård. Här och nu.
Hans transparens kring sjukdom är så ärlig och gripande. Hans språk är vackert. Och hans vinkling att skriva boken - till hans dotter Alma är intressant och fint. Även om jag tror det är enklare att läsa detta än lyssna till det. Ibland tappade jag tråden och förstod inte vem som var vem.
En bok som jag vill addera till samlingen i bokhyllan så att jag kan läsa den igen någon gång.
June 4, 2025
Väga põnevalt kirjutatud raamat - eri ajajoonte põimumine tekitab pinget ja annab lugejale sellise ajalise perspektiivi, mida reaalajas või lineaarse teksti puhul ei saa. Teemad on ka põnevad: perekonnasuhted, elu ja suremine, tervis, armastus, mõnes mõttes ka inimese kasvamine ja arenemine.
Asjaolu, et kõik toimub keskmisest tuntumas päriselt olemas olevas/olnud perekonnas, tekitas pigem kahetisi tundeid - kui kirjutada reaalsed inimesed tegelasteks, siis neist saavadki tegelased, kellel enam sõnaõigust ei ole. Autori vaatenurk on sellisel juhul kõike muud kui objektiivne, seda ka enda suhtes. Samas see, kui ebameeldivaks tegelaseks ta kohati suudab iseennast kirjutada, on päris märkimisväärne.
Kui inimesed võisid seal raamatus välja joonistuda rohkem või vähem sümpaatsetena, siis Rootsi ja eriti saarte loodus ja elukeskkond on küll taustal kogu aeg imeliselt kütkestav.
Asjaolu, et kõik toimub keskmisest tuntumas päriselt olemas olevas/olnud perekonnas, tekitas pigem kahetisi tundeid - kui kirjutada reaalsed inimesed tegelasteks, siis neist saavadki tegelased, kellel enam sõnaõigust ei ole. Autori vaatenurk on sellisel juhul kõike muud kui objektiivne, seda ka enda suhtes. Samas see, kui ebameeldivaks tegelaseks ta kohati suudab iseennast kirjutada, on päris märkimisväärne.
Kui inimesed võisid seal raamatus välja joonistuda rohkem või vähem sümpaatsetena, siis Rootsi ja eriti saarte loodus ja elukeskkond on küll taustal kogu aeg imeliselt kütkestav.
March 20, 2025
Aus, siiras, südantlõhestav, täis lootust paremale homsele kõigi haiguste-hädade kiuste.....ikka Südamekesele mõeldes. Daniel Bergmani päevikuvormis kirjutatud kiri oma tütrele, Südamekesele, Almale.
Kuulsate, tööle ja oma karjäärile pühendunud, vanemate laps on raske olla, raamatust loeme, milliseid tundeid ja mälestusi Danieli lapsepõlv talle pakkus ning kuidas ta nende tunnetega püüab täiskasvanuna toime tulla.
Daniel kirjutab:
Võib- olla ei tekitagi kibestumine iseenesest südamele eluohtlikku kahju?
Pigem hoopis see, kui sa ei taha kunagi:
Kellestki sõltuda.
Abi paluda.
Tunnistada oma kurbust.
Tunnistada oma nõrkust.
Tunnistada oma häbelikkust.
Tunnistada oma närvilisust.
Tunnistada elu põhialuseid.
Öelda pigem jah kui ei.
Kuulsate, tööle ja oma karjäärile pühendunud, vanemate laps on raske olla, raamatust loeme, milliseid tundeid ja mälestusi Danieli lapsepõlv talle pakkus ning kuidas ta nende tunnetega püüab täiskasvanuna toime tulla.
Daniel kirjutab:
Võib- olla ei tekitagi kibestumine iseenesest südamele eluohtlikku kahju?
Pigem hoopis see, kui sa ei taha kunagi:
Kellestki sõltuda.
Abi paluda.
Tunnistada oma kurbust.
Tunnistada oma nõrkust.
Tunnistada oma häbelikkust.
Tunnistada oma närvilisust.
Tunnistada elu põhialuseid.
Öelda pigem jah kui ei.
August 22, 2025
Raamat oli ühelt poolt raske - autori tajutav viha ja ükskõiksus oma vanemate vastu- lugemine, teisalt aga huvitav. Teos on justkui kiri armastatud tütrele, kus vaheldumisi lapsepõlv, minevik ja tänapäev; hea sõnavara. Autori elulugu on huvitav: lavastab ka ise filme, õpib-töötab kiirabiõena ja maadleb oma kahe raske haigusega. Aga vahepeal tuli raamat kõrvale panna, siis edasi lugeda.
"Kaks üksikut inimest on tõsiasi, nurjumine veel tunnistamata reaalsus. Pianist sõidab turneele, režissöör lavastab ja laps usaldatakse kompetentsetesse kätesse."
"Kaks üksikut inimest on tõsiasi, nurjumine veel tunnistamata reaalsus. Pianist sõidab turneele, režissöör lavastab ja laps usaldatakse kompetentsetesse kätesse."
August 8, 2022
Orimligt intressant. Ännu ett av Ingmar Bergmans barn som visar sig kunna skriva självbiografiskt. Förstår inte mitt stora intresse men kunde inte sluta lyssna ibland. Första kapitlet var dock så dåligt så jag nästan la ner. Glad jag fortsatte. Snudd på fem stjärnor om jag inte stört mig på vissa småsaker. Redaktören här borde ha gjort ett bättre jobb.
December 18, 2022
Ingmars son Daniel skriver om sin priviligerad men känslokalla uppväxt, sin filmkarriär, sin omskolning till sjuksköterska och sin hjärtsjukdom. Allt för att hans dotter ska få lära känna honom om han dör i förtid.
Herregud vad mycket det är som är outsagt och som skaver i den här berättelsen. Om internetrykterna om Daniel är sanna vet jag inte, men det skulle onekligen förklara en hel del.
Herregud vad mycket det är som är outsagt och som skaver i den här berättelsen. Om internetrykterna om Daniel är sanna vet jag inte, men det skulle onekligen förklara en hel del.
February 6, 2022
Självutlämnande om manlighet, sjukdom, föräldraskap. Och om att vara barn till demonregissören och konsertpianisten. Bra (men lite för lång).
February 22, 2022
Väldigt välskrivet och rörande om relationen till sin dotter. Och samtidigt befriande osentimentalt om relationen till sina kända föräldrar och deras självupptagenhet.
February 28, 2022
En väldigt fin bok, spännande, intressant och välskriven. Framför allt berör den djupt. Och Daniel själv läser den fantastiskt bra!
April 6, 2022
Ett dramatiskt liv, väl beskrivet.
April 9, 2022
Väl värd att läsa!
June 10, 2023
Kirjutab ema ja isa tuules. Soe ja liigutav lugemine.
July 12, 2023
Långsam och stundtals rörig men absolut läsvärd.
January 15, 2024
Ma pole kindel, kas ma tahaksin, et mu isa mulle sellise kirja endast jätaks. Ükskõik, kuidas asjad päriselt ka olid.
Aga asugem parem Danieli filme vaatama.
Aga asugem parem Danieli filme vaatama.
February 13, 2024
Bra driv och medryckande språk.
March 20, 2024
Utlämnande självbiografi, välformulerad, tragisk och fin på samma gång. Om vad som formar oss och försök att bryta mönster. Kanske aningens för utlämnande för min smak.
April 13, 2023
En underbar bok om film, ambulanser, likbilar och hjärtslag.
February 3, 2024
En personlig bok. Daniel skriver självbiografiskt till sin dotter om sin sjukdom (dåligt hjärta) och de begränsningar de innebär. Den är stark i sin vardaglighet. Hur det är att vara son och son-dotter till en världsberömd regissör och hur det är att ha en kronisk hjärtsjukdom. Bra.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Displaying 1 - 23 of 23 reviews