What do you think?
Rate this book
Sobre la existencia del sexo: Reflexiones sobre la nueva perspectiva de género
En los últimos años, una nueva teoría de género se va imponiendo internacionalmente como marca de progresía en medios de comunicación, artículos académicos, encendidas discusiones en las redes sociales y hasta en leyes o en proyectos de ley. Esta teoría abandona la distinción entre sexo (biológico) y género (cultural) que ha servido al feminismo para luchar contra los prejuicios y la discriminación de las mujeres. El objetivo proclamado es loable: conseguir la inclusión plena de las personas transexuales. Cada vez más gente idealista la apoya. Pero ¿es realmente esa la finalidad que le da su impulso arrollador? De lectura imprescindible para el debate en torno a nuestro presente y futuro, este libro de estilo directo y claro es el fruto de una exhaustiva investigación de Kajsa E. Ekman. La conocida autora sueca sostiene que asistimos a una reacción patriarcal que, utilizando de manera fraudulenta un lenguaje feminista, favorece intereses económicos, fomenta el retorno de la heterosexualidad obligatoria y de los viejos roles de género y prepara el recorte de las conquistas de igualdad duramente conseguidas por las mujeres.
455 pages, Paperback
First published April 7, 2021
30 people are currently reading
407 people want to read
About the author
Kajsa Ekis Ekman
15 books64 followersKajsa Ekis Ekman (born 1980) is a Swedish journalist, writer and activist. She is the author of several works about the financial crisis, women's rights and capitalism critique. She writes for the major Swedish daily Dagens Nyheter and is an op-ed columnist at the leftwing daily ETC.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 33 reviews
April 16, 2021
”Då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.”
Jag har läst denna vattendelare till bok. Att den inte brändes i mina händer då jag höll den?
Eftersom jag är insatt i hur människor, främst kvinnliga feminister, numera brukar bemötas när de intresserar sig för teorier om kön, vill jag förtydliga att man kan göra detta utan att vara transfob. Jag har i och för sig full förståelse för ilskan. Inte att man sprider hatfulla kommentarer till eller om enskilda individer, men att man blir arg när man upplever sig själv eller ens vänner hotade. Jag misstänker att jag själv varit orimlig i diskussioner om ras och rasism och säkert ”dragit rasistkortet” i affekt. Men ju äldre jag blir, ju mer komplex framstår sakernas tillstånd. Det är snart ingen ordning på allting, förutom en sak. Diskussioner, samtal, undersökningar och berättelser är alltid av godo. Att man skulle sluta intressera sig för diskursen kring kön och genus eller att inte reagera på en ny teori om kön, för att inte riskera såra transpersoner anser jag vara en orimlig begäran. Jag har ju faktiskt också ett kön.
”Den nya berättelsen om kön behåller grundläggande feministiska begrepp men fyller dem med sin motsats. Begreppet social konstruktion blir kvar och signalerar tillhörighet till feministisk samhällskritik och begreppet medfött kön är kvar och signalerar något fast och evigt, bara att de har bytt plats med varandra. Nu är det alltså könsrollen som blir det verkliga könet. Kvinnlighet är inte längre en livmoder, utan rosa rosetter och dockor, manlighet är inte längre en penis, utan krig och maskiner. Och könsrollerna, sägs det, är vi födda med.”
Jag har i min iver att ta transpersoner på allvar och vara inkluderande och tolerant inte direkt gett mig in i debatten om trans. Jag har varit nära några gånger men låtit mig tystas innan jag ens börjat. Jag har aldrig förstått begreppet könsidentitet i teorin, men släppt det. För att jag accepterar och respekterar transpersoner som människor. Och jag lider med de som lider. Men den nya berättelsen om kön som identitet kan vara problematisk, inte minst för barnen.
Tur att Ekman som har ett av Sveriges skarpaste intellekt tar sig an denna fråga. Och som hon gör det. Hon tar oss upp ur den intellektuella dödsdalen som könsfrågan har kommit att bli. Hon höjer nivån på debatten och argumenterar sakligt och på goda grunder. Boken har en gedigen källförteckning. Det här är oerhört intressant och välskrivet.
Jakten på vad jagets kärna är, har förmodligen pågått så länge människan funnits, diskussioner om medvetandefilosofi återfinns i skrift redan från Platon. Frågan om hur kropp och själ förhåller sig och vad identitet är, lär vi få fortsätta att diskutera. Den mest troliga förklaringen ligger i ett dialektiskt samspel mellan natur och kultur. Därför är påståendet att könet skulle vara en medfödd del av en individs identitet kontroversiellt. Somliga förespråkar att könet sitter i hjärnan, trots att vetenskapligt stöd och empiri för detta påstående saknas. Vad könsidentitet egentligen är, är mycket oklart. Däremot vet vi, att kromosomerna xy och xx hör ihop med specifika könsorgan, könskörtlar, förmåga att bygga muskelmassa, anlag för hårväxt med mera. Hur postmodernistiskt bevandrade vi än är, kommer vi inte ifrån den materiella verkligheten av kön. Språket påverkar, men är inte det enda som finns. Könsorgan är inte identitet, de är kroppsdelar för reproduktion, lust, urinavgång.
”Könsrollerna är tillbaka utan att vi har märkt det! Men kön och genus har bytt plats. Genus är nu det verkliga, kön det overkliga. Kön sägs vara något som ”tilldelas” vid födseln, det vill säga en social konstruktion som samhället lägger på barnet. Könsidentiteten, däremot, sägs vara medfödd. En genusessentialism: genus som essens oavsett kropp.”
Jag är av åsikten att en individ har rätt att utrycka sig hur den vill, vuxna människor genomgår vilka behandlingar de vill, det angår inte mig. Men den teoretiska, strukturella, samhälleliga och juridiska synen på kön angår mig. Att medicinera och skära i friska kroppar bekymrar mig, oavsett om det gäller könsbekräftande behandling eller att släta ut åldrad hud. Att medicinsk behandling kan ordineras till barn som upplever sig trans, är att passera en gräns. Det är ett svek mot barnen. Jag är skeptisk till hormoner som medicin per se, oavsett om det är i p-piller, för klimakteriebesvär eller som könsbekräftande behandling.
Identitetspolitiken är en produkt av vårt nyliberala klimat där varje individ ska ha rätt till allt genom fria val, även nu gällande kön. Men vad kan detta få för konsekvenser?
Homosexuellas och kvinnors rättigheter går sakteligen framåt efter många och långa kamper. Men tranståget går i rasande fart, det kan befaras ha med läkemedelsindustrin att göra. Eftersom transpersoner som kunder är en utmärkt grupp i behov livslång medicinering. Damidrotten lär dö ut eftersom kvinnor inte har någon chans mot transkvinnor. Det här kan vara början på en backlash jämställdhetsmässigt och vad värre är katastrof för många individer. Studier har inte kunnat påvisa att könskorrigerande behandling förbättrar unga transpersoners psykiska hälsa. Däremot är det risk för att reproduktionsförmågan skadas för livet. Som Christian Rück klokt framställde tror jag att oro, osäkerhet, nedstämdhet, känsla av att inte duga och passa in sällan är en fråga för medicinsk sjukvård. Unga transpersoner trivs inte med sina kroppar. Vilka gör ens det? Protest mot puberteten är en klassisk kvinnlig genre i ett sexualiserat patriarkalt samhälle. Ett samhälle som allt mer profiterar på framförallt kvinnliga kroppsideal. Att uppleva sig alienerad från sin kropp är inte ovanligt. Övergrepp, sexualisering, utseendekrav kan vara orsak till den enorma ökning av framförallt unga tjejer som vill genomgå könskorrigering. Samma orsaker som föranleder psykisk sjukdom, skadebeteenden och aneroxi exempelvis. Det kan mycket väl vara något i samhället som gör att unga flickor inte vill växa upp till kvinnor.
Jag tolkar det som att Ekman inte vill att unga personer ska behöva ändra på sig. Hon vill att samhällets normer ska ändras så att människor känner att de får vara som de vill. Vi löser inte problemet på orsaksnivå genom att mildra symtomen.
Ekman listar många olika exempel och fallbeskrivningar för att påtala riskerna med transition och självidentifikation gällande kön. Vissa fall tycks vara extrema och jag gillar inte när man försöker vinna en argumentation genom att ta motståndarsidans största misslyckanden som exempel. Jag hade välkomnat några goda exempel också, det hade gjort texten mer nyanserad. Men jag vill ändå ge Ekman rätt när hon menar att det är inte bara enskilda fall. Tillsammans utgör de själva fundamentet som teorin om könsidentitet vilar på. Exemplet med kriminella fängslade män som vill byta kön för att få flytta till kvinnofängelse är extremt, men ändå relevant, med tanke på att det inte finns ett enda känt fall där det varit tvärtom.
Det som 0,5% av befolkningen har problem med, kräver lösningar för alla vilket i slutändan riskerar att begränsa kvinnor. Det vore kanske bättre om lagförslagen gällde för de vuxna som genomgått transition.
Ekman går igenom hur synen på kvinnan, könen och feminismen förändras genom historien. Tydligt är att den postmoderna fasen som bland annat Butler var med och sparkade igång, där ingenting ”är” utan allt görs och skapas via språket, varit på sin absoluta topp. Med den nya teorin vänder det. Åter är kön något fast och bestämt, men nu inte materiellt via kroppen utan via hjärnan. Och det som är stabilt är könsidentiteten. Essentialismen är tillbaka, en biologism utan biologi, och kategorin kvinna riskeras att luckras upp. Perfekt vapen mot feminismen, inte sant! Den patriarkala logiken och allt vad den innebär, kvarstår dock oavsett synen på kön och könsidentitet.
”… frågan om nakenhet i omklädningsrum. Den urpatriarkala och mycket ologiska regeln vad gäller nakenhet är: en man vill se nakna kvinnor, en kvinna vill inte se nakna män. En man vill också visa sig naken för kvinnor, medan en kvinna inte vill visa sig naken för män. Den gamla manliga praktiken blottning har fått ett uppsving i och med nätet, där miljoner män ogenerat skickar bilder av sina kön till kvinnor de aldrig träffat och njuter av tanken på att kvinnor ser deras penis. När hon ser hans penis, lyder den patriarkala logiken, har han makt över henne. Men även då han ser henne naken har han makt över henne. En man som ser en kvinna naken kan störta hela hennes liv. […] En kvinna har dock ingen makt över en man hon ser naken: hennes enda klena tröst är att sprida ryktet att han har en mikropenis.”
För Ekman framstår den här nya teorin om kön som fullständigt orimlig. Även för mig. Hur kan könsorganen å ena sidan inte ha med kön att göra, å andra sidan måste de korrigeras för att ”matcha” könsidentiteten? Tyvärr håller författaren en onödigt raljant ton och ibland anger hon sina skäl oegentligt. Hon skriver exempelvis att vårdguiden föreslår att vi ska undvika att använda ordet kvinna. Men att ordet man aldrig ska undvikas. Men det stämmer inte. Det står faktiskt också att vi ska undvika ordet man. Men i stora drag anser jag att hon har rätt.
Jag tar nu ställning i denna liberala nypatriarkala backlash som kommit i egna kläder. Den fick mig nästan på fall genom att använda tolerans och modernitet som grepp. Men den rasar nu tack vare Ekman. Den förhoppningsvis korta avstickaren med epitetet icke-man lägger vi bakom oss. Kanske även cisbegreppet. Det implicerar att som cisperson är man priviligierad och nöjd med det kön man fötts in i. Men feminister har sedan 1700-talet försökt påvisa att könsrollerna är socialt konstruerade och alltså inte till belåtenhet, minst sagt. Det var därför jag blev feminist. Och det kommer jag fortsätta att vara.
Jag har läst denna vattendelare till bok. Att den inte brändes i mina händer då jag höll den?
Eftersom jag är insatt i hur människor, främst kvinnliga feminister, numera brukar bemötas när de intresserar sig för teorier om kön, vill jag förtydliga att man kan göra detta utan att vara transfob. Jag har i och för sig full förståelse för ilskan. Inte att man sprider hatfulla kommentarer till eller om enskilda individer, men att man blir arg när man upplever sig själv eller ens vänner hotade. Jag misstänker att jag själv varit orimlig i diskussioner om ras och rasism och säkert ”dragit rasistkortet” i affekt. Men ju äldre jag blir, ju mer komplex framstår sakernas tillstånd. Det är snart ingen ordning på allting, förutom en sak. Diskussioner, samtal, undersökningar och berättelser är alltid av godo. Att man skulle sluta intressera sig för diskursen kring kön och genus eller att inte reagera på en ny teori om kön, för att inte riskera såra transpersoner anser jag vara en orimlig begäran. Jag har ju faktiskt också ett kön.
”Den nya berättelsen om kön behåller grundläggande feministiska begrepp men fyller dem med sin motsats. Begreppet social konstruktion blir kvar och signalerar tillhörighet till feministisk samhällskritik och begreppet medfött kön är kvar och signalerar något fast och evigt, bara att de har bytt plats med varandra. Nu är det alltså könsrollen som blir det verkliga könet. Kvinnlighet är inte längre en livmoder, utan rosa rosetter och dockor, manlighet är inte längre en penis, utan krig och maskiner. Och könsrollerna, sägs det, är vi födda med.”
Jag har i min iver att ta transpersoner på allvar och vara inkluderande och tolerant inte direkt gett mig in i debatten om trans. Jag har varit nära några gånger men låtit mig tystas innan jag ens börjat. Jag har aldrig förstått begreppet könsidentitet i teorin, men släppt det. För att jag accepterar och respekterar transpersoner som människor. Och jag lider med de som lider. Men den nya berättelsen om kön som identitet kan vara problematisk, inte minst för barnen.
Tur att Ekman som har ett av Sveriges skarpaste intellekt tar sig an denna fråga. Och som hon gör det. Hon tar oss upp ur den intellektuella dödsdalen som könsfrågan har kommit att bli. Hon höjer nivån på debatten och argumenterar sakligt och på goda grunder. Boken har en gedigen källförteckning. Det här är oerhört intressant och välskrivet.
Jakten på vad jagets kärna är, har förmodligen pågått så länge människan funnits, diskussioner om medvetandefilosofi återfinns i skrift redan från Platon. Frågan om hur kropp och själ förhåller sig och vad identitet är, lär vi få fortsätta att diskutera. Den mest troliga förklaringen ligger i ett dialektiskt samspel mellan natur och kultur. Därför är påståendet att könet skulle vara en medfödd del av en individs identitet kontroversiellt. Somliga förespråkar att könet sitter i hjärnan, trots att vetenskapligt stöd och empiri för detta påstående saknas. Vad könsidentitet egentligen är, är mycket oklart. Däremot vet vi, att kromosomerna xy och xx hör ihop med specifika könsorgan, könskörtlar, förmåga att bygga muskelmassa, anlag för hårväxt med mera. Hur postmodernistiskt bevandrade vi än är, kommer vi inte ifrån den materiella verkligheten av kön. Språket påverkar, men är inte det enda som finns. Könsorgan är inte identitet, de är kroppsdelar för reproduktion, lust, urinavgång.
”Könsrollerna är tillbaka utan att vi har märkt det! Men kön och genus har bytt plats. Genus är nu det verkliga, kön det overkliga. Kön sägs vara något som ”tilldelas” vid födseln, det vill säga en social konstruktion som samhället lägger på barnet. Könsidentiteten, däremot, sägs vara medfödd. En genusessentialism: genus som essens oavsett kropp.”
Jag är av åsikten att en individ har rätt att utrycka sig hur den vill, vuxna människor genomgår vilka behandlingar de vill, det angår inte mig. Men den teoretiska, strukturella, samhälleliga och juridiska synen på kön angår mig. Att medicinera och skära i friska kroppar bekymrar mig, oavsett om det gäller könsbekräftande behandling eller att släta ut åldrad hud. Att medicinsk behandling kan ordineras till barn som upplever sig trans, är att passera en gräns. Det är ett svek mot barnen. Jag är skeptisk till hormoner som medicin per se, oavsett om det är i p-piller, för klimakteriebesvär eller som könsbekräftande behandling.
Identitetspolitiken är en produkt av vårt nyliberala klimat där varje individ ska ha rätt till allt genom fria val, även nu gällande kön. Men vad kan detta få för konsekvenser?
Homosexuellas och kvinnors rättigheter går sakteligen framåt efter många och långa kamper. Men tranståget går i rasande fart, det kan befaras ha med läkemedelsindustrin att göra. Eftersom transpersoner som kunder är en utmärkt grupp i behov livslång medicinering. Damidrotten lär dö ut eftersom kvinnor inte har någon chans mot transkvinnor. Det här kan vara början på en backlash jämställdhetsmässigt och vad värre är katastrof för många individer. Studier har inte kunnat påvisa att könskorrigerande behandling förbättrar unga transpersoners psykiska hälsa. Däremot är det risk för att reproduktionsförmågan skadas för livet. Som Christian Rück klokt framställde tror jag att oro, osäkerhet, nedstämdhet, känsla av att inte duga och passa in sällan är en fråga för medicinsk sjukvård. Unga transpersoner trivs inte med sina kroppar. Vilka gör ens det? Protest mot puberteten är en klassisk kvinnlig genre i ett sexualiserat patriarkalt samhälle. Ett samhälle som allt mer profiterar på framförallt kvinnliga kroppsideal. Att uppleva sig alienerad från sin kropp är inte ovanligt. Övergrepp, sexualisering, utseendekrav kan vara orsak till den enorma ökning av framförallt unga tjejer som vill genomgå könskorrigering. Samma orsaker som föranleder psykisk sjukdom, skadebeteenden och aneroxi exempelvis. Det kan mycket väl vara något i samhället som gör att unga flickor inte vill växa upp till kvinnor.
Jag tolkar det som att Ekman inte vill att unga personer ska behöva ändra på sig. Hon vill att samhällets normer ska ändras så att människor känner att de får vara som de vill. Vi löser inte problemet på orsaksnivå genom att mildra symtomen.
Ekman listar många olika exempel och fallbeskrivningar för att påtala riskerna med transition och självidentifikation gällande kön. Vissa fall tycks vara extrema och jag gillar inte när man försöker vinna en argumentation genom att ta motståndarsidans största misslyckanden som exempel. Jag hade välkomnat några goda exempel också, det hade gjort texten mer nyanserad. Men jag vill ändå ge Ekman rätt när hon menar att det är inte bara enskilda fall. Tillsammans utgör de själva fundamentet som teorin om könsidentitet vilar på. Exemplet med kriminella fängslade män som vill byta kön för att få flytta till kvinnofängelse är extremt, men ändå relevant, med tanke på att det inte finns ett enda känt fall där det varit tvärtom.
Det som 0,5% av befolkningen har problem med, kräver lösningar för alla vilket i slutändan riskerar att begränsa kvinnor. Det vore kanske bättre om lagförslagen gällde för de vuxna som genomgått transition.
Ekman går igenom hur synen på kvinnan, könen och feminismen förändras genom historien. Tydligt är att den postmoderna fasen som bland annat Butler var med och sparkade igång, där ingenting ”är” utan allt görs och skapas via språket, varit på sin absoluta topp. Med den nya teorin vänder det. Åter är kön något fast och bestämt, men nu inte materiellt via kroppen utan via hjärnan. Och det som är stabilt är könsidentiteten. Essentialismen är tillbaka, en biologism utan biologi, och kategorin kvinna riskeras att luckras upp. Perfekt vapen mot feminismen, inte sant! Den patriarkala logiken och allt vad den innebär, kvarstår dock oavsett synen på kön och könsidentitet.
”… frågan om nakenhet i omklädningsrum. Den urpatriarkala och mycket ologiska regeln vad gäller nakenhet är: en man vill se nakna kvinnor, en kvinna vill inte se nakna män. En man vill också visa sig naken för kvinnor, medan en kvinna inte vill visa sig naken för män. Den gamla manliga praktiken blottning har fått ett uppsving i och med nätet, där miljoner män ogenerat skickar bilder av sina kön till kvinnor de aldrig träffat och njuter av tanken på att kvinnor ser deras penis. När hon ser hans penis, lyder den patriarkala logiken, har han makt över henne. Men även då han ser henne naken har han makt över henne. En man som ser en kvinna naken kan störta hela hennes liv. […] En kvinna har dock ingen makt över en man hon ser naken: hennes enda klena tröst är att sprida ryktet att han har en mikropenis.”
För Ekman framstår den här nya teorin om kön som fullständigt orimlig. Även för mig. Hur kan könsorganen å ena sidan inte ha med kön att göra, å andra sidan måste de korrigeras för att ”matcha” könsidentiteten? Tyvärr håller författaren en onödigt raljant ton och ibland anger hon sina skäl oegentligt. Hon skriver exempelvis att vårdguiden föreslår att vi ska undvika att använda ordet kvinna. Men att ordet man aldrig ska undvikas. Men det stämmer inte. Det står faktiskt också att vi ska undvika ordet man. Men i stora drag anser jag att hon har rätt.
Jag tar nu ställning i denna liberala nypatriarkala backlash som kommit i egna kläder. Den fick mig nästan på fall genom att använda tolerans och modernitet som grepp. Men den rasar nu tack vare Ekman. Den förhoppningsvis korta avstickaren med epitetet icke-man lägger vi bakom oss. Kanske även cisbegreppet. Det implicerar att som cisperson är man priviligierad och nöjd med det kön man fötts in i. Men feminister har sedan 1700-talet försökt påvisa att könsrollerna är socialt konstruerade och alltså inte till belåtenhet, minst sagt. Det var därför jag blev feminist. Och det kommer jag fortsätta att vara.
July 1, 2022
I denna kontroversiella bok redogör Ekis för den sk ”nya synen på kön”, att kön ses mer som än känsla/identitet snarare än en biologisk och materiell verklighet. Med 625 fotnoter och 30 sidor källhänvisning skriver hon om transvården, läkemedelsföretag, damidrott, barnböcker om transpersoner, könsuppdelade omklädningsrum, transmän, transkvinnor, ciskvinnor, J.K Rowling, Julia Serano, begreppet terf (transexkluderande radikalfeminist), könade hjärnor, biologism och Tumblr. Det är mycket! Stundtals håller jag med henne helt, ibland tycker jag det hon skriver är helt befängt, ofta behöver jag ta en paus i läsandet för att skicka citat till mina vänner och fråga vad de tycker. Det är lätt att se varför boken blivit kontroversiell, den tar upp känsliga och polariserande ämnen och Ekis har ofta en raljant och nedlåtande ton. Hon felkönar transpersoner och skriver ut deras dödnamn flera gånger. I överlag verkar hon ha en väldigt skeptisk syn på transpersoner, med väldigt lite förståelse och ödmjukhet för deras upplevelser. Ofta känns det som om hon målar upp en ensidig bild av dem, som om de okritiskt hyllas av alla och får hormonbehandling och operationer hur lätt som helst.
Hon kommer ibland med träffsäker kritik, till exempel mot teorin om könade hjärnor, mot raderandet av orden kvinna och vagina, mot åsikten att ciskvinnor sitter på en priviligerad position. I ett kapitel skriver hon om raderandet av kvinnohistoria och att man inte ska tillskriva transstatus på historiska kvinnor som betedde sig okonventionellt kvinnliga (till exempel Jeanne D’arc). Jag håller helt med henne där fram tills hon nämner ett kostymdrama om ett lesbiskt par där den ena flatan blir transman och menar att det är ett raderande av kvinnohistoria. Det är en (1) tv-serie! Det finns jättemånga andra kostymdraman som faktiskt handlar om kvinnor, varför nämna en av få som handlar om en transman? Dessutom är transmaskulina också en del av den lesbiska historien, med tanke på att hon tidigare i boken citerar Leslie Feinberg (butch, lesbisk och transmaskulin) borde Ekis kanske veta det? Ofta känns det som att Ekis vrider på sina källor för att de ska passa hennes tes bättre. Hon kritiserar Catharine MacKinnons syn på kön genom att enbart citera en kort intervju med henne, istället för att referera till nån av MacKinnons många böcker om ämnet. I ett annat kapitel nämner hon att RFSL hört av sig till ”transpersoner som varit kritiska mot [trans]vården, för att uppmana dem att tänka på hur de uttalar sig i media”, men hon kommer inte med någon mer info om exakt vad transpersonerna och RFSL ska ha sagt.
Ekis nämner vad de nya synen på kön har för konsekvenser på kvinnorörelsen men inte vad kritik mot transrörelsen ger för konsekvenser på transpersoner. Hon påstår att hon inte har något emot transpersoner, men i boken så framställer hon dagens transrörelse som antagonistisk till gayrörelsen, detransitioners och kvinnokampen. Är det inte skadligt för alla att motarbeta gemensam kamp? Hon skriver om vad för konsekvenser den nya synen på kön kan innebära, allt från kritik till transvården, om transpersoner och detransitioners som blir svikna av vården, ökningen av tonårstjejer som börjar identifiera sig som transkillar, lagar som ger självbestämmande över juridiskt kön, män som utger sig för att vara transkvinnor och som tar sig in i kvinnoseparatistiska rum. Hon tar upp många viktiga frågor men kommer inte med några svar. Hur ska man förbättra transvården så att den ger rätt vård till rätt personer? Hur ska transpersoner underlätta sin könsdysfori? Hur behåller man trygga separatistiska rum för kvinnor utan att behöva kompromissa om varken transkvinnor eller ciskvinnors säkerhet? Hennes kritik är inte tillräckligt nyanserad och bristen på svar lämnar boken tom.
Hon kommer ibland med träffsäker kritik, till exempel mot teorin om könade hjärnor, mot raderandet av orden kvinna och vagina, mot åsikten att ciskvinnor sitter på en priviligerad position. I ett kapitel skriver hon om raderandet av kvinnohistoria och att man inte ska tillskriva transstatus på historiska kvinnor som betedde sig okonventionellt kvinnliga (till exempel Jeanne D’arc). Jag håller helt med henne där fram tills hon nämner ett kostymdrama om ett lesbiskt par där den ena flatan blir transman och menar att det är ett raderande av kvinnohistoria. Det är en (1) tv-serie! Det finns jättemånga andra kostymdraman som faktiskt handlar om kvinnor, varför nämna en av få som handlar om en transman? Dessutom är transmaskulina också en del av den lesbiska historien, med tanke på att hon tidigare i boken citerar Leslie Feinberg (butch, lesbisk och transmaskulin) borde Ekis kanske veta det? Ofta känns det som att Ekis vrider på sina källor för att de ska passa hennes tes bättre. Hon kritiserar Catharine MacKinnons syn på kön genom att enbart citera en kort intervju med henne, istället för att referera till nån av MacKinnons många böcker om ämnet. I ett annat kapitel nämner hon att RFSL hört av sig till ”transpersoner som varit kritiska mot [trans]vården, för att uppmana dem att tänka på hur de uttalar sig i media”, men hon kommer inte med någon mer info om exakt vad transpersonerna och RFSL ska ha sagt.
Ekis nämner vad de nya synen på kön har för konsekvenser på kvinnorörelsen men inte vad kritik mot transrörelsen ger för konsekvenser på transpersoner. Hon påstår att hon inte har något emot transpersoner, men i boken så framställer hon dagens transrörelse som antagonistisk till gayrörelsen, detransitioners och kvinnokampen. Är det inte skadligt för alla att motarbeta gemensam kamp? Hon skriver om vad för konsekvenser den nya synen på kön kan innebära, allt från kritik till transvården, om transpersoner och detransitioners som blir svikna av vården, ökningen av tonårstjejer som börjar identifiera sig som transkillar, lagar som ger självbestämmande över juridiskt kön, män som utger sig för att vara transkvinnor och som tar sig in i kvinnoseparatistiska rum. Hon tar upp många viktiga frågor men kommer inte med några svar. Hur ska man förbättra transvården så att den ger rätt vård till rätt personer? Hur ska transpersoner underlätta sin könsdysfori? Hur behåller man trygga separatistiska rum för kvinnor utan att behöva kompromissa om varken transkvinnor eller ciskvinnors säkerhet? Hennes kritik är inte tillräckligt nyanserad och bristen på svar lämnar boken tom.
June 20, 2021
Tack Ekis Ekman för en välskriven, informativ bok om hur vi idag 2021ser på kön. Helt sanslöst hur förändringen av vad som definerar kön och könsroller i stora delar av samhället verkar ske under radarn, utan diskussion, för att sedan bli ett faktum. Det är som vanligt kvinnorna som får stå tillbaka i dessa "progressiva tider" med konsekvenser vi inte kan överblicka ännu. Även om jag på många sätt inte delar hennes politiska ståndpunkter i övrigt måste jag bara säga att gällande könsdebatten, TACK för kloka ord och analyser.
May 29, 2021
Jag vet inte vilken typ av bok KEE tror hon har skrivit men det är inte en med korrekt hantering av källor, det är säkert.
May 7, 2021
Mina tankar sammanfattning:
Kajsa Ekis Ekman har många poänger, sättet hon gör det på (många gånger anekdotisk och raljerande) och utgångspunkten könsbekräftande vård /trans som exempel är problematisk. Det är lite som att hon hängt uppsig på allt med trans när det handlar lm myckey mer.
Men jag tycker hon sätter fingret på som jag tycker viktiga saker att diskutera.
Tex: Om kön endast är subjektivt, hur kan vi då studera och hantera strukturella och sociala ssker som tex mäns våld mot kvinnor. Könsroller- tex vad gör en man respektive kvinna. Om en flicka vill ha killkläder kan hon knte stanna i din föickidentitet men forma den som hon vill, istället kanske hon skall byta kön.
Varför får inte kvinnor benämna sig kvinnor utan att det ses som uteslutande, medan det knappt finns debatt om män som kallar sig män?
Könsbekräftande vård- vad säger den om våra könsnormer.
Trans respektive cis- om vi vill bort i från binära indelningar varför uppfinner vi en ny.
Jag tänker att hennes "sak" hade vunnit på mindre fixering vid just transvård och transpersoner. Nu blir det lite obehagligt stundtals och jag förstår verkligen om berörda kvinnor och män blir kränkta. De har väl liksom inte bett om att bli granskade.
Kajsa Ekis Ekman har många poänger, sättet hon gör det på (många gånger anekdotisk och raljerande) och utgångspunkten könsbekräftande vård /trans som exempel är problematisk. Det är lite som att hon hängt uppsig på allt med trans när det handlar lm myckey mer.
Men jag tycker hon sätter fingret på som jag tycker viktiga saker att diskutera.
Tex: Om kön endast är subjektivt, hur kan vi då studera och hantera strukturella och sociala ssker som tex mäns våld mot kvinnor. Könsroller- tex vad gör en man respektive kvinna. Om en flicka vill ha killkläder kan hon knte stanna i din föickidentitet men forma den som hon vill, istället kanske hon skall byta kön.
Varför får inte kvinnor benämna sig kvinnor utan att det ses som uteslutande, medan det knappt finns debatt om män som kallar sig män?
Könsbekräftande vård- vad säger den om våra könsnormer.
Trans respektive cis- om vi vill bort i från binära indelningar varför uppfinner vi en ny.
Jag tänker att hennes "sak" hade vunnit på mindre fixering vid just transvård och transpersoner. Nu blir det lite obehagligt stundtals och jag förstår verkligen om berörda kvinnor och män blir kränkta. De har väl liksom inte bett om att bli granskade.
March 15, 2022
Inte ofta jag är så ilsken efter en bok. De sista kapitlen om transaktivisternas narcissistiska hat och aggression mot KVINNOR gjorde mig absolut ursinnig. Ännu en form av kvinnoförtryck och våld, fast nu inifrån, som om världen inte kan leva utan någon form av det. För i helvete.
Read
April 3, 2021Många intressanta diskussioner som Ekis hela tiden vrider och vänder på. Spec intressant m vad som är genus osv
September 12, 2021
Raljant, förvirrande och oseriös.
Kände att jag behövde läsa den här efter att den fått så mycket uppmärksamhet och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig egentligen så kan inte påstå att jag är besviken men det är inte en bra bok.
Ekis Ekman verkar ha snöat in sig helt och hållet på transsexualitet, som om det var det enda viktiga när man diskuterar kön. Dessutom är hennes ton otroligt raljant och det gör att jag inte kunde ta boken på så stort allvar trots att jag ibland tyckte att hon har en bra poäng. Sen är källorna också, ja vad ska man säga, inte ringer använda rätt. Om jag förstått det rätt har Ekis Ekman plockat saker ur sitt sammanhang, fultolkat osv vilket verkligen gör boken oseriös. Jag tyckte dessutom att boken kändes ostrukturerat och förvirrande. Vad är ens Ekis Ekmans poäng? Trots detta var boken underhållande, den var värd att läsa bara för att ha gjort det.
Kände att jag behövde läsa den här efter att den fått så mycket uppmärksamhet och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig egentligen så kan inte påstå att jag är besviken men det är inte en bra bok.
Ekis Ekman verkar ha snöat in sig helt och hållet på transsexualitet, som om det var det enda viktiga när man diskuterar kön. Dessutom är hennes ton otroligt raljant och det gör att jag inte kunde ta boken på så stort allvar trots att jag ibland tyckte att hon har en bra poäng. Sen är källorna också, ja vad ska man säga, inte ringer använda rätt. Om jag förstått det rätt har Ekis Ekman plockat saker ur sitt sammanhang, fultolkat osv vilket verkligen gör boken oseriös. Jag tyckte dessutom att boken kändes ostrukturerat och förvirrande. Vad är ens Ekis Ekmans poäng? Trots detta var boken underhållande, den var värd att läsa bara för att ha gjort det.
August 18, 2021
Well, en bok på detta tema var nog behövt. Och Ekis är kanske rätt person att skriva den. Jag anar att hennes redaktörer inte vågat saxa bland Ekis darlings eller be henne ha en något mer balanserad ton.
Resultatet påminner därför mycket om Tinos bok Massutmaning: massor av referenser (+500st), långa citeringar och en känsla av att hon valt bort de mer nyanserade källorna.
Boken hade kunnat bli bra, exempelvis är kapitlet om idrott väldigt intressant!
Resultatet påminner därför mycket om Tinos bok Massutmaning: massor av referenser (+500st), långa citeringar och en känsla av att hon valt bort de mer nyanserade källorna.
Boken hade kunnat bli bra, exempelvis är kapitlet om idrott väldigt intressant!
August 10, 2025
Una apertura de ojos total.
Este tema siempre es algo escabroso, en el que parece que no hay que meterse para no ofender a nadie, pero la autora lo hace con un estilo totalmente racional y respetuoso, analizando hechos, datos y realidad. La verdad que ha puesto en palabras cosas que yo siempre he opinado pero que no sabía como dar forma a ese pensamiento.
Estoy muy de acuerdo con todo lo que dice. Al final te das cuenta como la misoginia siempre encuentra nuevas formas de aparecer y lo que se nos vende de progresismo y neoliberalismo sigue siendo la misma caca solo que con purpurina.
BESOS💜
JESSIE💋
Este tema siempre es algo escabroso, en el que parece que no hay que meterse para no ofender a nadie, pero la autora lo hace con un estilo totalmente racional y respetuoso, analizando hechos, datos y realidad. La verdad que ha puesto en palabras cosas que yo siempre he opinado pero que no sabía como dar forma a ese pensamiento.
Estoy muy de acuerdo con todo lo que dice. Al final te das cuenta como la misoginia siempre encuentra nuevas formas de aparecer y lo que se nos vende de progresismo y neoliberalismo sigue siendo la misma caca solo que con purpurina.
BESOS💜
JESSIE💋
June 6, 2021
Jag vill helst inte ge mig in i debatten om trans då jag:
1. Inte tycker den gör sig rätt på en sida där man tipsar om och recenserar böcker.
2. Anser att debatten kräver mer nyans än vad man kan göra på sagda sida man tipsar om och recenserar böcker på.
3. Jag anser mig inte vara lagom påläst om ämnet.
Det innebär att innehållet i boken är recenserat på hur Ekis Ekman väljer att använda sig av "forskning."
Jag är inte helt säker på vad hon vill ha fram av boken, men jag har svårt att ta en författare som först säger att djurstudier inte kan appliceras på människor, för att sedan referera till djurstudier själv, seriöst. Att hon sedan också väljer att klippa i och lägga egen tolkning i citat tycker jag rent forskningsmässigt är rätt bedrägligt.
Hela boken hade verkat mycket seriösare om hon gjort en mer regelrätt litteraturstudie, och tagit fram all forskning i ämnet, värderat denna och sedan jämfört. Nu vet jag inte riktigt vad hon sysslar med då hennes källor är väldigt mycket blanda och ge mellan forskningskällor, tidningsartiklar i dagspressen och personliga berättelser.
Jag förstår heller inte varför hon försöker sensationalisera att det är de som jobbar inom transvården som forskar på den?
Missminner jag mig inte jobbar väll många inom vården på tre sätt:
1. Helt, enbart klinisk verksamhet.
2. Delvis klinisk verksamhet och delvis forskning
3. Helt och hållet forskning
(4. en liten grupp äldre, oftast inte längre yrkesaktiva läkare som hjälper till att handleda nya läkare).
Det vor väll konstigt om ex det inte vore cancerforskare som forskade om cancer... Eller?
Däremot inte sagt att medicinsk forskning inte är ett cross-over-fält där man också kan se på aspekter av ex. sociologi, psykologi osv osv, och då kanske det är bra att även ha representanter från dessa forskningsfält med?
Peer-reviewprocessen sen är ju också egna kollegor inom samma ämne som bedömer giltigheten i forskningen, för att se om metod och resultat är rimliga.
Däremot är det inte sagt att man inte får ifrågasätta forskning det tycker jag personligen är ett sundhetstecken att man kan nyansera diskussionen genom att plocka fram olika former av forskning så man kan värdera denna!
En annan viktig aspekt av forskningen också som är viktig att komma ihåg när man läser populärvetenskapliga "tyckarböcker" är att precis som Ekis ifrågasätter forskning som hon anser är fel, måste folk få ifrågasätta den forskning som Ekis lyfter fram som "rätt." Ekis forskning är inte mer rätt än den som andra tyckare i ämnet lyfter fram. Båda dessa sidor (helst dock med seriösa källor) SKA lyftas fram för att man ska få en korrekt bild.
Att, som jag tycker Ekis gör, raljera över saker ger inte legitimitet utan låter mest som gnäll.
Jag tror att om man ska läsa Ekis bok, så får man nog sitta beredd att ta fram hennes källor och kontrollera dessa så man kan göra sin egen bild av om hon använt seriösa källor, och om man tycker att hon återger dessa korrekt.
OBS! Jag anser inte att Ekis bok är den enda som ska granskas, om man missar det så anser jag att all forskning, i alla ämnen, SKA granskas. Jag anser inte på något sätt att RFSLs skrift "100 fel i Om könets existens" är rätt och korrekt heller, utan även deras "bok" måste granskas noggrant.
1. Inte tycker den gör sig rätt på en sida där man tipsar om och recenserar böcker.
2. Anser att debatten kräver mer nyans än vad man kan göra på sagda sida man tipsar om och recenserar böcker på.
3. Jag anser mig inte vara lagom påläst om ämnet.
Det innebär att innehållet i boken är recenserat på hur Ekis Ekman väljer att använda sig av "forskning."
Jag är inte helt säker på vad hon vill ha fram av boken, men jag har svårt att ta en författare som först säger att djurstudier inte kan appliceras på människor, för att sedan referera till djurstudier själv, seriöst. Att hon sedan också väljer att klippa i och lägga egen tolkning i citat tycker jag rent forskningsmässigt är rätt bedrägligt.
Hela boken hade verkat mycket seriösare om hon gjort en mer regelrätt litteraturstudie, och tagit fram all forskning i ämnet, värderat denna och sedan jämfört. Nu vet jag inte riktigt vad hon sysslar med då hennes källor är väldigt mycket blanda och ge mellan forskningskällor, tidningsartiklar i dagspressen och personliga berättelser.
Jag förstår heller inte varför hon försöker sensationalisera att det är de som jobbar inom transvården som forskar på den?
Missminner jag mig inte jobbar väll många inom vården på tre sätt:
1. Helt, enbart klinisk verksamhet.
2. Delvis klinisk verksamhet och delvis forskning
3. Helt och hållet forskning
(4. en liten grupp äldre, oftast inte längre yrkesaktiva läkare som hjälper till att handleda nya läkare).
Det vor väll konstigt om ex det inte vore cancerforskare som forskade om cancer... Eller?
Däremot inte sagt att medicinsk forskning inte är ett cross-over-fält där man också kan se på aspekter av ex. sociologi, psykologi osv osv, och då kanske det är bra att även ha representanter från dessa forskningsfält med?
Peer-reviewprocessen sen är ju också egna kollegor inom samma ämne som bedömer giltigheten i forskningen, för att se om metod och resultat är rimliga.
Däremot är det inte sagt att man inte får ifrågasätta forskning det tycker jag personligen är ett sundhetstecken att man kan nyansera diskussionen genom att plocka fram olika former av forskning så man kan värdera denna!
En annan viktig aspekt av forskningen också som är viktig att komma ihåg när man läser populärvetenskapliga "tyckarböcker" är att precis som Ekis ifrågasätter forskning som hon anser är fel, måste folk få ifrågasätta den forskning som Ekis lyfter fram som "rätt." Ekis forskning är inte mer rätt än den som andra tyckare i ämnet lyfter fram. Båda dessa sidor (helst dock med seriösa källor) SKA lyftas fram för att man ska få en korrekt bild.
Att, som jag tycker Ekis gör, raljera över saker ger inte legitimitet utan låter mest som gnäll.
Jag tror att om man ska läsa Ekis bok, så får man nog sitta beredd att ta fram hennes källor och kontrollera dessa så man kan göra sin egen bild av om hon använt seriösa källor, och om man tycker att hon återger dessa korrekt.
OBS! Jag anser inte att Ekis bok är den enda som ska granskas, om man missar det så anser jag att all forskning, i alla ämnen, SKA granskas. Jag anser inte på något sätt att RFSLs skrift "100 fel i Om könets existens" är rätt och korrekt heller, utan även deras "bok" måste granskas noggrant.
January 8, 2025
Det är otroligt och absolut förbryllande att Kajsa Ekis Ekman fortfarande anses vara en av de mest inflytelserika vänsterfeministiska debattörerna i Sverige idag, fyra år efter utgivningen av den här boken. Om det finns en sak som boken kommunicerade tydligare än vanföreställningen att transpersoner är patriarkala vapen avsedda att undergräva och förgöra feminismen, så är det att Ekman varken är progressiv eller feminist.
Om jag skulle beskriva den här boken med två ord så skulle det vara "enerverande edging". På många ställen går Ekmans argumentation så över styr att det nästan slutar med att hon argumenterar för något verkligt. Hon kommer dock aldrig riktigt dit utan hennes argumentation kretsar hela tiden kring frågan.
Verkligen skit. Läs inte den här boken.
Om jag skulle beskriva den här boken med två ord så skulle det vara "enerverande edging". På många ställen går Ekmans argumentation så över styr att det nästan slutar med att hon argumenterar för något verkligt. Hon kommer dock aldrig riktigt dit utan hennes argumentation kretsar hela tiden kring frågan.
Verkligen skit. Läs inte den här boken.
June 18, 2021
Den som säger att den här boken är ”transfob” är bara verklighetsförnekande.
Otroligt bra och välskriven bok, med solid fakta och som dessuton lyfter intressanta perspektiv på könsfrågan. Ett måste för alla att läsa! Har nog aldrig blivit så arg, och så så så trött av att läsa en bok som jag blev av denna.
Otroligt bra och välskriven bok, med solid fakta och som dessuton lyfter intressanta perspektiv på könsfrågan. Ett måste för alla att läsa! Har nog aldrig blivit så arg, och så så så trött av att läsa en bok som jag blev av denna.
July 10, 2021
Interesting
not-interested
April 14, 2021
September 7, 2025
Raljant men bra! Allt kanske inte stämmer menmen
August 9, 2021
En intressant och ögonöppnande bok som fick mig att reflektera kring kön, vad det innebär att vara kvinna och hur definitionen och användningen av ordet kvinna påvekar kvinnor i samhället. Boken var lätt att följa och läsa, däremot var vissa partier lite "terfiga" och argumenten inte lika välslipade.
June 5, 2021
En halmgubbe, men hade svårt å lägga den ifrån mig!
October 8, 2021
Oerhört skarp.
Edit: några reflektioner.
Jag kan inte uppfatta i boken att ekis ekman är EMOT transsexuella, eller att det inte skulle finnas människor som är födda i fel kön. Det jag läste var att det finns problem i hur det har skett stora förändringar i vilka grupper som upplever könsdysfori, och att det kan vara problematiskt om naturlig osäkerhet kring kroppens utveckling blir underblåst i en viss riktning av ett färdigt koncept (född i fel kropp).
En av de siffror som jag hajade till för i boken var att hälften av de som sökt till transvården hade autism. Efter att ha letat andra siffror så verkar den siffran vara betydligt mindre, men att autistiska diagnoser fortfarande är överrepresenterade bland de som upplever könsdysfori.
Kritik jag har hört är att ekis i enlighet med 90talsfeminismen delar upp mellan kön och genus och därmed inte tar hänsyn till att det FINNS en naturlig könsidentitet. Men sådan kritik känns konstigt, som om alla människor har en naturlig könsidentitet. Jag kan inte känna igen mig i det. Hade någon sagt till mig som barn att jag SKA ha en inre könsidentitet och jag inte har det kanske jag också hade börjat tänka att något är fel med min könsidentitet.
Jag kan fatta att vissa delar är onödigt provokativa och bygger på begränsade exempel. Men jag köper det, eftersom jag uppfattar att det är ngn slags filosofisk diskussion, där extrema exempel passar.
Dessutom är boken underhållande i sin raljanta ton, så jag gillar det även om jag fattar att det kan provocera.
Det är sjukt imponerande hur författaren skär och dissekerar fram logiken eller brist på logik i ett ämne som är enormt luddigt.
Vissa saker känns lite oklara dock, som den nästan lite konspiratoriska känslan av att någon har en agenda med utvecklingen.
Edit: några reflektioner.
Jag kan inte uppfatta i boken att ekis ekman är EMOT transsexuella, eller att det inte skulle finnas människor som är födda i fel kön. Det jag läste var att det finns problem i hur det har skett stora förändringar i vilka grupper som upplever könsdysfori, och att det kan vara problematiskt om naturlig osäkerhet kring kroppens utveckling blir underblåst i en viss riktning av ett färdigt koncept (född i fel kropp).
En av de siffror som jag hajade till för i boken var att hälften av de som sökt till transvården hade autism. Efter att ha letat andra siffror så verkar den siffran vara betydligt mindre, men att autistiska diagnoser fortfarande är överrepresenterade bland de som upplever könsdysfori.
Kritik jag har hört är att ekis i enlighet med 90talsfeminismen delar upp mellan kön och genus och därmed inte tar hänsyn till att det FINNS en naturlig könsidentitet. Men sådan kritik känns konstigt, som om alla människor har en naturlig könsidentitet. Jag kan inte känna igen mig i det. Hade någon sagt till mig som barn att jag SKA ha en inre könsidentitet och jag inte har det kanske jag också hade börjat tänka att något är fel med min könsidentitet.
Jag kan fatta att vissa delar är onödigt provokativa och bygger på begränsade exempel. Men jag köper det, eftersom jag uppfattar att det är ngn slags filosofisk diskussion, där extrema exempel passar.
Dessutom är boken underhållande i sin raljanta ton, så jag gillar det även om jag fattar att det kan provocera.
Det är sjukt imponerande hur författaren skär och dissekerar fram logiken eller brist på logik i ett ämne som är enormt luddigt.
Vissa saker känns lite oklara dock, som den nästan lite konspiratoriska känslan av att någon har en agenda med utvecklingen.
March 27, 2024
Förvisso stundtals analyser jag inte till fullo delar. Men vilken uppgörelse. Och vilket uppvaknande detta torde vara för kvinnorörelsen. Läs. Innan april då riksdagen röstar om den nya könstillhörighetslagen.
March 20, 2022
Håller inte alls med om att boken är transfobisk. Kajsa lyfter diskussionen kring kön från ett flertal vinklar och problematiserar en samhällsutveckling där forskning kastas undan och utveckling uppmuntras utan att kunna ha en konstruktiv konversation kring den.
Var länge sedan jag upplevde en sådan frustration av faktan som radas upp.
Var länge sedan jag upplevde en sådan frustration av faktan som radas upp.
September 21, 2021
Upprörande läsning. Skrämmande att så mycket händer inom detta ämne, men som inte tas upp i ngn större utsträckning i den allmänna debatten i media. Boken en viktig inlaga - bör läsas!
September 2, 2025
De todos los ensayos feministas que he leído sobre la teoría queer, el discurso transgénero o, como la autora lo llama, la nueva teoría de género, creo que este es el más completo y reflexivo. La temática del libro es precisamente ese cuestionamiento de la nueva teoría de género que se está imponiendo internacionalmente. Kajsa Ekis Ekman argumenta, de manera muy convincente, que lo que se nos presenta como un discurso progresista es en realidad una reacción patriarcal disfrazada con lenguaje feminista para devolvernos a los roles de género más arcaicos, reforzar la heterosexualidad obligatoria y echar por tierra conquistas que las mujeres ya habíamos conseguido.
Su planteamiento se asienta en una distinción clave: mientras el feminismo separó sexo (biología) y género (construcción social) para desnaturalizar los roles de dominación, la nueva perspectiva invierte esa relación. El género pasa a ser lo "real" y el sexo queda relegado a lo secundario o incluso inexistente. Esta inversión, según Ekman, acarrea graves consecuencias para las mujeres como sujeto político, pero también tiene graves implicaciones para las propias personas transexuales.
Se trata de un tema espinoso, eso lo sabemos todas las feministas, pero la autora lo aborda con una mezcla de datos objetivos, ejemplos reales y un recurso que a mí me ha encantado: la ironía. Esa manera de desmontar las contradicciones con un punto irónico hace que la lectura sea más ágil y que al mismo tiempo te des cuenta de hasta qué punto el discurso actual sobre el género está lleno de incoherencias. Además, Ekman va recordando conceptos básicos del feminismo mientras desengrana el discurso transgénero, lo que permite que el texto sea accesible tanto para quienes están familiarizadas con el debate como para quienes se acercan a él por primera vez.
Una de las cosas que más me ha aportado el libro es la reflexión sobre las mujeres como sujeto político. Me parece brillante la analogía que plantea con la raza o la clase: a nadie se le ocurriría aceptar que una persona blanca que se diga negra lo sea realmente, porque se vería como apropiación; sin embargo, ¿por qué sí se acepta que un hombre que se diga mujer pueda serlo?
Esta reflexión conduce a una conclusión de gran calado: la categoría "mujer" no es un espacio simbólico abierto a la autoidentificación, sino una condición material atravesada por el sexo. Es, de hecho, una de las categorías más cerradas, puesto que está marcada por experiencias biológicas irreductibles como la capacidad de gestar. Negar esa materialidad no es un acto liberador, sino una amenaza a la posibilidad misma de que las mujeres puedan nombrarse a sí mismas y, por ende, organizarse políticamente.
En definitiva, Sobre la existencia del sexo es un libro necesario que todas esas personas que utilizan el término 'terf' para insultar a las feministas deberían leer. Personalmente, me ha servido para ordenar ideas que ya conocía, pero también para aprender nuevas perspectivas, sobre todo en lo relacionado con la categoría de las mujeres como sujeto político así como las incoherencias en las capas que componen el discurso transgénero.
Que viva la lucha de las mujeres!💜
Su planteamiento se asienta en una distinción clave: mientras el feminismo separó sexo (biología) y género (construcción social) para desnaturalizar los roles de dominación, la nueva perspectiva invierte esa relación. El género pasa a ser lo "real" y el sexo queda relegado a lo secundario o incluso inexistente. Esta inversión, según Ekman, acarrea graves consecuencias para las mujeres como sujeto político, pero también tiene graves implicaciones para las propias personas transexuales.
Se trata de un tema espinoso, eso lo sabemos todas las feministas, pero la autora lo aborda con una mezcla de datos objetivos, ejemplos reales y un recurso que a mí me ha encantado: la ironía. Esa manera de desmontar las contradicciones con un punto irónico hace que la lectura sea más ágil y que al mismo tiempo te des cuenta de hasta qué punto el discurso actual sobre el género está lleno de incoherencias. Además, Ekman va recordando conceptos básicos del feminismo mientras desengrana el discurso transgénero, lo que permite que el texto sea accesible tanto para quienes están familiarizadas con el debate como para quienes se acercan a él por primera vez.
Una de las cosas que más me ha aportado el libro es la reflexión sobre las mujeres como sujeto político. Me parece brillante la analogía que plantea con la raza o la clase: a nadie se le ocurriría aceptar que una persona blanca que se diga negra lo sea realmente, porque se vería como apropiación; sin embargo, ¿por qué sí se acepta que un hombre que se diga mujer pueda serlo?
Esta reflexión conduce a una conclusión de gran calado: la categoría "mujer" no es un espacio simbólico abierto a la autoidentificación, sino una condición material atravesada por el sexo. Es, de hecho, una de las categorías más cerradas, puesto que está marcada por experiencias biológicas irreductibles como la capacidad de gestar. Negar esa materialidad no es un acto liberador, sino una amenaza a la posibilidad misma de que las mujeres puedan nombrarse a sí mismas y, por ende, organizarse políticamente.
En definitiva, Sobre la existencia del sexo es un libro necesario que todas esas personas que utilizan el término 'terf' para insultar a las feministas deberían leer. Personalmente, me ha servido para ordenar ideas que ya conocía, pero también para aprender nuevas perspectivas, sobre todo en lo relacionado con la categoría de las mujeres como sujeto político así como las incoherencias en las capas que componen el discurso transgénero.
Que viva la lucha de las mujeres!💜
July 7, 2021
Min läsning av Kajsa Ekis Ekman är att användandet av transrörelsen som argument lämpligen bör ses som en dödsryckning från patriarkatet, vars sista offensiv blir att förklara att entiteten kvinna inte finns. Jag ser att tesen blir provocerande om man inte håller med, och författaren ber nog om trubbel när hon så tydligt targeterar både personer och organisationer som anses ha agerat klandervärt (den politiska intresseorganisationen RFSL blev så pass upprörd att man gav ut en offensiv motskrift: 100 fel i “Om könets existens”). Men som debattbok är Om könets existens onekligen bra skriven - och har lyckats med att skapa just debatt. Därför är den läsvärd. Om än lite onödigt lång.
November 22, 2021
Det krävs ett rivigt fruntimmer för att stå upp mot transgalningarna och Ekis Ekman är denna kvinna. 2010-talets dekonstruktion och sedan återinstallerande av antikverade könsroller är ett hot mot feminismen och kvinnan som subjekt. Om "kvinna" definieras som alla som identifierar eller uppfattas som sådan tappar ordet helt innehåll och leder i en naiv, genompolitiserad och antiintellektuell samtid till att grova sexförbrytare och mördare flyttas över till kvinnofängelser efter sina självidentifikationer. I princip irreversibla könsbyten av barn i förpubertet uppmuntras. Det är en post-postmodern värld Ekis Ekman beskriver, en där vuxenvärlden systematiskt sviker, kränker och förstör barn som inte förstår vad de ger sig in på. Skrämmande och viktigt dokument.
September 7, 2021
Uppskattade Varat och varan. Men det här består till stor del av att Ekis Ekman dissekerar dåliga ”vetenskapliga” studier, bryter ned dåliga och ofullständiga tankegångar och skriver en oerhört polariserande bok. Skriften känns så färgad av hennes egen uppfattning att jag knappt vet om man kan lita till de avsnitt som faktiskt är intressanta och tankeväckande. De avsnitten ger ändå boken en 2a, men det är ett tveksamt högt betyg.
May 12, 2022
Som ett godståg, klumpig och fart framåt som inte går att stoppa. Driver saker till sin yttersta spets, alltid. Nyanserna bleknar. Ett fullgott exempel på när teorin kraschar in i verkligheten i brist på fingertoppskänsla. Problematisk, tankeväckande och i vissa aspekter också viktig.
Med en mer tjurskallig redaktör hade texten blivit något mer.
Med en mer tjurskallig redaktör hade texten blivit något mer.
May 9, 2023
Un libro increible que pone las cartas encima la mesa y habla sin tapujos del gran debate que existe ahora mismo. SEXO o GENERO. Y como este afecta directamente a las menores y que impacto tiene sobre la sociedad, pero sobre todo, sobre los derechos de las mujeres. Brillante. Una investigación impecable y muy didáctico.
May 22, 2021
Måsteläsning!
February 5, 2023
En väldigt intressant bok att läsa, vars argument känns övertygande och bedrövande.
Displaying 1 - 30 of 33 reviews