Kvinnor och män, pojkflickor och flickpojkar. Berättelserna i Skugglegender byter ständigt perspektiv, liksom tonläget skiftar från det hårt urbana till de vemodigt melankoliska.
I "Drift" är det en före detta skådespelerska som i sin frustration efter något som kan göra henne synlig igen ger sig ut på en desperat resa tillsammans med en ung men. En annan novell skildrar sorgen hos en flicka som förlorat sin storebror och i "Måndag morgon, Milano" följer vi en ung manlig modell längs gatorna i Milano, medan han ser tillbaka på sin misslyckade karriär och minns flickvännen som övergav honom.
Gemensamt för karaktärerna i dessa tjugo noveller är ett utanförskap där drömmar om glamour eller något som kan döva deras längtan är det enda som räknas.
Fin och spretig. Finns ändå en röd tråd av osäkerhet och olycka i alla berättelser här. Har lite svårt med vissa av Hagges kortare poptextsrefrängs-noveller.
Inledande "Slätten" är av olika anledningar (mycket tack vare att jag är bekant med miljön som beskrivs) en av de bästa noveller jag läst. Generellt är det de gamla vanliga tema som Hagman brukar behandla: utanförskap, längtan bort och landsbygd kontra metropol. Ibland väldigt träffsäkert och rörande, ibland tröttsamt och förutsägbart.