Sonho e Existência: escritos sobre fenomenologia e psicanálise

by Ludwig Binswanger

O final do século XIX e início do século XX foi um tempo marcado por uma riqueza enorme em termos tanto de possibilidades de pensamento quanto de rearticulações dos modos de consideração dos fenômenos existenciais como um todo. Diante da pressão representada pela autonomização das ciências naturais em relação à filosofia e da presença cada vez mais imponente do paradigma metodológico dessas ciências nos contextos de determinação e tratamento dos problemas ligados ao existir, várias vozes se levantaram e apresentaram vias alternativas a uma tal pressão e presença. Duas dessas vozes estão aqui contidas de maneira expressiva nos textos reunidos em Sonho e existência: a psicanálise e a fenomenologia. Por mais que a psicanálise de Freud tenha buscado por um lado conciliar as descobertas da estrutura psíquica, do inconsciente e da vida pulsional com o modelo das ciências naturais, há algo na psicanálise que necessariamente transborda tal modelo, deixando de algum modo a expectativa de Freud no âmbito de um mero anseio. Por outro lado, a fenomenologia acabou se revelando como uma fonte decisiva para a transformação radical da própria forma de consideração da essência do existir. Uma vez que a fenomenologia acentua o caráter real de todas as vivências da consciência, ela suprime por completo a possibilidade de classificar os transtornos existenciais por meio de noções como as de disfunção ou perda de normalidade.

Genres: Philosophy, Psychology, Psychiatry, Psychoanalysis

299 pages, Paperback

First published January 1, 1930

About the author

Ludwig Binswanger (April 13, 1881 – February 5, 1966) was a Swiss psychiatrist and pioneer in the field of existential psychology. His grandfather (also named Ludwig Binswanger) was founder of the "Bellevue Sanatorium" in Kreuzlingen, and his uncle Otto Binswanger was a professor of psychiatry at the University of Jena.

He is considered the most distinguished of the phenomenological psychologists, and the most influential in making the concepts of existential psychology known in Europe and the United States.

In 1907 Binswanger received his medical degree from the University of Zurich. As a young man he worked and studied with some of the greatest psychiatrists of the era, such as Carl Jung, Eugen Bleuler and Sigmund Freud. He visited Freud (who had cited his uncle Otto's work on Neurasthenia) in 1907 alongside Jung, approvingly noting his host's "distaste for all formality and etiquette, his personal charm, his simplicity, casual openness and goodness". The two men became lifelong friends, Freud finding Binswanger's 1912 illness "particularly painful", and Binswanger offering Freud a refuge in Switzerland in 1938.

Binswanger became a member of the early 'Freud Group' Jung led in Switzerland; but nevertheless wrestled throughout his life over the place of psychoanalysis in his thinking - his 1921 article on 'Psychoanalysis and clinical Psychiatry' being only one landmark of that lifelong struggle.

Binswanger was further influenced by existential philosophy, particularly after WWI, through the works of Martin Heidegger, Edmund Husserl, and Martin Buber, eventually evolving his own distinctive brand of existential-phenomenological psychology.

From 1911 to 1956, Binswanger was medical director of the sanatorium in Kreuzlingen.

Binswanger is considered the first physician to combine psychotherapy with existential and phenomenological ideas, a concept he expounds in his 1942 book; Grundformen und Erkenntnis menschlichen Daseins (Basic Forms and the Realization of Human "Being-in-the-World"). In this work he explains existential analysis as an empirical science that involves an anthropological approach to the individual essential character of being human.

Binswanger's Dream and Existence - which was translated from German into French by Michel Foucault who added a substantial essay-introduction - highlighted in similar fashion the necessity of "steeping oneself in the manifest content of the dream - which, since Freud's epoch-making postulate concerning the reconstruction of latent thoughts, has in modern times receded all too far into the background". Eugène Minkowski had earlier introduced Binswanger's ideas into France, influencing thereby among others the early work of Jacques Lacan.

In his study of existentialism, his most famous subject was Ellen West, a deeply troubled patient whose case-study was translated into English for the 1958 volume Existence. Binswanger ascribed "schizophrenia" to her, and her case is included in his book "Schizophrenie". But few contemporary psychiatrists would accept this diagnosis. "Anorexia nervosa" is also misplaced. She felt an extreme urge for weight loss.

Through his adoption from Buber of the importance of the concept of dialogue, Binswanger can also be seen as an ancestor to intersubjective approaches to therapy. Binswanger emphasised the importance of mutual recognition, as opposed to the counterdependency of destructive narcissism, as described by Herbert Rosenfeld for example.

Reviews

[Oliver · Rating 3 out of 5]

Only Foucault with hair would have the audacity to pen an overindulgent and turgid essay over twice as long as the far more interesting and focused text it’s supposed to be introducing

[Simon · Rating 5 out of 5]

Early Foucault (1952); though it is supposedly an introduction to Ludwig Binswanger on the same topic, Foucault shows a surprisingly deep allegiance to Heidegger while critiquing Freudian ideas of dreams - Foucault's text is actually longer than Binswanger's...

This was memorable:

'The dream... restores the movement of freedom and its authentic meaning showing how it establishes itself or alienates itself, how it constitutes itself as radical responsibility in the world, or how it forgets itself and abandons itself to the plunge into causality. The dream is that absolute disclosure of the ethical content, the heart shown naked.'

[Epifras]

Ludwig Binswangers vidareutveckling av "Daseinanalys" eller existentiell/fenomenologisk psykologi, där Heideggers där-varo och omsorg i tid kompletteras med den vertikala aspekten av tillvaron. I "psykologisk" mening är kanske detta viktigare än de andra bidragen, då så mycket av ens känslomässiga (stämdvaro) och existentiella tillvaro handlar om positionen och rörelsen i det vertikala. Det är inte överraskande att en filosof såsom Sloterdijk senare tar upp det här topologiska/platsmässiga (i form av sfärer, glober och omslutande former) och det vertikala stoffet (antropoteknik) som något inte helt avhandlat av Heidegger - det finns så mycket där.
Sedan finns det existentiella moduset om att känna sig "splittrad" eller "ihopdragen", "sammansatt" där "ta dig samman" fungerar som en nyckelfras. Likaså känslan av tyngd och viktlöshet -ännu ett existentiellt modus-, där ingenting har någon tyngd och känns viktlöst, meningslöst, eller där allting är för tungt för att orka med, känslan där världen trycker mot en - eller bördan av minnen, känslor.

Man kan också peka på förhållandet och konflikten mellan "koinon (det gemensamma) och "idion/idios" (det egna, privata, det singulära) - dvs konflikten mellan individen och samvaron med andra, individen och kollektivet. Tar vara på Heraklitos fragment om att alla drömmer i sina egna världar (idios kosmos) innan de vaknar upp till det gemensamma logos - (koinon kosmos).

Livet (dess existentiala dimension) och drömmen handlar om att falla och resa och höja sig - eller att vi svävar. Vi faller ur drömmen med ett ryck, eller så drömmer vi om att vi flyger. Dessa drömmar går att återfinna i alla kulturer och tider. Vi känner oss låga, känner vi oss höga, viktlösa, tunga. Vi känner att vi faller, eller att vi reser oss över allting. Hölderlins påstående om att vi också kan falla in i höjden - i vår vertikala väg uppåt, bortom - likväl som att vi kan falla nedåt i den mening att vi tappar fotfästet och förlorar oss själva i abstraktioner, himmelen, gud, det upphöjda. Tragedins fallande rörelse och komedins stegrande - däri ligger kanske tragedins tjusningskraft för att ta vara på Hölderlins påstående: hjälten faller både uppåt och nedåt samtidigt, men faller gör han.

Drömmen är det som händer oss, som slår till, - och liknar därmed Heideggers begrepp om Geworfenheit och tillvarons fakticitet fast i miniatyr - och där vi tvingas till att tolka vad denna "händelse" egentligen är: vi gör den till del av vår hermeneutiska process i att förstå tillvaron. Vad drömmen är är inte givet, utan måste tas på ett visst sätt av en tillvaro. Häri ligger den implicita kritiken mot Freud. Detta hermeneutiska förhållande berör också fallandet och stigandet i tillvaron.

Foucault tar vara på Binswangers beskrivning av drömmen som en revidering av Freuds psykoanalytiska förståelse och som en implicit kritik av skillnaden mellan "perception+fantasi" (korrekt förhållningssätt el. användning) och "drömmen" (felaktig/misslyckad/avvikande användning av fantasin) . Här är drömmen inte något misslyckande eller något avsteg från "det normala"/vår normala "perception" utan ett uttryck av min intentionalitet och själva ursprunget till min fantasi/föreställningsförmåga. Drömmen är del av mitt vara-i-världen, drömmen är en "kvasi-värld" som jag är. Hela filosofihistorien har använt drömmen som ett motexempel, som lögn, "någonting fel", som en "illusion" - den är filosofins antagonist, någonting som står emot filosofins 'nyktra' strävan efter sanning, verklighet och "det goda": Foucaults rehabilitation av drömmens status i samtal med Binswanger utgör att analysera allt det "normal-sjuk/avvikande", "rationella-vansinniga/galna", "laglydig-förbrytare".

[Lisa]

very good

[Clara · Rating 4 out of 5]

O livro possui alguns erros gramaticais que podem ser resolvidos em uma nova revisão