Sören Sulo Karlsson är född 1969 och 1980-talet var hans mest formbara decennium. Samtidigt har han brottats med hur de år han minns som både lustfyllt kreativa och fruktansvärt jobbiga romantiserats så att bara skimret finns kvar. Det skulle bli en bok om Sulo Karlssons 80-tal. Det blev något helt annat. Genom samtal med de som var med tecknar Sulo, med hjälp av researchern Deanne Rauscher, ett porträtt av en tid då ungdomskulturen blomstrade medan folkhemmets skyddsnät vittrade sönder. Fram träder historier om unga pojkar med trasiga hemförhållanden som finner en fristad i musik, film, dans och graffiti. Till samma värld söker sig också vuxna män, som utnyttjar det faktum att det inte är accepterat att som pojke och ung man av den generationen prata känslor eller visa sig sårbar. De som blivit utsatta för övergrepp har i stället förtigit och förträngt långt in i vuxen ålder. G som i gärningsman är en berättelse om 80-talet och en tystnadskultur som hållit i sig fram tills nu.
Otroligt bra att de vågade ta upp och belysa de dåliga sidorna av punk kulturen som ofta har blivit förbisedda i glamouriseringen som görs av 80-talet, men som många andra läsare måste jag hålla med om att den här borde ha skrivits som två olika böcker. Jag gillade att den allmänt visade så många olika personers perspektiv och upplevelser, men i kombination med anklagelserna mot Staffan Hildebrand blev det rörigt. Dock är det bara kritik mot hur boken är upplagd, det är så bra att de verkligen tog upp den här frågan då så många genom åren bara tycks ha förbisett Hildebrands uppenbara pedofil beteende.
Det här borde ha blivit två separata böcker - en som med mer fingertoppskänsla hanterar Hildebrands övergrepp och offrens berättelser, och en där författaren kunde få skriva den tidsskildring han syftade till att göra från början med olika musiknördiga utlägg. Det här resultatet är tyvärr otillräckligt åt båda håll.
Jag har aldrig sett några försonande drag med Staffan Hildebrands filmer, inte ens nostalgiska aspekter. En film som G – som i Gemenskap har bara känts som ett tidsdokument som visat det mest usla av sin samtid. Jag uppskattar därför ambitionen att skildra mörkret i en tid som ofta målats upp som bekymmerslös.
Från början var det tänkt att boken skulle skildra huvudförfattarens 80-tal men att man under arbetet kommit i kontakt med personer som hade ett och annat att berätta om förövaren Staffan Hildebrand. Hur han omgett sig med unga pojkar som han systematiskt utnyttjat under en tunn fasad av omsorg om samhällets olycksbarn.
Många har påpekat att boken borde stramats upp och redigerats hårdare. Jag kan hålla med om det. Förstår att man vill rama in berättelsen med sina egna erfarenheter av 80-talet, men många resonemang fullföljs aldrig och en del berättelser är svårt att se vad de fyller för funktion i boken. Har dock sett värre exempel på bristande redigering.
Ser man boken som ett reportage om hur en omhuldad regissör som alltid lyckades få loss pengar för sina mer eller mindre lyckade projekt lyckades förstöra ett antal unga pojkars liv så är det en helt ok läsning. Titeln regissör kan ifrågasättas efter genomläsning – struktur var tydligen inte Staffans starka sida...
Man blir naturligtvis beklämd av det man läser. Och jag tycker det är mycket anmärkningsvärt att Paolo Roberto nekat till att bli intervjuad av författarna.
Läsarnas tas tillbaka till 1980–1990-talet och alla de punkband som då bildades i Sverige. Det var ofta trasiga, unga killar som kom från dysfunktionella hemförhållanden. Sångerna handlade ofta om att det var fel på samhället och att ungdomarna skulle slå sig fria från vuxenvärlden
Staffan Hildebrand var då en ung man som under denna tid gjorde många filmer som handlade om ungdomars situation i samhället, den kändaste filmen är – G som i gemenskap, där många unga killar var med i. Han fick tag i pojkarna genom deras punkband, och de var lätta att övertala eftersom Hildebrand lovade bland annat huvudroller i hans filmer.
På den tiden fanns inte internet och pedofiler hade andra sätt att locka till sig unga pojkar. Staffan Hildebrand och andra män som ingick i samma nätverk, lovade pojkarna guld och gröna skogar och de fick bo och festa i Staffans lägenhet.
Om någon nu reagerade negativt på detta var det ingen som sa eller anmälde det. Det var dåtidens samtid och sågs inte konstigt. Männen ansågs istället som snälla män, som ville hjälpa pojkar som hade jobbigt hemma.
Författaren har gjort en ordentlig research, och även intervjuat flera av männen som då var unga pojkar och medverkade i Staffan Hildebrands filmer, eller vänner till dessa, och de flesta berättar öppet och ärligt om vad som egentligen skedde.
Boken var både intressant och viktig, och jag rekommenderar den till dem som vill veta hur pedofiler fick tag i sina offer under 1980–1990-talet. Alexander Salzberger läste och det riktigt bra. Handlingen var ibland väldigt obehaglig med tanke på hur de stackars pojkarna blev lurade till något de absolut inte ville vara med om, och många mår säkert inte bra än i dag efter vad de blev utsatta för.
Betyget baseras enbart på research och ansträngning, det här är en sällsynt illa skriven bok renons på korrekturläsning. Men med detta sagt, allt man anat och som det tisslats och tasslats om skrivs nu ut i klartext. Som författaren påpekar: det här är bara toppen av isberget, mörkertalet är stort. Det glada åttiotalet visade sig inte vara enbart glatt. Extra plus att stjärndiplomaten, ex-nazisten, socialdemokraten, spionen och landsförrädaren Sverker Åström, hyllad för sitt "mod" när han kom ut som nittioåring, hängs ut som den sexualförbrytare han var.
Asså, den här boken gjorde mig så arg. Förbannad helt enkelt. Jäkla massa löften om filmroller hit och dit, maktmissbruk deluxe. Ännu ett bevis på tystnadskultur.