Dröm, baby, dröm är en poesisamling som handlar om längtan, döden, jaget och sorgen.
Jag läser väldigt sällan poesi, skulle nog kunna säga att jag nästan aldrig läser det, så att hoppa in i Tunedals poesisamling var rätt svårt för mig. Inte för att det inte var fantastiskt skrivet, tankeväckande och relaterbart, utan mest för att jag är otroligt ovan vid att läsa poesi så mycket for över huvudet på mig och jag kände att jag inte förstod allt. Jag är en läsare som ständigt vill förstå allt jag läser, som inte riktigt vågar släppa på förståelsen över hur en karaktär funkar, hur en värld är uppbyggd eller hur en relation gick sönder. Men i Tunedals poesisamling fick jag släppa den tanken och bara njuta av hur svenskan kan vara så extremt vacker.
Jag skulle däremot säga att vill om du börja läsa poesi tror jag inte den här är för dig, just för att den var väldigt abstrakt. Jag vill gärna läsa mer "lättare" poesi, och när de känns som en vana hade jag kunnat plocka upp Dröm, baby, dröm igen och kanske få en ännu mer magisk läsupplevelse än vad jag redan hade.