Martin och Sasha saknar inte människor omkring sig, ändå går de omkring i varsitt eget, avskilt universum. Martin släpar runt på sin pappas bekymmer som ingen annan verkar se. Sasha känner sig inte riktigt hemma någonstans -- inte hos mamma i den lilla staden, inte hos kontaktfamiljen i byn. I byn finns också Martins farmor och farfar, och hans och Sashas vägar börjar korsas.
Fin ungdomsbok om två ensamma tonåringar med splittrade familjer vars tillvaro och tankar skildras i skiftande perspektiv. Inte så handlingsdrivet, mer av en situations- och karaktärsskildring. Utspelar sig kring millennieskiftet och har ett lite ålderdomligt språk, kanske lite väl vuxet.
Känslan av det där som skaver, det där som är så svårt att förklara, som kanske inte är jätte-jättefel, men absolut inte heller rätt! Det är den känslan, platsen, livet som Katarina Kieri så mästerligt beskriver och sätter fingret på i Ensamvargar.