En ung kvinna som anser sig höra hemma i de finare klasserna glider runt i LA på jakt efter en man som kan försörja henne. Det hittar hon men börjar givetvis ett ensam och tomt liv med alkohol och droger som enda sällskap. När mannen är otrogen tar hon in på något som läsaren tror är rehab. Hon hamnar, inbäddad i sol och sprit, i någon sorts dimma. Men, detta rehab, visar det sig, verkar vara någon sorts sekt. Detta är en överraskande vändning och det som gör boken intressant. Det finns en styrka i att vi som läsare liksom lockas ner i sekttillvaron, att vi plötsligt inser att det är den tillvaron vi befinner oss i. Det när snyggt gjort.
Fram tills dess har jag inte mycket att haka fast mitt intresse i: ingen igenkänning eller några känslor som förmedlas till mig via språket. Det finns inga intressanta berättelser eller tankar. Romanen är full av en sorts bildspråk, full av metaforer, som balanserar på en linje mellan träffsäkert och banalt, och ofta hamnar på det senare. Språket är inte helt stringent, utan innehåller en del stilbrott som gör att jag hajar till, som att narrativet (som är i 3e person) och för det mesta är distanserat, plötsligt ligger väldigt nära hur man får förmoda att huvudpersonen uttrycker sig rent språkligt - någon som blandar sig med det bildliga språket och skapar en dissonans. Språket är överlag också långrandigt, vindlande, med många kommatecken, satser och saker som räknas upp. Men, på något sätt tycker jag att språket, särskilt den här distanseringen, på något sätt gestaltar huvudpersonens inre liv rätt bra och ger ett konstnärligt lager till tiden i sekten.