Döda löv

by Tom Malmquist

När bluesartisten Nils pappa dör kan han inte komma till begravningen. Några veckor senare tar han sig ändå dit, till minnena av en ort han lämnade tjugofem år tidigare. Det är en magisk plats, By, med humleodlingar, gruvhål och originalen som bor där.

Men det är också där Nils möter sin gamla mamma igen, Gölu, som har ett särskilt förhållande till fjärilarna som kan kamouflera sig till döda löv.

Tom Malmquists "Döda löv" är en varm och egensinnig roman om att hitta hem.

Audiobook

First published October 15, 2021

About the author

Tom Malmquist (born 1978) is a Swedish poet and writer, and formerly an ice hockey player.
Malmquist released his first book of poetry, Sudden Death, in 2007. The book was praised by critics as the first sports-oriented book of poetry in Sweden. The book reflects on Malmquist's youth as a hockey player.
His second book of poetry, Fadersmjölken, was released in 2009, and was described by critics as "amazingly beautiful." Fadersmjölken was, at the time, the second most reviewed book by Swedish media next to The Journal of Joyce Carol Oates 1973–1982.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

Jag älskar litteratur som vissa älskar musik. Tranströmer älskar båda och det gör kanske Tom Malmquist också? Den här romanen är indelad som en låt med intro, verser, refräng, solo och outro. Det är högst lämpligt eftersom jaget i berättelsen är en medelålders bluespianist vid namn Nils. I introt får vi veta att hans mamma har dött men att han inte kan närvara på begravningen för att han har cancer och precis genomgått en njurtransplantation. Första versen i Döda löv förflyttar oss sedan sju år tillbaka i tiden, till By som är Nils uppväxtort. Han har då lämnat New York och åkt tillbaka till By för första gången på 25 år. Där möter han de gamla originalen, sin ålderstigna hund, tonårskärleken och sin mamma. Han besöker också sin pappas grav. Att komma tillbaka till barndomshemmet öppnar för ett inre korsdrag.

”Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag förstått att hembygden & mina föräldrar inte passade in i myten om mitt liv eftersom jag blev tvungen att uppfinna mej själv för att ta mej längre än vad mitt arv eller nån annan i Sverige kunde inspirera mej till. Mitt artisteri blev min flykt. Från Nils Wennström till Anil. Från svenska till amerikanska.
Jag lärde mej förneka & glömma.”

Nils har slutat med allt utom alkohol, berättar han för en bekant och sen super de ner sig. I fyllan och villan inträffar flera tragikomiska missöden som kräver sin författare. Det är helt galet, men jag tycker Malmquist för det i land. Bokstavligen. Att protagonisten hamnar i djupt vatten men lyckas ta sig levande ur det, icke simkunnig som han är framstår för mig som en symbol för hur Nils är vid liv trots att han inte vet hur man ska leva.

Malmquist lyckas med humor och en avspänd berättarstil skriva om att leva med ett inre skrik inom sig. Språket matchar Nils karaktär på ett realistiskt sätt. Här finns flera prosalyriska avsnitt som jag gillar. Det handlar om att åldras och förändras och hur ens nyare jag står i relation till den man varit tidigare. Det återkommande multiverktyget tycks representera hur Nils förhåller sig till mansrollen. Författaren tycks fråga sig vad det innebär att lyckas i livet och hur det egentligen står i relation till lycka. Går det ta revansch?

Jag fastnade för scenen där Nils i samtal med sin blinda mamma Gölu, inte vill säga att hennes nagellack inte alls är rött (för att matcha jackan), som Gölu själv tror. Nagellacket är grönt. Nils säger att det är mycket grönt i den röda nyansen. Tidigare i berättelsen har vi fått veta att Nils anser sig själv vara bra på att be folk ”fuck off”. Men sin mamma vill han inte tillrättavisa. Det får mig att tänka på hur komplex en mänsklig identitet är. Faktiskt så komplex att ordet identitet inte räcker till. En människa är på många olika sätt i olika sammanhang med olika personer. Och sen har vi förstås den kognitiva dissonansen som skymmer sikten för balansen.

Den fantastisk titeln anspelar på fjärilssorten ”dött löv” vars särade vingar är en brokig och grann syn men med vingarna samlade ser ut just som ett dött löv. Nils mamma Gölu säger att de döda löven finns i oss alla vilket fungerar som mycket vacker symbol för hur en människa kan blomma ut i sin fulla potential. Gölu kläcker också ur sig följande kloka och tänkvärda citat ”svaret är frågans misslyckande” vilket gäller även för böcker, inte minst den här av Malmquist som väcker frågorna men låter läsaren finna sina egna svar.

[Matilda · Rating 4 out of 5]

Så fin och liksom lite egensinnig skildring av en ung man – född Nils men numera bluestjärnan Anil – som åkt hem från New York till sin ursprungshåla för att ta farväl av sin bortgångne pappa. Hålan, som heter By, inhyser en mängd karaktärer som Nils minns från sin barndom och som fortfarande mestadels är sig lika. I mötet med de personer, gårdar och djur som levt kvar i By så genomlever Nils även en resa inombords, som till stor del tycks få honom att omvärdera vem han är och var han hör hemma. Det låter som att det ska vara en långsam och lunkande roman, men i mötet med byn hamnar huvudkaraktären i tumtult som tycks vara ett resultat av både naturkrafter och människor. Karaktärerna som Nils möter är till en början nästan som överdrivna seriekaraktärer, karikatyrer av sig själva, men ju längre jag läste desto mer personlighet fick dom. Ett varmt porträtt av en avlägsen plats där tiden haft sin egen gång (och ibland inte tycks ha gått alls).

"Vad är det som händer med mej? Är det platsen som är så närgången? Den tar sej in i mej, ibland ömt som en inandning. Lika ofta är det ett slags överfall, den stoppar fingrar & tunga i vartenda hål som jag har & försvinner snabbt ur sikte igen."

Jag tycker att Malmquist ömsint behandlar minnen och personlig bakgrund i den här boken, och på nåt vis målar upp den där känslan av både den kärlek och avsmak som nostalgi kan innebära. Ibland händer riktiga tokigheter, nästan på gränsen till fars, men lika snabbt lyckas han dra tillbaka läsaren till ett slags poetiskt lugn och allvar. Även om den rent storyline-mässigt inte liknar något han skrivit tidigare så behandlar den likt hans första självbiografiska bok tidens gång, och framförallt LIVETS gång. Hur oberäkneligt det kan vara och hur viktiga andra människor är, hur det är i relation till dom som vi i mångt och mycket blir dom vi är.

Det här är definitivt inte allas cup of tea. Texten är lite brokig, och i Malmquists vanliga manér så har den sin egen stil och sitt eget tempo. Inga citationstecken, frikostigt med &-tecken och talspråkiga stavningar. Men det är en del av textens charm, tycker jag. Lika snabbt som jag har noterat det så har jag även glömt det, och tycker att orden flödar som i ett vattenfall. Som i dom tidigare böckerna så har han både ett stilspråk och tema som tilltalar mig. Liksom folkligt men vackert, och med eftertanke.

"Hur är det med allt? säjer han.
Det blev inte som jag tänkt mej, säjer jag eftersom det är allt jag kommer på att säja & skulle han fråga vad jag menar skulle jag inte kunna svara.
Förr eller senare, säjer Östen, blir det inte som man tänkt sej."

[David Ärlemalm]

Oj. Inbillar mig att jag omöjligen kunnat gissa att Tom Malmquist låg bakom Döda löv om inte namnet prydde omslaget. Det ombytliga börjar förvisso bli ett signum för Malmquist, men det finns något bångstyrigt i språket som jag har svårt att få ihop med hans tidigare rätt tighta prosa. Oavsett. Döda löv är stökig och bråkig roman som tar läsaren på en både fin och omtumlande resa. Den vill ni inte missa!

[Torbjörn Nilsson · Rating 2 out of 5]

Den tilltalade mig mycket inledningsvis, men sen tappar den mer och mer. Människorna Nils möter blir mest underliga krumelurer. Händelserna bara bitvis roande skrönor. Ibland är det nästan kalkonvarning. Det djupare, fina budskapet är välbekant och inte särskilt övertygande. Samtidigt är väl i realiteten våra relationer så här anekdotiska och skugglika, men då har vi också i de flesta fall fysiska förnimmelser och upplevelser, som fördjupar helheten. Här räcker orden i boken inte till som fullgott substitut. De gestaltar inte tillräckligt.
Men ändå en sympatisk bok, mycket väl inläst av Gerhard Hoberstorfer, och härligt att få lära mig vad döda löv är.
Avslutningsvis ett fint citat ur boken:
"tills hon blir sittande med utsikt mot allt det hon har inom sej."

[Eva Wennås · Rating 3 out of 5]

Eller kanske 3 och en halv stjärna? Varför kan man inte välja det? Känns som ett stort steg mellan 3 och 4.
Det tog ett tag för mig att komma in i boken och visst, den tar avvägar och ibland så väntar jag att något ska hända som inte ska hända. Ibland pratar huvudperson på ett visst sätt och ibland på ett annat - något som stör mig först men som jag sen tänker att "så gör ju jag med". Jag gillade den, till slut.

[Joseflagerkvist · Rating 2 out of 5]

Katten på var rolig, och den är väl inte dålig, men ”&”?

[Anja Hildén · Rating 3 out of 5]

Mycket sorglig roman om att återvända. Egen stil, men möjligen lite överdriven persongestaltning. Fin.

[David · Rating 3 out of 5]

3.5

berättarstilen påminner om Knausgård, om något tanigare. Men författaren använder stämning på samma sätt.

[Lukas · Rating 1 out of 5]

Min recension: https://etidning.dalademokraten.se/p/...